Under huden är vi alla lika små

 
Idag har det varit svårt att hålla barnet inom mig på avstånd. Det gör ont att skriva, allt gör ont.
Ledsen över att jag inte kunde rädda henne.
Att jag inte skrek tillräckligt högt eller slog med armarna för att försvara mig. Hon har varit gömd under min hud i ett sätt att försvara sig, försvara mig. Tyst för att inte spricka..
 
Idag har allting gjort alldeles för ont och allting har kommit mig för nära.
Smärtsamt nära!
 
Nu önskar jag mig tjugo meter snö att begrava mig under och inga krav att gå ut i höstsolen.
Idag är det svårt att leva som jag vill. Försökte packa på förmiddagen, men det var som att gå rakt in i en vägg.
Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Imorgon kommer mamma och hjälper mig för på måndag börjar flytten på allvar. Tre nätter kvar i denna lägenheten.
Tre nätter och jag kan inte andas.
 



Just because you don´t have a prince doesn´t mean you´re not a princess

 

När jag var liten så fick jag lära mig att hjärtat är lika stort som din egen hand, men hur får all kärlek plats i den?
Om jag spretar ut med fingrarna så kanske det går att sprida lite extra kärlek.
Jag ritade små prinsessor och längtade mig mesta tiden långt, långt bort.
Till en annan värld, där handens storlek inte har någon betydelse alls och att just ordet "storlek" var någonting som jag lätt kunde radera bort ifrån mitt pappersark.
 

När jag var liten så var den andra önskningen på min födelsedagslista, julklappslista eller "bara små drömmar fint radade på ett rosa pepper".. någonting som fanns på sidan fyra i leksakskatalogen.
Min allra första och största önskan var att få bli älskad, inte i häderna på någon som skrämde livet ur mig.
Jag drömde mig bort ifrån verkligheten redan då.
 

När jag var liten trodde jag att trygghet var att få krypa upp i någons knä. Få en puss på kinden och bli omkramad tills alla monster i garderoben försvunnit.. trodde jag då.
Att någon bad mig blunda när nyheterna på tv:n visade krig och död, men de såg inte att jag redan sprang för livet därifrån i tankarna.
 

När jag var liten trodde jag att hemligheter var sådant som viskades under ett täcke tillsammans med fnitter.
Ingenting som någon sa med ett hårt grepp om min hals..
 
Jag kanske ska börja teckna prinsessor igen och sträcka ut fingrarna så handen ser större ut och kärleken når till alla som jag vill ge lite extra.



Rädsla i varje andetag


Min själ är borta
förövaren som skulle vara min förebild
tog sig an mitt hjärta på ett grovt sätt
 
ett hjärta som barnet inte lärt sig låsa
 
när tjuven i sitt själviska letande
efter makt och övertag
känslolöst tog för sig
 
gick han lös på barnets innersta inredning
varje grepp kring min kropp
rör sig i mina ådror
 
pulserar av rädsla
andas inte.. andas inte
 
alla oersättliga tankar och känslor
slets sönder och blev äckliga
hjärtat lämnades
 
i ett trasigt och blodigt skick
 
reparationerna är svåra att göra
de har kostat en barndom
och
 
förlorarat
fortsatt liv..
 
springandes ifrån sin egen skugga
rädsla i varje andetag
 
han tog min barndom och i samma sekund
önskade jag att någon kunde
sända mig till änglarna
 
vem hörde ett barn som grät
i tystnad
 



Mamma.. är det långt till himlen?


Mamma.. är det långt till himlen?
Om du åker dit efter jobbet kommer du hem
till kvällsmaten då?
Jag vill helst ha varm choklad och ett rött äpple
så mamma skynda dig
för jag kan själv och jag är stor
men den varma chokladen kan bara du mamma.
 
Du vet ju att jag saknar dig när jag är ensam.
 
Mamma.. är det långt till himlen?
Kan vi åka dit någon dag och hälsa på mamma?
Kan vi det.. säg att vi kan det
tar det lång tid att åka mamma, eller bara en sekund?
Mamma.. hur lång är en sekund
för om den är kort så vill jag åka nu
 
Du vet ju att jag inte tycker om att åka så långt.
 
Mamma.. är det långt till himlen?
Hämtar du mig efter dagis
för jag vill så gärna åka mamma
..mamma kommer du snart igen
 
Du vet ju att jag inte vågar vara ensam med honom.
 
Fast inte idag mamma
jag är så trött och mina sockor
blev så blöta när jag sprang över gräset
och letade efter dig mamma
 
Men du hämtar väl mig snart ändå?
 



Det är inte tårar


Jag gråter inte
mamma..
 
jag försöker bara få
alla minnen
 
 
att rinna
ut
 
 
 
genom mina ögon..



Jag skulle kunna springa hela natten tills du hittar mig

Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.

Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.

I mig själv.
 

Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..
 
 



Gråten i halsen och när du ber mig le så faller jag ihop


Där stod jag ett par steg ifrån dig och allt jag ville var att få låta mig själv bryta ihop, tankarna gick fram och tillbaka.. eller mest bakåt. Undrade om jag skulle förbli tyst eller skrika Ta mig härifrån!
Jag sa ingenting. Ingenting.
Första dagen på vad som känns som en evighet var jag ute i friska luften. Älskade mamma följde med mig och att bara vara. Slippa ensamheten för en stund och trots att kylan tog bort vårkänslan så försvann en stund.
Jag kämpar med gråten, förtvivlan varje sekund och självmordstankarna finns ständigt här, inom mig.
Jag vill leva. Jag vill vilja leva. ORKA LEVA!
Nu kryper jag på botten utan att veta vart jag ska hitta hjälpen. Terapi eller liknande får jag ingen.
Är det verkligen tillåtet att ens neka någon hjälp på grund av alldeles för låg vikt?
Är det såhär samhället är uppbyggt?
 
Allting som har hänt den senaste tiden har rivit upp känslor som brutit mig itu. Igår fick jag en fruktansvärd påminnelse om att övergreppen pågått så mycket längre. Att jag förträngt verkligheten.
Knappt 7 år utan övergrepp under ett liv som varit en kamp. Jag vet inte om jag ska gråta eller fira, för allting har vaknat ur sin allra mörkaste grotta.
Och jag får ingen hjälp.
Ingen alls.
Vandrar runt med den tyngsta gråtklumpen i halsen och undrar hur jag tar mig vidare?
 



Sometimes you just need a break in a beautiful place alone to figure everything out


Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.
Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.
 
(Margareta)
"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."
 
Oj, detta är jättesvårt att svara på. Dels så har jag svårt att sära på alla år hit och dit, men jag ska försöka svara så gott jag kan. För det första så vill jag säga tack, även om jag inte alls tycker jag är särskilt fin, så blir jag glad över att du tycker jag är vacker! Nej, jag tycker inte att jag är för mager. Snarare tvärtom, även om det något kort ögonblick kan komma en rädd aning om att jag är alldeles för smal.. men så känns det långt ifrån just nu.
Jag har bestämt att börja försöka lägga upp lite foton, då och då dels för att lära mig se mig själv. har jättesvårt för det! Sedan kanske jag kan titta tillbaka en dag.
Kanske ska lägga upp någon gammal bild för att visa att jag varit enormt mager, men vill inte trigga någon. Så jag vet inte.
Jag förstår inte hur du tänker när du nämner "ätstörningsnivå - utan anorexia"? Som om man inte skulle vara anorektisk på ätstörningsnivå? Jag har legat inne på olika ställen i olika perioder både på intensiven, psyk, medicin och ätstörningskliniker. Det har varit väldigt olika hur behandlingen har fungerat. Den första tiden på psyk så var jag en "försökskanin" då de inte visste hur de skulle göra och jag har massor av minnen och upplevelser därifrån. De visste till exempel om att jag motionerade på rummet och hela nätterna sprang jag runt. Förstår inte varför de inte ens försökte få mig att sluta? Skulle kunna berätta hur mycket som helst.. Allt jag ville var att de skulle hjälpa mig för jag klarade inte av det själv.
Anorexian satt så hårt i mig och jag låg inne under mer än ett år. Hade en psykolog någon gång i veckan och har haft då jag legat inne på ätstörningsklinikerna med. Det har fungerat varierat, men det är så att under dessa åren så var jag hela tiden fortfarande utsatt för incest och sexuella övergrepp. Så det gjorde att jag inte klarade av att ta mig ur anorexian utan snarare så gick jag ned väldigt mycket i vikt. Trots att jag låg i "sängläge" och inte ens fick stå upp. Kroppen tog så mycket stryk av all ångest och oro.
När jag sedan gjorde polisanmälan rasade jag igen.
Gick på BUP regelbundet, samtidigt och det var bra. De lovade att jag skulle få fortsätta, men det avslutades utan att jag fick veta varför. Kände mig väldigt sviken och krossad.
Jag gick delvis i gruppterapi, vilket inte gav så mycket när ingen tog upp vad jag tror vi hade behövt. Tänkt mycket på det att om jag vore där nu så skulle jag tagit tag i det på ett helt annat sätt. Sedan hade jag enskild terapi och bildterapi. Åren som jag låg på anorexikliniker gjorde att jag växte som person och på andra tvärtom.
Kanske får återkoma till de perioderna om någon vill?
Svaret blir väldigt långt nu känner jag.
Vad jag vill säga är att viss terapi fungerade och andra inte alls, men jag var fortfarande utsatt sexuellt. Först när jag flyttade tillbaka där jag bor nu för några år sedan så blev jag fri fysiskt, men jag mår väldigt dåligt. jag går inte och tänker på det hela tiden, men det finns inom mig och dyker upp när jag minst anar.
Det finns mycket som jag behöver bearbeta och att få prata av mig. Få dela bördan med helt enkelt.
Jag vill ingenting hellre än att bli frisk! Trots allt så har jag varit fruktansvärt mager, det kan jag se nu. Då kunde jag det absolut INTE! Jag blir ofta ledsen när jag tänker på det nu, hur mycket jag förstörde för mig själv.
jag har aldrig bantat utan slutade äta en jul och vikten rasade, sedan var jag redan fast. Har fortfarande förträngt exakt vad som hände den julen.
Sedan är det svårare att bli frisk ifrån anorexia ju längre man varit sjuk och hur gravt underviktig man varit och är. Som det var då hade jag inte kraften att ta mig ur den, inte så länge som jag var utsatt. jag trodde att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag "få vara ifred". jag hade fel.
"trygga anorektiska självhatarbubbla" får det att låta som om jag sitter och tycker synd om mig hela dagarna. jag skulle gärna skriva om roliga saker som händer om dagarna, men jag sitter nästan alltid ensam.
Jag och mamma har pratat fram och tillbaka om att lägga in mig eller inte.
Hon tror inte heller på att det är det bästa. Så jag vet inte, det är svårt. känner mig helt enkelt förtvivlad. Jag har skrikit och bett om att få någon att prata med under en lång, lång tid. De säger att jag väger alldeles för lite.
Som det är nu så håller de inte ens reda på vilka mediciner jag får och än mindre hur jag mår. De ringde i våras och var jätteoroliga och skulle ringa tillbaka, men det blev tyst.
Oj, nu hoppas jag att du fått svar på någonting annars får du höra av dig igen....
Kram!
 
Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?
 



Jag försökte bli så liten att ingen kunde skada mig igen


Tillbringat dagen med mig själv. Inte kunnat sortera ut tankarna då de trillat ned i det där svarta, djupa hålet. Om varför allting blev som det blev, men det går inte att ändra på. Det var inte jag som tog det första steget. Det var aldrig jag som tog det första steget. Min anorexia blev ett rop på hjälp när min röst för länge sedan övergivit mig. Jag trodde på riktigt att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag
få vara ifred
Så fel jag hade. Kvar blev en ännu svagare tjej utan känslan av att minnas ett leende. Jag blev tom.
Tom och samtidigt så överfylld av minnen jag aldrig, aldrig vill kännas av. Det var inte jag som tog det där allra första steget. Jag blev knuffad. Föll och hade inte kraften att ta mig upp igen. Skrek när någon tog tag i min arm. Inombords kom tårarna. Salta tårarna. Det var inte jag som tog det där första steget och det var aldrig mitt fel.
Det var aldrig mitt fel.
 
Idag har jag vandrat runt ensam och slagit mig gul och blå av minnena som jag inte vill ha!
Kvar nu ser jag absolut inte någon tjej som är för smal och verkligen inte mager. Ångestskrik!



Like diamonds in the sky


 "Beautiful like Diamonds in the sky" musiken dunkar i högtalarna och jag försöker tränga undan verkligheten. Vandrat runt och städat hela kvällen, inte kunnat tillåta mig att sitta still. Balkongdörren står öppen, så jag "värmer fåglarna" som någon en gång sa. Jag älskar sommarvärmen, men på nätterna så måste jag ha dörren öppen. Det ska vara så kallt som möjligt näst intill. Självklart packar jag in Tintin så hon har det varmt och gott och inte står i drag. Dessutom så tycker hon om att sova bakom sina filtar, vaknar lagom på morgonen till sin lilla frukost. Nu spårar jag visst ur helt.. kvällen har varit  s v å r
Vet inte om jag ska sätta på en film, krypa ihop i fåtöljen och försöka sova eller vandra runt tills det bildas spår i golvet. Skulle vilja ringa till någon, prata ur mig lite. komma på andra tankar.
 
Men ibland kan en telefonlur kännas så väldigt, väldigt tung.
Kommer på mig själv med att jag fortfarande har så svårt att se mina egna händer! Att stå framför en spegel är näst intill omöjligt, jag blundar när jag borstar tänderna och när jag duschar. Helst i mörker. Hudkräm är det svåraste jag vet! Luktar gott och jag har några favoriter, men det är sällan som jag vågar använda dem. På armarna går det bra och ovansidan på händerna, men INTE handflator och fingrar! Jag vet varför och jag försöker att intala mig att det är okej.. Jag ska klara det så småningom. Jag ska klara det.
Någon som läser detta tror jag väl att jag är helt knäpp? Det bjuder jag på (jag vet varför..)
Hur ska jag komma vidare utan att ha någon att ventilera med?
 
Jag känner mig som en trasdocka. Söndertrasad. Utsliten. Bortkastad. Utnyttjad.
Ikväll är det riktigt, riktigt jobbigt!



Trollen i skogen

 
Och så traskade jag genom trollskogen igen. Himlen låg stum och vit över de fuktiga granruskorna. Marken ringlade av grön mossa över oformliga stenbumlingar och sjön låg tät och dolsk. Det var en disig dag. Jag andades ut gammal luft, snörvlade och fortsatte traska med tunga, trötta ben. Luften låg fuktig i mitt ansikte, resten av kroppen var inbyltad med tjocka stickade tröjor. Trädens kala svarta grenar sträckte sig ut och pekade ohyfsat mot mig. Jag lämnade den upptrampade stigen och klättrade in mellan rötterna.
Jag släppte ut en pust med sorgen.
 
Så stod jag mitt i den urgamla mosskogen, med de slanka barkstammarna omkring mig och allting andades stilla och frid. Då såg jag, skogen levde. Ja den till och med såg på mig. Jag var trött och less och värkande, så jag satte mig tung på en sten och lade kinden i handen.
 
Nästa gång jag tittade upp hade himlen färgats purpurgrå och skymningen var ett faktum. Det var tyst bortsett från suset från vinden och ett och annat prasslande. Mossan, den fuktiga, isolerade. Jag reste mig upp för att leta mig tillbaka ner till stigen, men då var det som om marken öppnades och i nästa stund släpades jag neråt av två starka, ludna armar. Nere i underjorden var mörkret mättat, men skuggorna levde i ljusskenet som steg ur djupet. Hundra trollarmar forslade min kropp till de underjordiska rummens mitt.
När jag tittade upp såg jag ett virrvarr av skuggor och armar som alla slingrade sig, dansade omkring mig så jag slöt ögonen.
 
I öronen hörde jag det dova dunkandet av trumslag. Bum! Bum! Bum! Jag föll neråt och armarna drogs undan så att jag hamnade på jordgolvet. Trummans dunkande steg i volym. Som sprunget ur djupet självt steg trollstämmorna och jordväggarna vibrerade. Det ekade och vibrerade genom min hud, det surrade och stampade. Omkring mig började jordgolvet skälva när hundra trollfötter stampade takt. Jag kände doften av eld i näsborrarna. Jag glömde alla tankar, alla sorger och all oro när vibrationerna satte hela min gestalt i skakning.
 
En värme letade sig upp från korsryggen och spred sig till varje cell. Den surrande melodin varade så länge att jag trodde marken ovanför oss hade skiftat mellan två tider. Slutligen andades jag ut, tungt och skälvande. Nu var allting lugnt. Hundra händer forslade mig upp på den gröna mossan och sedan drog de försiktigt undan, den ena efter den andra.
 
Kvällsluften kittlade min kind. Jag satte mig upp och log mot den mörka kvällen i höstkvällen i skogen. Jag kom på fötter och traskade iväg hemåt.
 
Nästa gång jag tyngdes av mina sorger mindes jag surrandet och vibrationerna från den uråldriga kraften som lever i skog och mark och aldrig mer har sorgen fått fäste i min själ igen. Den har kommit och gått som vinden. För allting lever och det är en tröst för en människa som måste vandra långa sträckor ensam.
 
Jag har en lång väg att gå, men jag vet också hur långt jag redan vandrat. I mina trasiga skor. Sträcker lite på ryggen och tänker att det ska nog gå bra. På något sätt så ska det nog gå bra, måste bara hålla hakan över vattenytan. Andas. Andas..
 
 



Under täcken av stål

 
Vinterkalla händer under täcken av stål
tomma känslor mellan två små ben
och
en flicka som vägrar le
 
för det gör så jävla ont
 
utanför fönstret fladdrar någonting som kallas liv förbi
men man måste ha en biljett för att få följa med
och
de tog slut för länge sedan
 
sanningen är väl att någon rev sönder hennes
 
alla väggar runt omkring har ögon
men ingen har modet att se
och
om inget ses så sker ingenting
 
har någon någonsin gått på det där
 
vinterkakalla händer under täcken av stål
tomma känslor mellan två små ben
och
en flicka som vägrar le
 
för hon är död



Barnet i mig

 
Det fanns en tid
jag inte förstod
en tid med hans fingrar
som alltid gått emot
mig och min
barndomsfrid
 
där vuxna alltid stått
sett på, blundat
varför.. när barn
med små händer
kämpat själens rätt
trodde jag förstod
allt snett
 
barnet i mig gråter
borta är vuxen moral
som gömde sig bakom
stenar och i
lögnernas vackra dal
 
sålda är själarna
bortglömt barn skriker än
jag försöker lugna
den lilla
det finns inga svar
 
men du är aldrig
ensam
jag finns alltid kvar



Gångavstånd till regnbågen

 
Vi regnar ikapp på hösten
flyter ut över de gator
som egentligen var menade
för att ta oss hem
 
min kropp brister snart
och du har redan tejpat din
försökt hindra alla minnen
från att rinna ut genom såren
 
under mina naglar finns drömmar
jag skrapat loss från asfalt
i hopp om att finna någonting
som gör det enklare att andas
 
vår väg har bara återvändsgränder
ändå fortsätter vi framåt
 
och i väntan på solskenet
samlar vi färger
för att fylla en regnbåge



Skulle du tillåta mig att falla rakt emellan dina fingrar eller skulle du göra precis allt för att hindra mig landa emot asfalten?

 
 
.
Mina vingar är sönderbrända och jag har länge försökt att hitta tillbaka hit igen, men det är som om jag kommit på totalt villovägar och tårarna är mina följeslagare. Kanske fel att säga nu hur ensam jag känner mig. Jag bär på ett litet svart spöke som säger just de rätta orden i fel tillfälle, trodde jag. För jag har varit helt övertygad om att orden var de enda sanna och att allting som jag själv försökt övertyga mig om, varit fel. Att jag börjat tro på vad andra runt om mig sagt. Att jag väger alldeles för lite. Att när mamma lägger sina händer på mina uppdragna knän. Tittar mig i ögonen som glänser av oro och frågar om jag verkligen har ätit någonting idag?
Just då vill jag tro att vad jag håller på med är alldeles fel. Alldeles fel!
Och ändå slåss jag emot detta svarta lilla spöke med enorma superkrafter. Skriker i mitt huvud att jag är fet!
Skrapar du på min yta så skulle du se hur ömtålig jag är. Inuti.
 
Nyligen fick jag en kommentar som jag inte visste hur jag skulle besvara. Personen antydde att "oj, men då var du inte längre så liten, inte längre ett litet barn!" Detta var då årtalet när incesten slutade. Som om ålder över huvudtaget spelar någon roll. Det gjorde ondare än en kniv i hjärtat och satte igång en massa tankar som att okej, jag är inte värd mer. Det var mitt fel och jag förtjänar ingenting alls. Även om jag vet att det inte alls är mitt fel. Jag tänker inte ta på mig det, för jag var bara ett litet barn. Oavsett ålder och det handlar inte alls om ålder så snälla du som faktiskt borde veta bättre. Läs på vad INCEST verkligen handlar om!
 
Det krävs ett livsjobb att arbeta med alla tankar och känslor. Har jag den tiden? Orkar jag stanna kvar tiden ut?
Jag vill plocka fram alla mina akvarellfärger, alla akrylfärger och oljefärger, pastellkritor, kladdkritor, blyertspennor, bomullsgarner i regnbågens alla färger, färgglada pappersark och bomullsgarner. Ja, jag vill plocka fram allting som ligger utspridda i lådor och skåp, askar och block. Slänga upp det i luften över min säng för att låta det landa i ett virrvarr över överkastet. Sedan skulle jag vilja måla upp ett liv helt fritt. Utan att lägga till några mörka skuggor, men kan jag leva utan skuggor?
 
Nu är jag bara SVART-VIT, kanske lite grå.
 
Jag förföljer mig själv i jakt på något svar som jag inte vet frågan på.
Jag erkänner att jag är totalt vilsen. Ändå lyckades jag få ur mig lite känslor här ikväll, trots allt.
Trots alla dessa tårar som jag gråtit och gråtit. Gråtit och gråtit.. Jag undrar hur många tårar det behövs innan en människa drunknar av INOMBORDSÖVERSVÄMNING?
 
 



Får jag lämna mina minnen hos dig?

 
Så har jag missat denna dagen också. Meningen var att den skulle ägnas åt att svara på några mejl och därefter tillbringa tiden med att teckna och måla. Nu blev det inte så. Någonting fick mig att falla handlöst ned och mestadels har jag gråtit, svalt tårarna, gråtit ännu mer och återigen gjort allt för att svälja tårarna. Gråtit sådär hejdlöst som små barn kan göra när de ser sina knän blöda efter ett fall i asfalten. Idag föll jag. Hårt.
Känslomässigt. Brottats med alla Flashbacks och hemska minnen och det har gjort riktigt, riktigt ont.
Stundvis så har jag velat springa framför ett tåg och skrikit åt det att köra över mig. Köra över mina känslor och minnen. Trots att jag är väl medveten om att de kommer tillbaka emellanåt, för alla vet att det går inte att tränga undan minnena hur länge som helst. De simmar alltid upp till ytan igen, som döende fiskars sista andetag.
(ja nu var det bara en utav mina lustiga bilder i huvudet..)
Att tränga undan eller stänga inne alla känslor blir alltid, alltid ett kaos till slut, men jag måste för att orka.
Och idag gick det inte alls utan allt, allt trängde fram i gråt.
 
Tycker inte om att gråta. Det känns som om jag aldrig ska kunna sluta igen. Jag känner mig så svag.
Jag vill fly ifrån mig själv och aldrig springa tillbaka. Inte än. Tar till en flykt som skulle kunna leda åt vilket håll som helst, utom just hem till mig själv. De hemska minnen som jag tänker på mest hände för tre år sedan. Det var då som jag flyttade tillbaka hit och det var då som allting slutade, även om det är ytterst få som vet om detta. De flesta säger att jag måste lägga "det" bakom mig. De tror att det slutade julen -97, men så är blev det inte......
 
Kan jag få lämna alla mina hemska minnen i din ficka och sedan själv få springa åt det andra hållet?
Jag skulle vilja bygga mig ett luftslott, utan dem, utan alla hemska minnen, tankar, känslor och gråt. Precis intill havet skulle jag vilja bo. Där skulle jag kunna lyssna på havet och måsarna. Springa på stranden och jaga vågorna. Och livet. Tillbringa dagarna med sandslott och slottsruiner.
Instället för att räkna revben med millimetermåttband.
 
Jag stannar aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att ni ska märka när jag är borta.
Döm inte mina minnen för de är inte mig, bara min hemska bakgrund. Tolka mig inte fel nu, ni får jätte gärna stampa ihjäl dem åt mig.



Ett urblekt fotografi

 
ett urblekt fotografi
ett minne som är tabu
en ram med spricka i
ett minne som gick itu
 
ett hus utan tak
en flicka utan kläder
en leksak utan sak
en flicka med skinn av läder
 
ett rum utan möbler
en blomma utan sol
ett hjärta som blöder
en flicka utan kjol
 
en kind utan en tår
se men inte röra
ett hjärta fyllt av sår
orden som ingen tycks höra
 
ett urblekt fotografi
hon finns kvar
där i
 



Vill inte visa mina sår

 
Det ni inte ser kan ni inte förstå
det ni inte ser vill ni
inte förstå
 
jag känner mig som ett litet barn
när jag gråtandes sitter vid köksbordet
och frågar mamma med förtvivlad röst
 
varför, varför mamma, känns det såhär?
varför, snälla mamma, svara, varför blir det aldrig bättre?
 
jag darrar lite när det blir mörkt
jag gråter lite när det gör ont
jag kramas lite med mig själv när jag känner mig
ensam
 
vill inte visa dig mina sår
för jag vill inte att någon ska se
 
det ni inte ser kan ni inte förstå
det ni inte ser vill ni
inte förstå



Flickan som ritar i svart blyerts

 
Om du ställer dig lite på avstånd ser du då?
Om du ställer dig lite längre på avstånd och betraktar klassen, lyssnar på ett surr av röster, utan egna röster. Händer som far upp i luften och viftar likt en flock småfåglar på väg upp, upp. Söker frihet utanför ett fönster. Det är så lätt att glömma bort de som inte hörs. De som krampaktigt håller fast ena handen i stolen och den andra i blyertspennan. Det är så lätt att glömma bort de mindre, de tysta, de osynliga små. Flickor med blyertspennor i svart. Under hennes bänklock ligger rader utav färgglada redargummin formade av fantasin.
Rosa som molnen. Blåa som ängarna. Gula som haven. Formade av fantasin.
Trasiga i kanterna av för hårda krav och slängda i golvet i frustration, av att inte synas rätt. För hårt tryckta emot pappret.
 
Pojkarna är ifrån en helt annan värld. Kastar papperstussar och pratar alldeles för mycket. Tycker flickan som ritar drömmar i svart blyerts. Pojkarna vet inte om det än, men hon vet. Trots att hon aldrig säger någonting, för det är hennes egen lilla hemlighet där under sin blonda lugg med små flätor. Hon pratar aldrig, skulle aldrig öppna sig för någon annan. Hon ritar små prinsessor med ledsna ögon. Slott med björkstammar i svart och vitt. För hon vet precis hur hon vill ha det i slutet, där i fantasin.
 
Om du nu tittar upp på klockan och upptäcker att den knappast rört på sig alls. Som om tiden står still, trots alla små viftande barnahänder som söker uppmärksamhet. Utom just de där två små som ritar i svart blyerts nästan längst fram i klassen. Hon som finns där alldeles tyst och ändå aldrig syns. På riktigt. Det är så lätt att leta fel. Att lägga all energi på de som hörs. Eller som den lilla flickan med flätorna skulle säga, de som stör.
Men det skulle hon aldrig tala om för någon så att det hörs. Kanske skriva det längst ned på baksidan utav teckningen, men ingen tittar där. Det vet hon. Hon ler lite i smyg över att hennes hemlighet är bevarad.
 
Flickan önskar att hon slapp gå hem. Oroligt vrider hon sig på stolen. Börjar få allt svårare att sitta still.
Tittar ut genom fönstret och drömmer sig bort för ett ögonblick. Någon knuffar till henne och snabbt sänker hon blicken igen. Fortsätter rita med sin blyerts i svart. Föds vissa barn med trasiga hjärtan eller råkar de bara hamna helt fel? hur många gånger har du missat de som sitter tyst i ett rum fyllt av små viftande armar? Klockan ringer ut till rast. Stolarna gnisslar emot golvet, ljudnivån höjs till ett muller av oljud. Flickan vill hålla händerna för sina öron, men låter bli. Bäst att sitta still, tyst och still, tänker hon och ritar vidare. Allt snabbare, men ändå djupt koncentrerad. Vita hästar med vingar och döper den till silverfot. Silverfot som kan flyga över molnen.
 
Inom loppet av ett par minuter är klassrummet tomt. Så när på den lilla flickan med lugg och blonda små flätor.
Har du lagt märke till henne nu? Det var på tiden, för hon har ju suttit där hela tiden. Med svart blyerts.
Frågar du varför prinsessan inte är glad så svarar hon knappast hörbart:
"-hon har inte fått veta hur det känns än"
Svarar hon och lägger sin vänstra hand över teckningen.
 
För om du hade lagt en liten stund till att fråga henne hur hon egentligen mår.
Då skulle du inte ha frågat. Nu måste hon gå hem till en OTRYGGHET.
 
Jag var länge den lilla flickan och jag hade så gärna velat berätta. om du frågat.



Jag var inte där

 
Jag var inte där
när du vände
dig om
 sparkade och
slog
 
jag hade flytt
ifrån dina
blickar
 
gråtandes och
tom
 
du kan inte
göra mig illa mer
 jag är inte längre
 här
 
har flytt någon
 annanstans..
 
 



Tidigare inlägg