Tillbringar dagarna med att tränga undan alla känslorna. Tittar upp på bokhyllan och möter hennes ögon ifrån

ett fotografi. Förlåt för att jag inte lyckas bli fri som du..

Orkar ingenting. Huvudvärken paralyserar mig totalt och när ångest kommer, kvävs jag av gråten.

Och jag har inga ord att förklara mig med längre. Allting känns för svårt. Missförstå mig inte nu för du har inte

gått i mina skor. Kanske ett par liknande, med samma slitna sulor, men ändå.. inte på mina snåriga stigar.

Om du som jag satt med flätor i håret som liten flicka och mätte fettet mellan tummen och pekfingret.

Mätte höftben i millimeterskala och bedömde dagen efter hur litet mellanrummet var. Då vill jag att du slutar nu.

För det blir inte ett dugg bättre, nej! Inte ens om du går ned ett par kilo, för det räcker bara för ett litet kort

ögonblock. Sedan måste du gå ned ytterligare två kilon.. två kilon till och två till.

Och nej, det blir inte alls bättre för att du kan dra åt skärpet med tre hål till. När ångesten ändå blir STÖRRE!

 

Jag är trött på allting. Att aldrig få må bättre. Att tvingas stänga in känslorna så långt bort det går, bara för att

inte falla ihop. Det gör ont att vara mig. Det gör ont och jag kan inte längre förklara det med ord.

Jag vill bara säga att det inte alls blir bättre av att mäta höftbenen i millimeterskala!