Kärleksvisan.. tröstevisan
Var inte rädd, jag går bredvid dig
Kom ta min hand, jag håller i dig
Här i min famn, kan du våga tro
Sänk dina murar, jag ger dig ro
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
Låt mig bära dig när du är svag
för du betyder allting för mig
Var inte rädd, jag går bredvid dig
Nu är jag din och nu kan jag andas
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna
Se på oss nu, livet är vårt
Ser du den framtid som vi, vi kommer få
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag
för du betyder allting för mig
Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker
Du betyder allt för mig
Var inte rädd, jag står bredvid dig
Faller hårt nu
Slit mig mig i tusen stycker. Trampa sönder mitt hjärta och dra sakta och plågsamt
ut den lilla biten av en liten rädd själ som gömmer sig långt därinne.
Trampa på mig. Kasta mig i väggen och skratta åt min kraftlöshet medans jag sakta
kanar ned längs tapeten. Skratta åt fläcken som lämnas kvar på ett kallt golv när ni går
härifrån. Bort ifrån mig.
För det spelar ingen roll längre. Jag faller hårt nu och jag tycker inte om ens den lilla
biten av det som blev kvar av mig när anorexin åt upp resterna efter alla sexuella övergrepp.
Jag är trasig.
Hittar ingen mening längre.. men jag önskar att jag kunde finna en väg tillbaka till
långt innan det här.
Hjälp!
Jag faller hårt nu!
Om någon har ett litet ord till hjälp så snälla, snälla berätta. Låt mig höra..
Vill ni inte skriva en kommentar, okej att vara anonym. Annars har ni min mail adress överst till
höger på min blogg.
Om någon vill.......................................................................................................?
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpJag existerar, men lever inte
Om det ska fortsätta kännas såhär så orkar jag inte längre!
Det finns en gräns för hur mycket jag orkar och nu balanserar jag på kanten..
Jag har nu bestämt mig för någonting. Känner att jag inte kan berätta om det ikväll, inte just nu.
Jag kanske ändrar mig, jag vet inte. Ett steg som jag nu är tvungen att ta för att klara
av allting eller rättare sagt för att klara av det allra minsta myrsteg.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självTankestund 3
Om du känner dig villrådig är det bra att
veta att "O, tappre Nasse" alltid är ett ytterst
Omtänksamt sätt att inleda
en liten dikt.
Vem bryr sig?
Det gör ont i mig.
När jag sitter ensam och de där jobbiga känslorna kryper närmare. Ensam. Jobbigt!
Orkar inte kämpa emot detta längre!
Efter alla dessa åren med min anorexia så tycks jag ha blivit osynlig.
Som om andra runt omkring har glömt bort mig, eller inte längre tänker på vad jag går
igenom eller hur jag mår. Vad jag känner när jag ihopkrupen under min filt längtar efter att få
slippa ensamheten och rädslan. Rädslan att aldrig klara bli frisk.
Är det så att de inte tänker på att jag har anorexi utan att anorexin har mig. Inlåst.
Anorexin har mig, vi är en och samma person och det som borde ha varit annorlunda, inte
längre finns kvar. Jag känner mig osynlig. Bortglömd.
Det skulle vara skönt om någon frågade hur jag mår. Egentligen.
Innerst inne och inte bara det som syns.
När jag bryter ihop
Finns du då här och tar emot mig?
Idag har jag befunnit mig någonstans, kan inte riktigt förklara vart. Bara virr-varr av känslor
och att försöka hålla mig själv över ytan, men jag är så nära att bryta ihop fullständigt.
Satt uppe igår kväll och såg på några filmer på datan. Min dvd strular lite så att krypa upp i sängen
kändes ganska okej. Timmarna gick och oron och rastlösheten fanns där hela tiden.
Klockan blev över 04:30 innan jag släckte lampan och skulle sova.
Det var tanken.. sömnlösa timmar och jag är så trött.
Är det okej om jag slår huvudet i väggen?
Kom på mig själv när jag pratade med en vän i telefonen. Runt, runt vandrade jag i en allt snabbare
takt, fram och tillbaka i lägenheten. Runt, runt medans hon fanns i andra änden. Lyssnande.
Jag vet att när jag väl har börjat att vandra runt så blir det till ett ekorrhjul.
Snabbare och snabbare. Runt.. runt.. runt.. runt..
Jag Vill Inte Vara Såhär Äckligt Tjock!
Biter ihop läpparna för jag vet hur ledsen mamma blir när jag säger så, men ibland måste jag släppa
ut vad jag känner. Innerst inne. Jag kan inte hela tiden låtsas som om jag mår bra, eller ens okej.
JAG MÅR FRUKTANSVÄRT DÅLIGT!
Vi gick en liten runda på eftermiddagen, mamma och jag. Solen sken och snön börjar smälta bort
lite sakta, men ändå. Jag längtar efter våren och sommaren.
Denna sommaren vill jag ta vara på. Denna sommaren ska jag njuta av så mycket mera.
Denna sommaren vill jag vara mycket smalare och jag vill inte känna så. Innerst inne.
Tankestund 2
Du kan inte alltid stanna i ditt eget hörn
av Skogen och vänta på att andra ska komma till dig.
Du måste gå till dem ibland.
Lova mig en sak hjärtat
Ryggsäcken.
Fylld av minnen, allt som hänt utan att ni har ville se. Ord som inte passade in i ramarna kring
era liv. Minns än idag hur de där salta tårarna strömmade nedför kinderna och hur alla blickar
fick mig att vilja fly. Det gick inte. Bussen for snabbt igenom ett landskap som jag aldrig sett
tidigare och språk som jag aldrig hört, strömmade ifrån alla håll.
Varför var det ingen som ville se?
Det fanns ingen möjlighet att jag var osynlig, eller..?
Strax var vi framme och alla trängs ut. Trött och ledsen torkar jag mina tårar. Krampaktigt håller
jag fast i ryggsäcken som om det vore för livet. Jag puttas hit och dit innan alla samlas i en hög av
förväntningar och förtvivlan, ialla fall mina egna.
Plötsligt lyfts jag upp av ett par starka armar. Högt, högt upp emot en blå himmel och solsken
i annat land. Frihet för ett ögonblick.
swisch.. swisch..
-Du väger ju ingenting! Skrattar rösten bakom mig och jag hör skratt runt omkring mig.
(Är det som en liten trasdocka ni ser mig, tänker jag tyst. Kanske ni hör ändå.)
-Du kan komma hit och sitta med oss när vi äter.
(Tänker ni på mig?)
Jag vet inte om jag är någon annan. Min inre bild stämmer inte in med vad ni säger med
skräck i ögonen. Tissel och tassel, viskningar som hörs igenom höga röster.
-Herregud vad mager!
(nej, det är jag inte!)
Jag minns så väl tiden då jag försvann mycket fortare än ni kunde se.
Foton visar någon som inte finns. De som skulle varit vid min sida blev rädda och försvann.
Jag kände mig djupt sårad. Förtvivlad. Ensam. När någon med starka armar plötsligt lyfter
mig upp emot en blå himmel.
swisch.. swisch..
-Du väger ju ingenting!
(Jo, jag är smällfet!)
-Lova mig en sak lilla hjärtat. Sluta aldrig att någonsin leta reda på livet utanför.
Lova att du aldrig någonsin oroa dig för att säga för mycket, för det kan du inte. Sådana små
stjärnor som du pratar aldrig tillräckligt. Du måste lova hjärtat.
(..okej, jag lovar att försöka)
Hur ska jag komma vidare när allting omkring mig faller isär?
Anorexirösten ekar högt bland mina trötta tankar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändringÄr det bäst att glömma bort mig själv?
Det är så lätt att bara glömma bort allting runtomkring. Alla tankar och alla känslor, men allra mest
att glömma bort mig själv. Lägga bitarna i en mörk låda längst in i garderoben.
Springa därifrån och aldrig vända mig om igen. Inte ens för ett litet ögonblick.
Det är så lätt att bara glömma bort mig själv när ni står sådär tätt intill, men ändå långt ifrån.
Jag vill inte ge upp!
När andra sätter gränser om vad jag måste göra för att överleva, vill jag skrika att de måste ha fel.
Jag sliter sönder mig själv och hoppas att de slipper se mig igen. Jag menar, vem vill se mig..
Jag vill skrika att snälla rör mig inte, men snälla, snälla KRAMA IHJÄL MIG!
Klarar inte av mina tankar längre. Känner att de börjar ta för mycket plats igen. Bråkar med mig.
Många gånger känns det som om det är jag emot alla andra. Trots att jag innerst inne vet hur mycket
de bryr sig och inte alls vill såra eller trampa över mig. Förvillade tankar och jag kommer ingenstans.
På gränsen står jag och vacklar. Faller tröstlöst allt djupare
för att skapa mig själv på nytt igen, i gapet.
Är det möjligt?
Ta mig härifrån. Snälla, snälla ta mig härifrån!
Det är så lätt att bara glömma bort mig själv när ni står sådär tätt intill, men ändå långt ifrån.
Jag vill inte ge upp!
När andra sätter gränser om vad jag måste göra för att överleva, vill jag skrika att de måste ha fel.
Jag sliter sönder mig själv och hoppas att de slipper se mig igen. Jag menar, vem vill se mig..
Jag vill skrika att snälla rör mig inte, men snälla, snälla KRAMA IHJÄL MIG!
Klarar inte av mina tankar längre. Känner att de börjar ta för mycket plats igen. Bråkar med mig.
Många gånger känns det som om det är jag emot alla andra. Trots att jag innerst inne vet hur mycket
de bryr sig och inte alls vill såra eller trampa över mig. Förvillade tankar och jag kommer ingenstans.
På gränsen står jag och vacklar. Faller tröstlöst allt djupare
för att skapa mig själv på nytt igen, i gapet.
Är det möjligt?
Ta mig härifrån. Snälla, snälla ta mig härifrån!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpTankestund
När man är en Björn med Mycket Liten Hjärna och
Tänker Ut Saker, upptäcker man att en Idé som verkade vara
riktigt Idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda
när den kommer ut i det fria och andra
människor ser på.
Vart tog jag vägen?
Jag saknar den jag skulle varit om jag inte vore den jag är nu.
Vart tog jag vägen?
Tala om för mig. Vart tog jag vägen?
Hopplösa tårar..
Om jag tar ett litet steg
Jag är ledsen, men kan någon tala om för mig vilket håll jag ska gå?
Står på samma plats och rummens väggar snurrar snabbt runt omkring mig. Jag är fast i min värld
av ångest och skrik. Fredag kväll och det är nu som jag borde leva.. eller, nja vara lite mer som ni är.
Där ute, utanför min lilla instängda cirkel. Tårar, ensamma tårar.
Känner mig så vilsen, så vilsen.
Alla dessa åren med anorexin har gjort att jag förlorat mig själv fullständigt.
Jag vill bara få känna mig lite fri.
Jag är ledsen, men jag har det kämpigt. Fruktansvärt kämpigt.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självÅh, tack!
Tröttheten ligger fortfarande kvar så jag måste försöka vila idag.
Mamma kom förbi så jag kom ut lite i solen och snön som knastrade under skorna.
Måste erkänna att det är tungt nu, riktigt tungt.. men det blir väl bättre snart. Över ett år nu som
jag har varit långt nere i ett ångest och deprissionshål, utan en liten stunds frisk luft.
Visst är jag van vid att må dåligt, men det brukar komma stunder som känns "lite lättare" emellan.
Inte som nu. Hur länge orkar jag?
Väntar på att min läkare ska höra av sig. Det var länge sedan jag ringde henne nu, hon lovade..
Vill ge er fina läsare och vänner en kram!
Sedan blev jag så glad över att få en natthälsning med texten
"Jag tänker mycket på dig med!!" bip i mobilen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv VänskapVäger tårar med guld
jag mäter höftben med måttband
väger tårar med guld
jag kan kura ihop mig
i min egen hand
och du vet
att jag har krympt
så att min skugga snart
måste bära mig
när ljuset faller på
och morgondagen visar sitt
rätta ansikte
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpFörlåt..
Det är nu som jag borde skriva alla de där orden som tränger på inom mig.
Det är nu som jag borde ha lärt mig att det inte alls hjälper att bli mindre utanpå.
Det är nu som jag borde ha lärt mig någonting av alla era röster om att jag visst är så fin så.
Det är nu som jag borde ha lärt mig att en kalori inte alls betyder +20 kg om 24 timmar.
Det är nu som jag borde ha lärt mig att det är helt okej att visa sig ledsen och trött på livet.
Det är nu som jag borde ha lärt mig att det hjälper att skriva av sig all smärta.. men förlåt..
Jag orkar inte tänka på det längre. Inte idag. Inte just nu.
Måste försöka hitta lite kraft................ Svårt!!!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälpVad gör du resten av livet?
Bakom persienner krossas nyckelben av hopp.
Av hopp och förtvivlan, två ord så lika, men olika ändå. Hopp och förtvivlan.
Dagen blev inte alls som det var tänkt. Talade med mamma i telefon vid 15-tiden och fick veta
att de inte kommer idag utan på tisdag istället. Så på med mysbyxorna och samla ihop tankarna.
Huvudvärken ligger fortfarande kvar som en vilde och att knapra receptbelagda värktabletter
hela dagarna gör mig om möjligt ännu vimsigare. Tröttare.
Jag skulle vilja krypa ned under täcket, men jag kommer inte till ro.
Det är som om den där oron inte tänker släppa taget.
Dagarna går och februari kryper sig närmare.. närmare mars. Jag känner mig så genomskinlig.
Trött och blek. Lite sommarsol vore skönt när snön virvlar om natten.
Slå mig lite lagom försiktigt i huvudet. Lagom nog för att få mig att krypa ned och sova.
Slå ut alla mina knäppa tankar och funderingar, men allra mest skulle jag vilja vara
någon helt annan än den som jag är just nu. Utan oro och ångest över morgondagen som jag ändå
inte kan göra någonting åt.
Inte nu.
Jag önskar att jag vore en utav alla dem som går med ett vackert leende och glatt frågar:
-"Vad gör du resten av livet?"
Nattsudd. Jag är så trött.
Istappar i mitt hår
Det ligger frost på min hand
efter alla nätter bredvid
min egen skugga
det hänger
istappar i mitt hår
som klirrar en sång
om ensamma
dagar
vintern gnistrar i mina
ögon och jag
blundar
och jag blundar för att
slippa se
Bitar av dig i mig
jag minns fortfarande när du gick sönder
hur jag slant med de vassa orden
och skar sönder dig
jag orkade inte ens tejpa ihop
dig innan du gick
ut ur
spegelbilden
jag har inte träffat dig sen dess
eller ens saknat dig
men ibland på
nätterna
när jag inte längre kan sova
då kan jag hitta
små bitar av
dig
under
madrassen
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpPerfekt
Hon är för skör
för den här världen
får blåmärken på insidan
av granskande blickar
och går i motvind
av alla andetag
som andas
åt hennes håll när
de viskar
ord
hon inte orkar höra
Hon är trasig
bara lagad av sig själv
med ränder av rakbladstejp
som göms under tröjan
hennes höfter är så vassa
att de nästan nöter
sönder jeanstyget
hennes midja lika
smal
som ett barns
Hon är trasig
blind
ensam
och ångestfull
men jag tror jag hörde
någon viska..
Perfekt
Etiketter:
Anorexi Dikt När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Dikt När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självVäntan
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt med just denna väntan. Det är bara mamma och tvillingen
som ska komma och hämta mig så att jag får hem dammsugaren. Ändå så blir jag alltid rastlös
och orolig! Kryper i hela kroppen och jag vill skrika att jag inte orkar längre.
Som om det är vid väntan som jag släpper fram alla andra tankar och känslor, de där som
i vanliga fall inte syns.
Jobbigt!
Ett missat samtal talar väl om att de är på väg, kanske.
Tog på mig skorna och gick ut. Behöver luft! Paniiiiiik! Det är nu som jag märker hur skicklig jag är
på att "stänga av alla känslor".
Nu kommer de allihop på en och samma gång. Det är nu som jag verkligen behöver någon
att tala med. Någon att rensa ut och reda ut allting hos, men nej det får jag inte.
-Din vikt är farligt underviktig och ditt hjärta kan sluta att slå när som helst!
Och din hjärna fungerar inte vid svält!
blablabla... jag vet att hjärnan är som ett litet russin, glömmer alltid allting och även om jag
gör allt för att inte visa det, märker andra det ialla fall.
Tycker inte om när oron sätter sina spår i deras ansikte. Det gör ont i hjärtat och jag känner
att jag förstör för alla med att vara sjuk i anorexin. All oro genom åren.
.................... men jag förstår inte varför jag inte får gå ned mer i vikt!?
Några kilo till så att äckel-ångesten försvinner?
........................... men jag VILL bli FRISK!
Avskyr att anorexin förstör och förstör. Allting!
Det är så gråten samlas till en stor växande klump i magen så fort jag ser
de som lever. Andas. hoppas och springer.
Själv tillbringar jag mesta tiden under en filt, hur roligt är det.
(oj så dystert allting blev)
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändringUnder stjärnorna finns ett hopp
Kan inte låta bli att undra.
Hur många kan säga att de har sett en stjärna ifrån ovan?
Är den sådär liten och tindrande, magisk och förtrollande, som
den ser ut härifrån. Bakom ett frostigt fönsterglas.
Hur ser den ut då när
den tappar taget?
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte släppa taget, även om det
kan tyckas vara det enklaste, men så fegt.
Hur ska jag då kunna få veta hur stjärnan ser ut ifrån ovan?
Vill du berätta för mig...?
Under stjärnorna finns ett hopp
Kan inte låta bli att undra.
Hur många kan säga att de har sett en stjärna ifrån ovan?
Är den sådär liten och tindrande, magisk och förtrollande, som
den ser ut härifrån. Bakom ett frostigt fönsterglas.
Hur ser den ut då när
den tappar taget?
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte släppa taget, även om det
kan tyckas vara det enklaste, men så fegt.
Hur ska jag då kunna få veta hur stjärnan ser ut ifrån ovan?
Vill du berätta för mig...?
Bara en gång till
Jag ser dig ligga där
helt omedveten om min närvaro
jag tar din varma hand i min
en gång så stark och livgivande
men nu så bräcklig och skör
Jag står vid din säng
och väntar på att du ska vakna
undrar om du någonsin kommer
att höra mig igen
jag viskar tyst ditt namn
Jag ser dig ligga och sova
och mitt hjärta värker för dig
åh, vad jag önskar
att du ska le åt mig
bara en gång till
Etiketter:
Cancer Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vänskap
Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta VänskapAlla Hjärtans Dag
Mormors födelsedag.. saknar. saknar henne så!
Annars känns det fortfarande väldigt tungt inombords. Lite för svårt att orka med.
Jag försöker att inte visa det utåt och håller mig mest för mig själv.
Mamma var här en stund tidigare. Tittade på en dammsugare åt mig, så tyst att inte ens Tintin
kommer att reagera på mattes städning framöver. Nästa vecka hoppas jag att jag kan få hjälp med
att transportera den hem. Sedan blev det fåtöljen och lilla jag somnade trött med filten upp till
hakan. Jag vet inte om även mamma somnade, men sedan gick hon hem till sig.
Pratade lite med en vän och mys med liten kanin..
Hoppas att ni har haft en fin dag med goa kramar och hjärtemys.
Mamma fick en liten nalle i påse och chokladask. Kort också, ni känner ju mig.
Ljusen fick fotografierna har nu slocknat. Mormor och älskade syster.
Tänker extra på dem när jag snart lägger mig.
Bakom mina solglasögon
Sprängande huvudvärk hela dagen så persiennerna har varit nere, släppt in minimalt
med ljus. Klarar inte av dagsljus dagar som dessa.
Tankarna har varit många och en dag skriver jag om dem, inte ikväll.
Ibland blir det helt enkelt för mycket av allting. Även små ting får stora mörka skuggor i solsken.
Behöver lite perspektiv, sortera tankarna lite.
Idag har det bara varit tungt.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig självBarfota
Om jag gick barfota genom livet så skulle ni reagera
och klaga över mina smutsiga fötter
fråga om det är kallt
eller varför jag inte är som alla andra
om jag går barfota genom livet skulle jag frysa
om fötterna
och så småningom sluta gå
vart jag än gick skulle folk peka, undra
jag är inte som alla andra, det måste man vara
om jag gick barfota genom livet skulle kanske
någon följa med och säga att
jag ialla fall har fina fötter
erbjuda sig att värma dem ibland
men nu går jag inte barfota genom livet
ingen vill värma mig fastän jag fryser
tror nästan att jag ska börja gå barfota
så att någon kommenterar, frågar, undrar
för nog är det bättre att bli hånad än att inte synas alls
jo, jag fryser lite om fötterna, även om jag
inte är barfota
men det är ingen som ser att jag fryser
ingen ser att jag behöver tröst
jag är bara barfota inombords och där
fryser jag väldigt mycket
Allting flyter ihop
Sju. åtta. nio. Jag vet inte hur många gånger jag fick tänka efter på morgonen, vilken dag
det var. Vilken dag det är. Den senaste veckan, eller lite mer, har tiden flätats samman och varit helt
omöjlig för mig att reda ut. Vilken dag är det? Kväll eller morgon?
Fredag? Onsdag? Söndag? Tisdag? Nej, Lördagskväll!? Fel, fel, fel!
Det ordnar sig ändå, till slut.
Visst är det säkert inte konstigt eftersom alla mina dagar är små kopior av varandra.
Lika tomma. Lika fyllda av ångest. Oro. Tankar och instängda känslor.
Plötsligt fick jag en enorm lust till att skissa på en massa ideér. Jag som bestämt mig för att krypa
ned under täcket.. ska bara. (det bor nog en liten Alfons Åberg därinne)
Imorgon får jag hjälp av tvillingen med inköp av hö till Tintin. Kanske träffar jag småkillarna
också. Mysigt!
Vågade mig på att smygtitta lite i spegeln. Såg ett par spinkiga ben.
Jag måste ha sett någon annan.
Nattradion på..................................................................................... natti natti.
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Under ytan
och du såg på mina armar
på det sättet bara du
kan se
du frågade hur det var
bortom svikna löften och
tomma rop
under ytan av huden
inuti mig
och runt omkring
du frågade kanske om
det fanns någonting
du kunde göra
jag såg in i dina ögon
och blundade
för jag ligger strax
under ytan
Asfaltsballerina
släpp in ljus
trots alla kaloritabeller
alla timmar på vågen
dansa
kasta siffror de räknas inte här
ta ett steg längre, blunda
når stjärnorna ändå
behöver inte vara
fjärilstunn
släpp in ljus
kan inte andas utan
dansa
Så lätt att försöka, men inte att lyckas
Hur många dagar och nätter har jag inte funderat ut allt som jag borde göra. Saker som jag
vill göra och måste göra. Tyngst väger alltid alla "borde göra", för det är dem som alla säger åt mig
att jag måste göra. Då är ingenting nog och den allra svåraste utmaningen tycks ändå som liten
och simpel för er andra.
Säg inte att jag ska äta, för det är emot de orden jag strider inom mig själv, varje sekund.
Det finns en stark kraft som sliter mig sönder och samman. Som skriker sönder min själ med ord
som.. Du Är Värdelös! Äcklig! Fet! Allting är för mycket för dig!
men för er är ingenting nog.
Jag passar aldrig in i mallarna. Mina benkotor sticker ut. skaver. Vem bryr sig, jag är trött.
Saker jag måste göra skrivs på lista efter lista. Natt efter natt och jag vet att risken är stor att den
aldrig mindre när morgonen vaknar. När verkligheten stirrar mig i ögonen.
Ändå tänker jag inte ge upp. Jag tänker aldrig ge upp, för vad finns det då att försöka leva efter?
Och de här "jag vill göra" låter jag sällan komma fram så andra ska se. Bedömma. påpeka.
Jag skulle vilja skriva ned en lista här på mina saker jag vill göra, men jag vet inte varför det
inte känns okej. Inte okej att säga att jag har en dröm. Om än så liten.
Lovar att jobba på den biten också. För vet du vad?
Varje tusendels sekund är en kamp för att orka leva, eller stanna kvar.
Och för mig är ingenting nog.
När inga ord räcker till att förklara hur allting känns
Skrubba mig fri ifrån alla känslor, med svinto och arsenik.
Vore det möjligt så skulle jag haft stora utslitna hål på hela kroppen. Där alla känslor fanns.
Nu är det inte någon möjlighet så det är bara att försöka kämpa, trots att det inte känns
som om jag har några krafter kvar.
Det har snöat nästan hela dagen och över marken ligger ett duntäcke.
Saknat lite knarr under skorna trots allt.
Ångesten vill få mig att cykla på motionscykeln nere i källaren, inatt när ingen hör, ingen vet.
Vågar inte tro på orden om att jag gått ned i vikt. Vågar inte, för inte kan jag ha så fel.
De tankarna går inte alls ihop. Oavsett hur jag vrider och vänder på pusselbitarna, så passar
de inte alls ihop.
Nu måste jag bestämma mig. Rädd att jag inte är tillräckligt stark.
Öppnar balkongen för att få lite frisk luft.
Innan jag lägger mig blir det mys med lilla Tintin.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringDin hand
jag släpper din hand i min
den rör sig mjukt
försiktigt
jag känner en liten
gnista av liv
slappnar av
för en liten stund
plötsligt rycks handen bort
jag ligger blodig kvar
på marken
jag öppnade mitt
innersta
du blev äcklad
ÄCKLAD
du vände dig bort från mig
som alla andra
lämnade mig kvar
i mörker
känner mig äcklad
ÄCKLAD
av mig själv
Barfota flicka
Liten barfota flicka, en liten dansande prinsessa
vad är det som skär in i min fot
vem har trampat sönder blommorna
och dolde solen
Någon spridde ut glas över
min snåriga stig
någon skar av alla blommorna
med en slö kniv
och gjorde min gryning
till en evig kolsvart
natt
Liten barfota flicka, en liten dansande prinsessa
gick i det höga gräset medan ormarna
trängde in i hennes lilla kropp
tog hennes skratt
Lilla barfota flicka varför har du en kniv
under din huvudkudde om natten
dina ben är tunna och sköra
av rädsla så stela
Vad fick dig att stanna i din dans
vem tog bort dina
ögons glans
vem tog ifrån dig
ditt liv
Något varmt och surt rinner
nedför din hals
något stöter in och återigen in
i den lilla munnen
hon kräks
Någon håller fast henne
hårt runt halsen
dränker hennes ord
hennes skrik
Lilla barfota flicka, en liten dansande prinsessa
kan ingen plocka bort de vassa törnen
som skär in i din kropp
lilla barfota flicka
redan död
Våga höj blicken lite
Även det mörkaste molnet har en rand utav silver, om du vågar se.
Öppna ögonen och lyffta blicken lite högre. Stanns kvar där och andas in en sekund, längre
än vad du egentligen vågar. Höja rösten och brist ut i ett skrik, kanske bara en halt ton högre
än vad du någonsin höjt rösten i tidigare. Sträck dig upp på tå så. Du är så mycket starkare
än vad du någonsin kunnat fantisera om.
Öppna ögonen och se den lilla tunna silvertråden på molnens kant.
För vet du vad, den kanske vill säga tusen fler ord till just dig än vad du någonsin vågat tro.
Imorgon är det en ny dag och jag kan bara hoppas
att den blir en tusendels liten bit bättre
än vad jag någonsin vågat önska mig.
Stark?
Tillbringat mycket av dagen i fåtöljen. Under en filt. Somnade..
Jag hatar den där filten, inte för hur den ser ut eller känns, för den är så mjuk och varm.
Härligt mjuk! Det jag hatar är att den alltid finns där. Alltid finns här!
Trygghetstörstande?
Att slippa se mig själv, när jag inte vet vem jag är längre. Inte egentligen.
Vilsen, känner mig så fruktansvärt vilsen.
Tittade lite på tv och började gråta för ingenting, men det var skönt att kunna säga att det var därför
tårarna kom. Inte var det jag som mådde dåligt. Eller..?
När ska jag få vara liten, sluta vara stark när jag inte är det?
Jag vill gråta och skrika mest hela tiden, blivit alldeles för bra på att stänga de känslorna inne.
Kastat bort nyckeln!
Varför!?
Jag behöver få visa mig svag ett ögonblick. Släppa "vara stark" masken.
...............................................men jag vill inte göra någon illa, såra, oroa.
Etiketter:
Anorexi Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälpSpring ikapp
Ventilationen i taket är det enda som bryter av tystnaden.
Tänk att luft kan låta så mycket, samtidigt som den känns så lite. Jag får aldrig nog med syre, panik
ångesten är min skugga.
Äntligen har jag lite, lite mindre ont i huvudet. Lite..
Kryper i benen, obehagligt. Håller automatiskt andan. Många som har fått påminna mig om att
jag får andas. Ett kort andetag och sedan hålla inne paniken. Oron.
Jag vet inte alls vad jag ska göra idag. Ny dag med samma rutmönster. Tänk om jag skulle gå emot
alla mina "trygga saker" och våga mig på annat, men det är som om jag måste städa, plocka med
saker och ting i en viss ordning. Nej jag gör det utan att tänka på det, men jag kan se lite av det nu.
Lite på avstånd.
Alldeles för trött idag. Troligtvis blir jag helt ensam eftersom mamma får besök av tvillingen.
Visst vore det mysigt att träffa honom, prata lite. Det tar bara så mycket emot att andas. Att bara vara.
Panikångest!
Saknar all tid med min tvillingbror. Behöver ha honom här så mycket mer.
När våren kommer på riktigt, vill jag tillbringa många stunder hos honom. Detta året får inte bli
lika kämpigt som förra året. Jag går inte med på det och samtidigt skriker anorexin i mitt öra att
nog vet du om att du är äckligt fet. Måste försvinna!
..men jag vill ju bara få leva.
Himlen och jag
Snö.. snö.. snö.. Hela dagen har snön svävat omkring likt fjäderlätta vita vingar. Vita som snö.
Tittat ut och mest legat med denna ständiga huvudvärk. Trött på att inte orka med någonting, eller
som nu då jag helt har tappat lusten till allting.
Borde det inte vara min tur att andas snart?
Jag menar inte flåsa-panik-skrika-tårar-andas utan leva-livet-andas.
Mamma tittade förbi en liten stund innan hon skulle hem och äta. Skönt med lite sällskap, även om
jag satt under min filt och blundade. Denna värk! Tintin hoppas omkring som en liten tok när hon fått
en liten bit morot. Som om den innehöll rena mirakelpiller med livshopp som biverkningar.
Imorgon ska hon få komma ut en extra lång stund. Skutta lite här och där.
Det kan vara lite svårt att hitta henne ibland, hon är ju svart..
Hm.. kommer på mig själv med att leta efter någonting annat än alla jobbiga känslor inom mig.
De finns där hela tiden och allt jag vill är att de försvinner. Kramar om dem samtidigt som jag
sparkar det allra hårdaste med stålhätta på skorna. Försvinn! Jag orkar inte längre!
Väntar på att få en tid ifrån min läkare. Hon skulle höra om de hade någon som jag kan gå och
prata med. En psykolog får jag inte eftersom jag har en "farligt avmagrad vikt", hur konstigt
låter inte de orden. Drömmer om att få skära bort allt äckelfett på kroppen.
Det är inte så lätt att springa ifrån mina egna känslor.
När mamma ringer och frågar, eller när hon tittar på mig då hon kommer förbi.. frågar
-Har du ätit någonting idag? Är ju så orolig för dig.
-Mamma, jag vill inte göra dig orolig!
Jag vill skrika ut min ångest om hur mycket jag avskyr mig själv!
Springa runt köksbordet för att bränna kalorier som jag inte ens vill stoppa i mig ifrån början.
Försvinna lite till. Lite mer. Sedan.. sedan blir det kanske bra?
I sommar vill jag dansa under himlen.
I den stunden finns bara himlen och jag.
Himlen och jag.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSome Die Young
Det kom små, små snöflingor på morgonen. Dalade sakta ner utanför mitt fönster.
Börjar bli ljusare och våren närmar sig alltmer. Tillsammans med våren kommer den ständigt
oroliga "måste ut och cykla tills jag trillar ihop" känslan.
Visst finns den även nu, men just nu vill jag mest bara lägga mig ned och ...inte dö, men det är
så svårt att orka leva.
Hur ska jag kunna hitta tillbaka? Jag orkar inte må så här längre, men allt som jag saknar och längtar
efteråt skrämmer mig till döds ironiskt.
Jag är expert på att nära på ta livet av mig själv genom att svälta och samtidigt är jag livrädd för livet.
Tränger undan alla känslor så mycket jag kan, dagarna försvinner i ett mörker.
Blir ofta så enormt trött att hela kroppen värker och jag vill slå med knytnävarna på mig själv, så
att tröttheten ska försvinna, eller minska bakom smärtan av mina slag. Är det möjligt?
Är det normalt att vara så trött?
Saknar den som jag borde varit eller den som jag hade kunnat vara just nu, om det inte vore såhär.
Anorexiångesten stryper mig!
Jag får ingen ordning på tankarna längre och att lägga upp bilder här har krånglat länge nu. Trist.
Nu ska jag försöka titta på tv eller sätta på en film, men egentligen vill jag sova bort tid och rum.
Vakna upp en dag och känna glädje.
Eller lite trygghet. Lite längtan. Lite kraft. Bara lite.. lite liv.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
