Jagar efter min egen svans i hopp om lite liv i luckan
Ironisk överskrift. Det har varit enormt tungt på många olika sätt. Feberdagar, ångestnätter, livlösa skrik och resten av tiden har det varit att hålla alla känslor på så långt avstånd ifrån andra runt omkring. Låsa in dem och kasta bort nyckeln. Jag vet inte hur länge till jag orkar vandra omkring i tystnad. Ständigt slåss med anorexins klor kring min hals. Känner mig ensam och alldeles för skör.
Visst har mamma varit hos mig lite idag, men jag kan inte prata med henne så som jag vill. Så som jag skulle behöva. Det gäller att vara stark när omgivningen är bräcklig.
..men jag har inte den styrkan!
Orkar inte skriva mer, ville bara lämna några obetydliga spår.
Jag lovar ingenting mer än att jag finns
Vänskap..
Att veta att du finns för mig
Att veta att jag finns för dig
Att veta att tillsammans klarar vi allt
Med dig vid min sida känner jag mig stark
Du får mig att le när solen gråter
Du betyder allt för mig.
Tack för att just du finns!
Glöm inte bort att ta hand om varandra.
Jag försökte bli så liten att ingen kunde skada mig igen
Tillbringat dagen med mig själv. Inte kunnat sortera ut tankarna då de trillat ned i det där svarta, djupa hålet. Om varför allting blev som det blev, men det går inte att ändra på. Det var inte jag som tog det första steget. Det var aldrig jag som tog det första steget. Min anorexia blev ett rop på hjälp när min röst för länge sedan övergivit mig. Jag trodde på riktigt att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag
få vara ifred
Så fel jag hade. Kvar blev en ännu svagare tjej utan känslan av att minnas ett leende. Jag blev tom.
Tom och samtidigt så överfylld av minnen jag aldrig, aldrig vill kännas av. Det var inte jag som tog det där allra första steget. Jag blev knuffad. Föll och hade inte kraften att ta mig upp igen. Skrek när någon tog tag i min arm. Inombords kom tårarna. Salta tårarna. Det var inte jag som tog det där första steget och det var aldrig mitt fel.
Det var aldrig mitt fel.
Idag har jag vandrat runt ensam och slagit mig gul och blå av minnena som jag inte vill ha!
Kvar nu ser jag absolut inte någon tjej som är för smal och verkligen inte mager. Ångestskrik!
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självFör ett ögonblick kunde jag ana ett leende ifrån solen i mitt ansikte
Mina tankar är utspridda och allt jag kan fokusera på är ett vitt, blankt pappersark. Det ligger där och väntar på att bli överfyllt av livstecken. Bokstäver, ord, meningar, krusiduller och streck om vartannat, men jag tror att jag lämnar det precis så. Vitt och blankt. Återkommer senare eller imorgon, vem vet.
Det blev lite nya fotografier tills batteriet plötsligt var för trött och jag hade inget extra med mig. Jag hade sjunkit ned till marknivå, bokstavligen och hade funnit ett perfekt litet motiv.. men det gick ju inte.
Det blev lite nya fotografier tills batteriet plötsligt var för trött och jag hade inget extra med mig. Jag hade sjunkit ned till marknivå, bokstavligen och hade funnit ett perfekt litet motiv.. men det gick ju inte.
Kanske går förbi en annan dag. Det gjorde ont i rygg och ben, stack som knivar i höfterna för varje steg jag tog. Valde att ingenting säga för solen sken i mitt ansikte och visst log den lite grann.
I was talking to the man in the moon
Igår låg jag med den allra värsta huvudvärken. Tusen knivar hade vridits in i min hjärna och jag trodde att jag skulle dö så ont det gjorde. Mamma kom till min och den där promenaden som var planerad kändes långt ifrån möjlig. Vi åt en lunch tillsammans. På min tallrik låg färsk bladspenat, ett par champinjoner och pärltomater kryddat med örter och vitlök. Låter väl som konstigaste varianten kanske, men dels så har jag svårt att våga någonting annat och dels har jag en knäpp grej att ha vitlök på allt och ingenting. Jo, jag hade lite kokt blomkål också. Det hade jag förträngt! Mamsing hade mat hemifrån..
Tuppade av sedan. Gjorde så vidrigt ont!
Meningen var att vila huvudet ett ögonblick, men det blev längre än så.
Mamma satt i fåtöljen bredvid när jag öppnade mina ögonlock och efter en stor tvekan så fick hon med mig ut på en liten runda.
-"Vädra dig lite så att du får komma ut och få luft" sa mamma.
Natten som varit fick jag korta sovstunder lite utspridda, glad för det.
Idag skiner solen ifrån sin allra bästa sida så hon sitter och väntar på att vi ska ta oss ut. Kameran följer kanske med så återstå att se om det blir mig krypandes på marken eller inte. Skämt åsido.
Om någon undrar varför jag lägger upp ett ganska liknande foto som nyligen? Jag har fruktansvärt svårt att titta på mig själv. Speglar är det värsta jag vet! Jag hatar att se mig själv när allt jag känner och ser är
TJOCKA FETA ÄCKLIGA FULA jag.....!
Har lite egenterapi som jag har jobbat på i evigheter, så ni kan inte ana hur svårt detta är för mig!
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringNär man släpper taget tar man steget
God morgon världen. Lyckats sova i lite mer än tre timmar på lika många dygn. Dagen har inte riktigt vaknat till liv ännu. Tystnaden är total. En ny dag med nya möjligheter. Nya andetag. Tränger undan och stänger in känslorna som förstör den jag önskar att jag kunde vara. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt än, men funderar på att cykla ned till mamma senare när hon kommit hem. Byta perspektiv lite vore inte alls fel. Nu är det flera timmar tills dess så jag får se vad jag orkar med. Vill slå huvudet i väggen och sova lite till.
Funderar mycket på hur jag ska kunna vända på en nedåtgående spiral utan någon att luta mig emot. Är det ens en möjlighet, men det är väl endast jag som bygger upp mina egna murar. Medvetet eller inte. Av rädsla och förtvivlan eller är det för att jag inte har kraft nog till att riva den med egen kraft?
Jag vill ingenting hellre än att andas samma friska höstluft som ni.
Jag vill ingenting hellre än att sparka runt torra höstlöv på marken utan att varje rörelse i kroppen gör ont.
Jag vill ingenting hellre än att se världen med lika vackra ögon som ni har och slippa torka tårarna i solen.
Jag vill bara få vara lite mer som ni, fast ändå spara någonting kvar utav mig. Jag känner mig så vilsen.
Jag är vilsen..
Nu ska jag sätta mig ned och skriva ned saker "att göra" för är det någonting som försvinner vid svält så är det minnet. Hopplöst många gånger då jag ständigt glömmer bort allting. Mest av allting är at jag glömt bort hur man gör för att verkligen leva. utan rädsla över saker som gömmer sig bakom nästa sida i livets bok.
Det handlar om att våga släppa taget och falla fritt.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringI don´t ask for much just promise you´ll stay by my side
Alla behöver vi någon och någon behöver dig.
Jag behöver just dig.
Hur mycket orkar ett hjärta bära?
Begriper inte hur kroppen kan hålla sig uppe längre. Så trött att jag mår fysiskt illa och ändå kan jag inte komma till ro. Ständigt i rörelse och jag inser att det börjar gå åt helt fel håll. Känner att jag tappar all kontroll över både mig själv och allting runt omkring. Vet inte längre vem jag är, eller om jag någonsin har vetat.
Alla tankarna far runt och rummet snurrar.
Jag vill lägga mig och sova i tusen år, men denna grymma oro i kroppen.
Känner bara fett på hela kroppen mest hela tiden. Visst kommer det något litet ögonblick då jag ser lite annorlunda ut, för det kan inte vara så. Det där kan inte vara jag.
Mina ben är äckligt tjocka. Vågar inte lita på spegelbilden som skymtar förbi när jag inte kan stå still.
Jag försöker verkligen, jag gör verkligen det, men jag vet inte hur jag ska komma vidare!
Allting skrämmer mig och jag känner mig så liten, så liten.
Saker ni inte visste om mig
Jag vickar på fötterna när jag inte kan somna
Jag begravde småfåglar och husflugor när jag var liten
Jag döpte alla husflugor till Pelle
Jag klädde ut mig till en smurf med en stoppad strumpa på huvudet
Jag trodde länga att mina ögon var blå, men de är blå-gröna
Jag är 1.74m över havet och ändå ser jag inte stranden mer än i drömmarna
Jag älskar att fantisera om saker och ting
Jag är rädd för eld och djupt vatten
Jag har varit nära att drunkna i havet
Jag var många gånger livrädd när jag tågluffade
Jag ville bli författare, konstnär, delfinskötare och ridlärare när jag var liten
Jag drömmer om att simma med delfiner
Jag skulle vilja hoppa fallskärm och åka luftballong men
Jag är höjdrädd
Jag blir lite irriterad om jag upptäcker att de missat färga en liten detalj i tecknade filmer
Jag förstår inte vitsen med Ahlgrensbilar i olika påsar efter färg, smakar de så olika?
Jag är grym på pussel
Jag brukar sjunga på nätterna när jag inte kan sova
Jag tycker inte om när andra tuggar med öppen mun
Jag skulle ta med mig papper, penna och en kamera till en öde ö
Jag blev förtvivlad när min älskade Snobben trillade i en damm och mamma hängde upp honom i ÖRONEN för att torka
Jag vågar inte tända en gammal hederlig grill
Jag blir helt tyst när någon säger att de inte hör vad jag säger
Jag måste kämpa för att inte skriva världens minsta namnunderskrift
Jag funderar på att tatuera mig
Jag älskade att skriva långa berättelser när jag var liten
Jag har gått fram till en främling och sagt att han är söt
Jag längtar efter att göra snöänglar
Jag får lätt hicka av färska champinjoner
Jag är född skorpion och har en tvilling
Jag skulle vilja vara ditt gosedjur om jag fick välja djur
Jag undrar om det är någonting speciellt som just du vill veta om mig?
Plötsligt var de inte längre tre
Det var en tid sedan nu då några små ugglor fick lite liv här i bloggen. De glömdes bort och var länge endast tre små stackars ugglor, med en tom ram bredvid sig i hyllan. Tre små ensamma ugglor som inte visste vem eller vad som saknades.
Plötsligt en dag så kröp den sista lilla ugglan fram och idag tog jag mig tid att föreviga även den. Så nu är det fyra små ugglor som trivs fin-fint tillsammans, tätt intill.
Fyra små ugglor satt på en gren.
Jag sitter fast medans ni springer fritt utanför mitt fönster
Dagen vände snabbt ifrån lätt till tungt.
Jag vet verkligen inte alls vad jag ska göra med alla känslorna längre. På ett par sekunder så tycktes det som om hela kroppen svällde upp till en äckligt fet massa. Allt jag ville var att skära bort allting. Tårar.
Jag vet att det är helt omöjligt att gå upp i vikt sådär POFF! .... men känslan växte enormt! Just nu har jag pysslat lite och jag är inte alls nöjd. Får sova på saken och se hur det känns imorgon, kan ändå inte göra det klart nu. Måste torka till ordentligt för att inte förstöra allting totalt. Behöver nya pennor. Ingen lust alls att gå på stan och synas bland folk. Möta deras blickar och viskningar. Så trött på att de inte kan hålla sina åsikter för sig själva. Det är som om det vore tillåtet att högt kommentera personer som är s m a l a
Det är fruktansvärt jobbigt att höra alla dessa kommentarer, eller möta dessa blickar som skalar av mig min försvarslösa hud in på benen. Inte höjer jag rösten högt och påpekar vilken tjock människa som går där. Det är inte alls okej, inte alls. Varför kan de inte förstå att det gör ont?
Det är svårt nog att gå med äckliga tjock känslor när allt jag vill är att försvinna. Inte synas. Orkar inte.
Ögonen kokar av trötthet. Dagen blev inte alls som jag önskade. Inte alls och förlåt för att jag finns.
Känner mig så ledsen just nu. Om jag kunde inse då hur mycket livet skulle förstöras många, många år senare.. då skulle jag gjort allt för att skrika på hjälp. Ändå var det just det jag gjorde.
Skrek på hjälp, fast på fel sätt.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNext time you look at yourself in the mirror, instead of saying something negative about yourself say something positive
Fredagmorgon och det känns lite bättre. Hjärtat är inte lika tungt som igår. Började en sen kväll igår med att sätta på ytterligare en film. Vit Oleander som jag inte sett på så länge, men till slut stängde jag ändå av. Behöver sömnen och även om jag trodde att jag aldrig skulle kunna somna, så gjorde jag det. Och varför berättar jag detta helt ointressanta virrvarr? Morgontrött och frusen.. Mycket som jag både vill och behöver få gjort idag så snart måste jag vakna till lite grann.
Jag ska försöka hålla kvar denna känslan som jag har. Krama den lite lätt, men ändå lagom hårt för att den inte ska springa bort. Ni vet väl att känslor inte bits, de gör bara för ont om ni kramar er fast vid dem för hårt. Tänk dig själv om någon tar ett hårt grepp och vrider runt dig som en trasa. Det gör ju jätte ont och klart då att du skulle bita tillbaka! Idag ska jag försöka tänka positiva tankar. Försöka.. försöka..
JAG SPARAR PÅ KÄNSLAN OCH LÄGGER DEN I MIN FICKA.
Just know that everyone feels broken sometimes
Dessa tårar. Det var på gränsen att de trängde fram innan mamma lämnade mig ensam idag. Jag satt och svalde gråten med glansiga ögon. En klapp på kinden fick jag och ett hej då, vi hörs imorgon.
Sedan brast det totalt och sedan dess har jag verkligen kämpat varenda sekund för att orka stanna kvar.
Ringde ett samtal, men personen hade inte tid. Skulle ringa om drygt en timme. En timme! Jag kan inte vänta i en timme, klarar inte vänta i en timme! Vandrade runt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde tillbaka och sa att jag mår jätte dåligt, hon hörde min röst brista itu. Lovade att ringa så snart som möjligt och jag väntade, väntade.. väntade. Ringde igen för att tala om att nu går det inte längre, jag måste ut. Försvinna bort en stund. Vad möts jag av om inte en röst som säger att "återkommer efter kl.14". Ytterligare en timme!
Jag hade redan halsduken virad kring halsen och jackan på mig, under filten. Kängorna var knutna och redo för flykt. Likt ett jagat villebråd sprang jag ut i kylan.
Tårarna rann mest hela tiden. Hela dagen och nu vill jag helt skrika av förtvivlan att jag orkar inte längre!
Tänkte inte skriva något inlägg idag. Skulle bara bli ledsamt och trist. Ville bespara er det, men kände att lite var jag tvungen att få ur mig ändå.
Imorgon har jag ett pyssel som måste bli klart. Tanken var att göra det idag, men det blev en heldag med tårar.
Like diamonds in the sky
"Beautiful like Diamonds in the sky" musiken dunkar i högtalarna och jag försöker tränga undan verkligheten. Vandrat runt och städat hela kvällen, inte kunnat tillåta mig att sitta still. Balkongdörren står öppen, så jag "värmer fåglarna" som någon en gång sa. Jag älskar sommarvärmen, men på nätterna så måste jag ha dörren öppen. Det ska vara så kallt som möjligt näst intill. Självklart packar jag in Tintin så hon har det varmt och gott och inte står i drag. Dessutom så tycker hon om att sova bakom sina filtar, vaknar lagom på morgonen till sin lilla frukost. Nu spårar jag visst ur helt.. kvällen har varit s v å r
Vet inte om jag ska sätta på en film, krypa ihop i fåtöljen och försöka sova eller vandra runt tills det bildas spår i golvet. Skulle vilja ringa till någon, prata ur mig lite. komma på andra tankar.
Men ibland kan en telefonlur kännas så väldigt, väldigt tung.
Kommer på mig själv med att jag fortfarande har så svårt att se mina egna händer! Att stå framför en spegel är näst intill omöjligt, jag blundar när jag borstar tänderna och när jag duschar. Helst i mörker. Hudkräm är det svåraste jag vet! Luktar gott och jag har några favoriter, men det är sällan som jag vågar använda dem. På armarna går det bra och ovansidan på händerna, men INTE handflator och fingrar! Jag vet varför och jag försöker att intala mig att det är okej.. Jag ska klara det så småningom. Jag ska klara det.
Någon som läser detta tror jag väl att jag är helt knäpp? Det bjuder jag på (jag vet varför..)
Hur ska jag komma vidare utan att ha någon att ventilera med?
Jag känner mig som en trasdocka. Söndertrasad. Utsliten. Bortkastad. Utnyttjad.
Ikväll är det riktigt, riktigt jobbigt!
Jag vill så mycket mer än det här
Fryser. Känner mig tom på ord samtidigt som alla tankarna trängs och skapar ett totalt kaos.
JAG KLARAR INTE BALANSERA LÄNGRE!
Varit ute en och cyklat, mest för att jag bara måste. Oron som kommer om jag inte är ute någonting alls, den går inte att beskriva. Jag vill inte ha det så här längre, jag vill inte, men vart ska jag ta vägen? Läggas in med rullstol som ens bästa vän, nej det tar verkligen emot. Jag vet att det är anorexin som skriker det i mitt huvud, jag vet att det är rädslan som styr, men hallå! Så väldigt smal eller mager är jag ju inte. Kan inte vara så.
Mamma ringde nyss. Hon har fullt upp med sitt (inte hennes ord utan mina känslor), så när hon frågade om vi skulle ses idag svarare jag att vi kan hoppa över. Jag vet att hon behöver vila innan hon ska vidare om några timmar. Lite orolig över hennes rygg. Blir röntgen i nästa vecka.. och själv vågar jag inte ta mina mediciner för urkalkat skelett. ANOREXIA JAG HATAR VAD DU GÖR MED MIG!
Mamma frågade om jag fått i mig någonting idag?
-"ja mamma jag har ätit lite.."
(inte ens de kokta grönsakerna har jag klarat av)
Jag vill inte ha det så här längre! Ensamheten, mamma är nästan den enda som jag träffar, utan henne vore jag ingenting eller ingen alls. Ett tomrum av ångest. Jag känner sådan förtvivlan och förlåt för mitt deppiga inlägg, men jag kan inte alltid vara tyst och stänga in allting. Mamma, jag vill ju kunna prata med henne om allt och jag kan det nästan. Nästan.. inte att jag känner mig som den tjockaste och fulaste människan på jorden och att jag tycker att jag behöver gå ned i vikt. Det känns så!
Jag vet att det är en känsla, eller jag försöker inbilla mig det. Att det är en känsla likväl som hos någon annan.
Det är så svårt att få ihop när känslorna tar över allting. När de är så starka som nu!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självDu är vacker för den du är
Dagen började med den allra värsta ångesten. Den som trasade sönder all min lilla livslust, att vara mig själv. Jag ville bara få försvinna ifrån allting och aldrig, aldrig komma tillbaka igen. Det finns inte ord för hur ONT det gjorde att leva. Till vilken nytta liksom.. usch det har varit så kämpigt!
Jag klarar inte av att hela tiden sitta och hålla allting inom mig, för att inte oroa de som finns bredvid mig. Så fort jag ens yttrar det allra minsta om hur jag mår innerst inne, rasar hela deras livslust ifrån dem och jag mår ännu sämre. En ond karusell som jag inte kan ta mig ur. Nu orkar jag inte hålla allt inom mig längre, det går inte!
Jag får ingen samtalsterapi på grund av min alldeles för låga vikt. Så nu finner jag tyvärr endast en lösning, att stänga in mig en tid och SKRIKA & GRÅTA mig halvt medvetslös som man brukar säga.
För att sedan försöka hitta lite nya krafter till att stänga in och låsa in känslorna igen.
Nu känns det trots allt, för jag säger trots allt.. lite bättre. Lite nyfödd med ännu mörkare färg i håret och lockar som hänger nedför axlarna. Trivs jättebra och den första färgningen som jag precis börjat vänja mig vid, känns nu alldeles för ljus, trots att jag var så blond tidigare. Nu är det en varmare ton och jag tror att det gör det mesta. Jag passar inte alls i kalla toner (jag brukar säga att jag är född i fel kontinent, älskar sol & sommar).
Kanske har jag ett litet varmt hjärta där inne någonstans?
Nu väntar jag på att mamma ska äta klart sin lunch för att sedan komma till mig en stund. Måste få hem nytt hö till lilla Tintin. Solen tittar fram och även om det är kallt ute så ska det bli skönt att röra på sig. Anorexian som talar till mig, jag vet, men jag orkar inte längre stå emot. om jag ska vara lite extra positiv så har jag ialla fall inte traskat runt sjön på morgonen. Litet pluspoäng till mig där. Det är jag väl värd?
Och glöm aldrig bort att just Du är Vacker precis som du är!
(att det ska vara så svårt att våga tro på sig själv)
Om ni kunde känna min smärta rakt igenom orden
-"Kämpa!"
-"Försök!"
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig självSäg att du behöver mig lika mycket som jag behöver dig
Jag har aldrig vågat göra som de säger även om jag aldrig slutat be om råd. Det kan gå dagar och veckor utan att jag vågar höja min röst lika mycket som jag borde. Jag vet att jag lätt fastnar i min egen fälla och allting som jag borde sagt ligger och gror i sin egen ångest. Jag måste lära mig att ta lika mycket plats som alla andra och allt jag önskar är att jag vågade lita på andra, då när livet för första gången balanserade på en tunn lina.
En lek på liv och dör, jag förstod det inte då.
Jag är den jag är och jag önskar att jag betyder lika mycket för dig som du betyder för mig.
Du behöver inte förstå så länge du inte lämnar mig ensam igen. Snälla stanna kvar för det är nu som jag behöver dig minst lika mycket. Om inte mer.
Det är svårt att våga balansera rätt när jag står på egna ben och vacklar. Inte så stark som du tror.
..men om du tar dig tid att titta bakom mina höga murar så skulle du se mig sitta där och vagga fram och tillbaka i hopp om att trösta mig själv. Rädslan finns ständigt närvarande. Att bli övergiven. Ensam.
Jag måste lära mig att jag är lika mycket värd som andra. Trots mina skavsår och mina brister, kanske just på grund av dem. Det är dem som är en del utav mig och jag vill bara få bli älskad och saknad, precis som du.
Tröttheten finns ständigt närvarande, men jag ska göra så gott jag kan att ta mig till lilla mamma senare. Syster och tvillingbror kommer också och killarna bus. Ett fasters hjärta kan inte bli mycket lyckligare än när jag har deras kinder emot min! Jag ska nog vila en stund innan dess, även om oron vill driva mig ut. Rörelse.. rörelse.
Det leder ingen vart, så jag måste intala mig att det är vila kroppen behöver allra mest.
Idag är det en ny dag och jag vill att den ska bli så bra som möjligt. Det gäller att ställa mig rakryggad upp och viska (lite försiktigare än ni skulle gjort..) att jag är fin precis för den jag är.
Det gäller att skaka av sig alla andra tankar och känslor!
Vi får göra det tillsammans.
Jag är så rädd för att du aldrig behöver mig lika mycket som jag behöver dig. Att bli bortglömd när jag stänger in mig i mig själv, men det är då jag behöver få höra att du behöver mig. Jag vill känna att jag är viktig, lite.. lite viktig för någon.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpDagar då kudden känns som ens enda vän
Det bränner under ögonlocken och snart får jag känna mig besegrad av tröttheten. Skulle jag försöka hålla mig vaken länge till kommer jag bokstavligt talat att gå i väggen. Det har liksom hänt. Pinsamt, men ingen som ser.
Varit ute och hämtat hem lite fler mediciner och efter alla turer hit och dit så säger apotekaren:
-"Det är en alldeles för hög dos!"
Jag förklarar att den har jag haft många år och (i tysthet tänker jag att aldrig att någon bryr sig om vad jag knaprar för piller eller inte) övertygar om att det inte är en ny sort. Att doseringen stämmer. Nu tog jag endast ut en sort, utav alla andra som jag har. Det skulle klubba ned vilken häst som helst, som inte är van.
I våras ringde de ifrån sjukhuset och ville att jag skulle komma och läggas in på direkten. Alla var så oroliga, men nu är det ingen som bryr sig det minsta längre. Inte för att vikten har gått uppåt precis. Inte för att jag har blivit piggare, starkare, gladare eller för att det skulle vara enklare att äta.
Nej, jag är och känner mig så bortglömd.
Trillat emellan olika läkare. Ingen som bryr sig och hur ska jag ha ork till att ropa efter hjälp hela tiden. I dagens verklighet så måste man vara stark för att orka kämpa med anorexia, eller andra sjukdomar som kräver så mycket stöd. Att inte behöva ta varje strid på egen hand.
Jag brukar aldrig skriva någonting om mat och ångest så precist, men nu måste jag få lite av ångesten ur mig.
Bestämde mig för att äta en apelsin på morgonen. En del av mig insåg att det var någonting som jag behövde, som både kropp och hjärna behövde för att orka. Hjälp vilken ångest jag fick av en egentligen inte alls farlig apelsin. Jag vet att jag inte sväller upp av den, men KÄNSLAN fanns där som all världens krig inom mig!
En del dagar, eller en del dagar så känns det bättre. Då kan jag se att mina "anorektiska ögon" är totalt snedvridna och gör allt i sin makt för att lura mig på fel spår. Då kan jag nästan bli rädd för vad jag gjort emot mig själv. Sedan kan det växla lika fort igen och de där anorektiska ögonen är de enda som styr.
Skriker åt mig att jag är fet - ful - tjock - äcklig - värdelös.
Det gäller att göra allt i min makt för att inte tro på de orden.
Jag duger lika bra som någon annan. Min kamp har varit väldigt lång, men jag tänker inte ge upp.
Nu trillar ögonlocken snart ned. Somnar nästan av att blinka ett tusendels för länge..
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Kalori-lureli Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
