När rösten säger någonting helt annat och jag vill gömma mig för er
Jag förstår inte vad som har gått snett eller hur jag ska hitta tillbaka till mig själv. Gråten kväver mig sakta.
Sagoland
För älvan flög iväg såklart
det går aldrig att fånga en älva
sätt henne i livet
och hon längtar bort
sätt henne på ett moln
och hon glittrar
Så älvor ska flyga såklart
vilken idiot tog ned dem till jorden
en älva kan inte stanna
har aldrig två fötter på jorden
den ena är alltid i sagoland
den andra i vilsna tankar
Så tro aldrig att du fångat en älva
gråt ej när hon lämnar dig här
för en älva är alltid sin egen
svävande i sin egen sfär
Hur många älvor är kvar på jorden
mot sin vilja
Hur trasig jag är bakom ett leende som inte finns
Kanske skulle testa och se hur det känns att låta alla fasader rasa. Stå kvar där utlämnad och utlämnad. För vad? Varför måste det vara så svårt att visa vad jag innerst inne känner, när det borde vara en helt naturlig sak. Egentligen.. för visst finns det ingenting värre än de som säger en sak när sanningen är någonting annat. Gör det mig lika falsk, eller är det min rädsla som styr. Kanske är det då som alla skärvor av mina tomma leenden visar sitt rätta jag och ni springer bort ifrån mig av rädsla för att höra sanningen. Om hur dåligt jag mår.
Skärvor på sönderslagna golv av ren ångest.
Kanske skulle skärvorna då slita sönder fötterna och lämna spår efter mig, som jag innerst inne är livrädd för att visa. Samtidigt som jag ingenting hellre vill. Att bli accepterad för mina brister, för mina sår och för mina ensamma tårar.
Idag vill jag falla ned i ett mörkt hål och aldrig krypa fram igen. Idag säger anorexian åt mig att aldrig, aldrig, aldrig, aldrig äta igen. Inte ens sallad. Ingenting. Idag tycker jag inte om den minsta lilla biten av mig själv. Drar huvtröjan över mig och gömmer mig för omvärlden.
Spelar en teater som visar fel verklighet, men så är det ändå en saga. Den att jag skulle må lite bra..
En livsteater som inte vill ta slut. Dra upp ridåerna och låt mig leva!
Ingen vill väl se söndertrasade fötter dansa på blodiga golv, när man kan få se leenden och lite lycka?
En dag till har snart gått och jag känner att jag har förlorat ytterligare en.
Kanske är det inte meningen att någon ska få se hur trasig jag verkligen är, bakom ett leende som inte finns. Inte på riktigt sådär så att det gör ont i kinderna.
Hoppas att ni har haft en trevlig Valborg med brasa och mys.
Etiketter:
Bilder 
Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självUnder ytan blev vi små
Det var du och jag
sommar
och havet lekte
med dig
med mig
och gav oss blå läppar
jag såg det så tydligt
och det skrämde mig inte alls
när din blick
och min blick
föddes i varandras
och blev två barns
trevande försök
att flyta med vågorna
iväg
och långt
bort
under ytan blev vi små
och jag minns
vi var vackra
i varandras blickar
och det spelade ingen roll
att försent
var för längesedan
och nu
bara fanns inuti
för jag minns
vi var vackrast
i varandras blickar
Min fina vän
Det låg någonting
v a c k e r t
i luften
där emellan våra blickar
låg någonting
o s k i l j b a r t
svårt att ta på
och
vi log för
det fastnade
regn
i våra kläder
Längtan i taket
Undrade en gång
för ganska länge sedan om du hade sett stjärnorna
på ett sådant sätt att du tappat andan
fullständigt och
inte riktigt varit medveten
om var du befann dig för stunden
du svarade att
nej det har jag inte
för stjärnor är inte särskilt vackra
de är bara fyllda med gas
varför skulle jag bli förtrollad av stjärnor
när det vackraste jag vet
finns här på jorden?
men det är sant, ibland plockar jag lite stjärnstoft och skriver
längtan i taket, det är sant
det är först då stjärnor kan få lite av din glans
men dom har det bara
på lån
Dina vingar precis intill mina
Min handled spiller röda sammets tårar av blod
och tystnaden klär mitt hjärta med skrik
ibland när jag glömmer bort att andas
jag tejpade fast dina vingar på mina
och jag frös till is
men dina andetag smälte mina tårar
och frosten på mitt hjärta tynade bort
precis som du
och med gråten på dina axlar
försvann du framför mina ögon
men hur kunde dina 28 kilon
bära upp ett hjärta av guld?
förlåt..
mina lungor är fyllda med glas
från dina krossade vingar
men jag kan inte andas för två
när jag knappt klarar att andas själv
Jag och stjärnorna
Tycker om att vakna sent
och att gå ut i stjärnorna
plocka ned dem en efter en
och strö dem efter mig
så jag hittar hem
sen att sitta därute i gläntan
där världen hittar ut
tycker om att sitta där
och vänta på dig
Låt oss springa bort ifrån ensamheten
Låt oss springa iväg från ensamheten
så fort att den aldrig kommer att
hinna ifatt oss igen
Var det inte så vi sa?
Vi springer bort
bort ifrån ensamheten
men du drog iväg utan mig
visst försöker jag att hasa efter
men såren i mina spruckna fötter
gör resan svår att fullfölja
Ge mig ett par vingar
ropar jag
men du bara forsätter
gallopera över öppna ängar
drar åt dig ett par blommor
i farten och skriker upp mot
himlen i förundran
vem som kan ha planterat
din längtan
Ser du inte att avståndet växer?
ropar jag när mina händer är såriga
efter en resa genom rosenbuskarna
men du sjunger för glatta livet
samtidigt som solen glänser i ditt hår
Jag faller, ropar jag
Ser du mig inte?
med knutna nävar bankar
jag på den kalla jorden
du springer snabbare än någonsin
Kommer du inte ihåg vad vi sa?
viskade jag efter dig
Det var vi emot världen
jag förstår inte hur
jag kunde
bli den
som
alltid
f ö r l o r a d e
Kom tårarna och skratten om natten för jag vill inte springa bort igen
Vårens första dag och jag vill vara med.Så att jag kan se att jag är en del av allt. Kom tårarna och skratten. Låt mig vara med, så mycket närmare hos er. Låt mig inte springa bort längre, för det är nu som jag behöver komma ihåg hur det känns att andas mycket mer. Kom tårarna och skratten. Kom längtan efter så mycket mer än det här. Jag vill inte känna denna klump i halsen av saknad efter orden som betyder så mycket mer än vad jag kan förklara. Låt mig vara lite till. Jag är inte beredd att gå än, så låt mig inte dö än.
Jag är inte beredd att springa bort igen och det gör ont i mig att se foton på en kropp som inte fanns trots att tårarna gömdes om natten. Hur jag kämpade med att finnas för alla andra utom mig själv. Och jag kan fortfarande se smärtsamma blickar som sökte sig bort ifrån mig, men jag kunde inte förstå varför gråten kom hos er. Inte hos mig (bara på insidan..) Jag trodde att jag vann emot anorexian när jag vågade ha smala jeans och tunn blommig blus utan ärmar. Att jag vågade trots att ångesten skrek hur tjock jag var, när sanningen var så långt därifrån. Det gör ont i mig när jag ser på håll nu, hur fel jag hade. Så snälla, låt mig inte springa bort ifrån er igen. Jag är inte beredd att gå ifrån livet igen. Inte en gång till. Det är alltid nu på kvällen som alla tankarna landar på en och samma plats. Det är nu som jag vill skriva och skriva. Det är nu som jag vill plocka fram alla färger och penslar för att måla av mig alla bilder som byggt små bon bakom min näthinna.
Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att försvinna riktigt än. Det finns för mycket som jag vill hinna med först. Så kom tårarna och skratten om natten. Jag är beredd att slåss för mig själv nu.
Jag vill vara en del av era liv om jag får, men jag känner mig utanför allting. Och jag saknar så det gör ont att andas!
Träffat mamma lite idag och nu kommer återigen ett par dagar på ensamma ben. Ibland kan jag känna att jag behöver få lite ensamma dagar, för att försöka hitta mig själv. Ändå är det jobbigt att slåss emot mina egna tankar. De som vill vinna över.. mig. Tankarna som skriker att jag inte är värd att finnas lite mer.
Jag vill samla all kraft jag kan för att vinna. Vinna över anorexin. Så kom tårarna om natten för jag är inte beredd att försvinna än. Så snälla, snälla öppna din dörr när jag försiktigt knackar på om natten. Jag lovar att jag inte är farlig, bara lite rädd att jag inte kommer att hinna leva. Leva så som ni.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp Våga tro på en förändringJag vill skriva sönder alla tankarna i natt
Ibland skulle jag vilja krympa ned till osynlighet. Tassa in på tå nära inpå, lyssna på andras ord istället för mina, förvillande. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig framåt, när tankarna drar mig bakåt. Ibland skulle jag vilja vara bara två istället för flera, det blir lättare då att våga berätta alla hemligheter för varandra. Eller hur?
Det är svårt att berätta hemligheter när alla andra tjuvlyssnar, men jag hittar inget bra gömställe.
Tillbringat dagen med kroppen på en plats och hjärnan på en helt annan, långt ifrån. En stund trodde jag att jag kände lite ro, men var det bara fel.
Försökt förstå att mina känslor är snedvridna. Att räkna revben och nyckelhålsmärken på en madrass är långt ifrån vad verkligheten borde vara. Varför ska det vara så svårt att "leva"?
Jag bryr mig inte om någon vikt eller bristen av den. Det är känslan.. känslan av äckel som tränger in under huden och rösterna ekar i min hjärna om hur ÄCKLIG, äcklig jag är.
...men jag vill VRIDA SKALLEN av rösten för jag duger visst precis som jag är!
Lyfta någon högt
Dina händer var alldeles för nära mina
för att du bara skulle kunna släppa allt och gå
bara släppa mig
det går inte att lyfta någon högt
och sedan bara ta ett steg åt sidan, vända sig om
vända sig bort
du borde insett att jag skulle falla
att jag skulle ramla ner i dina fotspår
ramla ner där du nyss stod
och du borde insett
att gruset på marken
inte bara skulle lämna märken på mina handflator
Att våga lita på känslan bortom alla andra
En del känslor slutar aldrig att störa mig på ett sådant sätt som gör att jag hela tiden vill ställa mig upp och skrika
Släpp mig fri!
Det är då det gäller att skaka riktigt på kroppen så att de inte hinner bygga små bon under huden. Aldrig trodde jag igår att jag skulle sitta här idag. Inte som jag mådde då, inte som jag kände då. Jag kan bara säga att det var riktigt plågsamt att leva då. Att vara mig.
.......................... och plötsligt känner jag att jag inte orkar samla tankarna längre. Så nu ska jag krypa ihop i soffan och vila en stund. Imorgon är det en ny dag och jag längtar efter att få umgås med mamma lite. Nu har jag varit helt ensam i några dagar. Jag behöver få komma ut i vårsolen. Få lite luft under mina vingar. Jag inser att jag har en väldigt lång väg kvar i min anorexia. Väldigt lång väg, men jag vill inte sluta drömma.
Idag har jag varit vän med mig själv. Känner att jag är ganska okej trots allt.
Like the stars miss the sun in the morning skies
Saknar jag livet
b o r t o m
mig själv.. det är riktigt tungt nu. Riktigt, riktigt svårt. Och jag vill slita mig själv i stycken, för jag klarar inte av att känna någonting längre. Klarar inte av att vara mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälpLandningsplats i din hand
Öppna fönstret
den ljumma nattluften är nyfiken
låt himlavalvet stirra in och låt
fallande stjärnor finna en
landningsplats i din hand
öppna ögonen
och våga lita på att någon
finns kvar och fångar
dina ensamma tårar
i din hand
Jag vill le på riktigt nu och för alltid
Jag måste få le på riktigt snart. Skratta så där som gör att kinderna får kramp och kroppen viker sig i ren lycka.
Det måste få vara min tur snart, det måste få vara min tur snart. Hjärtat slår på ett sätt som jag hatar och påminner mig om hur mycket jag.. hatar mig själv. Jag vill inte tillbringa dagarna med att fly ifrån mig själv för att orka leva, överleva. Jag vill vara en utav dem som ligger på en filt i solen och ler. Sol och fräknig näsa. Sommar. Bad. Sena sommarkvällar med mys på en strand. Att bara vara jag och ingen annan.
Att slippa denna jakt ifrån ångesten och mig själv.
Jag vill få skratta tills smilgroparna växt färdigt.
Utan anorexiångest.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringEtt penseldrag i tårar
Och jag grät aldrig de där borttappade tårarna
faktiskt
jag målade min kudde med dem
ett unikt konstverk för varje natt
som alltid bleknade och försvann vid gryningen
och det verkliga livet
penseldrag med svarta ögonfransar
med färger i grått
som fick allting att spraka av tomhet
ett a n d e t a g
och jag andas ut liv över det
för att försöka stryka ut spåren
av mina bitmärken i det tunna tyget
en i n a n d n i n g
och jag upphörde att vara konstnärinna
fram till nästa natt
då jag grät ditt konstverk återigen
Hjärtat i ett snöre
Insåg du någon gång
att jag älskade dig
på riktigt
så att det kändes så där äkta
du vet
det skaver lite
när jag vrider på huvudet
ca 360 grader
på ett ungefär
för jag måste alltid se
om du vandrar bakom mig
så där som
jag föreställer mig
att du alltid gör
inga fotspår
leder i cirklar kring mig
fastän tanken ständigt
kretsar runt mig
du vet
huvudet ur led
och hjärtat i ett snöre
från min fotled
släpar det efter mig
i smutsen
skrubbar bort gamla spår
till färska
nya samlingar
så där
du vet
Dont´t you worry child
Ingenting fungerar längre och jag faller bara isär. Totalt tappat fotfästet. Stackars mamma fick höra min förtvivlan igår.. vilket gjorde henne ledsen och orolig. Dumt nog precis när hon skulle cykla hem till sig, så jag ringde henne ganska snart. Bara för att säga hej.
Idag hade vi inte tänkt att ses då jag hade annat och även hon senare på kvällen, men så när vi precis lagt på luren ringde jag upp henne. Frågade om hon kunde komma till mig en stund i alla fall. Om hon ville.
Så jag har haft lite mamma-mys på eftermiddagen. Vilket fick mig att somna till i fåtöljen och känna lite trygghet. Dessutom så var jag lagom drogad utav värktabletter.
Nu skulle jag önska att jag låg under ett täcke och sov, men så är inte fallet. Det är nu som alla jobbiga tankar växer sig större och större. Det är nu som jag bryter ihop och gråter över allting och ingenting.
Jag är så ledsen på detta livet, men jag klarar inte av att ta mig ur det. När jag läser olika bloggar eller tidningar, vad som helst och det står att den och den BMI vikten är LIVSFARLIG, undrar jag verkligen vad läkare stämplar mig som. Onödigt avfall? Jag vet att de sagt att mitt BMI är bra mycket lägre än så, men här sitter jag och känner mig så vidrigt äcklig och jag hatar att känna så här!
Många säger att det kommer att kännas bättre om jag går upp betydligt mer i vikt. Istället för att jag barnstorlekar, men jag har vägt mer under olika perioder då jag legat inne på anorexikliniker. Vilket resulterat till katastrofer på olika sätt. Så det är inte så underligt att jag är rädd för att det aldrig kommer att bli annorlunda.
Jag är så rädd för att aldrig kunna må bra. Vart ska jag ta vägen?
Jag är så fruktansvärt förlorad i mig själv....... ta mig härifrån långt bort till dig!
Du ger mig dina andetag av liv
Du dansar mellan livets alla bekymmer
och dricker dig berusad på glädje
mellan dina ord svävar melodier
som får leenden att tändas
dina dagar har aldrig varit långa
då intrycken avlöser varandra
och jag älskar hur dina ord alltid
gör det lättare att leva
vännen, du utstrålar liv och jag
kommer att snubbla över din handled
för dina upplevelser fyller böcker
som jag skriver i tystnad om nätterna
du brukar dela din tid med mig
hjälpa mig att se magin i livet
och när alla spår av lycka försvunnit
leder du mig till solskenet igen
utan dig hade jag förlorat livlinan
tappat tråden och hamnat fel
flera tusen gånger om
Studsar tillbaka
Hålet i bröstet fylls med panik och varje andetag är fel. Motvilligt, en känsla av att vilja ge upp och skrika kom och hjälp mig på samma gång. Synfältet färgas svart. Jag kan känna hur det slår inom mig, som om någonting vill komma ut. Utan att finna någon öppen dörr. Som min själ är en fjäril som aldrig lyckas ta sig ut och snart är syret slut. Snart dör den och jag blir enbart ett skal.
Jag känner mig så tröstligt tom!
Samma symmetriska rum, fyra väggar som ekar av ångest, tårar och skrik. Men vad spelar det för roll att andas när ingen imma syns på mina fönster. Jag känner mig onödig och alla ord känns meningslösa.
Förlåt för att jag har så svårt att hitta min egen plats. Alltid kommer samma tankar studsande tillbaka och jag slås alltid ned som om det vore första gången, trots blåmärkena sedan igår. Fastnaglad i ett inre fängelse och jag kan inte låta bli att undra varför. Varför kan jag inte få hjälp med att bearbeta allting? Alla hjärnspöken.
Fastän jag vet att det inte spelar någon roll hur högt jag skriker så kan jag ändå inte låta bli att SKRIKA!
Jag vill hitta till livet nu.
JAG VILL HITTA MIG PLATS I LIVET NU!
Etiketter:
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSåna där små ord av tomhet
Det är såna där ögon
man bara fångar en gång
som bränner hål och gör ont
det är såna där händer
som gräver gångar under huden
för att sedan lämna tomrum
som aldrig riktigt glöms bort
det är såna där ord
man behöver höra ibland
som skrapar insidan av tinningarna
efteråt
och ibland tror jag
att jag ger bort för mycket
- att jag försvinner
i väntan på att fyllas
Gångavstånd till regnbågen
Vi regnar ikapp på hösten
flyter ut över de gator
som egentligen var menade
för att ta oss hem
min kropp brister snart
och du har redan tejpat din
försökt hindra alla minnen
från att rinna ut genom såren
under mina naglar finns drömmar
jag skrapat loss från asfalt
i hopp om att finna någonting
som gör det enklare att andas
vår väg har bara återvändsgränder
ändå fortsätter vi framåt
och i väntan på solskenet
samlar vi färger
för att fylla en regnbåge
Hon är precis som jag
Hon är precis som jag
söker liv i begagnade ögon
och bygger upp himlar
av dammtussar
hon faller lika enkelt
skrapar knän mot asfalt
och rispar sina fingrar
mot tegelväggar
hennes ögon är röda
och jag tror att hon gråter
de nätter hon spenderar
ensam med ensamheten
ibland leker vi verklighetsflykt
med glömskan som destination
men våra resor slutar alltid
innan smärtan försvunnit
och jag har börjat tro
att vi blir kvar här
..och hon är precis som jag
det är därför jag valt
att kalla henne min orsak
Det måste få vara okej att leva i en fantasi när livet är för hårt
Om jag snurrar tillräckligt fort, runt, runt, runt.. Tills jag nästan faller i golvet med en duns. Alla blåmärken i världen skulle inte få mig att vilja komma bort ifrån fantasin, ifall den kunde bli min för ett litet ögonblick. Jag skulle vilja köpa en blomma varje dag. Den vackraste utav alla bara till mig och binda den i ett snöre av siden.
Inte för att sätta den i en vas och lukta på dess blad. Nej, jag skulle hänga den upp och ned i taket och dö på ett sådant vackert sätt som endast blommor kan.
Då skulle jag kunna ligga på golvet och titta upp på mitt växande blomstertak, vid varje fall i hemlighet. Här kan ingen se mina tårar, för det är inte okej att visa sig svag inför andra. Jag har lärt mig den hårda vägen.
Om jag köper mig en blomma varje dag. hänger den upp och ned i ett sidensnöre. Varje gång som någon säger att jag är vacker inuti.. i fantasin. Så kan jag njuta av mitt döende blomstertak.
Även om jag skulle slippa vara så ensam. Jag tror nog att ett kronblad just föll ned i mitt ansikte.
Always stand like you are wearing an invisible crown
När dina drömmar handlar om att känna något, precis vad som helst, bara inte det du skulle vilja fly ifrån för alltid. När du ler i sömnen åt det faktum att du äntligen har lärt dig att riva alla murar och bara lever, utan rädsla för att inte passa in. Är det då du vaknar hårt och plötsligt, som ryckt från en verklighet du länge önskat omgav dig och du inser att det var förra årets regn som spolat bort den glöd du en gång hade till låns.
Och det var den som höll dig vid liv för ett ögonblick.. tills nu?
Och det tycks inte finnas någonting kvar.. Jag behöver hjälp i mörkret så snälla tänd alla lampor du kan, när du går härifrån. Så att jag hittar tillbaka till livet och till er. Om ni nu står kvar och väntar. Lär mig att hitta rätt för jag är så vilse, så vilse och bara att skriva orden gör mig om möjligt än mer förtvivlad. Jag känner mig så utanför hela systemet.
Hjälp mig att lära mig leva, precis som ni! Känner mig ........... ö v e r g i v e n.
Ibland tänker jag att jag ska sätta mig på gatan och skrapa ihop till en resa långt bort och sedan aldrig komma tillbaka igen. ORKAR INTE KÄMPA ENSAM!
Men det är inte tillåtet att visa sig svag.
Tändstickor dör om de försöker tändas
Ingen tror att hon vet
sådär exakt
hur långt man faller
innan man dör ut
hon är lite för mycket okrossad
för mycket rakryggad
och ingen tror
att hon vet sådär exakt
hur man faller
innan man fallit klart
hon är lite lagom skuren
i fel vinklar
och ingen tror
att hon vet sådär exakt
hur djupt man faller
innan man inte kan falla mer
hon är för lite bränd
lite för lite aska
i svarta kanter
hon är lite mer åt vänster
lite mer åt höger
lite mer i mitten
för att ni ska förstå
att hon är en bomb som när
som helst smäller
sönder sig själv
När ska jag förstå att de viktigaste stegen en människa tar inte är de som förbränner kalorier?
Du kommer för att såra mig!
Jag låter det ske om och om igen. Du kommer för att ta varje liten stund av lycka, som jag kanske kan råka samla på mig i en ask längst in i garderoben. Jag snärjs in allt tätare i ditt när av ångest.
Det gör ondare än någonsin när du suger åt dig all min livskraft och kastar mig åt gamarna.
Du har kommit för att straffa mig.
Du gör det mycket bättre än du tror!
Men du vet inte att inom mig håller jag på att bygga upp den allra starkaste skyddsutrustningen du någonsin sett. och då kommer du att stå där med lång haka och undra vad det var som hände där emellan dina vidriga planer. Jag har kämpat alldeles för länge nu och jag känner att jag inte är så stark som andra kanske vill tro.
Du har kämpat så länge nu, visst klarar du lite till.
Men det är bara jag som vet, jag och du, som vet hur fel de har. Det är endast vi som vet hur nära jag är att falla alldeles för djupt igen. Det är när jag ligger med huvudet under kudden om nätterna för att dränka gråten och förtvivlan, som sanningen visar sig.
Det är då som du vill att jag ger upp för alltid!
När allt har gått ut på att orka med sekund för sekund, det är då som jag har gjort allt jag kunnat för att samla ihop material starkt nog till min skyddsdräkt. i all hemlighet. För vet du vad anorexi?
Jag tänker slå ihjäl dig död eller levande!
Och när du nu kommer för att såra mig så ska du veta att du inte har en aning om hur riktig smärta känns!
Mellan mina fingrar, mamma
Stressade fotsteg blir till klumpiga felsteg
mot den grusade vägen, mamma
min naiva blick söker svaret
innan jag ens fått frågan
och jag trodde jag höll livet
i mina händer, mamma
jag trodde att kontrollen
fick plats mellan mina fingrar
för jag har sprungit, mamma
jag har sprungit som en galning
för att komma ikapp
mina egna krav
men, mamma
jag orkar inte mer nu
för det räcker inte att bara
överleva längre
jag måste
leva
och vet du, mamma
det spelar faktiskt ingen roll
hur ont det gör att
släppa taget på riktigt
det spelar ingen roll
hur rädd jag är för att
falla
för att falla är faktiskt
ingenting
mot ett liv fullt av
lögner
Dina ögon skriker Saga
-Vad gör du Saga?
-Jag flyger.
-Du står ju bara här, kom nu vi går in, det är kallt här.
det var någonting i dina ögon igår natt
som fick mig att öppna mina egna
öppna mina sår och låta det skrika
låta dina ögon skrika när de såg
mig dö
igen
-Vad gör du Saga?
-Jag letar..
-Här finns ingenting att hitta, kom in till mig, snälla.
när du grep tag om mina beniga armar så ville
jag viska att egentligen hatar jag inte allt
det är bara som jag säger, men
din mun hindrade mig för
du grät och mumlade ohörbara saker
hela tiden
igen
-Vad gör du Saga?
-Jag skriker..
-Man kan inte skrika utan ljud, snälla kom hem nu, okej?
när mina läppar sprack för tvåtusenfemtonde gången
så tog du tag i mina revben och
snälla snälla snälla bad mig stanna
när min läpp sprack för tvåtusensextonde gången
så förstod du att allting
var fel
igen
-Vad gör du Saga?
-Jag väntar..
-På vad?
-På mig själv..
Ögonblick av lycka
För en kort stund fick mina tankar
dansa barfota i det gröna
sommargräset
jag släppte själen fri och lät den
leka bland lättvispade
augustimoln
odlade rosor på kinderna och strödde
glitter i mina ögon
lät vinden blåsa liv i min
trötta kropp
i några ögonblick log världen
mot mig
och jag vågade le tillbaka
Långa ögonfransar
Hon släpper tankarna ett tag
för hon fångar ändå alltid de dåliga
och hon låter dem flyga helt fritt
för hon vet att de ändå alltid kommer tillbaka
med munnen blåser hon varm luft på sina händer
och knäpper dem ett tag
för även om gud inte hör henne
så känner hon sig i alla fall lite varmare
och alla de kotor som frusit fast i varandra
håller ryggen rak trots att hela hon känner sig böjd
och hennes tjocka tröja gömmer allt det
som hon inte vill att andra ska se
och med sin näsa som ständigt pekar upp
men ögon som tittar ned
är det inte lätt att veta vad det är hon döljer
där under sina långa ögonfransar
Ensam är inte alls stark
När alla ord tycks överflödiga och när mina känslor försvinner bland era. Då finns det inte mycket mer jag kan göra än att skrika att..
DET ÄR NU SOM JAG BEHÖVER ALLT STÖD SÅ MYCKET MER!
Det är nu som jag behöver få höra att någon fortfarande tror på mig. Att jag har chansen...... kvar.
Det är nu som jag behöver er här. Här och nu.
Bara tomma ord i ett rum med öppet fönster en vanlig natt hos mig
Jag kan inte längre räkna mina egna andetag i ett rus av saknad. Ligger ihopkrupen i fosterställning och önskar att allting vore så annorlunda. Ett kallt golv med filtar utspridda som för att skapa någon form av trygghet. Inre kaos. Jag andas giftig luft av ångest. Smärtsam oro. Jag önskar att någon vore här så att jag kunde få släppa ifrån mig lite av all smärta. Den som jag bär på i hemlighet när jag säger att det är okej, trots att det inte alls är så. Nätter som jag ligger och gnager på tankarna som aldrig lämnar mig.
Då tynar mitt timglas sakta bort, bit för bit. Sand i ett timglas, mer än så är inte min tillvaro.
Jag kan inte längre räkna mina andetag i ett rus av saknad efter så mycket mer. Kanske räknar jag för många drömmar, men är det verkligen så fel? Jag sparkar och slår. Försöker att slå mig fri, men vem är jag att önska så mycket när det bara blir fel. Mina hjärtslag är tysta tickande bomber inuti mitt huvud. Luften fastnar i min strupe. Det pågår ett krig inom mig och jag vet inte vem som kommer att gå segrande. Spöket eller jag.
När jag sluter mina ögon ser jag allt som jag inte vill se. Känner pulsen öka och smärtan blir alldeles för påtaglig. Hur ska jag kunna komma vidare? Jag känner att jag för länge sedan har nått min gräns för vad jag orkar skrika ut. Litar inte längre på allt vad läkare säger, men inte gör. Det har blivit för mycket "trampa på mig" och jag står för nära gränsen nu, men spelar det någon roll. Jag avskyr alla dessa nätter. Alla dessa tankar som aldrig släpper mig loss..
Min tunga är ett svärd. Hjärtslagen krigar i min bröstkorg. I taket har lampan bildat ett mönster av falska stjärnor. Tänk vad en kristallkrona kan göra i fantasin ändå. Jag vill le, men det sitter för långt inom mig. Genom mitt öppna fönster tränger kylan in och påminner om att jag lever. tick-tack tick-tack tick-tack tick-tack
Orden är vad som får mig att andas vidare och ger mig lite lugn, för stunden. Hur många gånger har jag inte undrat varför och om jag över huvudtaget ska fortsätta att blogga, men spelar det någon roll? Tankar som bara far runt utan mening har ingen betydelse, mer än lite lugn i ett annars stort kaos.
Min ryggrad är en dragkedja till svart-vita zebraränder som har fastnat halvvägs upp. Lämnar en glimt öppen och om ni tittar noga så kanske ni kan se mig där inuti. Rädd. Vilsen.
Jag har sprungit i så många korridorer utan att någon lagt märke till mig. inte den som jag verkligen är nu. Att ligga i fosterställning för att finna lite trygghet borde inte vara okej. Inte varje dag, inte varje natt. Kanske trodde du att jag var glad när jag sprang runt med flätor i håret. Innerst inne bar jag på ett plåster med hemligheter bakom. Mina hemligheter som jag aldrig får ur mig. Det sitter viskande röster i väggarna, jag kan tydligt höra dem. Hör du? Lyssnar du riktigt noga eller låtsas du bara?
De talar om allting som jag själv inte klarar av. Panikskrik ifrån en sönderskuren tillvaro. Kan du också höra dem eller är jag galen i en galen värld? Jag ligger alldeles stilla medans tusentals känslor förvirrat går ett korståg inuti min kropp. Som soldater som inte riktigt hittat hem. Kanske letar de efter bomben inuti min bröstkorg. Kanske är de ute efter hjärtats slag.
Jag studerar mina livlösa händer. Låter fingrarna dansa över tangenterna en stund. Tankarna får springa fritt medans resten av kroppen har flytt i panik efter alla krampaktiga rivningar mot huden. Mina fingeravtryck är försvunna så vem ska kunna hitta mig om jag saknas. Ur högtalarna spelas svag musik som påminner om en värld utanför mig själv. Om jag hade ett öppet tak skulle jag kunna se de riktiga stjärnorna istället för de falska, ifrån min kristallkrona. Tjugoåtta minuter över midnatt och jag har ingen aning om hur jag ska få den dagen att gå. Jag känner mig fylld av alla tankar, men kommer ingenstans med dem. Tänk så långt jag skulle kunna resa om de vore en biljett eller två.
I natt vandrar ett tårfyllt barn över ett smalt broräcke. Ska du bli havet som det landar i eller knuffen som får det att stupa. Hur många händer har du. Hur många fingrar får plats när hon sträcker ut sin lilla, emot dig. Har du tillräckligt många för att torka bort de tårarna som faller varje sekund.
Hennes axel är alldeles för tunn för att kunna bära upp alla de smärtsamma minnen hon gömmer.
Ett krampaktigt tag i vassa revben i en alldeles för skör hud. En intensiv önskan om att mitt skelett ska kliva ut ur min kropp och gå ifrån mig som jag redan har gjort.
Och allt jag någonsin önskar är att få komma bort ifrån mig själv. Det finns ett fängelse som bara har en cell. En cell som är min kropp fast i anorexiångest och skrik. Jag tänker slå mig loss. Jag tänker stå där på andra sidan buren och stirra ångesten i ögonen och säga att jag vann! Varför måste det vara så svårt!
Ensam är ingen segrare. Och mina ord är just det.. bara tomma ord i ett rum med öppet fönster. Kan du ärligt säga att du orkat läsa dig igenom allt detta.....
Skulle du tillåta mig att falla rakt emellan dina fingrar eller skulle du göra precis allt för att hindra mig landa emot asfalten?
Mina vingar är sönderbrända och jag har länge försökt att hitta tillbaka hit igen, men det är som om jag kommit på totalt villovägar och tårarna är mina följeslagare. Kanske fel att säga nu hur ensam jag känner mig. Jag bär på ett litet svart spöke som säger just de rätta orden i fel tillfälle, trodde jag. För jag har varit helt övertygad om att orden var de enda sanna och att allting som jag själv försökt övertyga mig om, varit fel. Att jag börjat tro på vad andra runt om mig sagt. Att jag väger alldeles för lite. Att när mamma lägger sina händer på mina uppdragna knän. Tittar mig i ögonen som glänser av oro och frågar om jag verkligen har ätit någonting idag?
Just då vill jag tro att vad jag håller på med är alldeles fel. Alldeles fel!
Och ändå slåss jag emot detta svarta lilla spöke med enorma superkrafter. Skriker i mitt huvud att jag är fet!
Skrapar du på min yta så skulle du se hur ömtålig jag är. Inuti.
Nyligen fick jag en kommentar som jag inte visste hur jag skulle besvara. Personen antydde att "oj, men då var du inte längre så liten, inte längre ett litet barn!" Detta var då årtalet när incesten slutade. Som om ålder över huvudtaget spelar någon roll. Det gjorde ondare än en kniv i hjärtat och satte igång en massa tankar som att okej, jag är inte värd mer. Det var mitt fel och jag förtjänar ingenting alls. Även om jag vet att det inte alls är mitt fel. Jag tänker inte ta på mig det, för jag var bara ett litet barn. Oavsett ålder och det handlar inte alls om ålder så snälla du som faktiskt borde veta bättre. Läs på vad INCEST verkligen handlar om!
Det krävs ett livsjobb att arbeta med alla tankar och känslor. Har jag den tiden? Orkar jag stanna kvar tiden ut?
Jag vill plocka fram alla mina akvarellfärger, alla akrylfärger och oljefärger, pastellkritor, kladdkritor, blyertspennor, bomullsgarner i regnbågens alla färger, färgglada pappersark och bomullsgarner. Ja, jag vill plocka fram allting som ligger utspridda i lådor och skåp, askar och block. Slänga upp det i luften över min säng för att låta det landa i ett virrvarr över överkastet. Sedan skulle jag vilja måla upp ett liv helt fritt. Utan att lägga till några mörka skuggor, men kan jag leva utan skuggor?
Nu är jag bara SVART-VIT, kanske lite grå.
Jag förföljer mig själv i jakt på något svar som jag inte vet frågan på.
Jag erkänner att jag är totalt vilsen. Ändå lyckades jag få ur mig lite känslor här ikväll, trots allt.
Trots alla dessa tårar som jag gråtit och gråtit. Gråtit och gråtit.. Jag undrar hur många tårar det behövs innan en människa drunknar av INOMBORDSÖVERSVÄMNING?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag ser dina tårar i regnet
Om jag kunde
så skulle jag torka dina
o s y n l i g a
tårar
såna som bara kommer
på natten
när ingen annan ser
om jag kunde
så skulle jag smeka färg
på dina kinder
även om de är av
porslin
men det enda jag kan göra är att
måla stjärnor i dina
längtansögon så att du
gråter
stjärnfall om nätterna
när tårarna sedan har gråtits ut
så blanda dem med
aprilregnet
och hoppas på en bättre
morgondag
men det enda jag kan göra
är att hålla dig hårt
tills du får kraften
tillbaka
att jaga livet
jag lovar att aldrig
släppa taget tills evigheten
tar slut
och viska
att
jag ser dina tårar även i regnet
Det regnar i hennes ögon
Hon är som regnbågen
målad i himmelens alla färger
hon har skratt på
läpparna
och glädje i håret
hon har glitter i händerna
kärlek under fötterna
men bakom fasader av
färger och skratt
glömde ni bort
att det regnar i hennes
ögon
Aldrig tryggare
trots att revbenen lyste i alla ljus
knäna var som knutar på tunn tunn hud
och handlederna viktes likt
pappershus
var jag aldrig tryggare
trots att lyckan låg i nyckelbenens tunna natur
i ryggkotorna som skar i lakan
och i min alldeles egna hungerstrejks
trånga bur
var jag nog aldrig tryggare
i en falsk värld
I´m not so strong anymore
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara de närmaste dagarna, mer än att jag har haft enorm huvudvärk. Som vanligt numera, ryggen känns som om den gått av, men det vore helt okej om jag kunde få slippa känna denna tomhet.Jag gör allt jag kan för att inte gråta när mamma är här. Gör allt för att inte falla isär eller att tala om hur jag mår för någon. Vilket givetvis leder till sammanbrott så fort jag är ensam igen. Så mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag inte gjort på länge. Jag som annars är en expert på att stänga inne allting. Inte visa för någon, inte ens mig själv, hur jag mår innerst inne.
Det går inte att krypa på glas hur länge som helst, till slut så skär jag mig djupt.
Vilket är precis vad som har hänt. Inte att jag suttit och skadat mig själv på något vis, utan det att alla känslorna har svämmat över kanten. Gråten tycks aldrig ta slut och jag känner mig hopplöst vilsen och uppgiven.
Det har mest varit tomt.
Jag har sprungit vilse så länge nu att jag inte vet hur jag ska hitta tillbaka. Det är konstigt att varje gång som jag mår så här dåligt, är jag övertygad om att jag inte kan må sämre, men jag får fel.
När är det min tur?
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självYou never know how strong you are until being strong is the only choice you have
Igår var jag nedklubbad av värsta huvudvärken. Så tillbringade mesta tiden åt att blunda och stänga ute dagsljuset. Inte roligt alls.. på kvällen kom de tillbaka igen. Tårarna. Jag trodde aldrig att de skulle ta slut där jag grät och grät. Känns tungt nu. Allting känns tungt.
För en stund var det lite lättare på morgonen, men det är som bortblåst och jag vill skrika att
JAG ORKAR INTE LÄNGRE!
Det känns inte rättvist, eller så är det vad jag är värd. Usch, för denna dagen.
Ni viskar andetag
a n d n i n g
som ett trasigt pussel
rörelser
förblindar oss
när smärtan kommer på besök
då inga andra gäster finns på listan
att kväva skrik
är vad vi roar oss med
att jag gråter är er hemlighet
för alltid gömd
försöker jag att a n d a s
Kurragömma med livet
Vad springer du emot under sömnlösa nätter
framtiden är oväsentlig, allting är nu
det hjälper inte att gömma sig under toaletten
tårarna hittar dig alltid ändå
tvingar dig att sluta ögonen i kramp
ett gift i kroppen
har du någonsin försökt skölja kroppen ren
i en storm av känslor
man blir aldrig ren
jag snubblar alltid när jag springer
i min säng under natten
i min dröm
som inte slutar när jag slår upp ögonen
mina händer ömmar efter varje natts utrymningsförsök
genomskinliga ögonlock som blöder
vid varje evighetslång blinkning
jag trippar på tå
för att undvika känslorna
leker kurragömma med minnena
jag räknar så långt jag kan
en omväg förbi dina händer inatt
ett brännmärke på min hals
ett överflödigt minne
har du någonsin ätits upp inifrån
på en enda sekund finns du inte
slutar existera
i samma stund som du ger efter
och blir verkligare för någon annan
när slutar man älska sig själv
och älska de stunder man inte finns istället
en maskrosprinsessas tårar
kommer alltid fortsätta finna henne
kom fram ifrån ditt gömställe
I drömmen tog jag sats och hoppade över kanten rakt ned i havet och log
Ibland får jag tillåta mig att bara vara tyst. Att sitta med tom blick i taket och låta tankarna komma och gå som de vill. För vad spelar det för roll att jaga drömmar som inte finns på riktigt. Idag har jag inte gjort någonting. Inte egentligen och på något sätt måste jag låta det vara okej. Visst kommer det några tårar stundvis, när jag blir påmind om vad jag saknar. Om vad som kunde varit nu, om det inte vore som det är.
ANOREXIA JAG HATAR DIG!
Och nu vill jag lyfta på telefonluren för att tala om hur mycket du betyder för mig, men jag vet att du troligtvis inte hör. Mamma jag saknar dig (ändå har jag träffat dig en liten, liten stund idag)
Hatar att det är så här, jobbigt. Att se oron speglas i dina ögon och att känna saknaden efter din lätta smekning på min kind. Gör mer ont än en kniv rakt i mitt hjärta. Förlåt, förlåt för att jag trasat sönder mig själv. Rakt framför dina ögon, men mamma.. jag vill så gärna bli hel igen. Rakt framför dina ögon.
Idag har jag gråtit för allting som jag saknat. Alla drömmar som jag inte vågar äga längre.
Var de någonsin mina eller levde de i en fantasi i själva drömmarna? Onåbara.
På en alldeles för hög höjd och jag har slutat växa nu mamma. Etthundrasjuttiofyracentimeteröverhavet kastar jag mig huvudstupa ned över havet och hoppas finna lyckan. Följer du med mig?
Du säger att jag kanske inte växer längre, på höjden. Du säger att jag växer, mindre och mindre på tvären. Du säger att jag krymper på bredden. Blir mindre. Och jag kan inte låta bli att undra om jag får ligga i ditt knä tills jag somnar in och dör. För jag är så rädd för ENSAMHETEN med mig själv.
Tv:n står på och ur en film hörs en liten flickas illskrik. Jag ryser av mitt minne ifrån skrik, hjärtskrik av rädsla över liv och död. Att kanske förlora................................................................................. dig. Mig. Mitt fel?
Jag skulle vilja slippa ifrån mig själv, men det vore inte okej för lilla barnet i mig.
Lilla barnet. lilla l i l l a b a r n e t i mig.
Idag har jag bara låtit tankarna komma och gå som de vill. Utan att dela dem i små fack av ångest.
Vad spelar lite oreda för roll i det stora hela?
Smått ni kanske inte visste om mig
Jag har lyckats cykla på en stillastående bil. Bara för att den hade hunnit dyka upp på infarten under tiden som jag var ute och i farten studsade jag emot.. pinsamt! (det fanns en hög häck emellan..)
Jag älskar teddynallar, även de som egentligen är teddykaniner. Så söta att jag smälter,
Jag har lyckats kasta iväg en bunke över mitt huvud för att nå målet. Huvudet på någon annan (det var meningen så jag är inte våldsam, hihi..)
Jag har obehag för spindlar. Inte så att jag skriker och springer därifrån, men jag vill inte ha någon i rummet när jag ska sova. Kan trilla ned ifrån taket, krypa i ansiktet.. Usch! Låter någon snäll människa ta hand om dem. Omedelbart för vem vet vart den tar vägen annars!
Jag har suttit och sjungit för mig själv under en lång tågresa. När jag sedan fick veta att alla runt omkring mig hade lyssnat. Inte meningen, inte meningen. Tur att jag befann mig utomlands så att jag springer på dem igen är inte troligt. Hoppas jag.
Jag kände mig smått pinsam när jag tappade min mapp med alla teckningar inför "hela skolan", som satt ute i solen. Där sprang jag som ett litet fån och jagade dem i vinden. Så fort jag var nära att få tag i ett alster kom vinden och tog den längre bort.
Jag skulle vilja baka cupcakes. Så där riktigt fina och pyssliga. Och sedan ge dem till någon jag tycker om. Aldrig bakat sådana. Kliar i pysselfingrarna mina.
Jag trivs bäst med att sitta och teckna, måla, pyssla och liknande för mig själv. Har tillräckliga krav på mig själv så det räcker och blir över.
Jag kan lätt försvinna in i ett drömläge då det är svårt att nå mig och jag glömmer bort allting. Så vad var det jag skulle göra nu?
Bara en sådan dag
Mamma har suttit här en liten stund innan hon gick vidare med sitt. Solen skiner och det ser skönt ut, här inifrån men jag fryser. Känner mig så tom. Så låg. Inte den där ångestrivande SLITANDE känslan, utan bara så låg..
Jag kanske kommer tillbaka lite senare för nu blir det kaninmys med Tintin istället.
Kan nog behöva lite pälsvärme ifrån henne, gullungen min.
Fjärilsridå
Det har aldrig varit enkelt
jag har aldrig varit den starka
jag är en sån där som
gråter när ridån fallit ned
ljuset släcks och applåderna dör ut
jag är som fjärilen som
jagar ljuset om natten som
flyger mot glödlampan
om och om igen
bränner sönder sina vingar
varje gång
för jag lär mig aldrig
att fånga ljuset
Du och jag emot världen
Vi ville vara som lejon, du och jag
stolta och starka nog att
försvara det som är vårt
vi är så fruktansvärt trötta
på att snubbla runt
minns du när vi lovade
att skydda varandra med blod
och stjärnor och liv
du och jag emot världen
jag skulle andas mina sista andetag
bara för dig
du skulle ge upp dina, för min skull
minns du när vi lovade
att döda varandra om livet
blev för svårt
det är sex meter ner till avgrunden
inte tusen
men vi faller precis lika hårt
bara lit fortare
lite ondare
lite mer
det var du och jag emot världen
Fridlysta stjärnorna i taket
och du plockade ned alla fridlysta stjärnor ifrån taket
jag hatade dig för det
du visste hur mycket jag älskade att se på dem
se, men inte röra
och jag visste precis vad det var jag ville ha
(men jag var alldeles för feg för att be om det)
jag avgudade dig
(kan jag kalla dig min gud då?)
jag vet att det var dina ord
(men vi kan väl låtsas att dom var mina?)
även om dom klär dig bättre än mig
och du plockade ned alla fridlysta stjärnor ifrån taket
jag hatade dig för det
tills du lade dem i min hand
(kan jag kalla dig min gud då?)
kan du inte bara älska mig tillbaka
precis så där som vänner gör
(så som bara du kan)
I hate when my eyes get red and everyone knows I´v cried
Spelar ingen roll vart jag gömmer mig. Ångesten hittar alltid hit. Hånfullt leende.
Jag tänker ta på mig skyddsvästen och strida tills min sista blodsdroppe.
JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN, BARA LÅNGT, LÅNGT HÄRIFRÅN!
Snälla.. snälla rara säg att det finns en plats kvar för mig.
Jag vill tro att oavsett hur hårt jag blåser så kommer sanna vänner alltid tillbaka igen.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Bilder Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp Våga tro på en förändringSaknar liv
Det rasar förtvivlan
tårar och brutna löften
ifrån himlen ikväll
det stormar känslor
och luften blir tyngre
tyngre
och
tyngre
dina andetag är bortblåsta
lyfter inte upp mig längre
lyfter inte längre
upp mig
det rasar förtvivlan
tårar och brustna löften
ifrån himlen ikväll
och jag behöver
dig
behöver
dig
Får jag lämna mina minnen hos dig?
Så har jag missat denna dagen också. Meningen var att den skulle ägnas åt att svara på några mejl och därefter tillbringa tiden med att teckna och måla. Nu blev det inte så. Någonting fick mig att falla handlöst ned och mestadels har jag gråtit, svalt tårarna, gråtit ännu mer och återigen gjort allt för att svälja tårarna. Gråtit sådär hejdlöst som små barn kan göra när de ser sina knän blöda efter ett fall i asfalten. Idag föll jag. Hårt.
Känslomässigt. Brottats med alla Flashbacks och hemska minnen och det har gjort riktigt, riktigt ont.
Stundvis så har jag velat springa framför ett tåg och skrikit åt det att köra över mig. Köra över mina känslor och minnen. Trots att jag är väl medveten om att de kommer tillbaka emellanåt, för alla vet att det går inte att tränga undan minnena hur länge som helst. De simmar alltid upp till ytan igen, som döende fiskars sista andetag.
(ja nu var det bara en utav mina lustiga bilder i huvudet..)
Att tränga undan eller stänga inne alla känslor blir alltid, alltid ett kaos till slut, men jag måste för att orka.
Och idag gick det inte alls utan allt, allt trängde fram i gråt.
Tycker inte om att gråta. Det känns som om jag aldrig ska kunna sluta igen. Jag känner mig så svag.
Jag vill fly ifrån mig själv och aldrig springa tillbaka. Inte än. Tar till en flykt som skulle kunna leda åt vilket håll som helst, utom just hem till mig själv. De hemska minnen som jag tänker på mest hände för tre år sedan. Det var då som jag flyttade tillbaka hit och det var då som allting slutade, även om det är ytterst få som vet om detta. De flesta säger att jag måste lägga "det" bakom mig. De tror att det slutade julen -97, men så är blev det inte......
Kan jag få lämna alla mina hemska minnen i din ficka och sedan själv få springa åt det andra hållet?
Jag skulle vilja bygga mig ett luftslott, utan dem, utan alla hemska minnen, tankar, känslor och gråt. Precis intill havet skulle jag vilja bo. Där skulle jag kunna lyssna på havet och måsarna. Springa på stranden och jaga vågorna. Och livet. Tillbringa dagarna med sandslott och slottsruiner.
Instället för att räkna revben med millimetermåttband.
Jag stannar aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att ni ska märka när jag är borta.
Döm inte mina minnen för de är inte mig, bara min hemska bakgrund. Tolka mig inte fel nu, ni får jätte gärna stampa ihjäl dem åt mig.
Etiketter:
Barndom Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet
Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighetYou´ll never become a failure until you fail to try
Nya dag och huvudvärken är för tillfället hanterbar. Solen har inte bestämt om den ska titta fram eller lägga sig bakom molnen. Idag har jag flera projekt att lägga händer och tankar på, så jag tar nya tag. Nya försök och sedan får jag se hur det går.
Måste skynda mig att ta vara på ett ögonblick av att a n d a s lite......
Om att försöka säga orden emellan raderna
Jag fick inte vara liten som barn, så kanske jag försöker ta igen det nu?
Om jag kastar tallriken i väggen tills porslinet krossas. Krossar glas i golvet och struntar att det sticker hål i min hud. Om jag river itu min mjukaste favorittröja rakt framför dina ögon och blottar mitt sårade hjärta. Helt öppet. Om jag står där och skriker ut all ångest tills rösten skär sig i dina öron. Skulle du då hålla dina händer för öronen, eller skulle du hålla dem för min mun. Kväva skriken eller mina ord? Om jag försökte att blotta hela min själ för dig, stannar du kvar då eller går du igen?
Jag har så många tankar jag inte vet vart jag ska lägga dem. I högen till vänster eller högen till höger. Framför skräppåsen eller rakt i den. Minns du när jag släppte taget på styret och lät vinden föra mig fram eller rakt i diket.
När jag försökte visa dig min verklighet bakom din fantasi. Minns du hur vi gungade högre än högst och sjöng om vita hästar med silverskor och bruna med guldskor. När vi fick en femma för glada leenden i utklädnader i blått och vitt. Jag fick aldrig vara liten som barn. Jag fick aldrig vara barn som liten. Inte på det sätt som det borde vara. Jag skulle vilja berätta för dig hur jag som en liten flicka på knappt fyra år redan var livrädd för livet.
Det borde inte få vara så.
Nu är jag alldeles för trasig för att kunna hitta tillbaka till det som skulle varit jag. Jag hittar inte vägen på egen hand. Inte nu när mina blyertspennor trasats sönder. Samlar ihop suddet ifrån bordet. Låter det trilla ned på golvet och trotsa hur gärna jag vill börja med en städning resten av natten. Jag saknar mina konturer av liv.
Jag saknar livet som ni har där ute. Utanför mina rum. Förstår du?
Jag vill att du är uthållig. Låter mig ta den tid som jag behöver och samtidigt veta att du stannar kvar här hos mig. Det är nu som jag behöver dig som allra mest!
Om jag skulle fläta håret i tusen små flätor och vakna som en prinsessa imorgon. Skulle det kännas bättre?
Små flickor vill alltid vara prinsessor. Var det inte så? Ni trodde att jag skulle gå sönder om ni kramade mig och lät därför bli, men att slå i mörker passar bättre. När ingen såg kom monstret och krossade ett liv. Jag vill aldrig minnas syner som små flickor aldrig ska behöva se. Jag vill aldrig minnas rösterna om hot, om våld, om krossat porslin, om blod, om slag, om skrik.. Känna ängslan om att bli övergiven den minsta lilla tryggheten som inte fanns. Jag kände ingen trygghet då. Kan inte känna att jag gjorde det.
Ni trodde kanske att det var bäst att sopa under mattan och lägga locket på. För det är viktigare med kammade mattfransar än ett helvete under den. Men det går inte att krossa en själ som redan är trasig. Jag visste inte om jag ville längre överhuvudtaget. Jag visste inte om jag ville fortsätta leva då när jag flera gånger vaknade upp i sjukhussalar utan att veta varför. Sökte bara efter någon lösning på problemen som ingen vågade lyssna till. När jag väl fanns där, instängd så gav de mig personer som inte alls går att lita på. Tills de fick veta sanningen och först då trodde sig göra rätt, men allt blev fel. Och allt som jag nu försöker att berätta klumpar sig i magen. Vill bli till gråt och skrik, men jag har gråtit färdigt. Jag har skrikit färdigt. För jag måste först våga lita på att du stannar kvar hos mig tills jag är riktigt hel.
Eller tills jag är stadig nog att kunna luta mig på dig.
Jag ville bli liten och osynlig. Små osynliga flickor borde väl få vara ifred.
Jag fick aldrig vara riktigt liten som barn så jag kanske försöker att vara det nu. Istället.
Det handlar inte om att vara smal. Det handlar inte om att bli lycklig. Det handlar inte om att duga. Det handlar inte om att bli älskad. Det handlar inte bara om matångest. Eller ett rop på hjälp.
Det handlar om överlevnad eller allting på samma gång.
Jag skulle vilja skrika åt er att ge mig livskonturer!
Hur ska jag få er att förstå att jag kämpar med näbbar och klor för att orka överleva.
När ropen ekar som om man hade en tunnel inuti sig och bara springer vilse.
JAG SKULLE VILJA SKRIKA ÅT ER ATT GE MIG LIVSKONTURER!
För jag behöver allt stöd som jag kan få.
Skavsår
Ett skavsår i min ögonvrå
dagarna av tvångssyn är för många
på tok för många nu
ett skavsår på ett revben
jag borde nog göra saker jag inte längre gör
automatiken har liksom tynat bort
gåshud över min rygg
luften runtom mig är kall och död
men den känns ändå
gåshud i min röst
en lögn, en lögn, en lögn
men det låter bra
sprickor i mina mungipor
orden jag vill skrika ut är för stora och vassa
och jag är nog mindre än jag tror
sprickor i min själ
Ett urblekt fotografi
ett urblekt fotografi
ett minne som är tabu
en ram med spricka i
ett minne som gick itu
ett hus utan tak
en flicka utan kläder
en leksak utan sak
en flicka med skinn av läder
ett rum utan möbler
en blomma utan sol
ett hjärta som blöder
en flicka utan kjol
en kind utan en tår
se men inte röra
ett hjärta fyllt av sår
orden som ingen tycks höra
ett urblekt fotografi
hon finns kvar
där i
Jag stirrar rakt fram
jag stirrar rakt fram
borde egentligen se allt som alla andra ser
barnen som gungar i parken
paret som är ute med sin hund
grönskan som smyger fram om våren
jag borde se allt det där
men något stjäl min uppmärksamhet
som de mörka molnen stjäl platsen
på himmeln från solen
oron knyter sig i magen
jag kan inte minnas när det inte fanns där
den tar ett hårt tag
hårdare och hårdare stryps min vilja ihop
snabbare och snabbare
fast samtidigt så där plågsamt sakta
får de mig att gå till
min egen grav
jag vet att solen kommer
fram imorgon igen
jag vet att en dag blir allt
så där soligt bra
jag vet, kära du
men jag vet inte om jag
orkar vänta på att hitta
tillbaka
inte samtidigt som mina
tankar har ett enda mål
att se mig
k r o s s a d
Keep fighting!
Det har varit en svår dag, men jag har hållit tankarna inuti. Inte sagt orden högt.
men, JAG KOMMER ALDRIG SLUTA KÄMPA!
Jag kommer att kämpa hela livet om det så behövs och om inte det räcker.
Då har jag ändå gjort mitt allra bästa, för jag tänker bli ännu bättre på att kämpa!
Just nu är det kämpigt att vara ensam bland tysta väggar där tankarna studsar tillbaka.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringOm jag tappar allt
Om jag tappar allt
det är möjligt att det händer
håller du då min hand
och visar mig vägen
om min blick inte längre finns
om mina andetag blir mindre
öppnar du då mina ögon
så att jag ser hur jag ska andas
att minuter kunde vara så långa
världen stannar visst inte trots
att jag är vilse
jag hör din röst överallt
visst finns du där?
Andetagen är få
t y s t n a d e n
orden tas ur min mun
andetagen är få
svaga
och hjärtat slår ohörbara slag
min existens är
u t b y t b a r
andetagen är få
svaga
Vill inte visa mina sår
Det ni inte ser kan ni inte förstå
det ni inte ser vill ni
inte förstå
jag känner mig som ett litet barn
när jag gråtandes sitter vid köksbordet
och frågar mamma med förtvivlad röst
varför, varför mamma, känns det såhär?
varför, snälla mamma, svara, varför blir det aldrig bättre?
jag darrar lite när det blir mörkt
jag gråter lite när det gör ont
jag kramas lite med mig själv när jag känner mig
ensam
vill inte visa dig mina sår
för jag vill inte att någon ska se
det ni inte ser kan ni inte förstå
det ni inte ser vill ni
inte förstå
Livet har kommit vilse
Vinklar en aning på persiennerna och bländas utav solen. Kniper ihop ögonen, viker ihop min kropp, slår händerna över huvudet och tänker att inte nu. Inte nu! Jag tar mig ifrån en dag till nästa, utan att ha kommit det minsta steget framåt. Längtar efter att känna en smula lättnad. Lite mindre bråk och stök i tankarna och jag kan inte för ett ögonblick förstå varför jag skulle behöva äta. Det går inte alls ihop!
Jag vill ha tygskor och sand mellan tårna. Jag vill ha sommarvarma dagar med "ont i magen skratt" istället för salta tårar. Jag vill komma framåt och inte trampa på samma vidriga ställe dag efter dag. Och jag fryser.
Jag har haft mindre huvudvärk en tid nu. Tills den återigen slår emot mig med enorm kraft. Det är som om jag sprängs itu. NEJ, jag måste komma på hur jag ska ta mig vidare! Inser att jag stänger av alla känslorna.
Är det någonting som jag är expert på så är det att stänga av känslorna. Rädd för att minnas för mycket.
LIVRÄDD för den dagen då vissa saker kommer tillbaka och spökar. Det är en tidsfråga och egentligen borde det vara skönt ifall de kom nu. Jag mår ändå så dåligt. Kan lika väl ta alla smällar på en gång.
Jag hade så många planer med denna dagen. Skulle ut med kameran och sätta mig vid en sjö. Fortsatt med en målning eller kanske två.. men här är jag fast med huvudvärk och tårar.
Livet har verkligen kommit totalt vilse och jag kan inte låta bli att undra om jag aldrig hittar rätta vägen?
Lära mig falla lagom mjukt
Vågar jag drömma om morgondagen, eller är det bäst att låta bli?
Igår var det som att springa rakt in i en tegelvägg. Blev så trött att jag nära på fick springa iväg och lägga mig. Sov väl ganska okej för att vakna långt ifrån utvilad. Så dagen har jag tillbringat i en dimma, huvudvärk och gjort allt för att hålla känslorna borta. Jag skulle vilja lära mig att falla lite lagom mjukt när någonting händer, eller när jag blir orolig, ledsen, upprörd, förtvivlad, sårad.. ja alla känslor utom arg. Blir nästan aldrig arg faktiskt och det kanske jag skulle behöva lära mig det med. Känns inte som högsta prioritet precis, men jag behöver lära mig att falla lagom mjukt.
Så fort någonting går emot. Eller om jag en känslig stund tappar en penna i golvet, då kan jag börja storgråta. Som om hela världen rasade samman just då. Vilket det känns som. Just då. Jag har en väldigt lång väg dit, som till allting annat. Tvekar på om jag över huvudtaget når fram till vägens skiljeväg. Höger eller vänster?
Spelar "mitt liv" någon roll?
Det finns saker som jag drömmer om, men jag vågar inte ha några drömmar om mitt liv.
Anorexian har förstört så mycket redan.
Träffade upp mamma på en liten promenad. Blåste kallt, men skönt att röra på mig. Och nej det är inte endast anorexin som tycker det(för annars ljuger jag). Jag mår helt enkelt bättre av att få vara ute i friska luften. I solen.
Hihi. såg precis att det kom ett litet mejl ifrån lilla vännen :) Ska titta snart, gullunge.
Jag vet annars inte vad jag ska ta mig till med dessa dumma tankar. Varför är det ingen som ens bryr sig att ringa ifrån min läkare.. vem som nu är det. Jag kan i princip vinka till henne om jag går ut genom bakdörren.
Och på sjukhuset förväntar de sig att jag ska tala om vad de ska göra och hur de ska göra och de vill veta precis allt och ingenting, men jag vet inte. JAG VET INTE ALLS!
Allt jag vet är att jag vill våga äta. Vill verkligen våga äta. Det känns så hopplöst.
Vad är meningen med att jag ska finnas kvar här.....................?
Jag vet ingenting och det oroar mig
Egentligen skulle jag berättat om hur dagen varit. Efter att jag strax efter kl.04:30 fick ett par timmars vila och idogt städande. Oroligt vandrande fram och tillbaka. Tankarna på så många olika håll tills mamma kom på eftermiddagen och vi gick ut lite i solen. Jag kunde känna att jag tagit mig lite, lite över vattenytan.
Jag kände mig friare än på så länge att jag inte ens minns hur det kändes.
Det var skönt och krokusen blommar, snödropparna tittar under lugg och jag pratade på om allt och ingenting.
Visst gjorde det ont i ryggen och kroppen var trött, men jag ville ändå vara ute.
Tills jag kom hem. Tittade på mina grå-lila händer och påminns om att jag inte fått någonting i mig.
Jag ville börja gråta för jag vill ju klara detta. Jag vill klara detta nu!
..men just nu känner jag mig ensammast i hela världen och jag vet inte vad jag har gjort för fel?
Jag lever för att falla vackert
Jag lever
för att falla
slå sönder mig själv
till den gräns
där jag har svårt
att styra mina andetag
jag lever
för att falla
kasta mig själv mot hålet
skapa tusentals bitar
av mig och försöka
bara försöka
samla ihop dem
till en och samma plats
men aldrig fästa dem
vid varandra
jag lever
för att falla
det enda sätt
som skapats för mig
min lott här i livet
mitt enda sätt att överleva
mitt enda sätt att
leva
att falla vackert
Jag vet inte varför jag skriver när allting blir så fel och så fult
Ibland får jag hejda mig innan jag raderar allting. För jag kan bara se alla fel. Alla fula bilder som stirrar mig i ögonen. Kanske är det för att jag inte alls tycker om mig.
Jagskaintejagskaintejagskaintejagskaintejagskainte springa härifrån, men jag avskyr denna ÅNGEST!
Jag mår bara bra tänker jag för mig själv och låtsas tro på de fåniga orden. Tittar i spegeln och försöker få mina ögon att glittra lite sådär på låtsas. Fånigt, jag vet. Om jag säger till mig själv att jag är helt okej, men det vore att ljuga sig själv rakt i ansiktet. ögonen är fortfarande lika mörka och utan liv.
Jag mår utmärkt (dåligt). och jag får ingen luft trots att kylan tränger in genom min öppna dörr. Kvällsluften. Jag längtar efter kvällsluften.
Jag mår alldeles utmärkt (fruktansvärt dåligt). Försöker inbilla mig själv att det är så jag blir lugnare.
Jag mår bra viskar jag till mig själv och vet att det är så långt ifrån sanningen, men hur ska jag komma framåt?
Allvarligt trött på mig själv! Och allt jag gör är att viska hjälp mig under huvudkudden.
..men hur mår du?
Etiketter:
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självVarje gång jag hör ditt namn
Och jag vet inte riktigt varför
jag springer åt
andra hållet
varje gång jag hör ditt namn
kanske är jag fortfarande
rädd att jag
älskar
dig för mycket
varje gång jag hör ditt namn
minnen kan ibland blekna
av efter en tid
om jag inte skapar
nya
varje gång jag hör ditt namn
och jag vet inte varför
jag springer åt
andra hållet
varje gång jag hör ditt namn
jag vill inte att du
ska tro att
ditt ansikte bleknat
i mitt hjärta
när jag hör ditt namn
och mitt hjärta springer åt ett annat håll
trots att jag vill till dig
Små känslor av saknad
Och jag tycker inte alls om den där känslan som fastnar likt ett segt tuggummi på hjärtat och aldrig vill lossna.
När jag letat hela kvällren, ja flera kvällar och flera dagar efter ett litet tecken på liv. Att sakna någon så mycket att det börjar göra ont. Att upptäcka hur viktig någon är och hur mycket den personen kommit att betyda.
Lika mycket som den känslan är jobbig.. nog älskar jag känslan tusen gånger mer.
Var ute med mamma en stund idag och vad jag var rädd skulle komma bli en mindre katastrof, blev någonting bra. Jag kände att hon lyssnade. Verkligen lyssnade på vad jag försökte säga och jag kan förstå hur svårt det varit att se mig sjuk under alla dessa åren. Jag förstår hur ledsen hon fortfarande är. Det är ingenting som jag kan radera bort hur gärna jag än vill, men jag kämpar så gott jag kan och det vet hon.
Hon följer min kamp och hon ser den, även om hon tycker att jag blir mindre och mindre.
(vilket jag verkligen inte håller med om..)
Vi pratade om allt möjligt mest hela tiden. Det var skönt och vi var båda trötta när vi kramade om varandra och sa hejdå. Jag kan ibland få kommentarer om att jag ska kämpa för min systers skull och det gör mig riktigt ledsen stundtals. För jag älskar henne så. Hon finns alltid i mina tankar och kämpar jag för någon så är det för henne och min mamma och alla andra, men jag då. När ska jag få kämpa för min skull?
Nej, jag tycker inte alls att jag är särskilt "viktig" eller "betydelsefull", men jag tror inte att man kan kämpa för alla andras skull. Inte i längden. Förr eller senare så måste man väl kämpa för sin egen skull.. Eller..?
Annars har jag ringt och ordnat så att min granne blivit klippt. Hon fick en klippning av sin dotter i julklapp, men det händer ju ingenting. Så jag fick hem en frisör till henne och nu är hon känner hon sig så glad. Tackade mig, men jag hade ju inte gjort någonting direkt egentligen. Tycker det är synd att hennes familj inte bryr sig mera, men kanske bara jag som tycker. Legat med magkramp. Igen! Trött på alltihop nu.
Jag har en känsla av att natten blir lång.
Små spår av hopp
Fryser och fingrarna är blå, men idag såg jag våren titta fram. Så som jag letat. Så som jag har väntat och längtat och nu tittar den fram. Jag har ordnat lite åt min vän som bor tvärs över gården, då fick jag syn på små gulliga gula krokusar. Tror nog att några lila tittade fram också. Kanske smyger jag ut med min kamera senare, innan de gömmer sig igen.
Annars väntar jag på att mamma ska titta förbi en stund. Får se hur det går idag efter vårat telefonsamtal igår.
Men jag har bestämt mig för att hålla mina drömmar inom mig. Jag känner att jag är långt, långt ifrån stark nog att trilla nedför den branten nu. Hellre dansa på molnen än att simma i tårar.
Tvillingen äter lunch hos henne. Det är tisdag..
Själv slåss jag emot anorexian. Hon vinner över mig och jag kan tydligt höra hennes skrik:
Förstår du inte att du är fet och äcklig redan som det är! ÄCKEL!
(jag vågar ingenting annat än att tro henne, för jag ser min spegelbild......)
En dag ska jag packa min väska och fly härifrån!
Någonstans inom mig så vill jag gömma undan de där små, små spåren av hopp.
Flickan som ritar i svart blyerts
Om du ställer dig lite på avstånd ser du då?
Om du ställer dig lite längre på avstånd och betraktar klassen, lyssnar på ett surr av röster, utan egna röster. Händer som far upp i luften och viftar likt en flock småfåglar på väg upp, upp. Söker frihet utanför ett fönster. Det är så lätt att glömma bort de som inte hörs. De som krampaktigt håller fast ena handen i stolen och den andra i blyertspennan. Det är så lätt att glömma bort de mindre, de tysta, de osynliga små. Flickor med blyertspennor i svart. Under hennes bänklock ligger rader utav färgglada redargummin formade av fantasin.
Rosa som molnen. Blåa som ängarna. Gula som haven. Formade av fantasin.
Trasiga i kanterna av för hårda krav och slängda i golvet i frustration, av att inte synas rätt. För hårt tryckta emot pappret.
Pojkarna är ifrån en helt annan värld. Kastar papperstussar och pratar alldeles för mycket. Tycker flickan som ritar drömmar i svart blyerts. Pojkarna vet inte om det än, men hon vet. Trots att hon aldrig säger någonting, för det är hennes egen lilla hemlighet där under sin blonda lugg med små flätor. Hon pratar aldrig, skulle aldrig öppna sig för någon annan. Hon ritar små prinsessor med ledsna ögon. Slott med björkstammar i svart och vitt. För hon vet precis hur hon vill ha det i slutet, där i fantasin.
Om du nu tittar upp på klockan och upptäcker att den knappast rört på sig alls. Som om tiden står still, trots alla små viftande barnahänder som söker uppmärksamhet. Utom just de där två små som ritar i svart blyerts nästan längst fram i klassen. Hon som finns där alldeles tyst och ändå aldrig syns. På riktigt. Det är så lätt att leta fel. Att lägga all energi på de som hörs. Eller som den lilla flickan med flätorna skulle säga, de som stör.
Men det skulle hon aldrig tala om för någon så att det hörs. Kanske skriva det längst ned på baksidan utav teckningen, men ingen tittar där. Det vet hon. Hon ler lite i smyg över att hennes hemlighet är bevarad.
Flickan önskar att hon slapp gå hem. Oroligt vrider hon sig på stolen. Börjar få allt svårare att sitta still.
Tittar ut genom fönstret och drömmer sig bort för ett ögonblick. Någon knuffar till henne och snabbt sänker hon blicken igen. Fortsätter rita med sin blyerts i svart. Föds vissa barn med trasiga hjärtan eller råkar de bara hamna helt fel? hur många gånger har du missat de som sitter tyst i ett rum fyllt av små viftande armar? Klockan ringer ut till rast. Stolarna gnisslar emot golvet, ljudnivån höjs till ett muller av oljud. Flickan vill hålla händerna för sina öron, men låter bli. Bäst att sitta still, tyst och still, tänker hon och ritar vidare. Allt snabbare, men ändå djupt koncentrerad. Vita hästar med vingar och döper den till silverfot. Silverfot som kan flyga över molnen.
Inom loppet av ett par minuter är klassrummet tomt. Så när på den lilla flickan med lugg och blonda små flätor.
Har du lagt märke till henne nu? Det var på tiden, för hon har ju suttit där hela tiden. Med svart blyerts.
Frågar du varför prinsessan inte är glad så svarar hon knappast hörbart:
"-hon har inte fått veta hur det känns än"
Svarar hon och lägger sin vänstra hand över teckningen.
För om du hade lagt en liten stund till att fråga henne hur hon egentligen mår.
Då skulle du inte ha frågat. Nu måste hon gå hem till en OTRYGGHET.
Jag var länge den lilla flickan och jag hade så gärna velat berätta. om du frågat.
Du och jag emot världen
Minns du att vi sa att vi för alltid
skulle ha varandra
på ett eller annat sätt
att du lovade mig att vi
skulle flyga till solen
på våra superhjältevingar
som vi aldrig hade
och vi skulle
aldrig någonsin
brinna
upp
men när jag nu går
ensam under våran sol
är det lätt hänt
att det regnar aska
åtminstone i mitt hjärta
för mina händer är
lätt brända i kanterna
och flagnar gärna
när de nuddar verkligheten
de där orden vi sa
tycks nu falla
platta till
marken
och nu när jag går
ensam i regnet
minns jag orden
de göms i skosulorna
och trampas på
det är lätt hänt
att man sliter av vingar
som man aldrig haft
det var du och jag emot världen
bara du och jag
Nu är jag hon som aldrig fanns
Tjugo sekunder är precis vad jag klarar av, ibland. Tjugo sekunder av överlevnad.
Dagarna har varit en sådan kamp att jag nog inte trodde att det skulle bli så svårt igen. Jag faller allt längre ned i ångeststräsket och om någon vet hur jag ska kunna ta mig upp igen, snälla tala om för mig. Tala om för mig hur jag ska kunna hitta tillbaka till ett "liv". Funderar allvarligt talat på om jag ska dra på mig kängorna och ge mig ut.
Vandra fram och tillbaka hela natten lång. För vad är en natt med ångest mer än smärta?
Hade ett litet samtal med mamma i telefon idag och jag kände att jag alltid är ett besvär, ett orosmoment och är det då så underligt om jag känner att jag inte skulle finnas. Hon säger att hon vet att jag kämpar varje dag, varje stund. Hon vet att varje liten grönsak är en kamp och hon vet, hon vet att jag mår inte alls bra. Jag försöker berätta om mina drömmar, men får till svar att hon aldrig skulle släppa iväg mig. Nu kommer jag hålla drömmarna för mig själv. Det sliter sönder hjärtat att få dem rivna itu som om de ändå vore hopplösa.
Hopplösa är precis rätta ordet. på drömmarna och på mig.
Vem är jag att förstöra andras liv? Vem är jag att finnas när deras glädje kan läggas på de som lever, verkligen lever?
Jag vill inte vara "hon som sitter innanför fönstret och tittar ut på de som hoppar hage".
En gång bodde jag precis utanför en skola och barnen lekte kull kring träden. Mysigt med deras skratt och liv.
Nu är jag hon som aldrig fanns hos er.. och jag har varit så ensam i mig själv hela helgen.
Påsken är över och nya dagar kommer. De ser likadana ut.
Jag vill vara fri!
