Skelettet behöver din hud
31 Mars
Varför är speglar de enda som stirrar sig blinda på mig?
hjärtat, jag tänker på dig mer än jag trodde
att jag någonsin skulle våga
en mörkrädd flicka har just tappat sin sista tändsticksask
så nu samlar du livet i dina fickor
den här stan är så stor så tänk dig för
du har sprungit igenom fälten hela ditt liv
jag behöver dela en
nära döden-upplevelse med dig
vara din ansiktsfärg som blå sprakande vit
men hjärtat, du säger att ditt hjärta
är en nära döden-upplevelse
dansa med fingrarna i mig
hjärtat, igår gav jag dig ett brev
det innehöll din doft
hur ont gör det när du läser dig själv
vem bryr sig egentligen
om man har brist på ensamhet
jag vänder alltid första kinden till
och så slutar jag andas
varje hjärta är en kopia av dig
jag lär dig att tänka vad jag vill
i spegeln målar du änglar på dina axlar
du är inte lycklig om du
måste förklara för folk att du är det
men hjärtat, våra samtal om krig
ingen har hittat en fredlig väg ur dem än
och alla fält är som en begravning
men du fortsätter dansa i vinden
hjärtat, morgonen
brinner i takt med stearinljusen
himlen monteras ned och mörkret ställs in
vi föddes som rivningshus
som ett hopp ifrån västerbron
och alla vill ha det dem saknar
men du blir aldrig riktigt nöjd
hjärtat, jag tror inte mörkret
behöver oss längre
ett fat anorexia med bestick
men hjärtat, jag är dina revben och behöver
få plats under din hud
våra kroppar är ångestens skärbräde
du har bokat en plats åt döden
vi sitter hela mörkret
utan uppehåll och skakar varandras händer
och vintern fryser som
jag om din kroppsvärme
du har fruset vatten som hud
och tystnaden klär av sig din
hals när du står en centimeter ifrån mig
du vet inte hur man lever och det är sant
hjärtat, igår natt kände jag dig
men nu gör jag inte det längre
och vi frågar varför vi aldrig blir lyckliga
jag ser att det händer
i andras liv men aldrig i mitt
och de svarar att
vi har suttit i våra rum för länge nu
du målar skuggor på väggarna
du har vandrat i mina tankar hela natten
du behöver inte svara då jag
frågar hur det är för
jag tror att jag vet svaret
du låser fönstret
saknaden ryms i ett delat rum
då längtan tar upp hälften
du har tagit sönder alla drömmar
jag är ett samtal som undviker
varje ämne som leder till dig
jag är som ett skratt som tvekar på
att du bör öppna din mun för en sån sak
jag är ett kassaskåp
där ingen knäcker koden
du ler i mörkret
och jag vet inte om
jag känner dig längre
men jag brukade lyssna på dig
gråta över tystnadens axel
det är den enda som stannar kvar
och du förstår inte varför
men du blir aldrig lycklig hjärtat
skelettet behöver min hud säger du
hjärtat, jag ber dig att stå ut
med livet trots att pulsen längtar bakåt
du bär seklets vackraste leende
och du säger att du äger
alla stjärnor som blinkar ikväll
under månen målad i pastell
du drar ned mörkrets blixtlås
men du stannar halvvägs
på grund av rödljus
men hjärtat
våra kroppar har inga rödljus ikväll
men jag ber dig att glömma mig
jag är ingen som föddes för att kommas ihåg
du hoppar hage med mina revben
du står vid bussterminalen
där dörrarna gått ut
och fastnat i regnet
ber himlen byta ansikte och adress
gatlyktorna utanför blåstes ut
du syr ett hem på varje hud du
kommer åt och jag
viskar att jag vill vara ditt hem
hjärtat, jag är en bok som
väntar på att bli tummad av dig
ett fönster som vill andas din imma
en skattkarta med flera kryss
ett rakblad som är immun mot din hud
jag har inte långt kvar
du är din egen skymning
där regnet dansar barfota över solen
och jag tystnar när du säger
det är inte dig jag vill lämna
det är mig
men hjärtat, jag har försökt
att vara vacker i många år men nu
så har jag gett upp
du är min väg ut härifrån
trots att tiden går fortare nu
vi kunde blivit vackra
men nu har vi gett upp och du
säger att skönhet är det fulaste du vet
dagen dör ut mörkrädd och
jag vill inte dö och känna att
jag levt förgäves
så hjärtat
jag gör världens kvinnor immuna
mot våldtäktsmän
och sårar spegeln
så som den ofta sårat dig
hjärtat, du ser snöflingor
och fångar dem i din hud
du ser en hemlös
och låter honom ligga men frågar
om platsen bredvid är upptagen
frågar om han tror att himlen finns
men han svarar med tystnad
men ensamma människor ler oftast vackrast
tänker du och fyller en påse
med ditt hjärta som
långsamt slår sig mot vinden
hjärtat, dina händer
jag tänker aldrig släppa taget även om du
låter skelettet få din hud
Fånga mig då!
31 Mars
Jag skriker i en djup tunnel
men det ekar bara
sårblod
Mamma, mamma
kan du höra mig?
jag skriker ju
för dig
men min röst sprack
mitt itu
Jag ska gråta tårar av
sten och sedan
bygga mig ett
depressionsberg av
dem
Mamma, mamma
jag ska sätta mig längst
upp på berget och skrika
att jag har
nått toppen av att
må dåligt
nu
men
du såg mig
aldrig
när jag klättrade
men
Mamma, kan du höra mitt skrik när jag faller ner?
I won´t stop fighting
31 Mars
Det får bli en gammal reprishöna, för jag har inte orkat göra någon ny detta året.
Hoppas att ni har haft en skön påskhelg och det som finns kvar ett par dagar till. Ni kan väl leva lite extra..
inte för min skull, men det skulle värma lilla hjärtat lite ändå. *Kramar*
Tystnad
30 Mars
tystnaden känns i ryggraden
tystnaden är allt jag har kvar nu
den är runt om
mitt i
och överallt
ta min hand för
jag är rädd nu
säg till mig att du finns där
finns kvar när allt runt om börjar storma igen
tystnaden känns i ryggraden
håll mig hårt
så att jag inte lättar från marken
det är tyst nu
alldeles för tyst för att jag ska kunna höra
höra min själ skrika
jag behöver dig
Söka svar
29 Mars
några små ord som
låtsas
hålla ihop mig
finns här överallt
men ingenting nära mig
är på riktigt
jag fryser i smyg
och hoppas att ingen märker
vill inte vänta på
tiden
som inte kommer
kan lika gärna ta farväl nu
den här tystnaden som finns
säger mer än alla
ord
jag brukade lyssna
brukade höra vad de sa
men allting tunnas ut med
tiden
man kanske säger att
spåren tar slut när man krockar
med en vägg.. men
jag har alltid undrat
vad som finns på andra
sidan
om någon någonsin kommer
att visa mig
tilltalade namn som kan
vädras bland oss
jag, jag letar efter
den
som bär mitt
Jag var inte där
29 Mars
Jag var inte där
när du vände
dig om
sparkade och
slog
jag hade flytt
ifrån dina
blickar
gråtandes och
tom
du kan inte
göra mig illa mer
jag är inte längre
här
har flytt någon
annanstans..
Ångestskrik
29 Mars
Höga toner pressas ut i maxvolym ifrån mina högtalare
ett misslyckat försök till att tysta alla tankar
alla minnen pressas mot mina ögonlock
hur hårt jag än försöker knipa ihop ögonen
så ser jag ändå allt, som om det hände just nu
jag sträcker mina armar mot den svarta himlen
och skriker efter en räddning
som aldrig funnits
er värld snurrar under mina fötter
era ord fläker upp nya blödande sår
alla intryck är som pistolskott mot min tinning
jag sitter och vaggar mig själv till inre frid
jag försöker hitta tryggheten
försöker hitta tryggheten
för att snart inse att
den aldrig existerat
likaså min existens
som inte är välkommen i den här världen
när jag försöker förklara
vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra
blir till ett mantra som aldrig slutar upprepas
samtidigt som jag blundar och snurrar runt, runt
det finns inte längre någonstans att gömma mig
för inte ens min egen värld får jag behålla
för er
jag skruvar upp volymen ännu mer
och försöker hitta modet
till att lämna den här världen för alltid
skriker efter en räddning som aldrig funnits
En värld som inte är min
29 Mars
Jag hör röster från en annan värld
en värld som inte är min
inte är min
inte är min
inte min
den kallar på mig
dovt
skavande
tärande
tyst
jag hör röster från en annan värld
en värld som inte är min
inte är min
inte är min
inte min
väsande
befallande
kvävande
tyst
med en kall hand
lockar den mig närmre
närmre avgrunden
men jag har aldrig vågat hoppat
förrän nu
Diagnos Anorexia självmord
29 Mars
Vi talade om ideal
och sådant som förfallenhet
du sa någonting om
att älska sig själv
men ändå så vet jag
hur du gråter om kvällarna
när du mäter självkänslan
med måttband runt låren
jag vet att du smugglar med maten
du äter inte lunch längre
minnet från dig som vacker
och lycklig
bleknar tillsammans med din hy
vi talade om sådant som ideal
beniga kroppar som förevigade på bild
du sa någonting om att älska sig
som man är
hela din kropp vibrerade av dubbelmoral
för jag har sett dig bemästra hungern
på de mest besynnerliga sätt
för du tar ställning mot samhällets ideal
men följer dem slavmässigt
plågsamt mot din död
Längtan efter det onårbara
27 Mars
Jag blir inte av med dem. Tankarna.
Spelar ingen roll hur hårt jag slår händerna hårt emot väggarna, såren spricker återigen upp. Tankarna finns där ändå, envist kvar. Drömmarna om att få komma bort härifrån. Om inte bort ifrån mig själv, så önskar jag att jag kunde få åka på en härlig solsemester. Tror verkligen aldrig att det blir så, tyvärr. Och det gör ondare än ondast.
Hur många gånger har jag inte önskat. Hur många år har jag inte önskat. Alltid lika ledsen..
Får höra att vad skulle det bli bättre för, men de förstår ingenting av vad jag känner. Att få komma bort ifrån vardagen här och känns solen värma mig. Värma mig på riktigt. Ärligt talat så har jag funderat på att göra precis vad som helst för att få ihop pengarna och sedan åka iväg på egen hand. Trots att resa är det sista jag vill göra ensam. Nej, det är vad jag skriver upp på listan över att uppleva och minnas med vänner. Helt klart.
Men.. det slutar troligtvis med att jag flyr bort till solen, på egen hand.
Vykortet kan jag sända i smyg.
Nej, idag känns humöret inte ett dugg bättre. Inte ett dugg lättare. Och det river stora hål i mitt hjärta.
Hur mycket kan en människa tåla? Jag andas i ett rum fyllt av ångest. I min egen bubbla, tömd på liv och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker få andra att förstå. Jag kommer ingen vart ändå och det slutar med att jag känner mig om möjligt ännu tommare efteråt. Ännu mer ensam. Trots att ni ibland står ganska nära.
Ni kan inte känna min ångest. Kanske ana, men aldrig känna den på riktigt.
Det är som att slita i mig, dra mig åt fel håll. När ni säger att jag måste kämpa. Att det bara är jag som kan göra jobbet. Att jag själv skulle ha valt anorexin.
FÖRSTÅR NI INTE HUR ONT DET GÖR!
Jag har inte valt anorexin, snarare blev det enda sättet för mig att överleva. Och jag klarar inte kämpa mig ur anorexin på egen hand (även om det vore så mycket enklare för er), för jag behöver mycket stöd.
Så otroligt mycket stöd att luta mig emot. Då måste jag kunna lita på att ni inte går så fort det blåser för hårt i motvind. Kan ni lova det.. då ska jag göra mitt allra bästa för att kämpa.
Om jag ska ge er en liten, liten tanke om vad jag känner inför mig själv..?
Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln för då får jag sådan ångest att självmordstankarna kryper fram.
Och jag måste stänga av alla känslor och tankar så mycket jag kan. Annars får jag så starka äckelkänslor att jag skulle göra vad som helst för att gå ned i vikt.. eller ingenting mer.
JAG VILL BANKA HUVUDET I VÄGGEN FÖR JAG ORKAR INTE MER!
Nej, jag mår inte alls bra nu..
27 Mars
Och hela livet känns meningslöst och tomt.
Jag orkar inte springa runt och leta efter viljan att gå upp i vikt, när hela världen rasar omkring mig. Jag orkar
inte låtsas vara stark, när jag innerst inne gråter mig igenom tid och rum. Jag hatar dessa långa, evighetslånga nätter utan sömn. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka, men allra minst just nu så vill jag inte finnas. Klarar inte av den här skiten längre! Och inte har någon hört av sig heller. Sjukhuset ringde hem till mig för inte alls länge sedan och var såå oroliga. Nu är det tyst och jag orkar inte bryr mig längre.
Skit, skit, skit!
Jag vill bara rasa ned i vikt och jag hatar att jag känner så, men det är ett faktum.
Orkar inte med alla känslorna som ploppar upp som monstret ur garderoben när jag minst anar.
(även om jag vet att de finns där..)
Jag är rädd att jag aldrig kommer att må bättre. Riktigt rädd och jag vill inte ha det såhär resten av livet.
Då vore det bättre att få somna in.
Mamma satt hos mig en stund idag, eller jag somnade till i fåtöljen. Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till henne. Så mycket som jag vill förklara, men det blir aldrig av. Varför? Därför att jag glömmer bort allting hela tiden. Jag kommer inte ens ihåg vad jag har glömt. Snurrigt? Ja, en aning.
Och jag förstår inte varför jag skriver en massa totalt ointressanta saker, när det enda jag vill är att skrika.
Jag orkar inte längre!
Mäter höftben i millimeterskala
26 Mars
Tillbringar dagarna med att tränga undan alla känslorna. Tittar upp på bokhyllan och möter hennes ögon ifrån
ett fotografi. Förlåt för att jag inte lyckas bli fri som du..
Orkar ingenting. Huvudvärken paralyserar mig totalt och när ångest kommer, kvävs jag av gråten.
Och jag har inga ord att förklara mig med längre. Allting känns för svårt. Missförstå mig inte nu för du har inte
gått i mina skor. Kanske ett par liknande, med samma slitna sulor, men ändå.. inte på mina snåriga stigar.
Om du som jag satt med flätor i håret som liten flicka och mätte fettet mellan tummen och pekfingret.
Mätte höftben i millimeterskala och bedömde dagen efter hur litet mellanrummet var. Då vill jag att du slutar nu.
För det blir inte ett dugg bättre, nej! Inte ens om du går ned ett par kilo, för det räcker bara för ett litet kort
ögonblock. Sedan måste du gå ned ytterligare två kilon.. två kilon till och två till.
Och nej, det blir inte alls bättre för att du kan dra åt skärpet med tre hål till. När ångesten ändå blir STÖRRE!
Jag är trött på allting. Att aldrig få må bättre. Att tvingas stänga in känslorna så långt bort det går, bara för att
inte falla ihop. Det gör ont att vara mig. Det gör ont och jag kan inte längre förklara det med ord.
Jag vill bara säga att det inte alls blir bättre av att mäta höftbenen i millimeterskala!
Tumvantar i päls, fågelkvitter och ensamhet
25 Mars
Om jag sträckte mig tillräckligt högt upp. Stod på tå och hoppades att klackarna skulle räcka till. Så nära!
Fåglarna kvittrade idag och allt jag ville var att få plocka ned en liten, liten söt. Hålla den i min hand, omlindad
i mina tjocka pälsvantar. Ja, inte har jag stoppat undan vantarna än. Lite vår kunde jag ändå ana.
Bland sol och fågelkvitter.
Det är inte utan att jag längtar efter sommaren. Verkligen längtar så att det gör ont.
Men jag har känt mig så ensam. Vrider sig i magen. Ensam..........................................
Jag vet inte varför, eller kanske ändå? Spelar ingen roll. Ensamhet är en jobbig känsla.
Håll om mig varsamt, men hårt, fastän min mark skakar in i din benmärg.
Jag lovar att jag inte ska köldskada din kropp. Jag lovar att inte frysa ned din själ om du bara inte
lämnar mig ensam hela tiden. Jag kanske blir blå om läpparna, men jag lever fortfarande här.
Någonstans inuti.
Någonstans hade jag en förväntning om att må lite bättre idag. Jag misslyckades. Återigen.
Imorgon har jag ingenting bestämt, som vanligt, medans alla andras liv rullar på i hög hastighet.
Kvar står jag och sliter ut mina gamla kängor.
( om jag slipar med ett sandpapper under sulorna så kanske jag kan lura någon med att jag gått 1000mil )
Binda sina ord och gå på tå
25 Mars
Tänk om vi kunde sudda lite
åtminstone slarvigt sådär så det blir kvar grå
streck och spetsens djupa markering
i pappret
vi kunde sudda bort
de starkaste orden, linda in dom lite
sådär så barnet som läser inte riktigt
förstår
kanske skulle vi hinna skriva
något nytt, ovanpå
något som förvandlade livslångt tvivel
till stundvis begrundande
tankar
något som lät henne sjunga leva
sprudla sådär som hon gjorde
istället för att vakta sina ord
binda sin röst och gå
på tå
ända tills någon säger
du är okej sådär som du är
När andningen inte fungerar
25 Mars
För det hjälper inte henne
att luften är full av syre
när andningen inte fungerar
och när hjärtat ändå låg där
bland gräset på marken
kunde hon inte låta bli
att stampa på det lite extra
för det hjälper inte henne
när det växer kärlek på träden
när armarna inte når upp
och när det där stora berget
plötsligt hamnade framför henne
kunde hon inte låta bli
att bestiga några extra
för det hjälper inte henne
att textarna fortfarande är vackra
när musiken inte längre passar
och när den där delen av henne
redan hunnit att dö
så kunde hon inte låta bli
att dö lite extra
för det hjälper inte henne
när andningen inte längre fungerar
I sitt block med stjärnor på
25 Mars
Hon ritar symboler nu
änglar som gråter bakom
evigt stängda dörrar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
ja hon målar bilder för
orden räcker inte längre
de tog slut någonstans
mellan november och juni
hon ritar symboler nu
fjärilar som dansar i
mörker utan vingar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
ja hon målar bilder för
tårarna fattas henne
de försvann någonstans
mellan november och juni
hon ritar symboler nu
blommor som vissnat i
en vas med vatten
i sitt block med stjärnor på
och inuti
ja hon målar bilder för
själen flög ut när
livet togs ifrån henne någonstans
i månadsskiftet mellan
november och juni
Försvinner bakom tjocka väggar
25 Mars
Ibland när språket fattas henne
och penslar inte längre
hittar sina färger
försvinner hon bakom tjocka väggar
ibland när orden inte fastna på papper
och hennes bilder hänger
lösplockade i luften
gömmer hon sig under taken
ibland, då och då, ganska ofta
syns hon inte utan lever
under huden
där borta där svaren sägs finnas
och ibland när frågorna är många
när svaren inte går att finna
glömmer hon bort
att andas
dör lite grann för att slippa känna
det gråaste på en gråskala
Och det har hänt att jag viskat högt
25 Mars
Och det har hänt att jag viskat högt
när jag vet att ingen hör
jag är levande
och så har jag andats in-ut-in
jag är levande
det är bara det att ibland
betyder det
ingenting
och jag fortsätter andas in-ut-in
jag är levande.. inte du
Du är vilsen nu
25 Mars
igen
som en kniv mot min strupe
varje gång jag
upptäcker
igen
ser allt det där du alltid
gör i ensamhet
allt som inte
är du
låt det aldrig bli du
och jag vet inte hur jag ska
våga förklara att jag
verkligen blöder när
du blöder
låt det aldrig bli du
och jag vet att du blöder
blöder, blöder, blöder
blöder nu
igen
låt det aldrig bli du
och allt jag vill är att du ska
vinna, hitta tillbaka till det
du förlorat i dina egna
handflator
igen
men låt det aldrig bli du
om jag kunde blåsa bort dina vilsna mörkerord
skulle jag göra det nu
igen
För jag vill också vara hon
24 Mars
För jag vill också vara hon
som klivit ur dom mörka rummen
och målat över de där tapeterna med
hållbar målarfärg
i vitt
och jag vill också vara hon
som börjat räkna tid igen
och upptäckt att visarna rör
sig runt, runt
hela tiden
för jag vill också vara hon
som hittat nya färger
och funnit att deras nyanser
kan skifta
när som helst
ja, jag vill också vara hon
som ser tillbaka på tiden i
de mörka rummen då luftmassorna
och visarna stod
envist stilla
och färgskalan ännu inte funnit
sin plats
för att känna hur hjärtat blivit starkare
Två händer mindre
24 Mars
Två händer mindre och
det har blivit pusselhjärta
av alltihop
bitarna passar aldrig
sådär som förut
och så har det
kommit bort några
det har kommit bort några
två händer mindre som
alltid fanns där
för att hålla
hjärtat helt
två händer mindre och
ingen puls
ingen puls
ingen
p u l s
Med en ballong i handen känner man sig aldrig nere
24 Mars
När är det okej att kämpa för mig? För min egen skull och inte för alla andras?
Det är inte utan att jag känner ett stick i hjärtat när jag får höra att jag ska kämpa för min systers skull.
Vad har jag gjort mer än att kämpa för hennes skull. Finnas för hennes skull. Visa att jag minsann ska klara
detta, för hennes skull. Bara för att hon inte kan sitta här bredvid och visa mig vägen, så ska jag visa att jag
klarar mig. För hennes skull ska jag leva fullt ut och hoppa över molnen.
..men jag kan inte. Och det verkar inte som om det finns någon plats bara för mig.
Just nu går det mesta ut på att stå rakt och hålla inne känslorna. Annars rasar andra omkring mig som
dominobrickor i blåsten. Jag är så trött på att tassa på tå. Säga att allt är bra, när det inte är det.
Jag saknar henne så enormt mycket, men jag kan inte leva för någon annan. Förlåt, men jag kan inte leva
för någon annan. Spelar ingen roll hur mycket jag vill. Hur mycket jag skriker att jag inte kan hoppa över
molnen när det åskar. Vågar jag tala om att jag inte kan leva för dig?
Finns ni här även om jag visar mig svag?
Osynligheten. Det känns som om jag sätter mig själv mitt i den. Jag vet att jag måste ta mig ur min bubbla.
På något vis.. jag måste tro att på något vis ska jag klara det. Men jag kan inte göra det för någon annans skull.
Inte om det ska hålla för resten av mitt liv.
Inte om det ska ha någon mening för er. Eller har det ingen betydelse alls?
När ska jag våga gå mina egna vägar. Tillsammans med er och inte bakom?
Jag var inte med på kalaset idag. Känns okej ändå, trots allt. Jag är för trött för att tänka.
Imorgon gör jag nya försök att ta mig över ytan.
Hon vilar sina lungor
24 Mars
Hon är bara livlös
hon vilar sina lungor
håret flyter ut över golvet
slitet och livlöst
allting faller sönder runt omkring henne
och hon vet inte längre
var hon är
varför hon känner sig så ledsen
hon vilar bara sina lungor lite grann
och hennes vita ben
lyser under tyget
kanske borde hon känna sig äcklig
men hon har ingen kraft i kroppen
är det vingar på ryggen eller bara nattens spöken?
sina ben kan hon inte känna
allt tynar bort
blodet på armen har
för länge sedan stelnat
hon vill att någon ska hålla
henne i handen
viska lugnande ord i hennes öra
allt kommer att bli bra om du ger mig ditt hjärta
hon blundar nu
hon är inte död
hon andas bara inte
hon vilar sina lungor
Du använder inte skärp längre
23 Mars
Din hy var så blek senast vi sågs
dina armar var lika smala som mitt långfinger
dina kinder fanns inte längre
och där dina vackra ögon suttit
fanns bara två mörka hål kvar
jag saknar bara den du var innan du försvann
där bland vågar och måttband
jag vill skära upp din kropp
och visa dig hur lite fett det finns där i
hur liten du verkligen är
jag vill skära upp min kropp och ge dig
allt som du behöver
för jag vill ge dig mitt hjärta
det är inte längre du som står
framför mig
det är bara halva du
ditt hjärta
men kroppen din glömde du vid matbordet
för länge sedan
jag saknar bara den du var innan du försvann
där bakom vågar och måttband
vi andas samma luft
men du har för länge sedan börjat sila bort
allt fett du andas in
och du har slutat använda skärp
för att hålla byxorna uppe
nu duger det med armbandet du fick
när du fyllde 6 år
jag saknar bara den du var innan du försvann
där bland vågar och måttband
Saknar dig i bitar
23 Mars
Känns som du är borta även
när du är nära som om du
sakta rör dig bakåt och jag
vet det är lätt att gå
sönder när man är så skör
som du
men finaste spring
inte
förstår du
jag saknar dig i bitar
förstår du
du är det finaste som finns
bättre en fågel i handen
än tio i skogen
men
min lilla sparv nu
har skogen snart 11 fåglar
och min hand
så tom
så tom att den skriker
efter din att
hålla i
tror det kallas vänskap
spring inte
flyg inte iväg från mig
inte nu..
När livet gått i baklås
22 Mars
Det känns som om jag har gått i baklås eller fastnat med håret i balkongdörren. På väg ut eller på väg in.
Vandrar runt som en zombie och viskar ord för mig själv som ingen annan kan höra.
Samtidigt som jag önskar att ni kunde förstå, min tystnad. Min sårbarhet. Det är nu som jag verkligen behöver
allt stöd som jag kan få och det är nu som jag känner mig ensammast i hela världen. Utanför er dörr.
Mest av allt är jag nog rädd. Rädd för att aldrig våga kliva över gränsen. Gränsen emellan mitt och ert.
De senaste två dagarna har jag sovit mycket mera än alla de senaste veckorna tillsammans.
Och ändå har jag inte sovit.. så mycket. Inte orkat någonting.
Om ni bara kunde höra alla tankarna som far omkring. Studsar på väggarna och slår tillbaka med all världens
fart. Nog känner jag mig lite blåslagen. Jag är rädd för att gå ut och vandra helt planlöst, utan mål.
Utan mening.. samtidigt mår jag dåligt av att tillbringa tiden under en svart filt. Hur mjuk den nu än må vara.
Jag har fastnat i mitt eget spindelnät. Försöker att hitta mig själv, eller springa åt det andra hållet.
Bort ifrån mig själv. Jagad av anorexin. Imorgon är det kalas, men jag har bestämt mig för att inte följa med.
Orkar inte vara där. Mitt ibland alla andra när allt jag vill är att vara någon annan.
Samtidigt så önskar jag att jag kunde hitta tillbaka till mig själv. Någonstans.
Jag fryser. Kylan är påträngande när balkongdörren står på glänt. Ironiskt, men det är ångesten som talar.
Om jag inte har dörren öppen om nätterna, ja då blir jag fet. Fetare. Jag känner ständig äckel och jag
vill inte känna så mer!
Räcker det inte nu?
Kan det aldrig ta slut?
Funderat mycket på om jag ska sluta blogga, för vad är meningen egentligen.. mer än att det känns
lite lättare efteråt. När jag fått andas ut här.
Smyger nära mina hjärtslag
22 Mars
Våga andas min vän!
sa jag till mig själv
och tog den första bästa
rådjursstigen till höger
vinglande, svindlande
rakt in i skogen..
det är här du finner dig själv
där i kurvan vid stenen, i mossan
i träden, bland grenar, bland barr
ja i suset bland trädkronorna
då
mitt i andetaget tappar du det
släpper greppet och lever
andas
och sätt dig ner
Sätt mig ner!
lyssna
lyssna och hitta frekvensen
av mitt hjärtslag
Till dig som gråter
22 Mars
För vad det är värt
kommer morgonen åter
med solen i ryggen
och vinden som vänder
för vad det är värt
kommer morgonen åter
för alla som orkar
ta en dag i sänder
en klen tröst i natten
när ensam du gråter
men för vad det är värt
kommer morgonen åter
Dagar som snurrar
22 Mars
Det finns dagar när allt bara
s n u r r a r
bakvänt blir omvänt
upp och ned
och tillbaks igen
följ med och upptäck byt
p e r s p e k t i v
börja om
känn dig fri
och
s n u r r a
igen
När ingen ser på
22 Mars
Det finns en lekplats på vår gård
dit barnen inte går
med traktordäck till gungor
rostiga rutschkanor av plåt
och en gunghäst som springer
när det blåser
det finns en lekpark på vår gård
dit barnen inte går
en sandlåda fylld av asfalt
korgar utan nät
och en klätterställning
som jag klättrar i
när ingen ser på
Weeds are flowers too. Once you get to know them
20 Mars
Det är lättare att gräva ned sig i en grop och aldrig titta fram igen. Sluta stirra mig i ögonen ditt monster!
Det är så mycket lättare att ligga oberörd under jorden än att försöka hålla balansen ovanpå.
Sluta stirra mig i ögonen ditt monster! Jag kämpar hela tiden så vad mer kan du begära!
Jag vill krossa varenda spegel, bara för att slippa de där stirrande ögonen.
Stirra mig inte i ögonen ditt äckel!
Försöker att låta bli klockan. Vill vrida den tillbaka, eller framåt. Om den bara kunde sluta stå still.
Sluta stirra mig i ögonen ditt feta äckliga monster!
Jag någon tala om för mig hur man lagar det som är sönder? Vilket lim som är bäst.. eller ska det alltid
vara såhär. Varför kallas det rusningstrafik när livet ändå tycks stå still på samma spår, hackande?
Stirra mig inte i ögonen ditt feta fula äckliga meningslösa monster!
Här står jag och skriker löjligt åt en spegelbild utan att få någon respons alls.
Så sluta stirra mig i ögonen för jag vet, jag är fet ful äcklig meningslös och löjlig. Patetisk.
men.. jag vill bara få veta hur jag kommer ur detta helvete!
Så har jag återigen misslyckats med att lägga mig tidigt. Tidigt i sängen. Borde ta ett par värktabletter emot
huvudvärken, men vätska känns inte som högsta prioritet just nu.
A N O R E X I A
Jag hatar dig för att du
F Ö R S T Ö R
för mig!
Orkar inte slåss längre! Orkar inte slåss..
Gör mina ord någon skillnad eller suddas de bara bort. Av gråten?
Allting är en del av någonting. Jag är en trasig del av gråten. Ingenting mer. Usch, vad jag låter ynklig, men jag
behövde få skriva av mig lite,
Så sluta stirra mig i ögonen ditt feta fula äckliga meningslösa löjliga patetiska monster!
Du har redan lyckats. Jag känner mig..............................................................
F Ö R T V I V L A D
Fastfrusna känslor
20 Mars
Förståelsen
är som
b o r t b l å s t
orden
fastfrusna och stockade
i min hals
för när jag inte kan
s e
mina känslor formas med
svarta bokstäver på det
vita pappret
finns det inte
en chans i hela världen
att jag ska kunna
f ö r s t å
dem
Tusen meter över marken
20 Mars
Du står och ser förskräckt på
när jag går balansgång på min sista livlina
flera tusen meter över marken
och du står på ett sätt
som om du vore beredd att offra ditt eget liv
och försöka fånga mig
nu när dödens händer får den spända linan att darra
jag vinglar till
och marken rör sig sådär som en jordbävning
får den att göra
innan allting fullständigt brister
förlåt
jag älskar dig men - jag faller nu
och om du inte tar ett steg åt sidan snart
så kommer du att gå under med mig
så snälla släpp taget
Vänner
20 Mars
Jag såg tårar i din ögonvrå
och allt var inte lika
sprakande
gnistrande
skimrande
och
levande
sådär som det alltid brukade
att vara då
men vännen
låt mig finnas där för dig nu
för vännen
faller du ihop
så faller jag isär
inuti
People say nothing is impossible, but I do nothing every day
20 Mars
Om jag nu ska falla så låt mig göra det nu, för jag orkar inte vänta mer på raset.
Smyger runt mina egna känslor bara så att jag ska klara ta mig igenom dagarna. Ha kraft till att kämpa emot
någonting som just nu känns helt omöjligt. Och jag vill be om ursäkt för att jag finns.. utanför era staket.
Jag känner mig utanför. Som att stå med näsan tryckt emot ett vackert skyltfönster. Längta efter det som finns
där. Onåbart. Längtan utan gränser.
Om jag nu ska falla så låt mig falla riktigt, riktigt hårt. Nu! Det är nu som jag är lite förberedd, men inte så länge
till. Jag vet att jag ständigt vacklar. Tvekar över vad jag kan och inte kan.
Vet inte hur hon har ork att finnas här ibland. Älskade mamma. Satt hos mig en stund tidigare. Bara satt.
Hade med sig ett limstift så jag försökte att rädda pysslet ifrån igår. Jag vet inte hur hon orkar med att sitta
hos mig när jag mår såhär dåligt. Lyfte på luren och skulle säga godnatt, men tror att hon kanske somnat.
Ville säga förlåt.. för att jag finns. Kanske inte med de orden, men ändå. Det skulle vara så mycket lättare för
alla om jag inte fanns.
Jag vill bara få må bra!!!
Och om jag faller riktigt, riktigt hårt nu, spelar det inte någon roll. Det kan inte göra ondare än det här.
Imorgon vill jag vakna med nya ögon. Det gäller att kunna somna först. Denna kamp.
Jag vill ringa till en vän och säga "hej vet du om att jag saknar dig så"
Jag vill hitta tillbaka till mig själv och le åt det jag ser. Inte springa åt det andra hållet.
Så det känns, så det är..
20 Mars
Finns inga ord att förklara. Inte nu. De ringde ifrån sjukhuset igår. Ville jag skulle komma på en gång, men jag
orkade inte ens det. Så svårt att hitta ljuset i tunneln nu och jag vill ingenting annat än att få gråta och sova.
Jag får ingen ro i kroppen. Känner bara äckel och att gå ned i vikt känns som enda sättet att bli av med de
tankarna. Ändå vill jag bli frisk ifrån min anorexi! Hatar denna avgrund.
Trodde att de ringde nu igen, vilket de skulle göra, men det var någon annan ifrån sjukhuset. Även hon var orolig
och tyckte att det var skönt att få prata lite med mig.
Att lägga in mig känns inte alls rätt. Gjort det så många gånger. Så många turer och det blir alltid att jag faller
djupare sedan när jag kommer hem igen.
Vad jag vill att de ska göra för mig?
Hur ska jag kunna veta det när jag inte vet ifrån dag till dag, sekund till sekund hur jag själv ska orka kämpa
med de här jobbiga känslorna? Jag vill kunna äta utan ångest som andra gör.. kan inte!
Känner bara så mycket förtvivlad gråt.
Snubblar på tårarna
18 Mars
När jag för ett ögonblick drömmer mig bort till det som kunde vara. Till det som kunde bli.
Då snubblar jag alltid på tårarna inuti. Kommer jag aldrig framåt?
Nu börjar jag att bli riktigt, riktigt förtvivlad.
Sommardrömmar
18 Mars
Åh låter du mig önska precis vad jag vill!
Jag skulle vilja vakna upp till fågelkvitter och havsbrus långt innan ögonen öppnas.
Känna solen värma mitt ansikte.
Sträcka mig på tå emot en klarblå himmel och le av förväntan inför en ny härlig dag.
Jag skulle vilja springa runt på en strand med små som stora vänner.
Tillbringa timmar på en bänk vid en sjö. Tillsammans med bästa vännen.
Prata om minnen och drömmar tillsammans.
Jag skulle vilja skratta mig lycklig tills kinderna fastnat i sitt leende.
Andas frihet och göra precis allt jag vill i min egen takt.
Den sommaren ska jag äntligen doppa mig i havet.
Vandra längs strandpromenaden varje morgon och varje kväll.
Sitta vid fyren och minnas bästa stunderna där.
Jag vill springa barfota i gräset.
Känna gruset under tårna.
Ta på mig mina finaste sommarkläder och tycka om mig själv för den jag är.
Jag vill ha picnickar på stranden. På en härlig filt i solen.
Sitta ute och teckna och måla hela dagen tills solen går ned.
Ligga och sola, somna till och drömma mig bort.
Jag skulle vilja resa på en solsemester och leva som aldrig tidigare.
Umgås med de vännerna som jag saknar.
Följa med ut till stallet och rida i solnedgången.
Gå långa promenader med en vän och prata. prata.. prata.
Jag vil sitta mitt ibland alla andra och passa in.
Plocka jordgubbar och stoppa varannan i munnen.
Plocka egenodlad sallad.
Fotografera i naturen och njuta av att finnas där.
Jag skulle ta vara på varje sekund med mina nära och kära och tala om hur mycket jag älskar dem.
Vandra på stenkullsgatorna och fantisera om folket som rör sig där.
Jag vill sitta under ett träd och vara tyst tillsammans med någon jag bryr mig om.
Låta dagarna komma och gå för de kommer ju tillbaka igen.
Jag vill bada ännu mera för att ta igen det jag förlorat.
Cykla till Träslövsläge en het sommarkväll.
Jag vill bara få leva en sommardröm. Kanske lite som denna..
Jag skulle vilja leva. LEVA lite lagom för mycket. Jag vill ju uppleva ännu fler somrar som denna.
Jag faller nu men tar mig upp igen
18 Mars
Rösterna ekar fortfarane i mitt huvud. Mardrömmarna spökar och jag gråter.
"Gumman du är så stark. Jag förstår inte hur du orkar!"
Kanske jag är stark, jag vet inte. Om så vore, hur länge ska jag ha kraften till att ta mig framåt och inte bara
slå knut på mig själv och trilla baklänges? Allting går mot mig. Precis när jag äntligen lyckades göra någonting
roligt. Som jag såg framemot, då blir det fel. Fel fel fel.. Jag vet att jag har höga krav på mig själv, men hur ska
jag annars kunna ta mig framåt? Det blir att börja om imorgon igen.
Tyckte att det för ett kort ögonblick kanske hunde bli en bättre dag, men nu sitter jag här. Förtvivlad.
Jag vill inte känna som jag gör. Är så trött på det! Hur gör ni för att ta er framåt och inte trilla baklänges?
Solen skiner och det blåser kalla vindar.
Tog mig ut lite på förmiddagen och jag borde ge mig ut igen. På en lång runda runt sjön eller vad som helst.
Vad som helst så jag kan få slippa känna denna tjock-äckel känsla. TJOCK ÄCKEL!
Mamma ringer kanske snart. Syskonbarnen äter lunch hos henne. På tal om trollet... pling-pling-pling..
Mamma, jag vill att du kommer, men jag vet inte om jag orkar.
JAG TYCKER INTE OM MIG SJÄLV ALLS!
Jag faller alltid baklänges, men försöker ta mig upp igen. På något vis.
Här kan ingen få tag på mig
17 Mars
Mitt rum. Mina fyra väggar och några till. Det är här som jag kan få gömma mig under mina kuddar, dämpa
ångestskrik och inte bry mig ett dugg ifall någon hör. För detta är mitt rum med fyra väggar och några till.
Här kan jag låta mina tårar falla nedför kinderna. Lämna smala ränder ifrån känslorna inuti.
Jag behöver inte bry mig om att kudden blir blöt, jag kan alltid vända den andra sidan uppåt. Och jag vet att
det inte finns någon möjlighet att någon kan veta. Hur jag kämpar för att inte slåss med mig själv.
Slåss emot mig själv och förlorar.
Här inne hos mig bakom fyra väggar och några till skriker jag mig hes och vandrar fram och tillbaka
runt bordet. Förtvivlat ensam. Här är jag trygg. Här kan jag vara den jag vill eller inte vill, även om jag inte alls
vet vem jag borde vara. Egentligen.
Alla andras krav om hur allting "borde vara" kan jag riva sönder för att försöka skapa mig egna regler.
Eller strunta i allting om hur det borde eller inte borde vara.
I mitt rum bakom fyra väggar och några till ska jag nog lyckas hitta mig själv igen. Fast kanske inte så ensam.
Kanske vill du följa med mig. Om jag öppnar min dörr sådär lite lagom på glänt. Precis lagom för att du ska
kunna ta dig in. Utan skorna. För här inne hos mig vill jag ha lugn och ro. Även om det skulle vara skönt att
ruffsa till livet lite lagom. När jag är ensam och ingen behöver bry sig om kuddar som far omkring.
Blöta av tårarna. Jag kan alltid låtsas att det är regnet som har nått in genom mitt öppna fönstre.
Skulle du tro på det eller syns verkligheten i min spegelbild.
Jag vill bygga en mur. Högre än molnen och mycket högre än vad du kan ana. Där bakom kan jag få
vara precis som jag vill. Där kan jag få stanna tills verkligheten inte är lika hård som nu.
Tills det inte gör lika ont..
Mitt rum. Mina fyra väggar och några till. Jag ska nog lära mig att klara mig. Någon gång. Kanske.
För vet du, det är vad jag önskar allra mest. Om du vill följa med?
Ensam
17 Mars
Har du någonsin tappat andan
och trott på att din sista stund är kommen
har du någonsin känt en sten passera halsen och vidare
ner till magen där den placerar sig och sätter igång en oro
som känns som det värsta ovädret du kan tänka dig
och där sitter du, försöker le
försöker hålla varenda liten tår som kan få ögat
att blänka att hålla sig långt borta
där sitter du och försöker gömma din innersta smärta
trycker naglarna i huden och ber tyst att få bli lämnad ifred
ensam
då kan du skrika och slå dig själv
ensam
då kan du visa rummets alla fyra väggar
vem du är och vad du känner
då är det bara Du och ingen annan
då behöver du inte gömma ditt patetiska jag
ensam
det är då ångesten kryper som värst i dig
och du står framför spegeln
och viskar
jag orkar inte mer..
med en betydelse som ingen annan än just du förstår
hur stark den är
Jag trycker STOPP
17 Mars
Jag stänger av för ett tag
trycker på STOPP
och ber att ingen ska trycka
på fel knapp och sätta igång
gungningen igen
jag läser samma rad om och om igen
ta mig till stjärnorna och låt mig få andas
vill att betydelsen ska bli sanning
att världen en endaste gång kan vara
barnvänlig och låta det onda få försvinna
ur både kropp och själ
jag stänger av och stirrar rakt fram
låtsas att jag är oberörd av vad som händer
vid sidan om mig, låtsas att inget kan krossa mig
jag stänger av, släcker lampan och lägger mig ned för att sova
låtsas som att jag inte vet att ännu en dag har gått
och mina steg mot ett sammanbrott är närmare
jag trycker på STOPP
fortsätter framåt
och lurar alla med mitt leende
att jag lever
That´s what friends are for!
17 Mars
Jag är så glad över att det finns små vackra änglar till vänner. Det är ni som får mig att orka andas.
Lite i taget. Lite lagom så att jag inte blir skrämd som lille Nasse på flykt ifrån stora monster i Sjumilaskogen.
Nej, med er lär jag mig sakta att våga ta ett steg fram istället för fyra bakåt. Det kommer att ta lång tid innan
jag har kommit dit där ni är, men det är okej. För jag vet att ni inte ger upp..
Jag vet att ni kommer att stå där med öppna armar och ta emot mig när jag faller. För det gör jag säkert flera
gånger om. Det är okej det också, så länge jag inte är ensam när jag torkar av mina såriga knän.
You Never Know How Strong You Are Before Trying
17 Mars
Ibland glömmer jag bort vem jag är och vad jag har att kämpa för..
Jag är så glad över dem som står vid sidan och stöttar. Jag är inte ensam, men jag känner mig ensam.
Det är bara jag som kan ta mig ur detta, men det di inte kan förstå är att jag klarar det inte ensam.
Hur ska jag som inte ens orkar stå på mina egna ben, klarar av att slåss emot anorexin och allt som
ligger djupt där bakom. Är det meningen att jag ska klara det själv. Då.. ska jag ge upp då?
Ibland kommer jag på mig själv att ropa "hej kom och rädda mig!"
..............men det finns ingen där.
När andra stressar mellan jobb och fritid. Då stressar jag runt bland mina ångestskrik och tårar. Och jag vet inte
hur jag ska kunna få dem att förstå att jag inte klarar av detta längre. Balanserar på en tunn lina nu och det är
en tidsfråga innan jag faller hårdare än hårdast. Då är det försent att lägga på plåster och blåsa bort det onda.
Det ligger mycket djupare än så. Mycket djupare än vad någon annan kan se.
Idag har jag försökt göra någonting för att fördriva tiden, eller tränga undan tankarna lite. Men det är svårt.
Svårast är att sitta tätt intill alla andra utan att våga visa hur jag mår. Utan att göra någon besviken med mina
tårar. Så jag stänger inne dem och jag vet att det är så fel, så fel. Ärligt talat så är jag rädd för att känna.
Känna fullt ut. Kommer jag att gå sönder då? Kommer jag att falla ihop i en trasig hör och bara vara i vägen?
Någon dag ska jag lära mig att släppa fram alla känslorna. Någon dag ska jag visa mig stark, genom att
visa mig svag. Precis som jag är. Egentligen. Om någon vågade stanna kvar och se mig i ögonen.
Pulsen är anorektisk ikväll
16 Mars
Jag vill kunna beskriva
mitt mörker för dig
för pulsen känns
så anorektisk
just ikväll
är vaken, hör det rusa
ser knogarna vitna
känner den sista
behagliga luften
försöker bara
skrika
men rösten är förlorad
och glömskan är
för efterlängtad
och förlåt
förlåt
jag borde uppleva
det som ni gör
förlåt förlåt förlåt
jag vill kunna beskriva
hålet i ryggen
men det går inte
när rösten
går itu
för pulsen är anorektisk
just ikväll
Sökte orden
16 Mars
jag sökte efter orden
för att ge dig
ett svar
men kan inte längre
hitta mig själv
då ni
gjorde mig till någon
annan
Under långa ögonfransar
16 Mars
Hon släpper tankarna ett tag
för hon fångar ändå alltid bara de dåliga
och hon låter dem flyga helt fritt
för hon vet att de ändå alltid kommer tillbaka
med munnen blåser hon varm luft på sina händer
och knäpper dem ett tag
för även om gud inte hör henne
så känner hon sig i alla fall lite varmare
och de kotor som frusit fast i varandra
håller ryggen rak trots att hela hon känner sig böjd
och hennes tjocka tröja gömmer allt det
som hon inte vill att andra ska se
och med sin näsa som ständigt pekar upp
men ögon som tittar ned
är det inte lätt att veta vad det är hon döljer
där under sina långa ögonfransar
Just Know That Everyone Feels Broken sometimes
15 Mars
Idag är en sådan dag då alla tankar surrar kring varför jag finns här och inte du. Det känns inte rättvist. Alla ville
att du skulle få vara kvar här. Jag ville också det, jag vill det fortfarande. Du skulle kunna ta vara på livet på ett
mycket bättre sätt och jag vet att många skulle tycka att det vore bättre om jag försvann, istället för dig.
Jag saknar dig något så fruktansvärt mycket älskade storasyster och jag är ledsen över att jag inte hann säga
det till dig innan du somnade in. Jag är så ledsen att jag inte vet hur jag ska orka leva längre, med den känslan
av att du hade gjort det så mycket bättre. Att veta att det finns många som håller med i mina tankar, även om de
inte skulle säga det högt. Men jag känner det i luften och jag kan läsa mellan raderna. Att du visste hur man
levde, men inte jag. Ändå vet de inte mer än en liten bråkdel av hur mitt liv ser ut eller hur det har sett ut tidigare.
Man kan inte gissa sig till något sådant. Man får inte tro sig veta hur någon annans liv är utan att först
fråga och ärligt sitta kvar och LYSSNA.
Det är dagar som denna som jag skulle vilja ringa till dig eller cykla hem till dig. Öppna dörren utan att behöva
ringa på klockan. Säga "hej det är jag" och i samma ögonblick veta att du vill ha mig där. Hos dig.
Det är nu som jag skulle vilja prata med dig om livet och hur jag ska hitta dit. Om varför allt känns så svårt, men
ingen orkar lyssna. Jag känner mig bara till besvär. Det finns ingen som jag kan ringa och bara få gråta.
Jag vet att du hade så mycket omkring dig, kanske inte hade haft mera tid du heller..men jag hade velat.
Varför var cancern tvungen att ta dig ifrån mig och varför tog inte anorexian mig istället!
Det skulle vara mer rättvist. För jag vet hur mycket mer du hade kunnat skratta och för mig finns inget
skratt kvar. Ingen har lärt mig vägen dit.
Kommer jag att känna såhär länge till? Hur länge kommer jag att orka?
Gjorde ett försök att ringa till mamma, men det knöt ihop sig. F-n jag är bara till besvär!
Ständigt denna kamp för att VÅGA ÄTA! Ständigt denna kamp för att inte visa vad jag egentligen känner och jag
är så trött, så trött på detta nu. Förtvivlat trött. Det känns som om jag redan för länge sedan har klättrat över
ett berg för mycket. Det blir ljusare och ljusare ute och alla förväntar att jag då ska må bättre. Till viss del så
gör jag det. Blir lite friare. Lättare till sinnet, men ändå.... den här mörka delen visst ständigt som en objuden
följeslagare. Jag längtar till sommaren, men allra mest så längtar jag till friheten.
Vad den nu betyder.
Jag skulle önska att de såg mig för den jag är. Bakom anorexian.
Inte bara hon som förlorade allting och försvann.
Inte hon som tog sin äldsta systers plats.
Äsch.. glöm bort att jag sa någonting.
Jag börjar slita ut mattan nu
14 Mars
Jag försöker bara skriva av mig, men fastnar alltid någonstans på vägen. Mitt emellan sovrummet och hallen.
Drar ut köksbordet och vandrar runt, runt, runt.. och jag hatar varje varv då jag inte kan sluta.
Jag skulle vilja lyfta på luren och säga "hej, kom och ta mig härifrån. ta mig bort ifrån mig"
men det är tyst. bip.. bip.. bip.. bip.. bip.. Jag vill inte störa.
Om man kunde gå rakt igenom väggar, garderober, badrum, speglar och betongväggar ör att bli fri.
Ja då skulle jag göra det. Utan tvekan. Kanske gå ut och ringa på varenda dörrklocka som jag passerar, för att
få veta hur många som skulle släppa i mig. Jag vill inte vara ensam. Samtidigt som jag inte orkar
klättra på väggarna när du ser på. Paniiikångest.
Den senaste tiden har jag börjat bli rädd för dörrklockan. Igen. Eller har det varit väldigt tyst den senaste tiden.
Troligtvis har jag inte tänkt på att den funnits där. Högljudd. Jag flyger upp i luften och vågar inte andas.
Så om någon känner igen sig här, att jag inte öppnat. Ja, då har jag helt enkelt inte vågat.
Jag bryr mig inte om ifall du skrattar och tycker att jag är löjlig. Mina känslor är inte löjliga och jag tänker inte
låta någon trampa på dem igen.
Brottas med tanken på att gå ned och cykla på motionscykeln hela långa natten. Då, när ingen märker att jag
är där. Trampa bort lite ångest...................................
Måste det vara så svårt att ta en tugga av den fördömda apelsinen!? Ja, tydligen. ORKAR INTE LÄNGRE!
Hatar dig anorexi. Jag HATAR dig.
Tänk om jag skulle kunna få blunda. Slippa se världen utanför. Tränga bort tankarna och sedan inget mer.
Bara.. tomt.
Motvind
14 Mars
Jag frågade henne
Varför flyger fjärilar så förvirrade runt i vinden?
hon svarade
att det var för att
de hade
tappat bort sig
och jag förstod inte
hur hon lyckades
göra allting
så
sorgligt
Would You Fight For Me?
14 Mars
Sent i natt eller tidigt på morgonen så lyckades jag med någonting som jag inte gjort på länge nu..
jag gick och lade mig på min egen säng! Jag, som tillbringat den allra mesta tiden i min fåtölj eller här framför
datan. Visst krävdes det flera varv runt köksbordet och lite till. För att bli av med lite ångest, lite oro.
Några tankar som inte släpper mig loss., men sedan. Jag lade mig på sängen och det är en seger för mig.
Nu tror jag inte att jag klarar av att göra det ikväll. Det är okej. Nu vet jag att jag kommer att klara det en annan
gång oavsett hur lång tid det är tills dess.
Annars, hur jag har mått idag?
DÅLIGT!!! Om jag kunde välja så skulle jag springa all världens väg bort BORT ifrån mig själv.
Vet inte hur jag ska hantera alla jobbiga känslor och minnen. VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL!?
Huvudvärken är enorm och jag vill slita ut ögonen, för det gör så ont. Dragit för persiennerna trots att det är nu
som jag borde ta vara på solen. Vi har fått ett nytt vintertäcke ute. Lätt och luftigt, kunde tro att det skulle flyga
iväg när jag gick till biblioteket tidigare.
Jag kunde inte låta bli att trampa rakt i snödrivorna som någon skottat ihop. Sorry! Ibland tycker jag att det är
helt okej att vara en liten tjej igen. Sparka loss snön så den yr i solen. Vifta på armarna lite i smyg och hoppas
att ingen tittar. Skratta lite för mig själv, även om det aldrig syns på mina läppar.
Oskyldigt kliva ut på vägen igen. Ingen som kommer ifrån höger och ingen ifrån vänster. Strunta att skaka
bort snön som nu har traskat hela vägen upp över benen. Kritvita jeans i vinterväder är mys ibland.
Beställt en bok på biblioteket, så nu väntar jag här hemma.
Och huvudet sprängs snart! Jag känner mig fetare än fetast!
Jag har förlorat mina steg
13 Mars
Jag har missat mitt mål
och glömt bort vad det är jag vill
vad det är jag vill finna
jag har missat mitt mål
och hamnat upp och ned
vägen tillbaka har rasat samman
och nu har jag stupat ned på knä
fallit ihop med armarna knutna om min kropp
rädda mig viskar jag nästan ohörbart
jag har förlorat mina steg
till fel riktning och mitt mål blev
platsen där tårar aldrig slutat falla
sanningen om dig står skrivet på vägarna
och får dig att undra om du någonsin
ens vill hitta tillbaka
jag har slutat att leva för mig själv
jag har slutat att se vardagen
som någonting vackert
nej mina andetag andas genom er
och jag undrar tyst för mig själv
vad som kommer att hända med en
ensam själ som den jag bär
kommer ljuset någonsin att
hitta tillbaka?
Jag har krossat varenda spegel
13 Mars
Jag har krossat varenda spegel
skärvorna ligger utspridda över golvet
det känns som om det är mitt liv jag stiger på just nu
jag har krossat varenda liten bit
nu låter jag de vassa bitarna
tränga sig in i varenda liten del av mig
och du kan nog inte riktigt förstå varför
inte jag heller vill jag skrika
skrika så högt det går
att jag vet inte varför jag hatar mig själv
varför jag ser på mig själv
som världens sämsta person
jag vet inte
det bara är så
jag bara tycker så
rösterna säger det
rösterna befaller det
gör så och gör det
rösterna som skriker
tänk så och tänk fel
jag snurrar runt runt runt
vill att jag ska bli yr
snubbla till
svimma av och sedan vakna upp
ur mardrömmen
mitt liv
på andra sidan av
ögonlocken
Till mitt sista steg
13 Mars
Mina ben viker sig nu
men låt mig få dansa till mitt sista steg
för den dagen då jag faller ihop
vill jag göra det med stil
och på ett sådant sätt
som gör att jag i alla fall lämnar
ett litet avtryck i ditt hjärta
Mer än bara tre bokstäver
12 Mars
Du sa jag älskar dig i mitt öra, smög in all vänskap i tre små ord
och ibland tror jag att du kan lära mig allt om världen
lindar in min oro varsamt för att sedan plocka fram den igen
och helt plötsligt bits den inte mer
ibland är ditt hår nästan som systertrygghet och jag skulle offra så mycket för dig
jag kan gömma så mycket smärta i din hand
bara för att upptäcka att när jag släpper är plågan över
vänskap kan hela så mycket men du kan hela mer
det väger tungt det du säger: en livboj kan kastas ut gång på gång
det är villkorslös kärlek jag känner
ord är mer än tre bokstäver
jag älskar dig är mer än bara tre ord.
Spegelbilden
12 Mars
Jag lyfter min vänstra arm
du rör inte din
jag lyfter min högra arm
du stirrar på mig
tomt
det oroar mig att du är som jag
jag formar ord med min mun
ljuder: jag hatar dig
du öppnar bara din för att äta mina ord
svälja dem
leva med dem
jag är inuti dig nu och
det oroar mig att du är som jag
det luktar jagad skräck runt omkring dig
en återspegling av det som är jag
mitt liv var frostskadat och blev som du
vintern kom och
du blev is
kall.
Real Feelings Don´t Just "Go Away"
12 Mars
Det krävs mer än ett mirakel, men jag vill inte ge upp. Jag vill inte ge upp tanken om att det kanske kan bli lite
bättre. Lite mindre svårt än vad det är nu. Jag tänker inte låta någon ta hoppet ifrån mig. Jag tänker hålla mig
kvar tills fingrarna krampar och släpper taget av kraftlöshet. Inte hopplöshet.
Inte vore det rätt att ge upp nu efter alla dessa år.
Ska jag låta anorexian äta upp mig eller ska jag slita sönder anorexian.
(inte vore det gott för kroppen att äta upp anorexin..)
Men just nu får jag göra allt jag kan för att inte tveka för länge. Inte känna efter hur ont det gör eller hur mycket
det tar på mina krafter att................................ släpa mig ifrån en punkt till nästa.
Vem älskar mig tillräckligt nog för att bära mig över de högsta hindren. Kan jag ens begära att någon ska lägga
tid och kraft på mig. På mig?
Vem är jag utan anorexian. Genomskinlig. Tydligt sårbar. Hoppet, finns det kvar?
Mamma kom till mig. Hon tittade på tv medans jag vek ihop mig i fåtöljen och sov i några timmar. Skönt.
Jag har fortfarande väldigt många timmar minus på sovkontot. Borde lägga mig ned nu, eller ialla fall lägga mig
i fåtöljen. Varför måste det vara så svårt? Det är inte så att alla flaschbacks kan ta livet av mig precis.
Inte vore det vad som skrämmer mig mest. Det är själva Rädslan. Rädslan!!
Ingenting kan ta bort den där starka rädslan. Skräcken! Känslan som jag inte alls kan styra över.
Känslan som ingen annan kan komma åt. Inte så länge jag är tyst om den.
I Hate When My Eyes Get Red And Everybody Knows I´ve Cried
12 Mars
Tisdag morgon och vad gör man med den?
Jag vill ockå ha ett jobb, studier, vänner, plugg, fester, familjeliv, fria tankar och luft under vingarna-
Jag skulle byta ut alla mina lediga förmiddagar, lediga eftermiddagar, lediga kvällar och lediga helger.
Ja, mina lediga nätter också, för ärligt talat hur många skulle vilja byta ut all sin lediga tid med mig som har
fullt utav sönderstressade timmar med anorexiaångest och övergreppsflaschbacks!
Även om jag inte gör någonting "speciellt" på mina lediga evighetslånga timmar. Så är de fyllda av ångest
över att inte orka ha ett liv som andras.
Solen tittar fram på frostigt gräs. Hoppas, hoppas att det inte kommer mer snö nu.
Fingrarna värker. Det känns som en konstant köldskada och när skinnet spricker och såren inte vill läka, bara
för att kroppen lider av näringsbrist. Näringsbrist på grund av den dumma Anorexin som skriker åt mig att;
-Neeeeeeeej! Du kan inte äta ens en clementin för ser du inte hur äckligt tjock du är!
Är det inbillning att jag känner mig båda tjockare... och lite smalare idag? Helt omöjligt och hur ska jag
veta vad som är sant och vad som är fel? Mamma ska kanske komma förbi innan tvillingen min kommer
till henne. Det är trots allt tisdag.
För mig ser alla dagar likadana ut. Jag skulle vilja vara precis som ni. Eller ett par nyanser åt det hållet.
Det känns så svart hos mig så snälla tala om hur du gör för att leva!
Orkade inte sitta vid datan igår, bara liiite. Lite. Nu ska jag försöka komma ihåg att skriva en liten lista,
över sådant som jag ska försöka komma ihåg. Så dumt det låter..
Vingar utan frimärke
11 Mars
Hon sa att jag lagt vingar
i hennes brevlåda
vingar i kuvert utan frimärke
och jag log
för det var något vacket
med hela idén
det där med små små ord
och vingar
det där med kortlek
och fantasi
jag sa att vi kunde falla
för vadsomhelst
tillsammans
och jag tror att hon log
bakom halsduken, långt in
för det var något vackert
med det där att
delar vi vingar så delar vi fall
och finns det inget att falla för
så faller vi för varandra
och hela världen kan stå
utanför och skratta
vi vet ändå att vi alltid
kan lita på varandra
även utanför
vår fantasi
Fritt fall
11 Mars
Det var solen
vi och tågen som aldrig stannar
som passerar gränser
igen och igen
men aldrig kommer över
de pratade om fritt fall
men vi
vi stannade på jorden
för runt oss
faller allting så bra ändå
Kom och trösta mig nu
11 Mars
Är det okej att säga hur bra jag mår, när det är så långt ifrån sanningen?
Mamma var förbi lite kort på eftermiddagen. Hon tog bara av sig skorna, men det gjorde ingenting.
Jag orkade ändå inte vara närvarande. Försökte berätta för henne om min sömnbrist och vad som skulle
kunna hjälpa mig. Svårt det där.
-Jag kan komma till dig någon kväll och göra dig sällskap om du vill.
Nu brukar jag kunna somna till då hon sitter hos mig, så vi sa att jag skulle ringa henne om jag ville det.
Att hon skulle sitta hos mig någon kväll. Som det är nu kan jag inte komma till ro alls och när jag senast
låg i min egen säng. Minns jag inte längre. Det får bli fåtöljen. Ihopkrupen.
Trygghetstörstande. Flaschbacksmardröm!
Hur väl jag än försöker att tränga undan gråten. Kommer den allt oftare som ett strypgrepp kring halsen.
Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare..
Lackskor och självlockigt hår
11 Mars
Lilla flickan med rosa lackskor och sajälvlockigt hår
fick aldrig leka med de andra barnen
för hon trodde att man räknade
tiden i sidor och oskrivna rader
att den gick långsammare
på vintern
hon trodde att det som var en månad
i oktober, blev två i november
och december
och hon verkade så säker på sin sak
Lilla flickan med rosa lackskor och självlockigt hår
var den enda i klassen som kunde
stava till "skolsyster" när hon var sju
men hon fick aldrig lära sig
vad kurragömma egentligen
gick ut på
och när hon redovisade om
gravitationskraft i fyran var det
ingen som trodde henne
fast hon verkade så säker på sin sak
Lilla flickan med rosa lackskor och självlockigt hår
blev en av dem de kallade galen
för hon citerade kärlekssånger
1000 gånger om
med tusch på alla vita väggar
och kastade lappar i pappersinsamlingen
istället för i soptunnan
för hon ville att någon skulle läsa
det hon skrivit
de gav henne blickar bakom ryggen
men vågade aldrig säga vad de tänkte
för hon verkade så säker på sin sak
Lilla flickan med rosa lackskor och självlockigt hår
brukade sitta ensam på parkbänkar
och skriva sig sin tid i anteckningsböcker
för hon var en av dem som
stannat kvar i sin roll några år för länge
hon hade blivit gammal
och skorna var alldeles för små
men det log hon bara åt
och viskade
-jag kommer vinna över livet till slut
och hon verkade så säker på sin sak
Fjäderlätt
11 Mars
Vi räknas i kilo
alltid några för mycket
varföräterduintejagärintehungrig
tävlar i viktminskning
i tappade kilon
och i lätt-som-en-fjäder-känslan
efteråt
inmedmagentorkatårarnasträckpåryggen
vi pratar om att inte få plats
fastna
om att växa utanför sina kanter
du & jag
vi pratar om spegelsvek
och ideal
smalamidjorsmalaarmarsmalalår
och vi lovar varandra
att någon gång bli fjäderlätta
någon gång ska du & jag bli nästan ingenting
jagönskarjagkundefåmätasiguld
Med min nyans i dina ögon
11 Mars
Ser du fortfarande hemligheter i det tomma mellan orden
som du gjorde förra vintern när du och jag
räknade stjärnor i taket och tårar i ögonen
med likadana blickar
skiftande i blått och mörkare?
Kommer du ihåg hur det skrämde mig när du
såg på mig för länge med min nyans i dina ögon
att jag inte visste hur jag någonsin
skulle kunna se tillbaka?
Hör du vad de säger om att jag aldrig
blir som du igen och att jag
är en sån som finns mest
när jag ler
De säger att våra färger skär sig mot varandra
och de tvättar mig blek för de vet att du aldrig kan
se hemligheter i det tomma mellan orden
om din nyans har tvättats bort
Without this Word
10 Mars
Dagen har snart smält samman till någonting som jag kan klämma ihop. Forma till vad jag vill och sedan gömma
långt, långt in i nedersta lådan. Känns ganska skönt trots allt. Jag andas fortfarande. Jag har knappast rört mig
ifrån stolen, mer än när smärtan blivit för påtaglig. Men jag är tålig..
Ringde upp min gamla kontaktperson och det som från första början bara var tänkt som en liten tanke ifrån
mig. Blev över en timme och skulle blivit längre om inte ett program kommit ivägen för henne på tv.
Själv bryr jag mig inte om tv:n utan sitter här och lyssnar på musik. Och skriver.
Varje gång som jag tänkt sluta. Har nya tankar kommit och det har fått mig att tänka, bara lite till.
Bara ett inlägg till, sedan. Vänta lite till bara. Som Alfons åberg.
Skönt att tillåta mig att få skriva lite. Mår bättre om jag skriver eller tecknar. Kladda lite som jag brukar säga.
Annars är det fortfarande kämpigt och jag väljer att hålla det mesta för mig själv. Lugnast så.
Mellan tankarna om hur jag vill bloggen ska se ut, trängs de svarta tunga tankarna fram. Eller de finns här
hela tiden. på telefon berättade jag att jag tror inte jag orkar må såhär dåligt länge till. Inte alls för att jag vill
dö eller planerar för det, men ändå. Tryggheten i att det kanske blir så. Jag är rädd för att sitta ensam och må
dåligt, om 14 år eller mer. Skrämmande tanke när jag inte klarar av mer än för ögonblicket nu.
Inte ens en dag i taget.
Jag längtar efter havet. Jag får inget syre här längre!
Vandra längs strandpromenaden och hoppa emellan stenarna och höra måsarna. Måsarnas skriiiiiiii.
Havsluften. Salt. Frisk. Frihet som i en liten ask. Ialla fall för mig.
"Tjejen som hoppade ut genom fönstret och försvann"
(biografin om en kamp mot anorexin och livet..) hihihiiii..
Tidigare under kvällen gick jag och pratade med Tintin. Som självklart pratade tillbaka på ett sätt som endast
söta små kaniner kan. Kom på mig med att jag kände mig lite, lite bättre då. Tills jag kom på vem jag var och då
föll jag tusen gånger hårdare igen. Är en kraftig viktminskning den enda knäppa lösningen på allt?
Jag vill inte ha den tanken. Den känslan, men den finns där. Som en trygghet.
Även om jag känner mig tjockare så tror jag att vikten gått nedåt bara de senaste dagarna.
Är det möjligt. Ja, allt är möjligt.
(utan att må bra tydligen)
Vart ska jag ta vägen med mig själv?
Nu ska jag läsa lite bloggar och vem vet jag kanske kan slita mig ifrån skrivandet. Kanske.. jag lovar ingenting.
Flyga som en fjäril
10 Mars
Det såg ut som vår
och kanske var det därför
jag trodde att jag kunde lossa banden
de som höll mig kvar mot marken
sådär hårt hårt
och flyga som en fjäril
det låg något elektriskt i luften
något magnetsiskt i dina ögon
när du sa att
-du kan leva på rutin
du vet, le och leva utan att andas
och det skulle varit så vackert
om du flög som en fjäril
och det låg något svårt i det faktum
att jag sen
mötte marken igen
och alltid
sådär hårt hårt..
Jag finns bakom era ögonlock
10 Mars
Jag har blivit en av de svåra
en av dem ni blundar för
och vänder ryggen emot
för att det är så mycket lättare så
jag är en av dem ni inte väntar på
en som måste springa ikapp
alltid två steg efter
eller två steg före bara för att
slippa möta era blickar
rakt igenom min själ
jag är en av dem som bråkar
slåss för sin plats
med knytnävsslag och låtsaskraft
tills orken och viljan och
luften tar slut
jag är en av dem som stannar
på andra sidan tröskeln
när ni stänger era dörrar
och berättar sagor för varandra
såna sagor med lyckliga slut
utan mig
och det är nog bäst såhär
det är nog lättast så
för jag är en av dem
med röster som tystnat
en av dem med blickar som
slutat le
och vi
är mycket svårare
att möta
än att sudda ut och
glömma bort
men jag är en av dem som längtar
tills någon vågar se
att jag finns där bakom era
ögonlock
Hur långt ifrån en flicka kan falla
10 Mars
Hon stämmer inte riktigt med sjukdomsbilden
passar inte in i deras ramar
hon ler för mycket för blodiga badrumsgolv
lever för mycket för intensivvårdsavdelning
de vet ingenting om klumpkängor och tunna linor
om vingelben och två kilometer ner till betongen
det är hennes sprickande verklighet
ingen vet hur långt en flicka kan falla
kanske skrattar hon lite för högt
ler lite för ofta
för att de ska kunna förstå hur hon kan ha brutit
varenda ben i sin kropp och
bespara dem sina krossade knäskålar
hon vet precis hur långt en flicka kan falla
Vad spelar det för roll hjärtat?
10 Mars
Det är vinter nu hjärtat
snön har kommit
och vad spelar det för roll
om jag tappat bort ett par vantar
ett busskort eller en kamera
det gör ju inte ens hälften så ont
som att tappa bort
sig själv
jag skulle mer än gärna berätta för dig
om allt jag någonsin vetat
bara jag visste
att du säkert skulle förstå
men jag tvivlar på
just det
för det är komplicerat hjärtat
men ändå så simpelt
jag kan berätta för dig om fallhöjder
om ångest, tårar, hat och saknad
jag kan berätta om skyhöga höjder av lycka
om sterila väggar och sömnlösa nätter
men ärligt nu lilla hjärtat du vet lika väl som jag
att du redan upplevt allt det där
för det är vinter nu
och snön har kommit
men det är inte okej för dig
att bara sluta
slå
Alltför tunna ben i ögonvrån
10 Mars
Snubblar fram genom livet på trådsmala ben
leker lycka med den som behagar spela med
döljer fasader med fasader och ärr med hud
någon nickar igenkännande när du passerar
andra blundar bort att du finns där i ögonvrån
som en alltför vass påminnelse om obehag
livet ska leka och livet leker med dig
målar upp scenarier med kulspetspenna
och darrar livrädd för det du ser
skakar ända in till skelettet
du sjunger med svag sprucken stämma
the soundtrack of your life
blödande ord och trasiga oktaver
sådär falskt att det skär sönder allt omkring
sådär att speglarna rasar mot marken
du väntar på att någon ska höra
att någon ska förstå och sedan svara
men ingen tar alla frågetecken och gör dem till ljus
för ingen kan helt förstå dina rädslor
så du irrar vidare på alltför tunna ben och frusna fötter
fortsätter sjunga the soundtrack of your life
och dölja ärr med hud
på alltför tunna ben i ögonvrån
Think Happy Thoughts
10 Mars
Bättre sent än aldrig eller hur?
Min älskade, finaste lilla Tintin. Sötaste tjejen jag känner! Ska hämta henne för lite matte-kaninmyyys.
Det är så tyst här. Tydligen glömt bort att sätta på musik. Så, vi ses!
Once upon a time there was a little child..
10 Mars
Allt jag kan göra rätt är att falla. Böjer huvudet framåt och kroppen i en rak vinkel.
(hon föll och håret som glimrade till i solen var det enda spåre av hennet kvar)
Det känns som om allt jag gör blir fel och det som jag aldrig gjorde ändå inte är saknat av någon annan.
Som om det lilla barnet aldrig har funnits. Söndagar brukar vara okej dagar. Lite lagom meningslöst tv-tittande
ifrån en hög i fåtöljen. Filten och jag.
Idag känns mest hela livet stå på återspolning. paus. snabbspolning. Stop! återspelning..
Jag klarar inte av att göra någonting rätt. Så kan jag då inte få falla vackert?
Så trött på denna kamp mot anorexian. Så trött. Det spelar ingen roll längre, jag kommer ingenstans på egen
hand. Inte på egna ostadiga ben och jag är ledsamt trött på alltihop.
Men tröttast är jag helt klart på................................................................................. mig själv.
Kroppen strejkar
09 Mars
Vad är det som händer?
Flera gånger på morgonen svartnade det för ögonen. Jag mindes ingenting. Sedan svartnade det för
ögonen igen och igen.. och igen. Jag mindes ingenting. Saker försvann på de underligaste sätten,även
om jag visste att jag inte rört dem.Eller? Hittade saker både i badrummet (vanligen i ett skåp i köket)
eller i lådorna i badrummet (vanligen i hallskåpet) andra stod framme på byrån (vanligtvis i en helt annan
låda i ett helt annat rum. Utan någon logisk förklaring, mer än minna svarta minnesluckor.
Blev lite rädd! Säger kroppen ifrån att den inte orkar längre?
Mamma satt hos mig en stund. Jag somnade i fåtöljen. Såklart, helt slut.
Nu sitter jag och trycker ned gråten. Ibland kan jag börja gråta för ingenting.. Hur jag mår, egentligen.
Känner mig krossbar. ÖMTÅLIG!
Jag har känt mig så ensam så det gjort ont. Som om det inte spelar någon roll ifall jag....... försvann.
Är du rädd för mörkret?
09 Mars
bleknar du fortfarande en smula
när du ser de förbleknade tecknen på galenskap
tyder du dem som runskrift över blodiga slag som stått och vunnits
istället för ett requiem över en gränskokerska som fötts och förlorats
håller du i minnet att det är en vana som förtvinat
men inte säkert har försvunnit
skulle du ta bussen hit för att jag bad
dig röra vid mitt hår ett slag skulle du
gå tvärs igenom stan mitt i snöstorm om du visste
trodde, misstänkte att det eventuellt kunde finnas en möjlighet att jag
låg med kinden tätt mot mina lakan
och kniven i högerhanden
stannar du här resten av natten
på armlängds avstånd för att inte kväva men
med handflatan vilande mellan mina skulderblad
liksom för att sluta cirkeln
vakar du när jag skakar
är du redo att kliva över liken
som ligger travade i garderoben kan du
lära dig att tyda skriken
som vilar som en förbannelse mellan orden
ger du mig ett pärlhalsband för att jag ska
klara mig levande ur labyrinten
och smyger sedan tillbaka för säkerhets skull
ifall jag snubblar ifall jag slinter
dyker du ända ner till botten
när jag givit mig till havet
för att skorna skaver
så förfärligt
vågar du koppla in mig mot din navel
även om jag kippar efter luft
tills lungorna svider av kolmonoxid och svavel
är du rädd för mörkret inuti mig
men trotsar det ändå
har du insett att jag skrattar för att du är bredvid mig
och kanske gråter när du går
har du lärt dig lämna mig trots allt
för att jag sagt till dig
"alla måste lära sig falla
det är bara att blåsa och sätta plåster på
i synnerhet när det inte finns några sår
stryker du mig över håret när jag går på knä av allt det svåra
liksom för att påminna mig om att jag är mjuk
och tunnelbanetåg är hårda
om jag går till motorvägen
är du redan där
för att du sett för att du märkt
att jag inte riktigt lyssnar när du talar
om det märkvärdiga i att vara
om jag tittar ned ett ögonblick för länge
om jag fastnat i fosterställnig i sängen
om jag går rakt mot stupet utan att stanna utan att svänga
lär du mig nya ord när jag uprepar mina gamla
när jag upprepar samma
när jag upprepar samma
när jag repar upp samma mönster
som jag nyss lärde mig väva
när jag jublar låter du mig sväva?
är du smärtsamt medveten om att det finns en risk att jag försvinner
men stannar hos mig ändå för att det finns en chans
en chans att du vinner
Förlåt för att jag förstörde din tröja
09 Mars
Om du bara hade kommit hem igen
efter den där dagen då du
stängde dörren, cyklade iväg
på din röda cykel med solen
över ditt fräkniga ansikte
och sa "ibland är du så
barnslig lillstrumpa"
då skulle jag ha visat dig
de där självlysande stjärnorna
som jag klistrade fast i taket
på ditt rum för att få dig att sluta
drömma om ett mörker som lurar
och då skulle du inte längre
vara arg på mig för att jag
förstört din tröja och då skulle
vi ha byggt en koja under
ditt skrivbord och där hade vi
viskat hemliga ord till varandra
och om jag bara hade vetat
att det var sista gången som jag
såg dig på din röda cykel med
solen över ditt fräkniga ansikte
skulle jag ha sagt "förlåt för
att jag förstörde din tröja"
och allt det där andra som
jag aldrig fick sagt
Sitter du och bär på en hemlighet alla borde veta
08 Mars
Livets allra största gåta om att kunna finna styrkan att stå emot när andetagen är tunga.
Jag har långt ifrån kommit till ro med mig själv. Livet vad är det. För mig?
Efter att jag under en lång tid tillbringat tiden i ett sömnlöst tilstånd. Zombie..
Äntligen fick jag lite vila när mamma satt hos mig. Nu var det inte tillräckligt med sömn, men
ändå en liten bit på väg.
Jag vet att det finns flera som ägnar stora delen av sitt vakna tillstånd med att räkna ned tiden
tills de inte längre behöver leva. Så ska det inte vara, får inte vara så.
All you need i Love. Love is all you Need.
Det går att sluta med självskadebeteende, jag vet det. Jag har varit där. Det sägs att det går att bli frisk
ifrån Anorexia, men gäller det även då det följt mig mest hela livet. Inte ens läkarna tror det längre.
Eller tror de bara inte på mig?
Jag är rädd för ensamheten. Livet som kanske aldrig blir.
All you nedd is Love. Love is all you Need.
Tusen iskristaller
08 Mars
Om andetagen hinner ta slut
långt innan vårens första fåglar sjunger
och sommaren är längre bort
än den någonsin varit
om sömngruset inte längre sitter
i ögonen utan i handflatorna
och drömmarna om framtiden
inte längre existerar
tar du hand om mig då
tar du emot mig om jag
faller
lär du mig att stå?
för jag splittras snart
i tusen iskristaller
Jag är så förtvivlat genomskinlig i vitt
08 Mars
Det är svårt att gå framåt när någonting är i vägen
det gör ont när man skrapar upp knän och hjärta
och får grus isåren och än har man inte uppfunnit
desinficerande plåster med livstidsgaranti
mina tankar är rusningstrafik nu de tjuter och ekar
det är mer ilset rött än grönt som blinkar
och det är olyckor i varje korsning men det är
inte farligt att falla om man
har en fallskärm
så jag undra varför fallskärmar inte
ingår i högkostnadsskyddet
jag är förtvivlat genomskinlig i vitt
och så förbannat osynlig i svart
men mina ögon är bruna
så jag är ialla fall inte blåögd
förutom när det gäller att hinna med
det tåg med destination framtiden
som jag missar med en hårsman
varje morgon
Du får mig att vilja dansa
08 Mars
Visst måste det vara så att små änglar inte ska gå obemärkt förbi. De kan ju ge så mycket
tröst. En lite lagom hård puff på axeln. Någon som säger att de finns där och stöttar. Alltid.
Det värmer gott i hjärtat sa kaninen och skuttade runt.
Så du lilla änglavännen. Det känns som det var meningen att jag skulle få lära känna dig.
Du får mig att vilja dansa.
Lilla lilla hjärtat
07 Mars
Hej lilla Hjärtat..
Vilka finaögon du har! Kluriga, busiga, roliga, snälla, charmiga, blågröna ögon du har. Fulla av flitter.
Och du håller ihop läparna så lustigt hårt.Jag kan se dina gulliga smilgropar. är du ens medveten om att
de finns. Läpparna börjar nästan att fnissa när du försöker dölja en tand som trillat ut.
Solen har blekt ditt hår ser jag och gett dig små härliga fräknar på näsan.
Om mina armar bara kunde sträcka sig ut emot dig och spola tiden tillbaka dessa år.
Jag skulle ha kramat om dig för evigt. Nu när jag vet vad du gick omkring och bar på.
Lilla lilla älskade hjärta.
Varför sa du ingenting til mig. Jag skulla alltid tagit mig tid till att lyssna. Det spelar ingen roll hur mycket du ville
skrika. För att få mig att gå därifrån. Minns du inte att jag aldrig lämnade dig. Inte på riktigt.
Jag fanns med dig i garderoben. Om du bara kunde talat om varför.. Jag vet ju först nu vad du går igenom idag.
Det är nog ett litet mirakel att jag kan tala med dig såhär nu. Att du sitter där ihopkrupen på en stol.
Och det enda som skiljer oss åt är en armlängds avstånd. Eller mindre än så ifall vi räknar dina.
Du är inte ens sju år och inne i ditt största helvete redan sedan lång tid tillbaka. Det måste vara ett under
att du kan ha så mycket humor och glitter i ögonen.
Inget mindre än ett mirakel och om jag kunde skulle jag tala om hur stark du är! Förstår du hur fantastisk du är?
Vet du hur stark, smart och fin du är?
Dina vuxna omkring dig mår inte bra. De är trasiga och dricker för mycket. Men jag vet att det inte är en ursäkt.
Jag undrar om du vet om att du är ett litet barn. En liten tjej med alldeles för mycket att bära på.
Det är helt okej att gråta, jag kan se hur det glimrar til i ögonvrån just nu. Det är helt okej att skrika sådär
högt som bara du kanoch det skär igenom rummn. Jag skräms inte iväg, för nu lämnar jag dig aldrig igen.
Det är inte ditt fel. Även om du försöker rita teckningar till alla runtomkring. Så är det inte alls ditt ansvar
att du får ont i magen vid helt fel tidpunkter. Du måste förstå det.
Du har redan gjort mig gladare än någonsin genom att finnas kvar här idag. Jag vet att du vill säga så
mycket mycket mer. En dag kommer du att förstå, att det aldrig har varit ditt fel.
Seså, kom hit så at jag får ge dig en kram. Du lilla
Lilla hjärta.
Jag vill rita prickar
07 Mars
Jag vill rita prickar på ett enkelt papper och dra ett streck rakt igenom för att hitta mig själv.
Det finns alltid kvar
07 Mars
Det kommer alltid att finnas minnen kvar som jaghelst av allt vill springa ifrån. människor som får det allra
djupaste såret i själen att bländas av solen. Riktigt svida och göra ont. Gång på gång blir jag påmind
om hur det var. hur det blev och hur det är. Spelar ingen roll hur högt jag skriker. Det kommer alltid att finnas
kvar långt inom mig ändå.
Ibland känns livet så meningslöst att det skrämmer mig.
Det är då som jag måste ta hjälp utav någon för att hitta en liten väg tillbaka. Alla hårda ord som kastades.
Rädslan. Att vara ensam mitt i alltihopa.. det är svårt. Ibland, eller oftast vill jag springa bort härifrån.
leder det någonstans förutom långt bort?
Flyttade på köksbordet till mitten och gick fortare, fortare runt.. runt.. runt..
Suttit och möblerat om i datan nu på kvällen. Förnyat lite. Om jag fick välja skulle jag sätta mig och måla, måla..
Jag har haft en stor längtan efter att inte göra någonting annat än att måla. Plocka fram en massa pyssel.
Snart är våren här och visst längtar jag.
Att ta sig vidare eller hoppa av
07 Mars
När tankarna slår sig blodiga med känslorna. Då kan jag många gånger säga till mig själv att nu, nu orkar
jag inte längre. Ständig huvudvärk hjälper inte sitt till precis. Jag känner mig aningen urkramad på ork.
Varför ska jag fortsätta plåga mig själv, som att leka Följa John med livet. Mina förövare blir jag aldrig av med.
inte fullt ut för de kommer alltid att spöka för mig. Men det är nog dags att välja mina slagsmål själv.
livet är aldrig enbart en dans på rosor.... så var det någon som sa.
Det är av motgångar man blir stark.. eller?
Varför ska jag fortsätta mata mig til lejonen?
Och det är nu som jag ska berätta om hur bra det går med allting. Att jag äntligen är på rätt väg.
Att jag inte känner mig Äckligt Fet och Värdelös, det gör jag. Jag känner det så starkt.
Åh, jag är så trög i tankarna.
Jag känner mig fullständigt besegrad av anorexian. Kryper in i min koja för att sy ihop den mest skräckinjagande
maskeringen jag kan Spöka för Anorexian med inatt.
Keep Fighting.
En flicka i ljusblå kjol målar drömmar på fönstret
07 Mars
En flicka i ljusblå kjol målar drömmar på fönstret
ritar kärlek som hon tror att den ser ut
en ensam flicka tänker på sånt som är gjort för andra
så som hon tror att det ser ut
Flickan i ljusnlå kjol försvinner ifrån måsten
vid ett fönster målas världen som hon vill ha de
hon ramlar runt i barndomsminnen
så som hon vill ha dem
En flicka i ljusblå kjol är på verklighesflykt
hon tar tåg efter tåg, livet blir vackrare så
bakom hennes rygg viskar dem om henne
men hon ser inget, hör inget, livet blir vackrare då
Flickan i ljusblå kjol rycker till när fönstret krossas
förvirrad ser hon sin föredetta på golvet
hennes värld i trettiofyra bitar
blek hud faller på krossade drömmar
I tystnad färgas en ljusblå kjol röd
smärta virvlar i rummet, men hon är på verklighetsflykt
hon är förenad med sina drömmar, tar ett sista tåg
en i ljusblå kjol och minnet av ett fönsterhar flytt
från verkligheten
De där orden som väger tyngst
06 Mars
Totalt utmattad ikväll. Efter att jag har berättat delar av mitt liv för någon så inser jag
hur tungt ord väger. Det är med delad lättnad jag ändå känner mig lite tom. Naken. Ömtålig.
Jag vet att jag aldrig kommer att ångra mig, för det kan inte vara så att vi ska vandra
runt för oss själva. På helt olika ställen och även om ingen har levt ditt liv, behöver vi alla
någon att tala med. Någon att våga öppna sina allra innersta ord för.
De där orden som väger tyngst.
Idag har jag annars stridit min kamp på egna ben och jag vet inte om det
är så bra. Egentligen.
Existens
06 Mars
En stjärna klär av
sig på himlen
molnen förföljer solen
och lägger sig över den
och vattnet under st. eriksbron
sväljer mig snart
återigen är jag på väg hem
och jag märker att det
finns varken tid
eller plats för någonting
mina tårar betraktas
som tavlor på
väggen
alla vet att de är
skapade men
ingen
frågar varför
jag vet inte längre om jag
lever eller bara
existerar
Är du nöjd nu?
06 Mars
Är du nöjd nu
när du jagar dig själv och förväntar dig
att den 32 december ska finnas.
för du är inte redo att börja om
ännu.
Är du nöjd nu
när snöänglarna ersatts av
pulkor med småbarns skratt och
stressade vuxenhänder som håller
hårt om
för att inte
tappa taget.
Och du krossas lika lätt
som den döda snöängeln när
sommarpojken gick
i ide under
vintervärld tiden.
Är du nöjd nu
när endast smilegropen i din
vänstra sammetskind vittnar
om att du faktiskt kan
vara glad om du
blundar.
Fäller ned gallret på
ögonen
så du inte måste berätta
hela sanningen.
Är du nöjd nu
när fantasifjärilarna blir
verkliga och det blir
sommar igen
den dagen du inser att
vackerheten inte sitter i
personligheten
Och du har slutar förneka
för dig själv.
Är du nöjd nu
när dagbokssidorna inte är lika
söndergråtna och
sorgsna längre
och skyltdockorna plockades ner
från innestadens
idealfönster
Skyltdockorna är av plast
de har inget innehåll
inga skrattgropar och inga
förvånande äkta
ögonbryn
De är ditmålade
och dockorna är inte
vackra
Inte på riktigt
..men det är du.
Jag är din granne
06 Mars
Du granne, jag vill säga dig något.. Hörde du skriken i natt, någon tjöt. Liten och ensam.
-Äh, det var bara en katt, svarade min granne och jag är den sanna människan. Ha ha..
Hörde du skrattet inatt, otäckt och hårt. Någon blev nedstucken, så hemsk..
-Det var bara en hora i hatt, inte värre.
-Hon fick det hon skulle, de drack henne blodig. Häftigt. Ha ha..
Det är mig de skrattar åt.
Jag har aldrig bjudit ut mig själv. Sväljer min gråt och stänger av känslor.
Mina grannar stänger sina dörrar och låser om sig.
-Akta er, det kan ju hända att ni skulle råka höra!
Jag är ingen hora, nej våldtagen. De kissade på mig, jag har ont i magen!
Alla undrar vad som hänt. Några önskar det vore ett skämt och de som vet
behåller sin hemlighet.
-Du granne, jag vill säga dig något.. jag är värd mer än du.
Det fanns ett skrik i natt, jag hörde det.
Varför ska vi förklara bort det vi ser.. och samvetet. Vem är jag?
Vad betyder jag för dig.
Vad jag än gör är jag mig..
-Du granne, ville du något?
Barn gör inte motstånd då de våldtas och berövas livet.
Tiger för att hållas vid liv, tills det tar slut.. men det
tar aldrig slut.
Jag håller andan.
Tankestund 8
06 Mars
Innan du klättrar upp i ett träd på en Tigers rygg,
se till att ta reda på ifall Tigern vet
hur man klättrar ner.
hej
06 Mars
Så.. är det här mitt nya hem där jag kommer fortsätta min kamp för
att bli fri ifrån anorexian. Ett nytt kapitel, ny blogg.
Spännande.
Välkommen till min nya blogg!
06 Mars
All I Want Is To Be Happy
05 Mars
Väntar på att mamma ska titta förbi en stund. Hon har så mycket omkring sig och just nu sitter
troligtvis min tvillingbror hos henne och äter lunch. Deras tisdagsträffar..
Igår var jag verkligen långt nere. Mår inte alls bra och även om jag försöker att hitta små
stunder av glädje, så är det svårt. Våren börjar vakna till liv allt mer och jag skulle ut för att slänga
soporna tidigare. Ooops, glömde nästan skorna! Jag minns tillbaka på en sommar då jag hade
stadigt sällskap med min kamera. Där jag var, satt kameran bredvid. Där kameran låg, sprang jag
tätt efter. Hela dagar tillbringade jag på en inte alltför stor area och fotograferade de minsta objekt
i naturen. Nog kunde jag få en och annan undrande blick, men det bjuder jag på.
Trodde aldrig att jag skulle klara av att ta mig igenom dagen igår. Och jag hatar hur sant det uttrycket
är, när känslorna blir alldeles för tunga. Alldeles för svarta.
"Att ta mig igenom dagarna!"
Det borde inte få vara så svårt.. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag är riktigt långt nere nu.
Visst har jag vägt betydligt mindre än vad jag gör nu, men jag mår verkligen inte alls bra och att ha
ett BMI Under 11 är alldeles för mycket! Jag har aldrig velat nämna några siffror hit eller dit för jag
vet hur lätt det är att bli triggad åt fel håll. Men nu gör jag ett undantag av den anledningen att jag
själv kan gå tillbaka och se hur jag tänkte och kände just då. Just nu.
Och jag vill verkligen gå ned i vikt. Känner bara äckel.
BMI på 10.x känns alldeles för mycket till mina 1.74m över havet. Kämpigt till tusen!
(samtidigt som jag inser att det fanns andra som fick mig att känna så ifrån början. äcklig)
Om övergreppen inte trasade sönder mig, kanske jag varit starkare. Tror det absolut.
Alla händelser i livet formar oss till de vi blir och även om många tycker att jag ska gå vidare så vet
de inte alls hur jag känner. De vet ingenting om hur mitt liv såg ut då, eller hur det ser ut nu. Lite vet
de, men endast toppen av isberget.
Trodde att jag skulle få vara ifred om jag gick ned i vikt. Det fungerar inte så, men det trodde jag då.
Allt jag vill är att få bli lycklig. Ibland när jag pratar med min vän så ser jag hur förtvivlad hon blir
över mina ord som kommer till mig varje morgon. Varenda morgon när jag inser att det är många
timmar som ska plågas igenom. Varenda morgon tänker jag för mig själv..
"Hjälp, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"
Är det såhär livet ska se ut. Då vet jag inte om jag orkar lika länge som ni andra. Jag är livrädd för
den där ensamheten. Jag har nämnt det för mamma och hon har förstått att det är någonting som jag
mår riktigt dåligt av.
"..men tvillingbror kommer att finnas där för dig gumman"
Jag är ändå rädd att jag fortfarande mår lika dåligt och jag vill inte vara till besvär.
Nu ska jag försöka ta mig igenom denna dagen. Kämpa emot de dumma tankarna om att gå ned
i vikt. Kämpa. Kämpa. Kämpa! Var så trött igår att jag nära på svimmade vid minsta lilla rörelse.
Obehagligt.
Leende på läpparna och vickar på huvudet i takt
04 Mars
VIDEO
Nu kommer lite uppmuntran när livet känns tungt.. Kramar om er!
Anorexin i en snara kring halsen
04 Mars
En dag tänker jag stå där segrande. Utan henne.
Jag vill inte ge upp.. inte nu.
Sjuka tankar kör över mig
04 Mars
Kändes riktigt tungt på morgonen när jag gav upp sömnen. Snart kommer jag att trilla ihop
i en liten hög på golvet, men då får jag lite vila ialla fall. Ska försöka att landa på någonting
mjukt. Jag och att ramla, hör inte ihop. Slår mig halvt fördärvad och har även svårt för
att komma upp igen. I slutet av månaden ska jag träffa min sjukgymnast och läkaren som
opererade in fem långa stift i min handled.
Svimmade och ramlade så den bröts i två olika vinkar där benen stack ut. Aj, aj!
Att skelettet är urkalkat och skört behövs väl inte talas om. Pinsamt ibland då äldre
pensionärer med rullatorer hjälper mig upp ifrån marken!
Intaget är inte alls bra och jag räknade ut mitt BMI någon gång emellan gårdagen och idag.
Vimseli-vims..
En sak som jag blir enormt imponerad är de som fotograferar och lägger ut vad de ätit på bloggen.
En dag skulle även jag vilja kunna göra det. Inte för sakens skull, utan själva tanken.
Jag vill ochså kunna äta. Eller jag vill Våga äta, bli fri ifrån min hemska ångest flera timmar
innan jag ens ätit någonting.
Hur ska jag nå dit och är det ens möjligt?
Det är en tung dag idag. Om jag blev överkörd av ett tåg skulle jag inte längre vara till besvär.
Nej, jag måste klara av detta!
Hur många kalorier innehåller natten
04 Mars
Letar efter flickan med det trasiga leendet.
Vem vill andas drömmar som spricker? Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Undviker att titta vad
klockan visar längst ned i högra hörnet. Visst skulle det vara skönt att sova bort tid och rum, men
ångesten är för stor. Det spelar ingen roll att jag inte ätit. Jag är ärligt talat helt övertygad om att jag
ska gå upp flera kilon under natten. Då är jag hellre vaken än att vakna upp Uppsvälld!
Jag är inte knäpp. Jag förstår att det inte går. Kroppen kan inte svälla och bli fet när jag inte äter, men
ändå går inte förnuftet ihop med känslorna. Det finns ingenting värre än att vakna med äckelkänslor
som får mig att vilja slita hela kroppen i stycken! De känslorna skrämmer mig......
Så mycket som rör sig i mina tankar, ja mer än vad någon annan anar. När lakarna står där med sina
uggleögon och synar mig rakt uppifrån och ned. Rakt igenom.
Då är det som om orden rinner av mig och faller till golvet.
Kanske är jag för hal för att fånga?
Om jag bara.. om jag bara..
Lyssnar på musik. Maroon 5 snurrar varv efter varv.
Give Me Love
03 Mars
VIDEO
Give me love, like her
Cause lately I´ve been waking up alone
Paint splattered tear drops on my shirt
I told you I´d let them go
And t´hat I´ll fight my corner
Maybe tonight I´ll call ya
After my blood turns into alcohal
No I just wanna hold ya
Give a little time to me
I´ll burn this out
We`ll play hide-and-seek to
Turn this `round
All i want is the
Taste that your lips allow
My my, my, my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
My my, my,my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
Give me love like never before
`Cause lately I´ve been
Craving more
And it´s been a while
But I still feel the same
But maybe I should
Let you go
You know I´ll fight
My corner and that
Tonight I´ll call ya
After my blood is drownin´in alcohal
Mmmm no I just wanna hold ya
Give a little time to me
I´ll burn this out
We´ll play hide-and-seek to
Turn this ´round
All I want is the
Taste your lips allow
My my, my, my
Oh give me love
Give a little time to me
I´ll burn this out
We´ll play hide-and-seek to
Turn this ´round
All I want is the taste
That your lips allow
My my, my, my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
My my, my, my
Oh give me love
M-my m-my give me love
M-my m-my give me
love..
..... give me Love
(Ed Sheeran..)
Videon får mig bara att gråta och krypa in i mig själv lite mer.
Nattsudd i min hjärna
03 Mars
Mina ord är för små för att förklara för dig
hur mycket du betyder för mig.
Alldeles för enkla och tråkiga.
Osynliga i skuggorna, liksom jag.
Förstår du ändå?
Osynliga barnet
03 Mars
Fotoblixtrar och falska leenden, ifrån mig.
Jag minns så tydligt den dagen då anorexin satte sitta allra första frön i mig, eller det var då
som de började gro. Första klass på lågstadiet och jag satt med händerna hårt knutna i mitt knä.
Det minsta jag ville var att känna mina tjocka, äckliga lår. Vilket de aldrig var egentligen.
Försöker att le så jag kunde få komma därifrån. Klassen splittrades och växte upp.
Bortsett några små förnimmelser så var tiden ingenting annat än en fröken som stod och vakade
över min axel var lunchrast. Jag ville inte äta.
Flickor med rosett i håret får inte vara så äckliga.
Knappt 4 år och ett frö planterades i min lilla oskyldiga kropp.
Incesten började och följdes av andra sexuella övergrepp under hela uppväxten och längre än så.
Det är väldigt få som vet hela min historia, ja knappast någon alls. Det får komma tids nog.
När jag är redo och när omgivningen orkar höra orden.
Här på min blogg så skriver jag ibland, emellan raderna. Tankar. Känslor och dikter..
I små portioner smyger sanningen fram och det får bli så.
Jag har egentligen aldrig bantat. Snarare så slutade jag att äta under en julhelg, julmat har aldrig
varit någonting för mig ändå. Så ingen lade märke till att jag inget åt. Aldrig att jag har fått höra
det efteråt ialla fall. Att jag inte åt någonting. Kilona rasade och sedan var det försent.
Jag var fast i anorexin och under slutet av 1980-talet så ströps mitt liv allt hårdare åt.
Det var först när jag fick anorexi som jag blev tjock. Ironiskt, men det är så att för varje kilo som
jag går Ned i vikt, ju starkare blir känslan av att vara Tjock. Fet. Äcklig.
Jag jublade inom mig när vågen visade nedåt, men läkarna fick panik.
Många gånger under mina turer på olika anorexienheter, sjukhus, akuten, medicin, psyk,
anorexienheter, medicin, psyk, akuten, psyk, fram och tillbaka. Om jag gick upp 1 kg så var
det inte tillräckligt, medans jag fick panik och motionerade hela nätterna, utom när nattpersonalen
kom in. Varannan timme när jag låg under täcket med en ficklampa i ansiktet. De ville se om jag..
andades. (jag visste precis när de skulle komma förbi..)
Om jag sedan gick ned 2 hg så fick de panik över att jag inte gick upp i vikt och samlades för
att prata om vad de skulle ta sig till. Själv var jag lättad över all viktminskning.
Nu var det alltid så att vikten gick nedåt. Stadigt och allt mer, men jag dölde det genom att lura
både personalen och mig själv. Det kan jag förstå nu. Många kilo på vågen som inte fanns.
Jag vill inte skriva hur jag bar mig åt.. kanske vid ett annat tillfälle.
Vätskan hälldes ut i krukor så stackars växterna började lukta surt av näringsdrycker.
Maten slängdes bort, men det mest komiska stället var ändå när jag var hos min
kontaktperson en sommar. De tyckte minsann att jag skulle fika, men inte jag!
Smet iväg och grävde ned fikabrödet i trädgården! Även näringsdryckerna trodde hon att jag tog,
även om tiden drogs ut. Jag hade bytt ut den till vatten, som jag inte heller ville ha.
Ångest. Ångest!
Cykelturerna har varit många. Upp och skutta, springa runt i korridorer och speglat mig i varje
möjlig plats där jag kunde. Bara för att se om jag blivit större sedan sist.
De andra patienterna kallade mina rum för "kylskåp". Kyla ger mindre ångest liksom..
Sexuella övergreppen följde hela tiden med och personerna var flera. Jag vågade inte lita på någon.
Inte ens de som borde funnits där för mig.
Även då jag varit inlagd har vikten vid flera tillfället rasat ned nära på 10kg väldigt fort under
ett par tre veckor. Patienterna såg mig bli allt mer osynlig. Personalen kunde heller inget göra, de
visste vad det berodde på. Jag jobbade mycket med min bakgrund och det tog hårt på mig.
Som det är nu får jag fortfarande ingen att tala med då min vikt är alldeles för låg. Kan förstå att
det är svårt om inte omöjligt att gå i terapi när jag har svårt att koncentrera mig och komma ihåg vad
vi pratar om och liknande. Ändå behöver jag det så väl.
Det finns en gräns över vad jag orkar tjata om. Det är så det känns, som tjat.
Jag behöver prata med någon.
Nu har jag ingen.
ingen alls..
Det var lite kortfattat om min historia som följdes av många självmordsförsök. Den biten vill
jag inte tala om för jag tror inte att det är bra för andra som suger åt sig på ett negativt sätt.
Det triggar igång ett beteende som faktiskt går att ta sig ur. Jag har lyckats, även om jag
kämpar med anorexin varje sekund. Den har jag kvar, eller anorexin har mig. Hårt.
Är det någonting som ni undrar så är det bara att fråga.
Tittar på klockan. morgonen närmar sig och ytterligare en natt utan sömn.
Vrider jag på huvudet så tar det en stund innan blicken och hjärnan hinner med i rörelsen. Yrsel.
Världens alla färger
02 Mars
Jag vill vara den som får plats i din ficka. Lite lagom stor för att du ska känna att jag finns där.
Lite lagom liten för att du inte ska glömma bort mig. Precis lagom storlek så att du ska kunna plocka
fram mig när du vill, utan att jag ska behöva vara iväge. Jag vill minnas allt bus med små leenden, då
när vi var vänner på fulltid. Jag saknar någon, jag saknar en vän. Min vän.
Det är lite ensamt nu och jag vet att jag har sprungit åt fel håll. Samtidigt som ni sprang åt det andra.
Det spelar ingen roll hur många färger jag plockar fram ur paletten. Min värld känns ändå svart.
Jag vill bara få vara en utav er igen.
Mala sönder mina känslor och låta dem fara iväg med vinden. Allt för att ni ska se att jag finns kvar
här någonstans.
Försöker att tejpa ihop sprickorna i min hjärna, för alla mina tankar sipprade ut och gjorde luften svår att andas. När jag skrek att jag saknar världens alla färger och inte bara svart.
Men så är kanske livet? Vi går alla under varsitt paraply och ser bara marken runt våra egna fötter,
medan regnet öser ned..
Ännu en till sömnlös natt och jag vågar inte riktigt hoppas på att det blir bättre inatt.
Ångesten har mig i sitt hårda grepp, jag kan förstå att ni sprang åt det andra hållet, när jag själv inte
orkade stanna kvar här.
Tankestund 7
02 Mars
Om du försöker hitta Hem, men istället hittar en Grop
kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all
Säkerhet inte hitta en grop. Vilket skulle vara bra för då kanske
du hittar någonting du Inte letar efter.
Vilket skulle kunna vara Precis det du letar efter.
Tankestund 6
02 Mars
Om personen du talar med inte tycks lyssna,
var Tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har
lite Ludd i ena örat.
Tankestund 5
02 Mars
Det är ingen vidare mening med att uppleva
Intressanta saker som Översvämningar, om
man inte har någon att dela dem med.
Under gnistrande stjärnor fryser tårarna
02 Mars
En våg. en vikt. kalorier. hatar. äckel. fet. fet. psyk. läkare. akuten. dripp dropp. tårar. skrik.
tankar. känslor och orkar inte längre!
Smyger på henne tumvantarna i tjockaste fuskpäls, virar halsduken ett par varv kring halsen.
Drar åt lite extra och minns stunder av lätthet då stolen stod strax under den nedmonterade
taklampan. Stunder som kunde tagit slut, men finns kvar. Sätter mig på pallen och trött sjunker
tröttheten ned i kängorna innan stegen får henne att fly undan nattens tankar.
Kylan äter henne inifrån, bildar moln ifrån läpparna. Luften bränner när hon tar ett andetag i
februarinatten. Och hennes leende, hennes leende, gömmer miljoner av ärr och öppna sår i själen.
Som om någon skulle bry sig om det. Hon blundar och den tår som skulle runnit fryser till en
vacker iskristall, just i utkanten av hennes ena öga. Och under hennes skor knarrar snön, så som
den gör när det fortfarande är minusgrader och allt annat tystnat. Än dröjer det tills frusna
hjärtan tinar. Natten är stilla. Lampornas sken bildar långa skuggor efter henne när hon passerar
husen. Isiga gator.
Allt liv verkar glömt av att det lever och hon är ensam under månskärvan och gnistrande stjärnor.
Hon ökar på stegen, drar jackan tätare om sig och undrar varför inte hon gjort som alla
normala människor. Stannat inne framför brasan med en varm kopp choklad. Minnet av hennes små
knubbiga händer runt en vit kopp med blommor på. Ångande varm kakao och syskonmys.
Det var då, det var innan allt. Hennes gula nallebjörn är utsliten nu där den ligger hemma.
Bortglömd och undangömd under tunga minnen.
Hon svär tyst och förbannar sig själv, förbannar sin idioti och sparkar på en snödriva som
uppgivet tycks stirra på henne. Miljarder av små snöflingor sprider sig i luften, faller ned igen.
Landar som om ingenting har hänt, men någonting har hänt, hon blöder.. men ingen ser.
Det en gång vackra lockiga håret hänger trött i tunna stripor under luvan. Ser lika dött ut som hon.
Hennes ben vill vika sig av utmattning. Blodet rinner utmed armen där droppnålen som hon slet ut
tidigare satt fast. Fastnålad i en värld där hon inte orkade andas. Hon sprang i sjukhuskorridoren.
Hon hatar dem. Fortfarande är allt tyst. Hon undrar hur länge till. Hon undrar när tystnaden
kommer att brytas av människor som flyr natten som hon.
När kommer någon och stjäl hennes frihet. Ögonblick av frihet. För om du flyr de som försöker
att rädda dig, då kommer de efter dig.. för att fortsätta rädda ditt liv.
De vägrar inse, det finns inget liv att rädda.
Hon ser ett lysande streck som rusar över himlen, ned mot jorden. Hon kan inte begripa vad den
vill ned att göra. Sluter sina ögon och önskar att få byta plats. Fortsätter att gå. Hennes lungors
omvandlande syre stiger i vita moln. Hjärtat slår. Men så viker sig benen. Illamåendet kommer
över henne och snön blir svart. Hennes huvud pressas samman och hotas att krossas.
Snön kyler hennes knän och händer, kryper igenom pälsvantar. Sedan försvinner allt runt omkring.
Hennes själ byter plats med stjärnorna som föll.
Hon lyste hela tiden, men utan att det syntes. Hennes stjärnor satt inte i ögonen, utan i halsen.
Under gnistrande stjärnor fryser tårarna till kristaller.
Livet ligger i din hand
01 Mars
Ibland vill jag bara springa bort ifrån allting. Det känns ändå som om det inte finns någonting
kvar till mig. Livet ligger i dina händer, inte mina.
Känner så mycket hopplöshet. Så mycket smärta och uppgivenhet, men ändå vill jag inte sluta att
hoppas. Trots att det är svårt. Jag skulle vilja kunna skriva ett sådär härligt, slittrande, glädjerusande
inlägg om hur härligt det är att leva. Kommer jag någonsin dit?
Solen skiner ute och jag längtar så efter att få gå längs strandpromenaden och känna vinden i håret.
När jag satt sömnlös inatt tänkte jag ibland på hur det vore ifall jag sprang långt bort ifrån där
jag är nu. Flyttade till en ny stad igen. Till havet. Åh, jag älskar att gå längs stranden!
..men då skulle jag bli alldeles ensam igen. Även om jag är väldigt ensam även nu, så finns mamma
bara en liten bit härifrån. Och tvillingbror min, älskade tvillingbror som jag känner att jag saknar
alldeles för mycket. Satt och tänkte på gamla fina kompisar som jag förlorat mycket av kontakten
med. Deras rädsla över att se hur anorexin tog mig ifrån dem. Hur anorexin tog dem ifrån mig.
Det gör fruktansvärt ont.
Jag vill ringa till dem och säga, snälla följ med mig till havet!
Följ med mig dit livet får kraft när havet slår emot stenarna, som formas till lena juveler.
De skulle kännas som små himlar i min hand. Snälla ta mig dit där jag kan andas!
Ringde till mamma på morgonen igår. Råkade säga hur jag mår, men det kommer jag inte att göra om
på väldigt, väldigt länge. Nu sväljer jag förtvivlan och stänger min dörr.
Jag orkar inte stå kvar vid dörren och se hur ni andra springer fram till ert mål i livet, medans jag
skakar galler bakom anorexins hårda grepp kring mig. Jag vill kunna vara lika stark som ni.
Hur bär ni er åt?
Varför visar min spegelbild min verklighet och inte eran? Eller är min verklighet fel?
Varför skriker jag i ångest över att leva en dag till när andra klarar av att ta sig vidare?
Jo, jag vill leva, men jag orkar inte andas när jag är mig själv.
Snart slutar många jobbet och ser framemot en skön helg. Tror att jag ska mysa lite med lilla
Tintin. Allt som jag orkat göra är att städat rent i hennes bur. Hoppas att mamma hjälper mig att
få hem mat till henne sedan. Älskade mamma, jag är ledsen över vad jag utsätter dig för.
Dag ut och dag in, men jag försöker så gott jag kan. Måste öka på mina mediciner nu, på egna
initiativ. Det går inte annars. Lyckopiller, hej hej..................................... snyft.
Ögon av glas
01 Mars
Ögon av glas
ett hjärta i kras
Sönderslitna drömmar
upplagda på fat och
ni bara fortsätter äta
Som om jag
inte finns
Ni ser ingenting
bara ler i
tystnaden
En hel värld har
gått i kras och
ni bara ler
Ler
Vänder bort era ögon
för att vara säkra på
att det som händer
inte alls sker
Som om jag
inte fanns
Ni ler
Tankestund 4
01 Mars
Om du försöker att ignorera en knackning
på din dörr, skrik då inte "Nej!" när någon
frågar "Är det någon hemma?"
Släpp inte min hand!
01 Mars
Tårarna, tårarna kom när ingen såg dem. Hela dagen har jag gjort precis allt för att hålla dem inlåsta.
Hur länge är det möjligt att göra det utan att dränkas? Att hålla alla andra utanför allt som jag känner,
för att inte såra. Inte oroa. Inte vara till bekymmer.
Jag vet inte varifrån jag får en styrka så avig. En styrka som egentligen är fel, inser det, egentligen.
Ändå så är jag expert på att låta er slippa se mina tårar, känna min smärta. Den som är min.
Ni kan ana, kanske ana att jag verkligen kämpar för att orka överleva, men ni vet ingenting om hur
jag mår långt inom mitt tomma leende.
Nu orkar jag inte le längre. Jag vill bara falla ihop i ett knä, bli liten igen.
Liten och ömtålig precis som jag känner mig nu.
Var får jag denna styrka ifrån? Varför ger jag inte upp nu medans ni står på.. för då slipper jag vara
ensam när jag faller ihop.
"kämpa. kämpa. kämpa. kämpa. Kämpa!"
Orden ekar om och om igen i min hjärna, men det känns inte längre äkta. Det känns inte längre som
en möjlighet för mig.
Samtidigt som jag inget hellre vill än att ni aldrig släpper min hand!
Slår ditt nummer på telefon och något signal kommer fram innan jag slänger på luren och kastar mig
ned på golvet. Fosterställning och orden ekar:
"jag vill bort. bort. bort. bort. BORT HÄRIFRÅN!"
Idag sa någon att jag måste kämpa en dag i taget.
..men hallå!
Jag orkar inte kämpa en dag i taget!
Ett litet ögonblick i taget om inte ännu mindre än så, knappt vad jag orkar med.
(men hur länge)
