Doppar en pensel i ett vattenglas

och låter färgerna flyta fram

flyta ihop likt ett

höstregn i oktober

och jag

 

drar små streck

som bildar

stigar där vi dansar fram

under blommiga

paraplyer

 

och fångar dropparna

ifrån min pensel

 

vi springer

efter en fjäril som sveper

hastigt förbi innan

färgerna

bildar nya mönster

 

vi springer under trädens

alla färgglada löv

och vi

låtsas att de

 

föreställer figurer

 får dom att

leva

 

i kulörer som passar in precis

i våra hjärtan

där vi snuddar vid

varandras händer

 

som bara

vänner gör

 

 en centimeter

emellan och bara är

lyckliga

i en

 

dröm i akvarell

 

Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.

Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.

I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!

Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.

 

Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.

Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.

Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.

 

En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.

Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22

Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar  :)

Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och

hade det bara såå härligt.

 

Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..

Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.

Mina älskade brorsbarn.

 

Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..

"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"

Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle

ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.

 

Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.

Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.

Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.

Frågade mamma igår vem jag var..

 

-Vem var den flickan som var med?

 

-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.

 

-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!

 

Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.

Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.

Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.

Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.

 

Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.

Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.

 

-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.

 

Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.

Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.

På strandkanten med de jag älskar vid min sida.

 

 

 

 

 

 

Jag valde att gå

hade inga känslor kvar

eller för starka

ville inte bli

beroende av dig

 

och lämnad

 

lever mitt liv

som jag fantiserar ihop

för att göra mig

starkare

inte beroende

 

av dig

 

men ibland kommer den

hopplösa känslan

över mig

ensamheten

rädslan

 

bli bortglömd

 

vill ha någon att

luta mig mot

när det känns tungt

när hoppet

trillar

 

över kanten

 

behöver någon bara

en hand som

stryker undan

håret

och säger

 

allt blir bra..

Så rastlös och tankar som inte vill sitta stilla, men jag lever för er som skrivit både här och där och varit oroliga.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.

Kan inte säga att livet är tip-top, men jag kämpar.

Så till mitt lilla pyssel under två sömnlösa dygn. Skulle gjort någonting helt annat när jag ville testa ett nytt alternativ. Så roligt att jag ensam satt med ett leende över hela ansiktet.

 

Hoppas, hoppas att det blir uppskattat. Mamma ska ta med det till ett dop om två timmar.

Lilla Lova ska tösen heta. Lova Carina  :)

 

 

Varje gång jag tänker gå till bron

för att hoppa

Så springer du dit i förväg..

 

med en STOOOR

 

blå

rund

studsmatta

Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!

 

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.

Saknar mina älskade brorsbarn!

 

Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.

Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!

Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..

Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?

Ångest!  Ångest!  Ångest!

 

Många känslor idag. Djupa tankar och ensamhet, tomhet. Tårar, men det är helt okej att känna för ingenting kan göra mer ont än sanningen som varit. En total tystnad ifrån alla håll. Det märks att flera omkring mig varit eller är förkylda och allmänt nere. Det känns som om det vore en hel evighet sedan jag fick mysa med mina brorsbarn.

Inser någonting jag redan tidigare visst, men som blir så tydligt nu. Jag älskar de två så otroligt mycket.

"jag älskar dig!"  ..säger han och kramar om mig längre än längst.. som om hela världen skulle rasa ifall han släppte taget om mig.

Att betyda någonting för någon.

 

En plötslig tanke irrar förbi och allting rasar. Hösten är här på riktigt och jag sitter och jag har lyckats bli smittad av mammas förkylning. Huvudet känns tjockt och kroppen halvdöd. Orden som jag tänkte skriva ha hamnat långt bak och är svåra att få fram. Det bildas bara en klump av alltihopa. Jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv längre. Trasas sönder inifrån och ut. Jag vill bara få vinna någon gång. Någo gång snart så tippdet över. Skriker tyst... hjälp mig över kanten. Hjälp mig över kanten.

Jag kan inte lita på mina egna känslor. Vet inte om det är rätt eller fel det jag ser, om mina tanka stämmer med de andas. Runt omkring.

 

 

Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"

Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.

Idag mer än någonsin.

 

 

Titta på mig där jag står bakom trädet till höger om din skugga. Kan du inte se att jag vinkar och ler lite försiktigt emot dig, bara för att du kanske ska lägga märke till att jag finns? Kanske jag inte passar in i någon annans värld, kanske jag inte passar in någonstans.

Snälla stå still ett litet ögonblick innan du gungar iväg så mycket högre än vad jag har lärt mig än. Stå still ett litet, litet ögonblick och känn efter om jag kan få ha en plats i din verklighet, bortom min egen.

Jag vet att jag inte är lika stark, men ensam är inte stark. I alla fall inte jag och det är precis såhär jag ser ut om du slutar dina ögon för ett kort ögonblick och tänker efter om jag passar in hos dig eller om jag ska stanna kvar utanför.

Jag känner mig ensam och jag vet att jag har sagt det tidigare, men känslor försvinner inte lika lätt som ett sönderrivet papper i septembervinden.. hur tunga de än känns. Jag vet inte om jag ska hoppa av eller stanna kvar längre. Jag vet vad jag vill, men jag klarar mig inte på egen hand för jag behöver hjälpen bredvid mig.

Säg någonting, vad som helst!

..bara du bryter tystaden som befinner sig omkring mig, inuti och utanpå. Säg någonting som en liten bekräftelse på att jag finns lika mycket som någon annan. Märker du inte att det enda jag vill är att få prata en stund med dig?

 

Syns det inte att jag behöver någon här, bredvid. Inte bakom eller långt framför. Utan bredvid mig!

 

 

Kan man älska någon för mycket

så att man vill andas åt någon annan

att man vill krossa någon annans verklighet

bara för att få henne att se stjärnor igen

 

Kan man älska någon för mycket

så att man förlorar sig själv

i en dimma av sårbara konturer

för att få någon att vilja hata mörkret

 

 

 

 

 

Mina ord är för fattiga

för rädda och för trevande

för att fånga dina ögon

få dig lysande och levande

 

Glittra som ingen annans

 

Mina ord är för enkla

för svarta och för tomma

för att fånga ditt hår

få dig att froda och blomma

 

Mina ord är för tråkiga

för svaga och för bleka

för att fånga din mun

få dig att skratta och leka

 

Så som bara du kan.

 

 

 

 

 

Om du bara kommit hem igen

efter den där dagen då du

stängde dörren och cyklade iväg

på din silverfärgade cykel med solen

över ditt fräkniga ansikte

och sa

 

 

Då skulle jag ha visat dig

de där självlysande stjärnorna

som jag klistrade fast i taket

på ditt rum för att få dig

att sluta drömma

om ett mörker

som lurar

 

 

Och då skulle du inte längre

vara arg på mig för att jag

förstört din tröja och då skulle

vi ha byggt en koja

under ditt skrivbord

och där hade vi

viskat hemliga ord

till varandra

 

 

Och om jag bara hade vetat

att det var sista gången som jag

såg dig på din silverfärgade cykel

med solen över ditt

fräkniga ansikte

 

 

Skulle jag ha sagt..

 

 

 

Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!

Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.

Känner mig så ensam!

 

Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!

Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.

Orkar inte!

 

Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!

Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!

Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!

..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.

Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.

Tassade ned sent igår och tittade i mitt postfack och så blev jag som ett litet barn på julafton. Tror nästan inte att det finns någon som blir så glad över ett litet kort eller brev som jag! Sedan låg detta fina hjärtat i ett kuvert, tack rara dig.. om du gjorde min kväll. Så gulliga ni är, med era kommentarer och bara det att ni finns där ute. Många av er vet jag inte vilka ni är, men tusen tack. Ni får mig att orka kämpa vidare. Ni får mig att orka!

Dagen igår blev inte alls som jag tänkt mig eftersom solen strax förvandlades till regn och blåst. Det känns att hösten är nära nu, men då också min födelsedag. Blandade känslor kring den som vanligt och då är det skönt att ha en tvillingbror att dela den med. För det där med uppmärksamhet är verkligen inte alls min grej.

Får alltid ångest flera veckor i förväg och flera födelsedagar och jular, nyår och liknande har jag suttit ensam av olika själ. Bott långt ifrån, varit inlagd på sjukhus eller helt enkelt inte vågat av svårt personliga orsaker.

Vet ingenting om årets födelsedag, inte ens vilken veckodag det är, glömmer alltid bort det år ifrån år.

Det är jag och min lilla hjärna, liten som en ärta.

 

Natten har varit lång och sömnlös. Suttit ihopkrupen antingen vid datorn eller framför tv:n med någonting, vad som helst att lägga ögonen på. Halva stan är troligtvis nere på stan nu och trängs, stackarna får söka skydd när skyfallen växlar med sol. Modevisningar, matstånd ifrån olika länders smaker, höstmarknad, musik på stan, skördefest i Apladalen, tjejkväll, utomhusbio (kul om det regnar..), sedan är det väl en del för barnen och pubkvällar för de stora. Tror aldrig att jag varit nere något år, inte mer än lite på avstånd.

Totalt omöjligt att ta sig igenom stan under dess dagarna.

Någon gång skulle det ändå vara roligt att se modevisningen med någon. Kanske nästa år..?

 

Tidigare trodde jag att jag skulle svimma så trött och matt kände jag mig. Nästan illamående, hoppas verkligen inte jag kommit in i ännu en period med sömnlösa dygn. Inte nu då jag äntligen börjat få lite ordning på sömnen.

Hade lite panik i natt och det kändes nästan som om jag gått ned i vikt. Så satt länge, länge och tänkte för mig själv om jag skulle försöka mig på en näringsdryck eller inte, näringsdryck eller inte? Vidriga kalorier som får mig att svälla. Ångest till tusen och ingen att bolla tankar och känslor med.

Det var jag och mina ensamma väggar och vet ni vad jag VÅGADE!

JAG VÅGADE TILL SLUT! Fick inte i mig en hel, men ändå.. jag tog fram en näringsdryck.

 

Hur det känns just nu? Tycker att jag ser ut som en uppsvälld gris i ansiktet, så skönt för er att mitt ansikte är suddigt på fotot. Vill ju ert bästa.. måste skoja om det då och då. Dessa kalori-lureli..

Nu är det nästan helt tomt inne hos min fina grannes lägenhet. Väggarna ekar nästan ända in till mig. Det känns i hjärtat och gråten har fastnat i min hals. Vill inte se, vill inte förstå att hon aldrig kommer att le emot mig igen. Allra raraste Annalisa, jag SAKNAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET! Skulle behöva dig nu, speciellt nu då de andra är så elaka. Även om du inte skulle kunna säga så mycket, vet jag att du skulle förstå. Jag blundar, vänder bort blicken, drar för gardinerna för att slippa se dina nu kala, vita väggar. Rullstolen har de inte hämtat ännu. Den står ensam i ditt rum.

 

Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!

Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!

Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.

Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.

 

Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.

Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?

Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.

 

Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.

Vem är jag?

 

Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.

 

Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.