Hipp hipp hurra det är våran dag
Ikväll ses vi genom att bära det allra sista till min nya lägenhet.. eller jag har inte burit så mycket utan den biten har jag fått hjälp med. Räcker gott och väl med all packning jag kämpat med länge nu. Ikväll kommer bli första natten här och om jag sover är tveksamt. Känner jag mig själv rätt så blir det att jag vandrar runt här och plockar upp saker. Vänta tills morgondagen är inte min melodi.
Varje flytt jag gjort så har jag varit klar på kort tid. Visst skulle jag vilja ändra om en del, speciellt byta lite färger och jag är i stort behov av både ny stol, även ett större data/teckningsbord och någon lampa till sovrumstaket saknade jag redan i min tidigare lägenhet. Mindre saker som filt, kuddar, gardiner i de färger jag vill.
Alltid roligt att ändra om lite och just detta har jag velat under så lång tid, men inte haft råd.
Att pengar ska sätta käppar i hjulet alltför ofta.
Nej, dags att få lite gjort. Småkillarna kommer medans tvillingen tränar ikväll.
Så jag får lite mys på födelsedagen ialla fall :)
Imorgon börjar en ny tid på högre höjder
Nu är det inte långt kvar.. några timmar och jag börjar att räkna ner.
Sista natten här och flytten har tagit stora steg på kort tid. Jag kan med lättnad säga att äntligen är denna flyttpackning snart, snart slut. Det har varit tungt på olika sätt, ledsamt att lämna de sista fysiska spåren av en lägenhet som jag har både glada och sorgliga minnen ifrån. Minnen som jag bär med mig och jag hoppas att de tyngsta kan döljas i ett hörn någonstans.
Om jag kunde skulle jag inte tveka att radera bort många händelser och fylla andra med färg!
Imorgon börjar en ny tid på högre höjer bokstavligen. några våningar högre upp och om det blåser så här mycket ett par dagar till så har alla löv fallit till marken. Jag och mamma kan säkert sitta och blinka med lamporna om kvällarna. Tror att jag ser ned till hennes hus ifrån min lägenhet. Blink-blink :)
Det blir säkert bra... ska bara packa upp allt igen och komma till rätta.
Bygga bo.
Om varför jag flyttar..
Under en längre tid och flera gånger har jag fått frågan varför jag flyttar.
Det är ingenting som jag haft någon tanke på då jag för det första flyttade till här där jag sitter nu för ganska exakt ett år sedan. Då berodde det på att mina grannar trakasserade mig, vilket fick både mig och mamma att må riktigt dåligt. Min vän somnade sedan in och jag blev efter en tid erbjuden hennes lägenhet då andra såg hur dåligt jag mådde och ofta kom och grät. Jag bor i ett hus som styrelsen hyr i andra hand ifrån en hyresförening.
Det var personer ifrån styrelsen och även andra som hade nära kontakt med dom som ständigt såg mig helt nedbruten. Att min vän somnat in var svårt nog och jag kunde alltid se in till henne ifrån mitt dåvarande fönster.
Aldrig trodde jag att jag skulle klara av att stiga in här igen när jag drog ner persiennerna
för att hjärtat gjorde för ont.
Även om jag vet att min granne under några år pratat med mig om att hon inte ville eller orkade leva längre, så ville jag inte inse att det var hennes tid att lämna mig. Inte för alltid, men jag vill tro att vi ses igen.
Det som gör ont är att hon aldrig ville dela med sig av sina tankar till sin dotter med familj.
Tillsammans delade vi allt, precis allt. Hon fick ändå ett långt och händelserikt liv.
Efter en tid så visste jag att en annan granne var intresserad av hennes lägenheten så även där och då blev det sura miner när jag blev erbjuden den före henne. Att jag fick gå förbi!
Det var ingenting jag hade tanken på trots att jag mådde så dåligt.
Jag ville bara bort, men nu sitter jag här och det har blivit ett hem där jag känner att jag trivs.
Annalisa finns med mig i väggarna, i golven, i rummen, men mest av allt i hjärtat.
Så började då en oro sprida sig i huset redan förra hösten.
Styrelsen började ha hemliga möten och ingen visste någonting. Rykten gick hit och dit och de allra flesta kastade jag ifrån mig. Tiden gick och sommaren närmade sig. Oron var nu tydlig och kunde tas på överallt.
Innan sommaren låg det en lapp i postfacket, inga personliga ord fördes precis.. så en lapp var jag van vid.
Det stod någonting om ett möte och där, just då fick jag liksom de andra veta att huset skulle tömmas sista juli.
"pang, rakt i ansiktet!"
Det talades om att styrelsens ekonomi inte gått så bra och att huset kostade för mycket.
Hyresgästföreningen var också med och det pratades om att kommunen nu skulle göra om det till dels någon
slags gruppboende och halva huset till ensamkommande flyktingbarn.
Sedan blev datumen hela tiden ändrade om när huset skulle stå tomt. Många trodde att jag skulle få bo kvar, men jag kunde inte få någon ro i de orden. Strax innan sommaren fick var och en ett samtal (även notering om det låg i form av en lapp i postfacket). Tjugo små minuter stod till förfogande.
Tjugo korta minuter som skulle räcka till för att lösa vart jag skulle bo?
Mamma var med på mitt möte och både hon och jag grät och då var jag öppen med hur jag mådde.
Om allt som hänt, ja jag fick ur mig det mesta. De lovade att ställa mig överst på bostadskön och att de skulle göra allt för att hitta en lägenhet till mig inom det område jag önskade.
De flesta lägenheterna finns i andra änden av stan och att för mig att ta mig någostans vore omöjligt.
I ren desperation sa jag att om jag hamnar där uppe så kommer jag försvinna. Då orkar jag inte längre!
Jag vet att min kropp inte skulle klara av att cykla upp och nedför viadukten titt som tätt.
De sa att jag inte behövde tänka på att bara ha tre alternativ innan jag skulle åka ur kön.
"Ta din tid på dig tills du känner att du trivs"
Hela sommaren blev ångest och jag var nästan inte utanför dörren.
Sommaren tog slut och jag blev erbjuden en lägenhet. Tvekade inte en sekund med att tacka nej.
Det skulle inte gå.. Jag sökte runt och var med i olika grupper på facebook utan resultat. Mina grannar hittade lägenheter och det var lättare då de skulle ha treor och en del även utanför stan, längre bort.
Plötsligt en kväll tog en tjej ifrån SVT kontakt med mig på facebook. Hon hade på något sätt hört talas om mig och min situation och hur dåligt jag mådde. Hon skulle ringa hyresföreningen och jag tror att det satte lite mer fart på dom. Under sommaren och tidiga hösten stod det en del i tidningen. Ord som gjorde mig ledsen många gånger.
Så kom den dagen då jag fick ett nytt erbjudande. En tvåa på femte våningen strax intill där jag bor nu.
Vi var och tittade på den och jag kände direkt att
"här skulle jag trivas"
Den är ljus och öppen med balkong ner mot stan och kvällssol. Ingen insyn på något håll.
Nu gick allt fort och jag sitter nu med i stort sett alla saker nedpackade och klar för flytten. Det som inte är nedpackat kommer plockas ner i det sista.
Vad som ska hända med huset jag nu flyttar ifrån är endast för
ensamkommande flyktingbarn. Det är vad som sägs nu och det har redan kommit en del i de lägenheter som blivit tomma. På tisdag sover jag min första natt där och jag hoppas och tror att det blir bra.
Att bo kvar här nu vill jag inte längre.
Annalisa flyttar med mig i mitt hjärta.
Har ni fler funderingar är det bara att fråga.
...jag tror att jag fått med det mesta?
Dröm i akvarell
och låter färgerna flyta fram
flyta ihop likt ett
höstregn i oktober
och jag
drar små streck
som bildar
stigar där vi dansar fram
under blommiga
paraplyer
och fångar dropparna
ifrån min pensel
vi springer
efter en fjäril som sveper
hastigt förbi innan
färgerna
bildar nya mönster
vi springer under trädens
alla färgglada löv
och vi
låtsas att de
föreställer figurer
får dom att
leva
i kulörer som passar in precis
i våra hjärtan
där vi snuddar vid
varandras händer
som bara
vänner gör
en centimeter
emellan och bara är
lyckliga
i en
dröm i akvarell
Känslor hoppar hit och dit mitt bland flyttkartonger
Hej små hjärtan som tittar in trots att jag varit tyst länge. Det har verkligen varit känslor högt över ytan och långt ner under jorden. Den största förändringen just nu är att jagom lite mer än en vecka sitter i en annan
lägenhet. Ni som följt mig att jag innan sommaren fick veta detta och hela sommaren blev en lång oro.
Att inte veta var jag skulle kunna hitta en lägenhet jag känner att jag skulle trivas i, det växer
verkligen inte lägenheter på träd här i stan. Om man inte har råd att betala 7-8000kr för en liten plutte etta!
Nu var de snälla och satte mig överst på bostadskön och jag fick tacka nej tills jag kände att det var rätt.
Mamma var extremt orolig och ledsen över att jag tackade nej till den första. Ansåg att jag skulle bo där och
sedan fortsätta leta vidare, men nej det orkar jag inte.
Jag har bott i denna lägenheten sedan förra året och trots hur smärtfyllt det var att sätta mina fötter efter att min älskade vän somnat in.. så trivs jag här.
Plötsligt slår det mig att jag nu sitter på den plats där hennes säng låg intill.
Åh vad jag saknar henne!
Hittade brev ifrån henne i natt när jag packade. Känner att jag vill dela med mig ett av breven hon sträckte fram till mig en dag då vi legat skavfötters i hennes säng och bara varit i ögonblicket.
Kära Madeleine
Du är en underbar vän och jag tycker
så mycket om dej. Du har inte bara
en kreativ begåvning utan ett stort hjärta
också.
Jag är mycket lycklig över att vara
din vän. Jag känner mig stolt.
Du kommer tassande in till mig och lyser
upp min ensamma tillvaro.
Det finns inget jag önskar så mycket
som att du skall få må bra psykiskt
och ha livsvilja.
Många kramar från
din vän Annalisa
Nu är det ändå ett faktum att jag ska flytta, men hon bor i mitt hjärta. Nyligen tittade jag på en annan
lägenhet och kände direkt att här trivs jag. Ljus och med balkong på översta våningen och som jag skojade med mamma "Nu kommer jag kunna se när du lägger dig!"
Jag får tillbaka min kvällssol. Jag tror och hoppas att det blir bra. Komiskt nog så glömde vi titta var uttag och annat fanns och ingen krok till taklampa, men jag kan stå där och lysa med ett leende och tänka på Annalisa!
Jag noterade inte att det var kakel i badrummet.. jag missade mycket för jag kände ändå att här vill jag bo.
Så det är en glad tjej som skriver nu och ler för mig själv!
Annars har dagen varit totalt upp och ner. Solen har strålat och jag vandrade fram och tillbaka i ångest tills jag tog på mig jackan, packade ner kameran i väskan och cyklade ut. Kan säga att jag har nästan inte varit ute på
otroligt lång tid och speciellt inte så mycket som jag och kameran vädrade våra näsor i frisk luft.
Satt eller kröp längs en gnistrande klar och blank sjö, under ett träd, på en stubbe, mitt bland
prasslande löv. Att jag har fruktansvärt svårt att se mig i en spegel har jag säkert nämnt..
En reflektion i kameran fick PANIKÅNGESTEN att stiga skyhögt och just då ville jag försvinna!
..men jag klarade stanna kvar och mer än två timmar senare var jag hemma.
Trött och yr.
I två dygn har jag varit vaken och packat i flyttkartonger. Tre stycken bara i natt med pysselsaker som teckningsblock, färg, penslar, garn.. ja allt möjligt och ändå har jag dukpannåer och annat.
Väl hemma så strulade allting. Kamerans batteri var slut och likaså min reserv, men det värsta är att när det fungerade så laddades alla foton över till datorn! Över 1200st foton i ett blandat kaos!
Vad är det med nya windows 10.. har även blivit jobbigt att ladda upp foton här i bloggen. Bilden flyger hit och dit. Sedan har det varit mycket annat som hänt också, men vill inte trötta ut er.
Har ni någonting som ni vill att jag ska skriva om så bara säg till. Jag vet inte hur internet kommer fungera när flytten är här. Måste ringa och ändra imorgon.
Vill även sända över så många kramar till en vän som har det alldeles för svårt.
Önskar att jag kunde göra det allra minsta för att allt ska bli bra!
September och snäckor i hjärtat
Plötsligt så får jag vända bladet i almanackan till September. Det har varit grått och blött ute hela dagen och efter några gångers blodtrycksfall var jag mest inställd på att vila, sova dagen igenom. Ofta som jag antingen svimmar eller nära på vippen trillar ihop.
Att bege mig ut med kameran idag lockade inte alls.
Så fick jag ett sms på förmiddagen..
"Killarna vill gärna komma ikväll?"
Självklart får de komma så nu väntar jag att de kommer om en liten, liten stund. Somnade till tidigare och att få mer påfyllning av mys en grå dag i September kan inte bli bättre. Sommaren är slut, men jag fortsätter att leva kvar i den. Nu väntar jag och se ifall 8-åringen kommer ihåg att ta med sig det vi pratade om i lördags?
Spelar ingen roll vilket för jag ler av synen framför mig när han tar sig för pannan och ler som ingen annan kan.
Ögonen som lyser följt av:
"Åh, det glömde jag ju bort!"
Finns ingen annan som kan få det till att låta så positivt som någon av mina brorskillar :)
Tittar på klockan varje minut.. kan de inte komma snart?
Jag behöver inga piller mot ångest, tårar och depression när jag har världens bästa lyckopiller som går på
Två par härliga sommarben fyllda av glädje och liv!
Fickorna fyllda av snäckor och jag hade totalt glömt bort att plocka till mig själv..
Jag hade fullt upp av att bara vara där, i stunden med de finaste småkillarna jag vet.
Jag hade fullt upp av att bara vara där, i stunden med de finaste småkillarna jag vet.
Nu vill jag veta hur den slutar, årets första Septemberdag.
Vid havet leker vi livet tillsammans
Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.
Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.
I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!
Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.
Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.
Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.
Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.
En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.
Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22
Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar :)
Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och
hade det bara såå härligt.
Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..
Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.
Mina älskade brorsbarn.
Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..
"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"
Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle
ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.
Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.
Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.
Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.
Frågade mamma igår vem jag var..
-Vem var den flickan som var med?
-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.
-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!
Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.
Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.
Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.
Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.
Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.
Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.
-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.
Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.
Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.
På strandkanten med de jag älskar vid min sida.
Vill vara två
Jag valde att gå
hade inga känslor kvar
eller för starka
ville inte bli
beroende av dig
och lämnad
lever mitt liv
som jag fantiserar ihop
för att göra mig
starkare
inte beroende
av dig
men ibland kommer den
hopplösa känslan
över mig
ensamheten
rädslan
bli bortglömd
vill ha någon att
luta mig mot
när det känns tungt
när hoppet
trillar
över kanten
behöver någon bara
en hand som
stryker undan
håret
och säger
allt blir bra..
Vilse i blåbärsskogen och kampen mot min anorexi
Sitter ihopkrupen längs skogens blåaste bär. Solen gör att det tittar fram små, små prickar omkring mig och äntligen var jag där igen. Frågat mamma i några år nu om att åka iväg och plocka blåbär.
Jag drar mig längre och längre bort ifrån mamma och hennes vän. Bortifrån bilen och stigenoch jag trivs som bäst när jag kan låta mina tankar vandra som de vill.
Tystnaden.. ja bortsett en ettrig fluga som hela tiden ville göra mig sällskap i ansiktet.
kan väl kalla det som en vänskaplig klapp när jag ivrigt försökte vifta bort den. Blev inte biten av några mygg eller knott för de fanns inte. Inte runt mig ialla fall.
Så när jag plockar som mest ringer min mobil. Att plocka fram en mobil med händer färgade i blått är inte lätt.
Visst hade jag landstingets engångshanskar, men dom var blå. Blå händer betyder blå mobil :)
Slet av mig handskarna och hann nästan svara. Efter andra försöket hör jag mammas röst..
-"Var är du, jag kan inte se dig för du försvinner bland blåbären!"
Intalade henne om jatt jag inte gått vilse.
-"Jag sitter här borta och jag har inte kommit vilse mamma"
Hon lugnade sig en aning.
Försvinner bland blåbären?
Okej jag hade en blå-vit randig tröja, men mitt hår påminner väl mer om en champinjon eller kantarell till färgen?
Trivs bäst i små, lugna sällskap och även om det inte var någon mer än vi tre, var det skönast att plocka ensam. Tre stycken kan inte plocka ifrån samma lilla plätt. Lyckades få ihop fem liter blåbär och de ligger nu nedkylda i frysen. Två mindre och en större burk. Hoppas att de inte färgar av sig.
-"OJ, vilka fina bär du hittat!"
..vem plockar de fulaste?
Idag är jag så trött, så trött.
Sedan fick jag en kommentar häromdagen, tänkt skriva ett inlägg med olika frågor och troligen ha en frågestund så ni kan få ur er alla undringar. Vill bara säga en sak och det är att
Jag kämpar varje dag, varje stund med min anorexia och efter att varit svårt sjuk i över 20 år skulle jag inte ens suttit här nu om jag inte KÄMPAT!
Skulle vilja skriva IP adressen för att vara anonym, det går att spåra, är fegt och det sårar. Jag sitter inte och beklagar mig varannan rad över hur kämpigt det är att inte ha råd med mat, inte råd att hitta på saker, köpa kläder vilket jag behöver och jag klagar inte heller över vare sig allt jag gått igenom i mitt liv (vilket bara två personer vet det mesta av.. inte allt) Jag klagar inte över hur min kropp mår i tid och otid.
Varför jag inte söker behandling till SCÅ Capio eller Mando?
Har du råd att betala vården och mina räkningar?
Du kan sitta bakom datorn och påstå att jag inte vill. Att jag inte kämpar. Att jag är feg.. men i detta fallet är det inte jag som är feg utan du och om du har den minsta aning om vad jag gått igenom och ja, jag har varit inlagd i många år så
JAG VET HUR DET ÄR ATT KÄMPA MED ANOREXI både på Anorexienheter,intensiven, medicin, psyk och att bara få ligga i en säng och inte göra någonting.
Jag vet hur det känns att kämpa med grå sjukhusmat och att ställa sig på vågen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag återkommer.
JAG KÄMPAR VARJE SEKUND!
Sommarleende.. pyssel och smygtitt
Solen tittar lite tveksamt fram ett ögonblick. Svensk sommar.. jippiiie (eller inte), men den har tagit sig lite i kragen så några fräknar kan räknas. Satt uppe i natt med olika pyssel och nu ångrar jag att jag just då önskade att det skulle bli ett skyfall av regn idag. Större delen av dagen har bestått av "äckligt regn". Ja, det är vad jag kallar det som kommer ifrån alla håll och kanter. Bättre så det vräker ner. Sitta och lyssna på och känna doften av ett sommarregn. Sommardusch och därefter en strålande sol.
Varför jag i ett snurrigt ögonblick önskade regn?
...för då kan jag pyssla i lugn och ro. Ingen press på att vara ute.
Om jag ångrar mig? behöver säkert inte svara på den frågan..............
Så rastlös och tankar som inte vill sitta stilla, men jag lever för er som skrivit både här och där och varit oroliga.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.
Kan inte säga att livet är tip-top, men jag kämpar.
Så till mitt lilla pyssel under två sömnlösa dygn. Skulle gjort någonting helt annat när jag ville testa ett nytt alternativ. Så roligt att jag ensam satt med ett leende över hela ansiktet.
Hoppas, hoppas att det blir uppskattat. Mamma ska ta med det till ett dop om två timmar.
Lilla Lova ska tösen heta. Lova Carina :)
Carina efter min änglasyster som lämnade oss efter en kamp emot sin cancer.
Saknar dig så otroligt mycket, älskade syster!
Redan när jag fick en inbjudan var jag rädd och tveksam om jag skulle klara att vara med. Om jag skulle orka.
Har så svårt med stora träffar, födelsedagar, julafton och liknande. Jag finns där, men ändå inte.
Har så svårt med stora träffar, födelsedagar, julafton och liknande. Jag finns där, men ändå inte.
Nu har jag pratat med Lovas mamma och hon förstår. Kommer att ta igen det tusen gånger om. Inte kunnat ta ett endaste foto på lilla solstrålen eftersom min kamera har strulat. Kände bara att det det också.. fått mer än nog av motgångar under senaste året. Så häromdagen testade jag att fotografera det jag gjort.
Den lever, kameran lever.. och våga inte dö ifrån mig igen!
Här kommer en liten smygtitt på en del av resultatet.
Våga tro på att du är värdefull för någon.
KRAMAR
KRAMAR
Händerna i luften och jag andas
Hej hopp här svänger det fort!
Vaknade med sprängande värk i nacken, tinningarna och ena ögat. Satt och slog mig själv med händerna för att lägga fokus på den smärtan istället. Fungerade lite sådär så tog fram min nedfrysta vattenflaska. En isklump och bokstavligt försökte frysa ner hjärnan, slog och slog. Hellre den smärtan. Efter ett tag minskade det och jag kunde röra mig lite mer.
Hade ju namnsdag igår och en gullig vän hjälpte mig så jag kunde få jordgubbar! Så söt du är :)
Fick ångest redan innan. Det är jordgubbar och det är gott så dumma ångest försvinn!
Åt några innan jag cyklade ut en runda, men nu börjar jag spåra ur lite.
Hade jordgubbar kvar och efter lite tankar om jag är värd dom (sjukt jag vet..) fick jag i mig några. Blev rastlös till tusen. Skulle jag ta mig ut. Visa mig? Har extremt svårt att se mig själv så det är träning bara att tvätta händerna och speglar är inte mina vänner!
Det blev en liten sväng i solen. Märkte att jag blivit så mycket tröttare i kroppen.
Värken kommer tillbaka igen, eller blir starkare. Glömt lägga vattenflaskan i frysen.. men när jag satte mig ner och läste ett par meddelanden så känns det nu så mycket bättre.
Vill bara tala om att jag sitter här och LER!
Händerna i luften och jag andas!
(kanske borde försöka frysa ner ångesten med en stor isklump)
Ute på vift
Äntligen, äntligen har jag tagit mig till djuren igen. Saknat och längtat i en evighet. Även om det bara blev en snabb genomfart på väg hem så fyllde det på energi.. Spanade in kossorna längre bort så om det är lika fint väder imorgon och kroppen inte är för dum emot mig, får de agera modeller. Mardrömmen ifrån tidigare sommar då jag klickat av många foton som jag var nöjd med *poff* så råkade jag
TÖMMA HELA KAMERAN! Gissa vem som är försiktig.
Idag har jag varit igång hela dagen. Måste erkänna att ångesten tog över till slut. Så svårt att lyssna på kroppen och även tankarna. Den linjen mellan normala promenader till att hamna i ett tvångsmorionerande. Jag brukar hinna känna varningssignalerna, men så blev det inte idag.
Skönt att få vara ute. Trots allt så har jag varit ingrodd i tapeterna länge nu. Lite komiskt när jag på morgonen gav upp för alla dessa samtal ifrån försäljare, så jag svarade. En tjej pratar på och sedan frågar hon hur gammal jag är och sedan "Ååh, du låter så söt och liten på rösten... tänkte fråga om du är över 18 år" .
Minns när de frågade om jag var barn eller vuxen på en buss!
Tokiga världen.. eller sjuka världen.
Varit med mamma och hjälpte henne att rensa rabatter och jag klippte även till några buskar.
De var i stort behov av lite stryk, haha.. Ville inte ta för mycket eftersom husägarna inte är hemma. Kanske hinner dit i helgen. Måste orka.
Annars har dagarna varit allt ifrån de värsta, djupa dalarna till lite kvällsmys i tisdags :)
Sommarmorgon
Godmorgon till en ny dag. Så trött efter att återigen börjat komma in i en period av att inte kunna sova.
Magen krampar så fruktansvärt mycket och det är bara att försöka stå ut. Försöka sitta, försöka ligga eller försöka stå som en krökt ostbåge med en hel låda av VASSA KNIVAR i magen! Ingen idé att söka sig till sjukhuset. För det första så är det inte att bara åka till akuten ens när handleden bröts itu och vinkade sig som ett trappsteg. Nej, först ta sig till Vårdcentralen för att de ska bedömma om det är akut (nu syntes det direkt att den var av - jo, tack!).. sedan hitta någon som kan köra upp mig. Vänta och vänta. Få lite dropp och orden om att det beror på min långvariga svält. Hatar anorexin. Verkligen hatar och börjar gråta över hur livet är så förstört.
Jag har varit så känslomässigt nedbruten länge nu. Gråter så fort jag tappar en penna i golvet!
Imorgon är det väl en vanlig dag. Måste få tag i min läkare om nya recept på alla mediciner. Snart sommar och ingen aning när hon slutar. Jag kan se in till hennes rum ifrån min lägenhet och ändå så tycks hon inte bry sig det allra minsta om hur jag mår.
Livet..
Dags att fixa hos Tintin och ta vara på solen innan den kryper över hustaken och bort ifrån min balkong.
Igår kom jag på att det var då tur att jag aldrig ändrade om väggarna här eftersom jag nu måste flytta.
Sådan ångest och oro inför hur det kommer att bli. Borde passa på att flytta till västkusten eller allra helst till ett varmare land. Ingenting som jag kan styra över nu så in i duschen och bli en människa.
Skulle vilja cykla ut med kameran, magen och kroppen tycker inte alls det.
Måste säga att jag var helt skakig i hela kroppen igår efter att få ur mig några små ord som länge
gjort SÅ ONT I MIG!
Nu har jag tagit det steget och klappar mig själv lite lätt på axeln. Det är dags att börja våga för min egen skull.
Sommarmorgon och jag... har inte hört några skrattmåsar idag? Häromdagen, nej tidiga morgon skrek måsarna sig galna redan innan klockan var fem. Fem på morgonen och jag hade inte ens lyckats somna!
Hej hopp jag tycker mindre fåglar är sötare :)
Det blir en dag för mig själv. Så många tankar som springer runt i huvudet. Ska göra vad jag kan för att få ordning på dom. Sätta dom på sina platser likt barn. Åh vad jag saknar småkillarna. Brorsbarnen, att få krypa ihop och mysa tätt, tätt intill. Det är lycka på hög nivå!
.......jag skulle bara in och säga hej till dagen.
Midsommar
Så är den magiska dagen här och sommarnatten närmar sig timme efter timme. Har ni plockat sju sorters blommor att lägga under kudden.. inte jag, men två stora buketter med Lupiner blev det igår. Så nu känns det som jag skaffat mig fler husdjur för de dricker verkligen vatten i mängder! En bukett på balkongen och en inne.
Hade en liten tanke att ge mig ut även idag, har nog en stor vas till som kan fyllas. Nu blev det inte så. Inte än för jag kan aldrig veta vad lilla hjärnan och kroppen får för sig och kvällen är ung som man säger.
Sitter ensam som många andra.. Extra långa kramar till er och även ni andra såklart.
Ingen glömd <3
Mamma är nere i Apladalen med tvillingbror och hans familj. Kanske är det slut och de sitter och äter i trädgården. Vet inte, kände att jag inte hade ork att trängas kring en massa människor och sedan är det ingen riktig sommarvärme. Solen strilar in genom mina fönster och jag borde vara ute. Borde vara med i livet.
Det har varit tyst här länge. Ska inte gå in på allting nu, men mår riktigt, riktigt dåligt. Gråtit mig igenom de senaste månaderna. Sådär så jag hulkat fram alla tårar som aldrig vill ta slut. Ibland har jag undrat ifall det hörs in till grannarna. Inte orkat bry mig, inte kunnat bry mig.
Så många gånger jag bara önskat att allt skulle ta slut. Hur många motgångar ska jag klara av att ta emot?
Kämpar på, men det är sannerligen inte lätt att kämpa mot anorexin alldeles ensam.
Utan resurser av något slag.
Nej, inte börja gråta igen... blivit sviken, vän har gått bort, sårad, sjukdommar, oro, ångest, trakasserier och mycket annat och nu står jag i en situation där jag måste hitta en ny lägenhet. Snarast! Står överst i bostadskön, för 7000 st andra. Det är vad de lovat och de har lovat att jag inte ska tvingas flytta till en lägenhet som jag inte känner att jag kommer trivas i. Vågar inte hoppas för mycket. Så ledsen på styrelsen som hanterat allting USELT! Finns inte ord. De får bära ut mig om det inte dyker upp en lägenhet. Tänker inte ge med mig, det är inte mitt fel. Det är ingen i husets fel, som en granne sa
"Vi borde vägra flytta!"
Jag som nu kommit att trivas i min gamla väns lägenhet. Här där jag aldrig trodde att jag skulle klara sätta min fot igen på grund av alla minnen. Nu måste jag ändå lämna detta.
Nu svävar jag iväg ändå.
Nästa Midsommar önskar jag att jag kunde sitta på en strand vid havet. Luta ryggen mot Varbergs fästning och plocka snäckor utmed vattnet. Andas in friheten. Åh jag saknar Varberg så mycket! Förra sommaren ville jag dit och tycks inte bli detta året heller. Vet inte alls hur jag ska ha råd. Ta mig till havet och ge mig liv.
Ge mig liv.
Några jordgubbsröda fingrar har jag inte kommit mig för än heller. mamma var så gullig och kom förbi med några tidigare. Lyx för mig som får vrida och vända på vartenda öre. Än har jag inte känt mig "värd" några smarriga bär. Tragiskt. Det är INTE farligt att äta jordgubbar. Snarare SOMMARSÖTT på hög nivå.Nu ska jag försöka blunda en sekund då sömnen uteblev helt i natt. Tänk att alla tankar och känslor ska explodera varje kväll.
Nej, blunda och fantisera om blommor i håret och spring i benen.
Glad Midsommar fina ni <3
Slå hjärtat.. slå
Jag hade fångats i ett mönster
fastnat i en söm
dragit för alla persienner
snubblat i en dröm
Jag hade målat allt med tårar
låst varenda dörr
tatuerat in allt det som sårar
alla minnen från förr
Jag hade släckt min sista gnista
blåst ut varenda ljus
mitt hjärta var nära att brista
mina ögon fulla med brus
Nu ska jag inte längre ramla ner
i egengrävda gropar
ska inte stänga ute världen mer
vara tyst när någon ropar
Så snälla oroa dig inte du
jag ska inte längre treva
bara lysa med solen nu
ja du vet
Jag ska lära mig att leva!
Just because you don´t have a prince doesn´t mean you´re not a princess
När jag var liten så fick jag lära mig att hjärtat är lika stort som din egen hand, men hur får all kärlek plats i den?
Om jag spretar ut med fingrarna så kanske det går att sprida lite extra kärlek.
Jag ritade små prinsessor och längtade mig mesta tiden långt, långt bort.
Till en annan värld, där handens storlek inte har någon betydelse alls och att just ordet "storlek" var någonting som jag lätt kunde radera bort ifrån mitt pappersark.
När jag var liten så var den andra önskningen på min födelsedagslista, julklappslista eller "bara små drömmar fint radade på ett rosa pepper".. någonting som fanns på sidan fyra i leksakskatalogen.
Min allra första och största önskan var att få bli älskad, inte i häderna på någon som skrämde livet ur mig.
Jag drömde mig bort ifrån verkligheten redan då.
När jag var liten trodde jag att trygghet var att få krypa upp i någons knä. Få en puss på kinden och bli omkramad tills alla monster i garderoben försvunnit.. trodde jag då.
Att någon bad mig blunda när nyheterna på tv:n visade krig och död, men de såg inte att jag redan sprang för livet därifrån i tankarna.
När jag var liten trodde jag att hemligheter var sådant som viskades under ett täcke tillsammans med fnitter.
Ingenting som någon sa med ett hårt grepp om min hals..
Jag kanske ska börja teckna prinsessor igen och sträcka ut fingrarna så handen ser större ut och kärleken når till alla som jag vill ge lite extra.
Våren säger ..hej
Så har jag äntligen tagit mig ut med kameran igen. Den har stirrat på mig länge nu och jag har så många gånger tänkt plocka upp den och ge den luft.. men det är så mycket som kommit emellan. Jag är fortfarande fast.
Idag har solen varit framme hela dagen, inte sovit bort all tid idag inte.
Två steg hann jag ta innan jag ramlade emot asfalten. Ytterdörren var inte ens stängd. Gjorde misstaget att berätta för mamma som så klart oroligt påpekade att
Du är ju alldeles för svag!
men nej, jag är tjock (orden behöll jag för mig själv)
Tycker inte om att göra henne mer orolig än vad hon redan är. Kommer aldrig att bli "stor" i hennes ögon.
Nu krampar magen alldeles för mycket, flera dygn med det är nog! Tänkte lägga upp fler foton mer någonting strular. Gjorde ett försök i alla fall att säga hej!
ifrån våren en stund idag.
Likt Alice i Underlandet faller jag ständigt i ett kaninhål
..okej nu har det inte blivit några kaninhål än!
Ledsen över min tystnad som skapat oro lite här och där, men igår låg jag med världens huvudvärk. Kände att jag behövde vila så gott det nu gick. Skrev upp tvättstugan tills ikväll, men insåg att jag troligen inte skulle orka så lyckades få en tid på morgonen idag. Rena byxor efter de blodfläckar som rann igenom då jag och balans tydligen inte alls går ihop numrera (ganska ofta ärligt talat..) Nu var jag då på väg ut för att få lite uträttat och med mina rena byxor stängde jag ytterdörren och klev upp på min cykel.
Hann väl sätta mig upp och möjligen ett trampsteg, så låg jag där igen! Blodiga fläckar på jeansen och en cykel över mig igen! Så om det är meningen att jag kanske föddes med två ben för lite.. fyra är ju stadigare, eller att det är ett tecken på att jag inte ska stå upp?
Visst har jag känt mig vimsigare, yrare och tröttare.. men jag har ofta slutat på backen även om jag stått still. Rakt upp och ned, eller mer närmare golvet. Visst är golvet finare på nära håll..
Nu ska jag krypa ihop i soffan som är lite mjukare även om jag får ont av att sitta där också *tår*
Dumma anorexi!
Blev inget torsdagsmys med bror mins småkillar, lillen är sjuk.
Mys med killarna bus
Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"
Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.
Idag mer än någonsin.
Fått lite ärenden gjorda idag och det har varit jobbigt. Tårarna har varit nära alldeles för många gånger, men jag tror att jag lyckades dölja dom. Trötthet och ännu mer utebliven sömn gör mig alldeles illamående och yr. Försökte få till lite vila på eftermiddagen, men det gick inte. Uppe i varv som en duracellkanin igen.
Räknar ned minuterna tills jag får ha en på vardera sida om mig i soffan. Tätt, tätt intill som om platserna inte skulle räcka till, men jag älskar det. Jag älskar dom!
Att titta på en film tillsammans och ha lillkillen som leker med mitt hår och jag i hans hihiii.. eller lite kill på ryggen. "snälla vill du killa mig på ryggen ..lite till"
Höra roliga kommentarer och ta del av stora killens dag i skolan. Tänk första klass redan, finaste bus.
Jag ska svara på kommentarer senare eller imorgon, ni kan även skriva till min mail om ni vill. Den finns synlig på bloggens sida. Nu måste jag snart lämna er för en stund, men ni klarar er säkert alldeles utmärkt utan mig och mina tankar och känslor.. Ha det mysigt och tänd några ljus för mysigt det kommer jag att få ha det i några timmar.
Kanske vill den här killen ha Tintin i sitt knä. De har kommit att bli riktigt fina vänner de två. Att se hans ögon stråla av lycka över kaninens skutt och kel är härligt att få ta del av. Jag vill vara tillsammans med dessa två så mycket jag kan och orkar. Sova får jag göra när de har växt upp och vi kan prata om andra saker :)
Kramar till er fina. Era ord som ni lämnar efter er betyder så mycket för min kamp varje dag, varje natt, varje stund. Det har varit tufft idag, men nu kommer killarna bus!
Bara jag får känna någon måla mitt hjärta så där vackert rött och levande.. då orkar jag lite till
Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?
När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.
Ska jag stanna eller gå?
Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.
Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.
Nu ska jag snart krypa upp i min fåtölj och försöka vila tankarna. Dagen blev inte alls som jag tänkt eller velat, men det får vara okej. Borde sortera alla mina foton i datorn, men oj det lockar inte alls. Någon frivillig som vill ta över hihii.. nej stackare så dum är jag inte. Får bli lite i taget, någon annan dag. Kanske sätta på en film, tända ljus och värma små tårna i tjocka strumpor, benvärmare med fuskpäls, ett par tröjor eller fler och filten. Min trogna filt. Hur har eran dag varit.. blir så glad över kommentarerna ni skriver. Betyder så mycket mer än vad ni kan tro!
"Tjena kaninen!" ..jag lyfter blicken ifrån mina papper och undrar vad de håller på med. Hantverkare är i köket och byter spishäll då de tydligen fick syn på lilla Tintin.
"Hej lilla svarta kaninen!" ..jag ler åt deras lilla samtal som pågick med jämna mellanrum och Tintin undrade säkert varför de förde så mycket väsen.
Äntligen är spishällen utbytt och ännu ett steg bort ifrån hur det såg ut här tidigare. De sprang fram och tillbaka, hade glömt verktyg, sågen gick av, batterierna var slut och allt möjligt. Trodde att jag skulle somna ståendes när som helst. Även om jag satt ned, men den känslan av att vara så trött. Ett par timmar senare var de klara.
Städning fick det bli för inte vet jag vad de använde min dammsugare till då dammet låg överallt. Som om vintern kommit tidigt i år.
En dag då solen glömde bort att vakna och allting har varit grått och kallt. Inte fått mycket gjort då det tog halva dagen innan jag ens vaknade. Jag menar då jag kom ifrån ett "zombieliknande" tillstånd, en natt utan sömn och för många tankar. Tillbaka i fåtöljen igen. Stackars lilla säng får stå orörd igen, men jag ska hitta dit igen. Andra tror säkert att jag är helt tokig som har så svårt för den biten, men så är det.
Mamma ringde som vanligt för att höra hur det är, gulliga hon. Stackars lilla mamma som varit med i så många svängar hit och dit och ändå alltid finns där. Finns här för mig. Lillbusen sov aldrig över utan hans storebror istället, men idag skulle de gå och äta kulglass på ett café. Så glad över att de får en heldag tillsammans och på torsdag hoppas jag få mysa tillsammans med dom igen. Hoppas att kroppen inte säger ifrån då!
