Det står en spegel framför mig

 
Med silver och vackra detaljer
hänger hon framför mig
ser lite gammal ut
även om hon är som ny
på utsidan
 
jag undrar hur hon
känner sig efter att blivit
stirrad på om och
om igen
inifrån och ut
 
kritiserad och hatad
 
jag försöker lyfta blicken
tittar i ögonvrån
och ser
en bild
med ett innehåll som
visar vem jag är
säger ni
 
jag tittar längre
noga
och försöker dra slutsatser
på vad det är jag ser
men hela tiden
visar spegeln..
 
ingenting.. jag är
ingenting
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Kalori-lureli  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        12 kommentarer




Jag är den vissna blomman i fönstret som man funderar på att slänga

 
Jag tar ett djupt andetag. Försöker intala mig att sommarens dagar finns för mig, men jag tvekar. Innan regnet sköljer bort tårarna och åskan återigen talar om att naturen lever så mycket starkare än jag. Världen växer och expanderar i konstant hastighet utanför min gråzon, en plats jag står så långt utanför.
Jag är under bestraffning, bygger höga murar. Springer runt i min lilla cirkel av ensamhet och är fånge i min egen kropp. Dit ljuset aldrig riktigt når fram. Inte på riktigt och jag känner för varje dag hur jag glöms bort i ett hörn i fönstervrån. Jag är den där vissna blomman som man länge funderat på att slänga. Försöker att se glad ut och talar om saker som är totalt oviktiga. Jag känner mig osynlig och ensam. Bortglömd, men på samma gång så är jag inpräntad i människors ögonvrå. För visst kan det vara svårt att låta bli när man inte vet om blomman ska kastas bort eller låta självdö?
Jag vet att alla har sina liv, men det gör inte ekot av ensamhet mindre. Blomman tar en onödig plats och jag tror det är dags att byta ut den till en vacker. Någonting som får någon att se glad ut istället.
 
Små kliv bort ifrån gemenskapen och jag är ute ur bubblan. minns inte när jag kände mig så oerhört utanför som idag. Även om det händer mest varje dag, så gör det tusen gånger ondare nu. Kanske har jag inte det mod som krävs för att vara en del av er. Kanske är jag bara feg och ni uppfattar mig säkert som tyst och instängd. Troligtvis lite blyg, men om ni visste hur mycket ord jag bär på, men som aldrig hittar ut. På rätt sätt.
Det blir alltid ett kaos.
 
Den konstanta värk som nu bor i min bröstkorg påminner om den ångestlivet ger mig. När jag är svag för mina egna tankar. När jag faller och faller utan att veta vilka händer jag ka sträcka mig emot. Om jag ångrar mina misstag skulle jag aldrig lära mig något, men samtidigt tar mina lärdomar mig ingenstans. och utanför mina ögonlock lever ni livet, utan mig. Timmarna har varit långa. Dagen har jag mest velat ska försvinna, glömma bort. Precis som den fula, vissna blomman som står i fönstervrån och är till besvär. Skräpar ned..
 
Det vackra i livet är de korta stunder som skapar framtida minnen. Vi lever för minnen, men jag vill glömma bort mina egna. Vi gör allt för att få nya, men jag vet inte hur jag ska kunna skapa minnen utan att leva på riktigt. Utan att andas. När det känns som hoppet redan sprungit förbi mig av ren förskräckelse och förtvivlan. Ingen orkar bära runt på ett vissen blomma. När allt jag gör är en plåga, en kamp, en strid för att göra min röst hörd. Samtidigt som jag inte kan låta bli att viska och tro att någon ska höra i det höga svammel av livslust som ni befinner er i. Musikpuls på hög nivå.. medans mitt hjärta känns trasigt.
 
Det är inte längre fråga om framtiden. Vad som händer där kan jag inte ge svar på. För mig handlar det om timmar, minuter, sekunder. Att bryta ned varenda del. Bara få överleva. Överlevnad i den här världen är nog så svårt. Det som inte presteras ska utlovas. Förverkligas. Och har du inga bevis så gills du inte. Finns du inte.
Den famn jag behöver känns milslångt härifrån. Det som borde kännas vackert känns tomt och ensam utan dig.
Dit jag går är där jag hamnar och ändå står jag still och frågar mig åt vilket håll jag ska gå.
 
Idag har det känt enormt tungt och ensamt.
Som den allt mer vissnande blomman som man funderar på att slänga i fönstret.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Tankar  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        1 kommentar




Nio kilo av omtanke!

'
 
Fått lite hjälp av mamma idag eftersom ett paket låg och väntade på mig och eftersom det skulle vara så pass tungt.. vore nog lite riskabelt om jag skulle försökt ta det på min cykel. Jag visste att det var på väg och jag visste vad det skulle innehålla, men ändå! Så gulligt av dig, som sitter därute i en soffa just nu och kanske ser en film eller vad du nu gör. Lite vila efter en veckas jobb är du mer än värd. Att någon som jag för bara någon dryg vecka sedan inte ens visste fanns har brytt sig om lilla mig känns helt otroligt.
Tack snälla dig, vad gulligt gjort av dig!
När jag river upp det vita pappret, efter en hel del brun tejp hihiii.. Så möts jag av ett färgglatt presentpapper!
Bara en sådan sak :)
 
Och innehållet är hela nio kilo utav alla möjliga sorters näringsdrycker i smaker jag inte ens fanns!
Min läkare har ju inte ringt tillbaka och inte har jag råd att köpa egna på apoteket, så detta är jag innerligt tacksam för. Vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog! Jag går ju och vrider och vänder på varje liten champinjon i kylskåpet, för att sedan stänga kylen igen och spara för att jag inte har råd. Ska sortera dem och sedan vet jag inte riktigt vart jag ska börja.
Snurrar i huvudet, men mest för att jag är så otroligt trött att illamåendet kommer. Kroppen skakar och just nu känns det kämpigt.
 

Sedan när jag vrider runt bland de olika sorterna så hittar jag även några små presenter. Som om inte näringsdryckerna vore nog! Hoppas verkligen att du förstår hur mycket detta betyder för mig nu.
Att någon skulle göra detta för lilla, obetydliga mig känns overkligt.
Tack igen :)
Mamma och jag skulle ha cyklat ut idag var min tanke. Ville passa på medans det var sol, men inom mig gnagde den där sårbara känslan av hennes reaktion. Om hur jag ser ut och vad jag skulle ha på mig eller inte. Jag vet att hon älskar mig, men varför kan jag inte få njuta av sommaren precis som andra? Har jag någonting där "kroppen" syns för mycket, eller för tydligt, vilket nästan alltid är fallet. Spelar ingen roll om jag så går omkring hemma i mina svarta mjukbyxor hemma.
"Det syns så tydligt att du är fruktansvärt mager och det är svårt för mig att se!"
 
Mamma jag kan förstå det, men jag vill också få kunna vara ute och ta del av sommaren.
Nu blev det ändå inte av för snart började det att både mullra och åska. Sedan kom regnet precis lagom tills hon cyklade hem till sig. Tänk att hon lyckas nästan alltid att ha oturen att vara på väg just när regnet är på väg.
Vet inte hur länge det höll på för jag har mest mått illa och inte fått någonting alls gjort på hela dagen. Känner mig så värdelös och tjock. Tjock och ful!
Efter en stund så tog jag mig ut ensam ändå. Orkade inte bry mig ifall jag skulle vara som en slickad katt när jag kom hem, orkade verkligen inte bry mig alls. Cyklade ut och såg ett gäng ungdomar stå och prata och skratta. Killar och tjejer.. vad händer då jag närmar mig?
 
DE STIRRAR SOM OM DE ALDRIG SETT EN MÄNNISKA PÅ CYKEL TIDIGARE!
 
Precis när jag kommit förbi dom hör jag höga röster, de ekar fortfarande inom mig.
"Herregud såg ni, titta där vad mager hon är.. Åh hjälp, herregud! Titta på henne!"
Vanligtvis så försöker jag att skaka av mig sådana kommentarer, men inte idag. Så jag vänder mig om efter någon sekunds tvekan och tittar tillbaka. Möter deras blickar, var och en och då blir de tysta. Stirrar ned i marken. Jag hoppas att de skäms, men troligtvis förstår de inte alls hur ONTdet gör!
 

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Känner mig mest ledsen och misslyckad.
Det är ensamt hemma hos mig nu.. ensammare än vanligt. Jag känner mig tom. När jag var på väg hem så tittade jag automatiskt upp på min grannes lägenhet. Innan jag hann stoppa mig ifrån verkligheten undrade jag om hon redan lagt sig för dagen? Det var innan jag kom på att hon aldrig kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin.
 
 
 
 
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        5 kommentarer




Det är inte tårar


Jag gråter inte
mamma..
 
jag försöker bara få
alla minnen
 
 
att rinna
ut
 
 
 
genom mina ögon..
Etiketter: Barndom  Bilder  Dikt  Incest  Känslor
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Världen är inte så farlig om du vågar titta uppåt


Vänder blicken tvärs över gården allt jag ser är dina neddragna persienner. Den där balkongdörren som brukar stå på glänt för att kunna ge dig en andning av sommaren är stängd. Det är precis så att morgonen har vaknat och solen borde skina rakt igenom din lägenhet, så att jag kunde ana den rosa gryningen även ifrån mig. Rakt igenom ditt hjärta till mitt. Din säng står troligtvis fortfarande bäddad, men vad spelar det för roll att försöka minnas dina dofter när jag bara kan ana dina skuggor om jag blundar. Ditt silvervita hår ligger inte utspritt över kudden och jag kommer aldrig mer att få fläta ditt hår ifrån ansiktet. Se dig le och nicka förtjust innan du sluter dina ögon för lite vila. Sängen står tom.
Jag vänder bort blicken igen, det var länge sedan som jag ens vågade eller orkade söka med min blick dit. Tvärs över gården till dig. Lägenheten är fylls utav alla dina saker, men saker kommer aldrig att ersätta en så vacker själ som din. Min morgon fick mig att börja våga.. Våga se att kanske jag klarar att ta mig vidare utan dig, hur ont det än gör. Trots allt Annalisa, så har du en plats i mitt hjärta!
jag saknar dig..
 
 
Jag vet vart jag kan vända mig när timmarna blir för svåra. Jag håller fast vid det, försöker.
Nu är det kväll och dagen blev väl inte riktigt som jag önskat. Vandrat runt ute i natt när ångesten vill kväva mig. Städat som en galning trots att det redan var rent. Varit alldeles för nära att slå huvudet i stentrappan när benen inte hade krafterna. Kanske får ta hissen med en "varning för max 530kg eller var det 350kg"? Jag är inte gammal, borde kunna flyga nedför trappan som en fjäder i vinden. Inte springa bort ifrån mig själv. Hur gör jag när alla smutsiga minnen kryper inuti skinnet?
 
Jag ska kämpa nu. Jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill eller i alla fall en bit på vägen..
Efter en del tvekan så tog jag mig ut en liten stund. Önskar att tiden blev längre, men jag tappade fokus och varför kan inte folk sluta stirra. Jag är en människa precis som alla andra, även om jag inte ser ut precis, exakt likadant som ni.. men det gör ingen. Om det inte är enäggstvillingar med varken frisyrer eller kläder annorlunda. Så trött på att de inte kan låta bli!
 
Jag har lika mycket rätt att få vara ute och se sommarens dagar.
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        2 kommentarer




Trettio centimeter och ångest

 
 
Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!
Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!
Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.
 
(..du ser så löjligt, fånigt, mesigt knäpp ut lilla champinjon, men jag skulle vilja döda dig just nu för du ger mig känslor som jag inte vill kännas av alls!)
 
Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop!  Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp..  Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.
Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.
Förvillad!
 
 
De senaste dygnen har varit totalt kaos och sömnbrist.. Vågar inte tänka på hur lite som jag ens kunnat vila ögonen. Ibland inga minuter alls på hela dygn, eller max 2-3 timmar. På tok för lite. Jag blir uppstressad, kan inte vara still och till slut snurrar allting och en sen natt hann jag precis lägga mig på golvet.. innan benen skulle till att vika sig som kokt spaghetti.
Bara en stund, tänkte jag för mig själv. Bara en liten stund. Minns hur jag på morgonen upplevt mig som världens allra fetaste och äckligaste!
 
Kunde inte för ett ögonblick tro på vad andra säger till mig om och om igen. Kunde inte tro att det var riktig oro över min vikt. Allting måste varit så fel.
..men då när jag låg där på golvet så kände jag mig mera som ett skelett än en människa. Måste ärligt talat säga att i den stunden så blev jag lite rädd för att sedan några minuter senare inte visste någonting om vad som var rätt och fel. Dagen hade för länge sedan kommit en bra bit in på en ny och när det blivit ljust så somnade jag äntligen. Där på golvet.
  
 
Detta blir ett väldigt snurrigt inlägg, men jag känner mig också snurrig. Allt som jag nu skulle vilja göra är att klippa sönder detta dumma måttband för jag vill inte fastna i ett evighetsmätande igen! Nej!
Några siffror på ett smalt, fult måttband ska inte få styra över mig.
Att ena stunden vara fullständigt övertygad om hur jag ser ut till att i nästa se hur litet det ser ut i en ring. För att sedan återigen förvridas till att måttbandet ljuger för mig. Hallå knäppis ett måttband kan inte ens prata!
Vad ska jag tro på när jag inte alls vet vad eller vem jag ska tro på? 
 
 
Om jag tog fram måttbandet igen efter ett kort stunds utmattning på golvet? Ja, dumt nog! För att dubbelkolla, för säkerhets skull. Som om dessa siffror var större eller mindre.. ja, jag misslyckades där, men nu blir det ALDRIG IGEN!
Kan bara säga att jag blev rädd och förvillad. Fick lite panik över vart livet tog vägen..
Jag har fått ett tips om att titta på foton, kanske lite lättare då. Det är svårt! ibland kan jag tänka att Oj, vilka smala armar och "poff" sekunden senare tänka att jag är tjock! Tänk om alla de där läkarna som endast skriver ut lugnande tabletter och liknande, kunde slå sina skallar ihop och ge mig ett piller som tog bort
 
ANOREXIAN FÖR ALLTID! Att ingen visste vad det var eller att det ens funnits. Att inte ha en aning om hur mycket ÅNGEST TRETTIO CENTIMETER PÅ ETT MÅTTBAND ELLER MINDRE inte är att dugg okej!
Passa på att utrota alla slags vågar när ni ändå håller på..... om ni har tid?
 
 
Jag ska bli en KRIGARE!
Jag ska bli en krigare emot anorexian och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd när jag behöver det som allra mest. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi erövra hela världen och göra den till vår egen.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        5 kommentarer




Aldrig utan dig


Jag har känt mig
lite.. lite lugnare för
 
ett ögonblick
 
fast väldigt.. väldigt
liten i en värld
 
fylld av för många
känslor..
 
och andetag
som fått mig att
växa och..
 
krympa på en
och
 
..samma stund
 
ett ögonblick
som fått mig att inse
värdet av att
 
..våga
vara precis den
 
..som jag är
 
tillsammans med dig
behöver jag aldrig
..aldrig vara
 
rädd
 
i en värld
av främmande..
 
känslor
Etiketter: Bilder  Dikt  Känslor  Livet  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        2 kommentarer




Så blev det lite pyssel för en tid sedan


Bättre sent än aldrig brukar man väl säga.. Egentligen hade jag tänkt lägga ett helt annat inlägg idag, men just nu känner jag mig totalt utmattad efter att sovit oroligt, med mardrömmar och Flashbacks i drygt två timmar i natt. Trodde att jag skulle få sova i solen på min balkong, men så blev det inte.
Lagom snurrig? Ja, verkligen!
Gjorde ett födelsedagskort då en fin tjej fyllde år på datumet nedanför..
 

Plockade fram ett pappersark jag tyckte passade och brunt papper, kökskniv, sax, lim och penna.
Visste inte riktigt hur jag skulle få till en lite "sliten" yta på en väska eller liknande och kom då på kniv. Utmärkt att skrapa fram så det blev en ruffig yta, lagom sliten så detta blev insidan av födelsedagskortet. Nu blev det inte det allra bästa ljuset då fotona togs, men det får gå ändå. I väskan lades sedan pengar som samlades in till födelsedagsbarnet.
 

Sidenbandet har jag fått av en fin vän som köpte olika och gav till mig. Så när du läser detta, tusen tack igen även för de ytterligare banden jag fått. Så gulligt! Att "riva kanterna" har nästan blivit lite av en signatur ifrån mig.. vet inte varför, men jag tycker att det blir lite mer personligt och inte lika stelt. Sedan att jag har enorma krav på mig själv är en helt annan sak.
Så alla fel jag ser tänker jag inte skriva upp här, helt tokig är jag ändå inte även om hjärnan går på svält..(kunde inte låta bli att skoja lite om det, för det måste man kunna också..) Måste passa på att sända tusen kramar till den finaste vännen jag någonsin träffat och som känner mig mer än någon annan. någon som jag inte behöver förklara mina tankar eller liknande för, som förstår innan jag ens öppnat munnen <3
Du vet vem du är, så tack för att du finns i mitt liv hjärtat!
 
 

En del av teckningen som jag gav till födelsedagsbarnet kom med här också, även om den visades ganska nyligen i lite mer perspektiv och vinklar.
Annars har min dag varit ett fulltidsjobb med att tränga undan alla tankar och känslor på min så saknade granne. Åh, det gör för ont att se hennes lägenhet fortfarande! När ska jag tillåta mig.. när ska jag VÅGA släppa fram tårarna och skriken. Känslorna som slåss inom mig så fort jag stannar upp?
En ny natt närmar sig och jag vill inte ha den här..
Etiketter: Bilder
Kommentera inlägget        2 kommentarer




Jag undrar om hjärtat håller

 
Jag vet inte längre
hur jag ska kunna förvandla
mina känslor
till ord
det är tyst runt omkring
 
..men på insidan pågår
 
ett ensamt krig
i tysthet
ord utan
röst
 
..men det känns
 
och som små steg
i taget
glömmer jag bort
hur jag stavar
till tomhet
 
ensamhet
 
det är som ett enda
hål i mig
och jag undrar om
hjärtat håller om jag
faller
 
..åt rätt håll
eller fel
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        1 kommentar




Letar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna

 
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
 
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
 
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
 
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
 
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
 
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Fånga stjärnorna


Hon höll andan
för att fånga stjärnorna
som dansade
 
framför
ögonen på henne
 
tills hon insåg
att fantasier
ofta
 
tynar bort
och
 
dör
 
när man fångar
dom och
lägger dom
 
i
en glasburk
 
Etiketter: Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ett litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre

 
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
 
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
 
 
 
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
 
 
 
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ibland går jag sönder i tusen bitar


Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
 
hel igen
 
bara för att
falla samman
i tusen bitar
 
igen
och igen
 
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
 
att känna
 
min saknad efter
ditt leende
som
 
aldrig
kommer tillbaka
till mig
 
igen
Etiketter: Bilder  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Försöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid

 
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
 
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
 
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
 
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
 
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
 
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
 
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter: Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Tankar  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        6 kommentarer




Jag bara ler och låtsas att allt är okej, för det där att visa känslor är inte alls okej idag.. inte alls


Stänger av. Låser alla och allting ute. Orkar inte. när allting tycks som allra mörkast så vet ingen egentligen hur jag mår, för det är då som jag säger att det är okej.. jag klarar mig. Samtidigt som jag vill kunna gömma mig i någons famn och inte komma fram innan jag är redo.
Jag kämpar för att dölja mina inre sår med öppna plåster. Orkar inte prata, eller ens bli omplåstrad.
Vill bara få vara ifred och krypa ihop i fosterställning.
Ändå skriker jag efter hjälp mig någon härifrån!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        5 kommentarer




När det blev liv i luckan för en stund


När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.
 

Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!
Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.
"Får jag titta om dom fastnade nu?"
..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!
 

Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.
Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.
"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..
 

Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!
Om jag höll mig vaken, ja  :)
Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.
Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.
Hoppas att det gick bra.
 

Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!
De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.
Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.
Det är så jag verkligen upplever det!
Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?
Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        8 kommentarer




Att hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet


Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.
 

En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..
 

Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.
Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.
 

Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.
Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.
Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..
 

Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.
Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?
Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?
 

Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        5 kommentarer




Väger skuggan av mitt liv

 
Det faller en stjärna
utanför fönstret
och innanför väggarna står jag
infångad
hämmad att leva
och lika rädd för att dö
 
jag flyr ständigt inåt
mot cirkelns mitt
omsluten av höga murar
ledsen och rädd för allt
döljer jag mina
tårar
 
världen ekar högt
livets alla oljud skrämmer mig
bryter ner mig
bryter loss
mig
från er
 
jag vandrar mil mentalt
närmar mig noll
väger skuggan av mitt liv
det som ekar i mig
en tomhet
 
känns tyngre nu
men jag griper tag
håller mig fast
i det som ni
kallar för
livet
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        1 kommentar




Don´t you dare give up


Springa bort. Jag vill springa bort härifrån och aldrig komma tillbaka. Hitta en ny lägenhet och aldrig mer se personer som krossar och förstör! Drömmer och längtar mig bort, långt.. långt bort, men jag sitter fast. Klarar inte ens av att gå en promenad i solen. Känner mig så INSTÄNGD!
Svullna vrister och fötter som jag ibland lyckas lura mig till att vara bättre. Tills jag känner smärtan. Tills jag ser feta klumpar där fotknölar tidigare stack ut. Inte var det såhär jag ville ha sommaren.
 
Två små ganska lätta tramp i golvet när skriken inte ville släppas fram. När grannars plågor skrapat nog på min själ fick mig att stampa i golvet. Mer än vad mitt skelett klarade av. Hade de inte betett sig som de gjort så hade detta aldrig hänt.. det är sanningen. Jag skulle inte trampat i golvet, två ynkliga steg. Jag hade aldrig suttit här med två vrister som jag helst av allt inte vill använda mer än nödvändigt.
Ändå försöker jag, kan inte sitta på en och samma kudde dagarna i ända. Ångesten är enorm just nu. Har varit hela dagen även om den växt sig allt starkare ju närmare kvällen kommit.
 
Nu vill jag slita mig själv i stycken!
Ringde tidigt på morgonen för att få recept utskrivna på näringsdrycker och en röst talade om att de skulle ringa upp mig kl.11. Jag väntade och väntade, min läkare ringde aldrig. Kände mig så ledsen och trött, besviken och betydelselös. Nu när jag kämpar med att dricka dessa ÄCKLIGA NÄRINGSDRYCKERså kan hon inte ens ringa upp. Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon på redas telefontid. En tid som är till för att de sedan ska ringa upp, men inte det. Känner mig ledsen idag. känner mig jätte tjock och ful.
 
Tjockare och fulare än annars, hur nu det är möjligt?
Rastlös och inte fått någonting gjort alls, inte ens klarat av att sitta på balkongen trots att jag vet innerst inne att det brukar lugna mig. En stund i solen, men jag längtar efter havet!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Om jag bara varit hel


Jag gömmer mig
bakom en vägg av känslor..
Känslor som börjat som
 
hål..
Hål som växt och bildat ett förflutet
och ett pussel i dagsljus
men en bit fattas
Någonting är så
 
trasigt..
Någonting gick sönder och blev
aldrig sig likt igen
och det följer med
Det känns överallt
 
överallt..
Bryter det som
kunde gått vägen
Om jag bara varit hel..
 
Om jag bara kunde få bli hel..
 
Allt jag ser säger ni är fel
medans jag SKRIKER
hur FEL..
 
JAG KÄNNER MIG!
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        7 kommentarer




Jag önskar mig de vingar som saknas


Timmarna har passerat och lämnat mig med oron kvar. Ensam. Den där näringsdrycken igår vred och vände på mig. Totalt omöjligt att komma till ro så när klockan visade på närmare halv fem på morgonen kröp jag under filten på min balkong. med ljudet av grannar som tydligen är väldigt morgonpigga, lyssnade jag på deras samtal. Ett ljud jag inte kunde förstå, men det gav ett litet lugn.. men redan efter mindre än två timmar var sömnen borta.
Tillbringat de senaste nätterna på min balkong. Vaknat av solljuset och fåglarna.
Föredrar de som kvittrar mer än kraxar, men det är sommar. En sommar med ÖMMA FÖTTER och
NÄRINGSDRYCKSRÄDSLA!
 
Vem kom på det idiotiska ordet och innebörden med SIFFROR?Trehundratre kalorier i en dryck borde inte ta livet av mig, det är siffrorna som gör det. Siffror som talar om ifall du duger eller inte. Siffror på en VÅG.. siffror på ett BETYG,antingen det kommer ifrån ett skolbetyg eller din allra innersta lista om vad som är okej eller inte.
Siffror som samhället har byggt upp som en hög mur att passera.
Vilken idiot kom på idéen att springa med huvudet före emot en mur i betong!?
 
Känner mig lite stolt ändå att jag vågade (liten klapp på min axel samtidigt som en röst skriker hur fet jag är!)
 
Mamma kom till mig i lördags för att hjälpa mig att storstäda lägenheten och jag kunde sova. Behövde så väl. Och vad hade hon med sig om inte ett fint litet inslaget paket ifrån en vän som tänker på mig. Fint kort och flera band i siden som kommer bli till pyssel. Tack söta dig så glad jag blev!
 
Och de där vingarna som jag saknar på mina skuldror. De hade jag verkligen behövt i fredags, men som någon sa.. "Du hade änglavakt!
 
Idag har jag sovit medans mamma tittat förbi. Älskade mamma, vad vore jag utan dig..
Jag kan inte säga att jag mår bra. Inte någonstans och vissa grannar som
"saknar en flinge i paketet" , har krossat både mig och mamma. Jag har inte krökt ett finger på dem och ändå är det som om de vill ha bort mig död eller levande. *förtvivlad gråt*
 
Tittade in hos sötaste grannen igår, eller jag såg nog mest vinglig och som om jag gick på en is. En is som när som helst skulle spricka under mig. Det gör så ONT att gå! Lilla grannen började plötsligt att rossla och få ansträngd andning. klumpen i magen växte sig upp till halsen. Gråten var nära, tåren trillade ned. Så när jag på eftermiddagen idag hämtade posten så var hon inte hemma. Dörren låst och troligtvis åkte hon in till sjukhuset igår.. kommer hon aldrig hem igen?
 
Just nu vill jag ge henne hela världens änglavingar. SAKNAR DIG GUMMAN..
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Näringsdryck.. Ångestdryck du skrämmer livet ur mig!

 
303 kalorier i en ÅNGESTFLASKA med sugrör!
Sedan att bestämma smak och sort, de hade bara två olika hemma. kaffe, choklad, banan och en till vilken jag inte minns gick bort direkt. Jag kände hur folk stod och väntade, men hon var gullig och tog sig tid för att stötta och hjälpa mig. Tydligen varit enormt orolig över mig och sa att hon kunde se genom jeansjackan hur mager jag var. jag kan inte skriva att jag är det då känslan skriker någonting helt annat!
Tre feta kalorier mer i denna och hon såg långt innan dess min RÄDSLA!
 
"Ska jag hjälpa dig att välja?"
"..... ja"
..mumlade jag skakigt fram medans mina fötter höll på att ta döden av mig,
men det är en annan historia. Berättar mer en annan gång för inser att kroppen verkligen inte tål speciellt mycket. Så tråkigt att inte kunna gå promenader med kameran nu då solen skiner igen. Så det kommer säkert att bli en del gamla en tid, eller sådana som inte kommit med.
Verkligen inte alls orkat med vare sig livet, psykiskt eller fysiskt. Suttit apatisk eller sovit, men nu börjar jag att spåra ur totalt.
 
I söndags var jag på ett 7 årskalas. Så bilder därifrån kommer så småningom.
Nu har jag i alla fall några näringsdrycker i kylskåpet. Känner mig lite stolt ändå att jag
VÅGADE!
 
TREHUNDRETRE KALORIER I EN ÅNGESTFLASKA MED SUGRÖR!
Och jag känner mig som världens fetaste, fulaste och äckligaste.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        2 kommentarer






Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0