Dagen har snart smält samman till någonting som jag kan klämma ihop. Forma till vad jag vill och sedan gömma

långt, långt in i nedersta lådan. Känns ganska skönt trots allt. Jag andas fortfarande. Jag har knappast rört mig

ifrån stolen, mer än när smärtan blivit för påtaglig. Men jag är tålig..

Ringde upp min gamla kontaktperson och det som från första början bara var tänkt som en liten tanke ifrån

mig. Blev över en timme och skulle blivit längre om inte ett program kommit ivägen för henne på tv.

Själv bryr jag mig inte om tv:n utan sitter här och lyssnar på musik. Och skriver.

 

Varje gång som jag tänkt sluta. Har nya tankar kommit och det har fått mig att tänka, bara lite till.

Bara ett inlägg till, sedan. Vänta lite till bara. Som Alfons åberg.

Skönt att tillåta mig att få skriva lite. Mår bättre om jag skriver eller tecknar. Kladda lite som jag brukar säga.

 

Annars är det fortfarande kämpigt och jag väljer att hålla det mesta för mig själv. Lugnast så.

Mellan tankarna om hur jag vill bloggen ska se ut, trängs de svarta tunga tankarna fram. Eller de finns här

hela tiden. på telefon berättade jag att jag tror inte jag orkar må såhär dåligt länge till. Inte alls för att jag vill

dö eller planerar för det, men ändå. Tryggheten i att det kanske blir så. Jag är rädd för att sitta ensam och må

dåligt, om 14 år eller mer. Skrämmande tanke när jag inte klarar av mer än för ögonblicket nu.

Inte ens en dag i taget.

 

Jag längtar efter havet. Jag får inget syre här längre!

Vandra längs strandpromenaden och hoppa emellan stenarna och höra måsarna. Måsarnas skriiiiiiii.

Havsluften. Salt. Frisk. Frihet som i en liten ask. Ialla fall för mig.

"Tjejen som hoppade ut genom fönstret och försvann"

(biografin om en kamp mot anorexin och livet..) hihihiiii..

 

Tidigare under kvällen gick jag och pratade med Tintin. Som självklart pratade tillbaka på ett sätt som endast

söta små kaniner kan. Kom på mig med att jag kände mig lite, lite bättre då. Tills jag kom på vem jag var och då

föll jag tusen gånger hårdare igen. Är en kraftig viktminskning den enda knäppa lösningen på allt?

Jag vill inte ha den tanken. Den känslan, men den finns där. Som en trygghet.

Även om jag känner mig tjockare så tror jag att vikten gått nedåt bara de senaste dagarna.

Är det möjligt. Ja, allt är möjligt.

(utan att må bra tydligen)

 

Vart ska jag ta vägen med mig själv?

Nu ska jag läsa lite bloggar och vem vet jag kanske kan slita mig ifrån skrivandet. Kanske.. jag lovar ingenting.