Snart börjar det om igen

 
Du.. just du som nu sitter och läser här. Du är speciell och jag önskar dig ett Gott Nytt År.
 

 
Vaknat upp till en dag med frost och kyla utanför mitt fönster.
Igår försökte jag att skriva ett inlägg, men alla bokstäver flöt ihop och efter att raderat om och om igen,
då det endast blev en gegga utav ord som jag inte begrep mig på. Jag gav upp.
Så trött, så trött.
(tror nog att jag satt och somnade till flera gånger..) Det blev en tidig kväll, strax efter kl.19:00 sov jag.
 
Drömde om min syster.Aj aj vad det gjorde ont att vakna!
Hon finns inte längre här, finns inte längre här!
Det blir inte så mycket skrivet just nu, även om jag skulle vilja och även om jag känner att det finns
mycket som tränger på bland tankarna.. jag behöver ändå vila.
Lite till.
 
Om jag inte kommer tillbaka senare så vill jag passa på att sända tusen varma goa kramar
och en önskan om
 
Ett Gott Nytt År!
 
Mamma kommer till mig senare. Skönt. Efter att hon fått flera undringar kring nyåret, men sagt att hon
tänkt vara hos mig.. då har de förstått. Vilket känns skönt.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket hon betyder för mig.
 
Om jag har några förväntningar inför det nya året?
Nej, jag vågar inte riktigt ha det. Visst kan jag hoppas och önska att det ska bli ett bättre år.
Att jag ska få må lite bättre. Att anorexin ska tyna bort, bli svagare, KVÄVAS SAKTA.
Drömma om att mina flashbacks ska försvinna, att jag ska slippa flyga upp till taket utav rädsla då
ett visst ljud stör tystnaden.. eller om jag ser någon ha ett visst par skor, en viss skjorta, en viss frisyr eller
det räcker med att det är liknande.. liknande.
 
Då fryser jag till is och glömmer bort att andas.
Då är jag åter tillbaka till precis då allting hände. Då börjar allting om igen.
Jag vågar inte önska mig för mycket om ett nytt år, jag är så rädd att falla hårdare då, igen.
 




Faller jag?

 
Kom på mig själv med att vandra runt köksbordet, lite smått irriterad över att mitt golvstaffli tar plats just där,
mitt i vägen för min ångestväg genom tid och rum. Kom på mig själv med att vandra fortare och fortare,
längtade och saknade en personals trygga famn som hindrade mig ifrån att springa bort.
En medpatient som i skratt blandat med tårar och oro jagade mig fram och tillbaka.
En katt och råttalek på liv och död.
..just nu vet jag inte vad jag vill.
 
Fått ett mejl ifrån sjukhuset idag. Frågor om vad jag verkligen vill, behöver, klarar av.
Vilken hjälp de kan ge mig och tusen andra frågor.. har en del att tänka¨på, men jag kan inte koncentrera
mig alls. Dumma ångest-panik-tårar-känslor som jag vill stänga långt in och sedan kasta bort.
 
Jag klarar inte av dem just nu. Klarar inte av dem längre, inte alls!
Är jag på väg att falla eller är mina fet-fula känslor de som är sanna?
 
Vet bara att jag inte mår bra.
Mår inte bra alls, inte alls.
 




Bara så det är

 
Hon säger att hon inte bryr sig
men ögonen berättar
någonting helt annat.
 
Är det så lätt att
glömma bort mig?
 




Du slet loss stjärnorna

 
Jag minns fortfarande
natten då du
slet loss stjärnorna
från min himmel
och slängde dem
framför dig
 
jag minns fortfarande
natten då du
slet loss stjärnorna
från mitt hjärta
och trampade
på dem
 
jag minns fortfarande
natten då du
slet loss stjärnorna
från mina drömmar
och krossade
mig
 
för att sedan
plocka upp flisorna
i din hand
och strö ut dem
i sanden
 
och säga
ibland måste man döda natthimlen
för att få en morgon
 
så jag slet loss stjärnorna
..och dog
 




Jag vet inte vad jag vill säga dig

 
Nu när året närmar sig sitt slut så tycks tankar alltmer dras till vad som varit, vad som aldrig blev vad
jag önskat. Är det någon mening med att tänka framåt, när jag ständigt snubblar över känslorna och
hindrar mig själv att leva. Jag måste kanske inse det nu.
Finns det någon som hindrar mig ifrån att leva, så är det jag eller..?
 
Jag har ändå inte valt anorexin. anorexin valde mig som ett sätt att överleva!
 
Vem har tänt den stjärnan som försöker ge mig tröst om nätterna?
Hur länge ska jag behöva brottas med all denna smärta jag aldrig blir fri ifrån?
Börjar känna en viss hopplösahet nu. sömnen känns skrämmande när det blir mörkt. Som om mörkret får
tillvaron att rasera fortare. Övertygad om detta, sitter jag sömnlös, vaggar mig tröstlös fram och tillbaka.
Träffade min tvillingbror en liten stund idag. Lille sonen var med och jag smälter av hans ögonglimt.
Det finns så mycket som jag skulle vilja prata med min tvillingbror om.. vet inte vart jag ska börja.
 
Skulle vilja säga till alla som jag känner, förlåt för att jag mår så dåligt. Förlåt mig. snälla förlåt..
 
Plötsligt vek sig benen under mig. Tröttheten var ett faktum.
(inte kan det varit så att jag är för svag i kroppen, allt jag känner är.. fett)
 
Snart är det nyår. Natten emellan två år och då alla tårar är tillåtna. Det är då mina dagar blir tydliga.
Det är då allting syns i ett annat ljus. Dagsljus.
Jag har insett hur fast jag är i mina egna regler, mina egna galler och lås. Så fort någonting ändras eller inte är
som det ska vara.. då kommer ÅNGESTEN! PANIKEN!
Ligger saker på fel plats, en centimeter för långt till vänster, märker jag oron. Rädslan.
Jag är fast och jag vet inte hur jag ska ta mig loss.
 
....................................... jag är meningslös..
 
Jag vet inte vad jag vill säga dig, men jag önskar att jag kunde få en liten del utav liv.
(nu kommer gråten tillbaka igen)
 




Be mig inte att sluta gråta om du inte känner till vad jag känner inuti

 
Jag såg en stjärna falla och jag ville tro att morgondagen blir lite ljusare.
Det har varit så många tårar och snälla be mig inte att sluta gråta om du inte känner till vad jag
egentligen känner. Om du inte vet vad jag brottas med utan att jag uttalar varje ord högt.
 
När läpparna börjar skaka och tårarna snabbt fyller igen varje ådra i ansiktet
och tränger fram i gråt. Jag försöker böja ihop kroppen och dölja all min smärta för att ni
ska slippa se, hur ont det gör i mig.
Det tar för mycket kraft att hålla det inne. Kroppen spänd i båge, skrik kvävd för att passa in i andras ramar.
Jag har lärt mig att låta dem gå sin egen väg.. tårarna.
 
Julen är nu snart slut. Jag räknar ned dagarna tills året är slut.
Jag vet inte om jag någonsin vågar hoppas att anorexin lämnar mig ifred.
 
Att drömma är som att hoppa ifrån ett berg och förväntas landa i en dal av lycka.
 
(är det inte bättre att stå kvar)
.........men jag vill, vill, vill, vill LEVA!
 




Jag hinner inte riskera mitt hjärta

 
Här står jag still
här är jag den jag aldrig önskat
tiden rinner ifrån
 
och de ögonbick jag jagar runt hörnet
 finns inte längre kvar
 när jag når fram
 
jag sparar några andetag
sparar lite tid över
till mig
 
jag hinner inte riskera mitt hjärta
 




Inte den jag borde varit

 
De andetagen som ni försöker få mig att andas, förvandlas till dödsskrik i mig. Jag har sprungit i så
många mil nu. Sprungit åt fel håll. Ni har offrat så många stunder, så många dagar vid min sida då ångesten
fått mig att göra allt för att så mycket som dricka ett glas iskallt vatten med sugrör. Ni har sagt så
många gånger att jag blir bara mindre och mindre, då jag har känt mig helt tvärtom.
Ni har försökt möta min blick, men den som tittat skrämd tillbaka är anorexin.
Jag har glömt bort vem som jag borde ha varit. Glömt bort vem det är jag saknar, men hon finns där
någonstans långt inuti.
Om du leter efter mig så hoppas jag att du en dag snart finner mig! Ge inte upp mig!
Om jag letar efter någon som stannar kvar, trots att fel del utav mig följer dina steg framåt i livet.
 
Jag vill lita på dig. Vill våga lita på dig när du säger hur fel jag ser.
Jag vill leva för stunden utan att styras utav ångesten och rädslan, men den driver mig bort ifrån er.
Den driver mig bort ifrån mig själv. Om jag skulle följa mina känslor just nu, bli inte rädd när du finner mig
ihopkrupen på golvet och skakar i gråt.
Jag vill kunna dela andetagen som ni tar, men hindras på vägen. Snubbeltråd över minsta kliv rakt fram..
Bäst att följa stegen bakåt igen, de välkända och snåriga. Fulla utav fallgropar, men jag kan inte förstå
vad det skulle spela för någon roll?
 
Jag är trött på det här nu. Att aldrig komma någon vart, så jag kan förstå ifall ni tröttnat på mig.
(visst är det bättre att lämna mig själv än att bli lämnad utav er)
 
Livet går ur mig.
Jag märker ingenting, för jag har.. ingenting.
När ni sitter tätt intill blir jag ofta tyst och försvinner långt in i mig. Dit där det är svart och inget ljus når fram.
Klockan är sent. Ute har stjärnorna slocknat för länge sedan. Kanske just du undrar om jag andas nu?
 
Ibland vet jag inte om jag vill.
Håller andan och räknar alla stunder som borde varit mina minnen nu, men som aldrig blev till.
Känner osäkerheten växa i mig. Plötslig enorm SAKNAD efter min tvillingbror!
Den delen av mig som är du är det största som jag behöver. Tåren kommer.. för dig.. för oss två.
Ett liv som för mig kunde sett så mycket annorlunda ut. Någonting som blev så fel.
 
Jag är rädd för ensamheten. Att vara utan känslor eller fylld utav de som är fel. Livet rinner ur mig och det
finnns ingen plats kvar för mig. Drömmer mardrömmar om att alla springer ifrån mig eller att någon står
beredd att skjuta mig i huvudet så fort jag öppnar dörren hem. Mardrömmar som jagar mig när jag sover.
Flashbacks.. minnen som jag inte vill ha kvar.
Jag har fått frågor om vad som ligger bakom min anorexi. Har inte orkat svara rakt ut, bara få ord..
Paniken kryper fram vid tanken på över att sätta ihop bokstäver till ord, till meningar om allting där emellan.
 
Jag har alltid varit hon som tyst kröp längs väggarna och bad om ursäkt för att jag fanns.
Hon som önskade att alting var på låtsas då, på låtsas nu, på låtsas ännu.
Mitt första starkaste minne om att jag var tjock var då vi skulle ta klassfoto klass 1A på lågstadiet.
Det var aldrig så, kan jag se nu, men jag ville inte veta av kroppen. Kände äckel av att lägga mina
händer på benen. knöt ihop fingrarna hårt, försökte att stå ut.
Jag ville aldrig höras eller synas hemma eller i skolan. Trodde att allt var mitt fel, det var så han sa.
 
..långt innan dess då helvetet bröt ut.
incesten började och jag försvann med den.
 
Det har följt många, många år därefter. Mycket vet de flesta ingenting om, så jag känner mig inte stark nog
att berätta om det öppet här. Jag kan säga så mycket att jag inte ens vill försöka tänka, känna eller minnas
allt som jag varit med om och hur många det varit genom alla dessa år. Nu har jag flyttat igen.
hoppas att det är sista gången utav den orsaken....................................................................................
Jag har kämpat med maten nära på hela livet, men det var kring -87 som jag blev allvarligt sjuk i anorexin
 och här kämpar jag kvar fortfarande. På samma ställe.
 
Även om jag inte ser det alla andra säger att de ser.
(ibland behöver verkligheten se verkligheten lite tydligare än såhär)
 
Anorexin har vunnit en tävling, men jag har förlorat mig själv.
Jag vågar inte sträcka ut mina händer, rädd att ingen tar emot dem.
Om jag faller. När jag faller.. tar ni emot mig då?
 
Jag tränger undan tomheten och ger mig själv ett helt annat ansikte. Visar verkligheten en annan sida.
Klipper alla band för att slippa bli sårad.
 




Sommarsång till dig

 
Jag sjunger en sommarsång till dig, syster
och hoppas att du hör
havsmelodierna
mina läppar formar som
en hyllning till dig
 
jag samlar blommor i en korg till dig, syster
och hoppas att du ser
midsommarblommorna
mina händer plockar som
 en gåva till dig
 
jag vandrar barfota på grusvägarna, syster
och hoppas att du känner
pulsslagen
mitt hjärta andas
när jag tar din hand i min som
ett kärleksmotiv till dig
 
jag samlar snäckor längs havets brus, syster
och jagar din skuggbild
på stranden
då dina fotsteg raderats bort
 utav mina tårar
 
jag saknar dig så, syster
saknar dig
 




Du lever i evigheten nu


När jag drömmer
om att få röra vid din hand
och känna dofter av liv
i dina andetag
 
då jag i min ensamhet
tappar alla tårar och inser
 
du har vandrat färdigt nu
och gatorna saknar liv
 
dina ögon är stängda
för världen
men när jag skådar
ut i frostnatten
ser jag dina blickar
 
lysa lika klart
som stjärnorna och månen
 
 
du lever i evigheten nu
 




Diamantpärlor bakom dina ögonkast

 
Under fallande stjärnors sånger
i bitande frostnätter
står du likt en staty
på hallgolvet
 
medan jag
stänger ytterdörren
 
..ditt eko
skriker
alltför hårt
mellan husväggarna..
 
och jag rör vid din hand
i hopp om att du
ska bli medveten
om att
 
diamantpärlor
är vid liv
 
bakom dina ögonkast
 




Dansar du med mig får du någonting att sakna



Hur många ljus ska jag tända för att ni ska se att det kommer tårar nedför min kind?
Att bakom min tystnad döljer sig små, små sår och flera alldeles för djupa.
Vaknade av att mamma ringde. klockan var närmare 11:00 på morgonen och jag var så trött. Det blev
många tårar på julaftonens kväll. Kroppen blev krympt, sådär ihopskrynklad som den bara kan bli om jag
gråtit i flera timmar, utan att blivit slätstruken lika många timmar efteråt. Lika länge klappad på kinden och
tröstad.
Gulliga mamma var den som satte sig bredvid och tröstade, som förstod. Hon vet.
Hur ska jag någonsin kunna tacka henne för att hon funnits, stöttat, tröstat, lyssnat och orkat med under
alla dessa år? Genom mina otaliga år på sjukhus, anorexikliniker fram och tillbaka, fram och tillbaka..
Hon är den som oftast fått höra min förtvivlande röst, kvävd utav hulkande gråt om att jag inte längre
orkar kämpa med anorexin. Ord om att jag inte alls tycker om mig själv. Det är hon som oftast råkat se mina
ärr, hört om alla mina självmordsförsök. Det är hon som har vetat att jag haft en "stående biljett" till akuten
då turerna blev mer regelbundna än någonting annat i min tillvaro.
Allt rasade ihop då.
 
Lika mycket för henne som för mig, fast på olika plan.. men ändå så lika.
En mor ska inte behöva se sitt barn lida så.
 
Jag säger ofta att jag älskar henne, med tal eller ord på papper. Små snirklika bokstäver på fina papper.
Hjärtat vrider sig, halsen slås i knutar, kroppen skriker vid blotta tanken på att förlora henne!
Den dagen, den dagen är jag rädd att jag inte orkar längre och det gör ONT!
 
Idag har jag varit hemma hos mamma. Somnade i goaste fåtöljen. Vi var borta vid graven, tände ljus.
-"Nu orkar jag inte gråta mer!" ..ändå ville tårarna fram emellan varje ord, varje bokstav.
LIVET ÄR INTE RÄTTVIST!
Det är inte rättvist att cancern tog min syster ifrån mig, ifrån oss. Inte rättvist.
Varför kan inte jag få ligga där istället för min syster?
 
Om jag kunde byta plats med henne, då skulle jag inte tveka. Hon är mer saknad än mig.
Syster.. syster KOM TILLBAKA till mig!
 
"dansar du med mig får du någonting att sakna..."
 




Julen lurade mig igen

 
Jag satt där i soffan och försökte trösta mig själv. Ville inte att de skulle komma, de igenomträngande
tårarna, men jag var totalt chanslös. Tillbringade lite mer än 3 timmar bland de andra och utav dem så
grät jag i 3 timmar. Gick undan ibland, låste in mig på toaletten. Annars satt jag där och lät tårarna trilla
nedför mina kinder. Läpparna darrade och jag kände mig osynlig. Betydelselös..
Hade känslan redan under morgonen.
 
Tvivlet om varför jag ska finnas?
Jag är en liten svart fläck i andras synfält.
 
Fick skjuts hem. Orkade inte med julklappsleken, brydde mig inte.
(men visst skulle jag varit strålande glad över en utvald tändsticksask med snäckor på)
Mamma var ledsen över att hon inte köpt någonting till mig, att jag gav henne 5 böcker. Jag har sett ut
dem en längre tid. Tänkt att hon skulle tänkas tycka om dem. Ville ge dem till henne för att jag älskar henne!
 
Nu grät jag inte över några julklappar utan såhär mådde jag redan intatt och på morgonen.
Tvivlade om jag gör någon nytta alls?
Vet ine hur många gånger som jag tvivlat. Verkligen tvivlat och jag dras allt längre ned nu.
Till avgrundens mörker.
 
Hur ska jag våga äta och dricka!!?
Tröttheten slår emot mig kikt en fjärlispuppa.
 
Det blev ett kort och ogreppbart  inlägg idag.
Jag vet, jag är hopplös.
 




Förväntningarnas dag..

 
Julafton. Inväntar tiden då jag åker för att invänta tomten med luvan på sned.
Barn som med stora mörka ögon nyfiket tittar fram bakom en stol och sin lilla hand i en trygg vuxens hand.
Den lilla handen inlindad i en stor. Stark. Det är så det ska vara, borde vara.
Förväntningarnas dag för de små. För de som aldrig blir stora utanpå.
 
När kommer jag att minnas vad som verkligen hände då, den julen allt blev svart.
Jag slutade äta. Sedan blev jag totalt fast i anorexins klor. Anorexin blev min enda trygghet när den
vuxnes händer för alltid blev mina fiender. Att aldrig kunna lita på.
Ordet trygghet försvann eller blev då tydligt. Känslor som skavde.
 
Höftben skaver emot madrassen. Ryggraden späns i en styv båge. Redo att avfyras, falla isär.
Flaskor som krossas i barnets lek. Rop förvandlas till skrik. Lek blev allvar.
Förväntningarna förvandlas till förtvivlan.
(tro inte att jultomten är snäll då masken åker av)
 
Nu vill jag inte kännas vid det lilla rädda barnet, hon gömmer sig intill väggen.
Vid sidan av de andras liv spolas hennes liv bort. neeeej jag vill inte minnas! VILL INTE!
 
Jag har inte kunnat koppla av inatt. Sömnen får komma sedan.
 
Balkongdörren står öppen och jag fryser.
Det är julafton.
 
 
 
 




Skrapa bort dammet i dina ögon

 
Svartvita kontraster
avslöjar spegelbilden
från dina ögons kolmörka pupiller
 
svartvita kontraster
emot skavda höftben
längs kroppens linjer
 
skrapa bort dammet
i dina ögon
och ta tag i din framtid
 
som flyter ut i dina
tårars djup
 




Låt mig få bära dig på mina axlar


Älskade vän, dagen har blivit kväll nu
solen går just ned bakom trädtopparna
 lämnar små rosa molntussar
kvar utanför ditt fönster
 
och du kan höra himlen sjunga glädje in i dina öron

 
älskade vän, jag ser din gråt
 tänk om jag kunde torka bort dina tårar
fylla ut din själs tomhet med kvällens värme
och blåsa helhet in i ditt trasiga hjärta
 
älskade vän, jag skulle verkligen göra det
om du bara lät mig komma innanför ditt skal
men du lämnar mig utanför och det enda jag vill
 
är att knacka hål på tystnaden
 
älskade vän
snälla vad du än gör
lär av mina misstag
och bli inte som
 mig
 




Mina revben är vackra, ser du inte det?

 
Jag är beroende av henne
hon är den drog som jag måste ha för att
uthärda livet
men jag vet att jag går åt fel håll
när jag springer och rusar efter hennes nåd
i min strävan efter perfektion
 
jag är vilsen i en sjuklig värld
 svälten är min enda strategi för överlevnad
där kalorier och fettinnehåll är det enda som räknas
och jag kan omöjligt lyssna på vad du säger
när spegeln endast säger mig en sak
 
att jag är ful och fet i en obotlig kombination
 
jag kan aldrig någonsin väga för lite
men när hungern blir en tomhet
och jag förloras in i en smärtsam tillvaro
där jag mister min talförmåga
och sakta tynar bort inför era ögon
 
då blir det..
 en okontrollerbar vardag
när vågen har blivit mitt dagliga bröd
 
 
men mina revben är vackra, ser du inte det?
 




Får jag önska mig?

 
Om så bara en liten sak. Om jag fick önska mig en liten julkapp så vore det ditt leende.
Jag har insett att jag måste slänga bort mina prestationskrav nu. Varken tid eller ork räcker, mina
förväntningar är för stora och de är just det.. bara mina.
Ingen annan förväntar sig allt det som jag kräver utav mig själv. Måste lära mig att bara vara.
Andas i mig själv lite grann. Varför måste det vara så svårt?
Än är jag inte klar med julklapparna, trots att vi inte direkt byter längre.
 
Ska vi byta julklappar med varandra?
Du får mitt leende ifall jag kan få ditt? Får jag önska mig det i julkapp?
Ett vackert leende i ett paket med röda sidenband.. ja ditt leende.
 
Den senaste tiden har jag varit inbodd hos en massa oroliga, ledsna tårar. Läppar som har vinklats nedåt, åt
helt fel håll. Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att snälla oroa dig inte för mig.
Oroa dig inte så, jag klarar mig säkert lite till. Jag är en seg rackare.
Det är ANOREXIN som gör mig svag. Okontrollerbar i en kaotisk tillvaro, fasttyglad utav regler.
Inte äta, inte dricka, inte stå still, inte vila, inte leva, inte andas, inte vara.. bara jag.
 
På min bokhylla står ett fotografi som föreställer min syster. Min änglasyster som inte finns här längre.
Att åka hem till henne och fira jul, utan henne, gör ont. Att andas i de rummen som borde vara hennes.
Det är hennes rum, hennes andetags liv, men ändå inte. Inte nu. Inte längre kvar..
Känslan av att jag vandrar tyst förbi hennes minnen som nu blivit en del utav mina egna. Våra minnen
har pusslats ihop trots att det fattas en pusselbit i hörnet. Vackert avrundad har jag format ett hjärta som
ligger kvar här på bordet. Det ligger här och väntar på att hennes trötta fingrar ska sätta dit det på sin plats.
 
Här i hörnet utav mitt livspussel.
Älskade storasyster kan du inte komma tillbaka till mig!?
Jag är så ledsen att jag aldrig hann hem för att säga hur mycket jag älskar dig. Jag är så ledsen.
Syster kan du förlåta mig?
Cancern tog dig ifrån mig. När jag ser någon som springer åt fel håll av rädsla för att stanna kvar i smärtan
av att du inte andas med oss. Då blir jag rädd för att fallet en dag blir för hårt för henne. Är det jag som
är för känslig, för orolig, för rädd? Att se din dotter springa in i en tillvaro som kanske är en flykt byggd
på saknaden utav dig. Hur ska jag veta.. våga fråga..?
 
Jag är livrädd att trampa rakt i såren.
 
Nu står jag här och sliter sönder mina egna istället.
Bredvid fotografiet ligger små minnen, små snäckor ifrån en strand. Nästa sommar vill jag åka dit!
Spelar det någon roll om jag stannar klockan trots att tiden fortfarande går?
Springer runt i cirklar, fram och tillbaka. Runt.. runt.. runt. Tänder ljus och försöker att andas lugnare.
Får jag önska mig en liten sak i julklapp så vore det ditt leende.
 
Känner mig vilsen.
Anorexin tränger på, vill få mig att försvinna helt. Ritar en pusselbit på ett papper. En sax vid sidan om.
Förhoppningar, längtan, saknad. Allt ger sin färg och präglad i denna ensamma pusselbit.
Att aldrig få vara mig själv utan att jaga kalorier minus noll.
Ni har redan format era platser. Nu står jag här ensam kvar och stampar.
Jag önskar att jag vågade lägga allt ansvar på någon annan, men då blir jag fet. FETARE!
 
Jag vill bara få ta lite lagom plats någonstans. Vad är lagom?
 
Är det lagom att krossa spegelbilden i en visst antal bitar? Lagom, vilket fult ord.
Imorgon är det julafton och jag vill önska mig en liten sak.
 
Ditt vackra leende.
 
 
I min mail-inbox finns undringar ifrån sjukhuset.. hur jag mår egentligen. Om jag kan komma. Tider som
jag har missat då när allting varit för svårt att hantera. Stunder som fortfarande är alldeles för svåra
att hantera på rätt sätt. nu har jag svarat på de frågorna lite kort. Efter julens ledigheter får jag säkert höra
lite mer därifrån. Vad vill jag? Vad förväntar jag mig? Inläggning för att gå upp i vikt? Skrämmande!
Klarar jag..?
Nej, nu är det först julaftonen som jag ska klara av. Jag vill inte bara "klara av" julaftonen.
Jag vill känna glädje!
 




Vågar jag önska?

 
Snart är det julafton. Barnens stund utav längtan, förväntan, drömmar och fantasi. Filmer med tomtar fyller
helt deras lediga tid mellan lek och bus. Jag är vuxen nu, borde vara vuxen. Se ut som en vuxen och inte
likt en förkrymt varelse i förvrängda storlekar. Tankar och känslor bildar egna skapelser som ingen annan
än jag kan se.. genom mina anorexi-glasögon.
Vågar jag önska mig en liten sak?
En liten sak, bara en enda?
 
Jag önskar att det för ett ögonblick kunde bli lite bättre. Kännas lite lättare.
Snälla säg att jag inte har vuxit ur alla storlekar, ingen vet när jag faller igenom era instängda ramar om hur
hur det "ska vara". Att passa in. Äntligen är det bestämt hur min julafton kommer att se ut. Jag behövde
aldrig säga orden själv, även om de ständigt balanserade på en tunn tråd precis framför deras ögon.
Kanske var det just det, som gjorde att de såg. Kanske var det just det, som gjorde att de förstod.
 
Min tvillingbror hämtar mig senare på eftermiddagen, efter deras julmiddag. Glögg och knäck.
Innan jultomten kommer, eller kanske har han varit där under natten och lagt i en hög under granen?
Hade vi tomte förra året?
 
Vilket fall som helst, jag slipper sitta där och se på när de äter julmaten. De vet lika mycket som jag att
om jag ändå varit där då, någon mat på min tallrik är lika med noll.
Nu slipper jag ialla fall oron och ångesten över den biten. Det räcker med att tränga undan mina svåra
känslor under resterande tid. Julklappsleken och att "vara glad", även när tårarna trängs i ögonvrån.
Om det blir för kämpigt med panikångest och liknande så får jag ta lite frisk luft.
 
Snön ligger kvar. De säger att det ska bli töväder imorgon, men vit snö hör julen till.
Många små ljus som bildar lysande kristaller i snön är härligt att få se.
 
Snart är det ett nytt år. Jag önskar att det inte försvinner för mig.
Med mina händer i snön fryser jag fast i en tillvaro där allting stängs ute för mig. Jag skulle förstå om jag
fastnar här för alltid. Jag inser att tiden är för kort, men jag skulle ändå vilja önska mig någonting.
En liten, liten sak. Att det ska bli bättre en dag. Ganska snart.
 
Jag känner att det finns gränser över hur länge jag orkar stanna kvar hos de andra. Runt omkring.
Om jag lutar mig mot dig, stannar du då kvar här hos mig. Har du tålamod med mig. Orkar du vänta ut alla
mina känslostormar med alldeles för djupa dalar utan ljus. Orkar du med mig lite till, trots att jag i
tysthet har gett upp själv.
Har du kraft och ork att vara den som håller mig uppe?
 
Begär jag för mycket?
 
Borde jag bara vara tyst istället. Jag är ändå ganska van. Trots allt.
 




Snöflingorna är svarta.. viskar du trött

 
..viskar du trött
genom nariga läppar
ditt huvud vilar mot min axel
och jag önskar jag kunde se
bortom alla kulisser
där ditt leende
fångas i sekunderna
 
och varje stjärnfall spräcker alla gränser
 
Vet du lilla vän
dina oskyldiga ögon
sliter mitt hjärta i stycken
då du undrar
 
"vad är det för mening?"
 
Vet du lilla vän
jag vet mycket mer än du tror
och jag vet att
i dina drömmar
har nätterna inget slut
 
men försök se möjligheterna
och tro på mina ord
då jag säger
att det alltid
 
gryr en ny morgondag
 




Snön faller tätt nu

 
De glittrande väggarna
av istappar
placerar vinterlandskap
bakom dina ögonlock
 
och snön fallaer tätt nu
oavbrutet stilla
i tysta virvlar
framför dina ögon
 
känslorna rusar ifrån dig
och orden dör bort
på randen
av dina läppar
 
och du förlorar dina sekunder
ditt liv
 




Svaga konturer

 
Du målar skuggbilder
svaga konturer
på livets vertikala murar
medan känslorna slår över dig
 
så du förlorar kontrollen över
ditt fotfäste
 
och silversmyckena kring din hals
har mist sin glans och
hjärtat sitt
 
 leende
 




Din själs ögon

 
Du flyr ifrån gårdagen
tappar minnena i diket
och formar dina läppar till
ljudlösa fraser
och fonturlösa former
 
Naken står du där
i vägskälet
hårt kramande naglar i dina händer
dina leenden är ihåliga
och du kastar dina ögon vilt omkring dig
 
Ser du inte
att du klyver dig själv på mitten?
 ¨




I en dröm är du förlorad

 
Horisonten närmar sig
dina blickar tappar fotfäste
blir svaga
och du glider
in i en dröm
från morgonsolen
 
och jag vet
att du snart hoppar
flyger utan vingar
för att nå drömmen
slutet
tiden
 
i en dröm
är du
förlorad
 




Under vintervita täcken

 
 
 
 
 
Igår kom snön. Den allra första snön som lade sig ned över allt som en dag kommer att titta fram igen, då när
alla runt omkring glömt bort vad som egentligen vad meningen med all ångest. ÅNGEST!
Jag klarar inte av denna plågsamma ÅNGEST längre!!! Äter upp mina egna tankar, gnagre sönder mig
inifrån och ut. Vaknade av vintervita tak och frostiga fönster igår, det snöade hela dagen.
Snön gömde undan hela naturen under sitt vintervita och fluffuga täcke. Ändå känns det så tungt idag, nu..
Julafton närmar sig fort. Nedräkning. Oro och ångest.
Ska jag vara med ifrån början? Sitta och titta på när de andra äter äckligt julbord. Sitta där och försöka
vara "glad" trots allt som jag gömmer där inuti. Under mitt egna vintertäcke.
Svart täcke för svarta, tunga ångestkänslor.
 
JAG VILL INTE KÄNNA SOM JAG GÖR!
 
 
Jag vill kunna skratta och njuta utav juleljusen, barns tindrande ögon, förväntan, längtan, Kalle Ankas jul och
väntan på den nya tecknade filmen.. nja nu är det animerat. Tiden går och jag........... jag står och stampar
på exakt samma fläck som jag brukar. ÅNGESTFLÄCKEN!
Om jag gör allt det som kretsar i mitt huvud just nu, då kanske jag orkar vara med ifrån början.
Annars får jag be någon hämta mig tills senare. Julklapparna. Att ha allas blickar på mig när jag själv skulle
göra allt för att få vara osynlig. Om jag springer och springer. Springer och SPRINGER.. då kanske jag
klarar av att hantera ÅNGESTEN för en stund?
 
En liten liten liten...... liten stund.
Ledsen, men jag har det kämpigt nu. Anorexin är så mycket starkare. Vill inte berätta exakt hur jag tänker.
Fick ni veta skulle ni säga:
"hon är ju väldigt sjuk!!!"
 
(jag vill bara vara smal)
 
..men, JAG VILL LEVA!
Kommer de någonsin att passa ihop i min verklighet, min fantasi?
Nu var det en tid sedan jag var uppe på sjukhuset. Sagt ifrån tiderna där då det varit så mycket annat
omkring mig. Kan inte hantera alla känslorna själv. Ärligt talat så vet jag inte alls vad jag ska göra längre.
 
 
Jag har bara ÅNGEST!!!
 




Utanför mitt fönster tindrar stjärnorna

 
 
Och jag önskar att det vore lika vackert här inne hos mig..
Om jag visste då vad jag vet nu skulle jag aldrig brytt mig om att ränka revben och omöjliga kalorier.
Det spelar ingen roll hur många kalorier det finns i en fånig julröd non-stop pastill fylld med farlig
brun choklad, då allting runt omkring mig är för farligt att hantera.
 
(du kommer ändå aldrig att äta upp någon..)
 
 
Det spelar ingen roll ifall det så är tusen kalorier i det du önskar att du kunde, vågade äta stirrar tillbaka
på dig och ler ironiskt. Inte kommer jag att le imorgon ändå.
Om jag visste vad jag vet idag, skulle jag ha gjort allt jag kunnat för att våga tala om för någon liten själ, vad
som hände då.. då alla andra inte såg. Jag skulle ha skrikit och sparkat. Slängt glas emot asfalten och
krossat varje ben i min kropp, bara så att någon.. kanske någon skulle förstå varför jag alltid
var så tyst. Varför jag aldrig visade vem jag var.. egentligen. Ändå, jag var bara ett litet barn.
 
Nu sitter jag här och inser hur fel allting var. Hur fel allting har blivit. Är det försent?
Kommer jag aldrig att sluta räkna fåniga kalorier som jag ändå aldrig kommer att äta upp?
Jag hittade några fotografier i en låda. Blev ledsen och rädd då jag tittade på tjejen med de alldeles för stora
jeansen i storlek XXSMALL. Inte kunde jag då se hur fel allting blev i min spegelbild, så jag slutade helt
att titta i spegelbilden i mitt rum. Förvrängde känslor.
Om jag bara kunde se då vad jag ser nu, skulle jag kämpat ännu mer för att bli fri ifrån anorexin.
 
Jag sitter här nu i samma alldeles för stora jeans i storlek XXSMALL och brottas med förvrängda känslor.
Intalar mig om att jag nu.. nu är alldeles för tjock och ful, så spegelbilden kastar jag i väggen!
Även om jeansen sitter lika fel som då.
 
 
Visst ser jag tjock ut!?
 




Trassligt garnnystan

 
 
Du letar efter vingar bakom ruttna träd
söker efter något som visar att du är du
medan du tyst gråter
för dig själv
men du fortsätter springa, springa, springa
fly bort från dig själv
och du stannar inte ens upp när hjärtat värker
av de hårda pulsslagens
 krafter
 
Du dansar på en skör tråd
tillåter inte ens dina fötter att nudda det smala
 strecket på marken
som visar vägen till salen
där du tilldelas perfektionens guldmedalj
Jag brukar titta in genom ditt nyckelhål om natten
så jag får se dig, du vackra flicka
när du sjunger vaggvisor
för dig själv
så du kan hålla mardrömmarna
 borta
 
Du drömmer om döden, om varelser
som är så fula och otäcka
att du inte kan finna ord att beskriva
din rädsla för liv
du är fast i ett trassligt garnnystan
och snälla, låt mig få hålla
din hand
 
så du inte trasslar in dig i sjukdomens lögner
ännu mer..
 




Ge mig dina ögon så att jag kan se på mig

 
 
Jag håller mig vid sidan om er
bara för att
jag inte klarar av att se det ni gör
på rätt sätt
det blir lite tryggare såhär, trots att det blir helt fel
eller kan det inte vara så att det är ni
 
som ser
fel?
 
jag har stängt av alla känslor så länge nu
inte klarat av att ens
nudda
vid mig själv, men så för ett ögonblick ikväll
lade jag händerna trött
 
efter min rygg
för att stötta upp
svagheten lite
nog blev jag förvillad
 
då jag kände
mina
ben..
Är allt jag känner och ser
så fel?
Eller är det ni som försöker lura mig, men varför skulle ni göra det?
 
Jag håller mig här
vid sidan om er
det blir
lite
 
lite
tryggare då
vill jag tro..
 
Inte kunnat sova, tänker hela tiden
på min syster som inte finns hos mig längre.
 




Tårarna..

 
 
Alla dessa tårar som trillar nedför mina kinder. Älskade syster jag saknar dig så!
Det är din födelsedag, men du finns inte kvar här hos oss, jag kan inte ta på dig. Jag kan inte nå din hand.
Ändå har jag känslan här hos mig. En svag smekning som stryker bort mina tårar och en viskning
"-vi ses i himlen"
 
Vi ses i himlen!
Jag vet att du alltid tyckte om just denna teckningen som jag gjorde för så många år sedan.. så jag lämnar
den här som ett tecken på min kärlek till dig. En dag kommer din dotter att få den, jag har tänkt ut när..
men det är min hemlighet. Jag vet att hon längtar efter den dagen.
 
Det har varit många tårar idag. Tårar av saknad!
Inga fler ord ikväll..
 




Att aldrig släppa taget igen

 
 
Skörhet.. ett ögonblick och allt kan vara försent. Jag vill inte vara tjejen som släppte taget för tidigt.
Krossa glas och banka händerna i väggen när ångesten blir alldeles för stark. Springa bort ifrån allt och
alla, springa åt helt fel håll. Aldrig hitta tillbaka.
Jag vill strypa anorexin innan hon ätit upp hela min kropp, men jag faller nu. Jag faller isär.
Känner hur tankarna som borde varit mina, nu förvandlas till hennes. Tar taget för hårt om mig.
Det har gått för många år, för många chanser till friska andetag i vinden. Chanser och ögonblick som jag
förlorat, tappat greppet om.. då jag varit alldeles för rädd.
Alldeles för rädd för livet och allt runt omkring!
 
Idag har jag mest legat i soffan.
Mamma kom med pepparkaksdeg. Hon fick kavla ut degen eftersom jag fortfarande har sådan värk
i min handled. Inser aningen för sent att jag borde kollat upp den redan då på mors dag när jag ramlade.
Nu blev det små söta pepparkakshjärtan och minigummor. Medans jag sov flera timmar var min rara mamma
lite överallt och plockade ordning i mina skåp. Lite vilsen och knepigt att hitta saker, men så gulligt.
Det var verkligen skönt att hon kom till mig idag, speciellt då jag kände mig så dålig.
 
När mamma finns här hos mig, tycks verkligheten lättare att hantera. Mammas trygghet, mammas kärlek!
Jag älskar min fina mamma! Vill inte tänka på det, men känslan och rädslan finns inom mig ofta..
den dagen då hon inte finns kvar längre. Vad ska jag göra då! Rädd att inte längre orka..... rädd.
Nu vill jag ta vara på varje liten stund med henne. Linda in alla ögonblick i en liten sidenask med
vackra snören, att ta fram när jag saknar för mycket. Varför ska det göra så ont att älska?
 
Imorgon skulle min äldsta storasyster fyllt 50 år, men hon finns inte längre hos oss.
Saknaden är stor. Jag tänder ljus vid hennes fotografi. Små snäckor ifrån stranden.
Hoppas att jag har ork att ta mig till graven och tända ljus.
JAG SAKNAR HENNE SÅ!
 
Idag var det 1 år sedan min vän gick bort. Ett år utav tomhet. ingen som hindrar mig ifrån att
springa bort. Springa för långt.. för fort.
 
..men jag vill inte vara tjejen som tappade taget alldeles för tidigt!
Jag ska kämpa vidare, för det gör jag.
Kämpar!
 




DIna vingar i mitt hjärta

 
 
Jag ville få vara
dina vingar
 
lika mycket som du
ville vara mina
 
men någonting brast
för dig
 
och nu
Saknar jag Dig!
 




Vem om inte du

 
 
Jag sprider ut mina vingar
för att försöka
lära mig
 
att
flyga
 
men du finns inte där
så jag faller
 
hårt
 




Osynlig genom livet

 
 När ni står
så där nära
inpå
 
utan att känna
mina
andetag
 
är det som om
 
jag
 
inte längre
finns
 
När ni står
så där nära
inpå
 
utan att lyssna
på mitt
hjärta
 
som gråter
är det som om
 
jag
 
aldrig har
funnits
 




Låt mig vara din ängel

 
 
Låt mig vara din ängel
som sakta
drar filten intill
din kropp
 
Låt mig vara din ängel
som varsamt
smeker din bleka
lena kind
 
Låt mig vara din ängel
som tyst
låter dig få veta
att du
 
aldrig
 
kommer att bli
bortglömd
 




Släng bort min mardröm och ge mig din dröm

 
Det är som om jag vandrar mitt emellan dåtid och nutid utan att veta om steget fram är värt att ta.
Kommer det att göra för ont att vakna upp till ytterligare en dag, mer kamp och strid. Är jag värd det?
Jag har hamnat mitt emellan två världar utan att veta om att jag befinner mig
precis mitt i en ny. Svävar in i en tredje, med önskan om att bli smalare än smalast och jag vet inte
om jag avskyr den känslan mer än jag avskyr mig själv.
Jag vill leva, men bara inte såhär!
 
Verkligheten spricker i mina händer, som krampaktigt håller fast i en fantasi, en dröm som aldrig tycks
bli min egen. Fast i mitt eget fängelse. Förtvivlad. Förtvinad. Tom. Ensam.
Mina känslor spränger sönder allt som  mina tankar nuddar vid med tunna andetag, men ni ser inte.
Ni kan inte se hur jag verkligen kämpar för att göra mig fri! Ni kan inte se mina tårar då
lampan är släckt och för spegelbilden hänger ett skynke.
 
Jag lovar det finns ingenting vackert där under!
 
Var inne hos min granne idag, som vanligt. Känner mig så maktlös då hennes tårar faller nedför en liten kind.
Hennes kamp emot smärtan. Att åldras är inte lätt. Jag känner mig så maktlös.
Vi befinner i två helt olika världar, men ändå i en och samma.
På olika sätt.
 
Snart är det lucia, snart är det jul.. och nyår. Fina vännen gick bort..
Storasyster gick bort.
Jag har en massa ångest och smärta inom mig.
Vart ska jag ta vägen med den?
Jag vill vara någon annan, men hur skulle allt då kunnat se ut?
 




I taket lyser stjärnorna

 
 
Nu är det inte många dagar kvar, du skulle fyllt 50 år då.. så snart, men du har varit borta alldeles
för länge! Du skulle aldrig ha fått försvinna härifrån oss så tidigt. Kan du känna där uppe hur mycket som jag
saknar dig. Hur mycket JAG ÄLSKAR DIG SYSTER!?
De säger att i taket lyser stjärnorna och i hemlighet har jag önskat mig just sådana stjärnor som
lyser i taket, men jag är 40 år nu. Ingen 40-åring kan önska sig självlysande stjärnor att sätta upp i taket.
Som lite tröst, lite mindre ensamhet och saknad.. trots att jag aldrig kommer att sakna dig mindre!
 
Vet du hur älskad du alltid varit?
Jag vill tända tusen ljus på din grav för att visa hur mycket jag älskar dig, men ljusen skulle ändå inte räcka till
 
I taket lyser stjärnorna och jag tänker på dig.
 




När endast hopplösheten lever kvar

 
 
Det är nu som jag vill vrida tiden framåt, eller bakåt tills tiden då jag inte fanns eller inte längre finns kvar.
Till en tid då all det onda inte längre känns, när ångest, tårar och skrik bara är ett påhittat befinnande.
Ord som ingen vet betydelsen utav!
Jag vill komma bort ifrån allt som har med mig själv att göra.
 
Idag har det varit för svårt att komma till ro med någonting alls, så jag skriver lite kort.
Lite nyfiken på er läsare där ute i landet och även vida ut i världen.. jag vet att ni är väl utspridda.
Skriv gärna och berätta om vad ni vill, hur ni har det, vad ni tycker om bloggen, vad ni vill veta, läsa om?
Snart ska jag berätta en del utav min historia.
 




Instängd bakom anorexins galler

 
 
Vem bestämde att livet ska vara så svårt?
Var det jag själv som liten hoppade över de lätta rutorna då jag hoppade hage, ensam, på rutor tillfälligt och
i hemlighet ditmålade med vit krita. Inte fick jag måla ens med en krita som regnet kunde spola bort.
Var det där och då som mitt liv satte sina allra första tydliga spår åt helt fel håll? Att ständigt komma på nya
saker för att hålla alla andra på avstånd. Jag var så trasig inuti och för rädd för att visa eller tala om det, vem
skulle tro på en liten tjej med tunna flätor över axlarna?
 Hela världen var så mycket större än henne.
Vem bestämde att hennes lilla kropp var till för så många, många andra!?
Hon var ju endast fyra år gammal. Fyra år liten.
 
En jul slutade jag helt enkelt att äta. Det blev mitt sätt att överleva, trots att sättet inte skulle varit erat val.
För mig fanns inga andra alternativ och allt raserades till grunden och därunder.
Vem sade att livet inte alls behöver vara så svårt?
Vem kunde säga en sådan sak, utan att berätta hur det skulle kunna gå till?
Nu är det snö ute, men om våren vore här, kunde jag rita upp en ny hage med vattenfast färg och aldrig
hoppa över de svåra rutorna. Nej, jag skulle endast ta de svåraste, för att visa att nu skulle jag visa dem
att jag är modigare nu!
 
..eller har jag fel?
Julen närmar sig, hur kommer den att bli?
Förra året åkte jag till familjen efter att de ätit julmiddag. Året innan dess var jag helt ensam. Tog på mig
de varmaste kläderna jag hade och gick tidigt ut på morgonen, då de allra flesta sov.
Klockan visade endast på strax över 04:00 på julaftons morgon. Det var jag och all snö.
Minns hur jag verkligen kämpade med att ta mig fram i den djupa snön, stannade till titt som tätt för att
fotografera. Mötte någon enstaka gång en yrvaken husse eller matte som även dem var ute och njöt utav
den tidiga morgonens ljussken i snön och.. tystnaden.
 
Det var bara knastret utav snön som visade att naturen sov där under. Knastret under mina kängor.
 
Detta året vet jag ingenting om, men någon julmat blir det inte för min del. Clementin kanske..?
Jag vill slita mig loss ur anorexins bur. Krypa ut ur ett litet hål, men jag är för feg, för svag i dess klor.
 
Jag vill lägga mig riktigt tidigt imorgon, helst sova bort hela dygnet, så jag slipper all ångest.
Alla dessa tårar.
 




Jag vill ha tillbaka känslan

 
 
Minns du?
Den där känslan som infann sig som allra oskyldigast, då solen fann sin väg genom ett fönster.
Att sitta ihopkrupen med knäna tätt under hakan och armarna krampaktigt kring benen, som för att
trösta mig själv och rädda mig ifrån allt och alla där ute. Utanför mina känslor och tankar, alla som försökte,
men aldrig kunde förstå.
Känslan, ångesten, plågsam kamp för liv och död. Att ha glömt bort hur det är att le ifrån hjärtat.
Minns du hur det är att följa ett oskyldigt dammkorn nedför taket, virvla omkring i rummet utanför din kropp,
i solstrålarnas sken.. Där fick de liv. Lyste av vitt, virvlande, virvlande och fritt.
 
Jag vill minnas hur det känns att bara få följa dess dans genom mitt rum, utan att behöva tänka eller känna.
Att bara få vara fri för ett ögonblick. Utan min anorexi flåsandes i nacken, ge kalla kårar av skrik.
Snälla ge mig den känslan tillbaka!
 
Inatt blir det att öppna balkongdörren för att få luft, syre. För att försöka tränga undan ångesten.. lite..
Rädslan över att bli tjockare. Rädslan över att för alltid förlorat mig själv.
 
Nu har vi haft snö sedan ett par dygn. Saknar knaster under skorna.
 




Springer jag tillräckligt fort så kommer ingen att hinna se hur dåligt jag mår!

 
 
Vissa dagar är svårare än andra, en del är mindre tunga.. men aldrig lätta.
Idag har det varit riktigt trångt att andas med anorexin kring min hals.
Några snöflingor sökte sig ned, men försvann så fort de landade.
Skulle samma sak hända med mig om jag föll ihop utan att någon såg?
 
Skulle jag bli bortglömd likt den där snöflingan som landade på marken, om du minns?
..nej, det är klart du inte minns just den obetydliga kristallen, trots dess vackra mönster.
 
jag är inte vacker, men jag önskar att du mindes mig isåfall..
 




Att aldrig passa in i livet

 
 
 
ja, vad ska jag göra när insidan är så trasig som den kan bli...
När alla har sina individuella problem att ta itu med och tiden aldrig räcker till.
Jag känner av alla frustrerande suckar, alla tysta ord när jag tyst går förbi, för jag orkar inte hantera frågor
eller blickar om hur jag mår. Andra kanske vill ha uppmärksamhet, men jag vill helst vara ifred, försvinna.
Just nu känner jag ett sådant stort äckel över mig själv. Inifrån och ut.
Vill springa bort ifrån livet och aldrig komma tillbaka igen.. inte om det måste göra så ont som nu!
 
Det har varit lite kaotiskt här en tid och ju mer andra skriker, ja.. då blir min egen trasighet alltmer utdragen.
DÅ SKRIKER JAG FÖRTVIVLAT!  och tredje världskriget bryter ut för snälla flickor skriker inte..
Jag gömmer mig i min egna lilla bubbla. En del har märkt hur det är, andra kanske gissar eller tolkar alla
våta fläckar på mitt golv för exakt vad de är.
 
Mina ensamma tårar!
 
Kan ni se att det läcker ifrån taket ovanför? Kan ni förstå att jag kämpar emot någonting som ni aldrig
kan inse hur det känns? Ni lovade att stanna efter era frågor, men ändå så har ni gått. Så nu har jag börjat
låtsas att det är så mycket bättre, för eran skull. Nu mår ni bättre eller hur?
 
Nu vet jag inte åt vilket håll jag ska gå, mina fötter nöter hål i golvet och mina skosnören har trasslat
ihop sig med det som var resterna utav mitt liv. Jag har provat alla håll, alla vinklar och vrår.
Ett steg dit och ett steg dit, men jag faller alltid bara nedåt!
Stigen som ni sa att jag skulle följa har förlorat sina spår, suddats ut med marken. Som en pusselbit som
tappats bort.
 
"Är jag pusselbiten som saknas?", tänker jag tyst för mig själv..
Nej, knappast. Jag passar inte in någonstans, allra minst här. Att passa in är avancerat. Varje bit ska vara
korrekt. Måste vara korrekt!
Allt med mig är fel.
 
Varför är alla människor fina, hela, vackra, färdiga pussel..
men inte jag?
 
Jag vill SKRIKA UT ALL MIN ÅNGEST BARA SÅ ATT NI SKA FÖRSTÅ ATT DET GÖR ONT!
..men jag låter bli. ANOREXI JAG HATAR DIG!!!
 




"Om du inte vore här så vill inte jag det heller"

 
 
..nu känner jag tårarna tränga fram, sakta, sakta.
 
Dagen har inte alls blivit som den skulle. Tanken var att göra min vän fin i håret och även städa inne
hos henne, men det var ingen där. Telefonen ringer och en röst säger att hon åkt till sin läkare då värken
i ryggen blivit för svår. Jag plockade lite innan jag gick in till mig och mamma hjälpte mig att få upp
girlang och belysning på mitt balkongräcke. Inte meningen att tända det redan ikväll, men kunde inte låta bli
så nu lyser det fint där ute.
 
Förra året var det så mycket snö att vi inte fick någon gran inne på gården, återstå att se om det blir
en liten i år. Det skulle vara mysigt, annars kommer jag att få njuta av min gran framme vid tv:n lite
närmare jul. Håller på med en bordskrans utav grön mossa, ljushållare och vad det blir för utsmyckningar
får morgondagen visa.
 
Ringde in till min granne alldeles nyss. Undrade hur det var med hennes värk, hon lät mycket bättre på
rösten.. den bryter inte itu av gråt längre. Medicinen som jag hämtat ut åt henne tidigare under dagen har
hjälpt, nu är det som vanligt. Värk, men ändå inte den allra värsta. Stackars henne.
"-Om du inte vore här så vill inte jag det heller", sa hon med tanke på hur vi trivs så bra och kan skoja om
allt och verkligen trivs. Ligger skavfötters i hennes säng och fnissar som tonåringar eller har långa
allvarliga samtal.
"Om du inte vore här så vill inte jag det heller".
Jag känner likadant, hon är så gullig. Tänk att jag ändå inte ens visste om att hon fanns tills ganska nyligen!
Hon är som en liten extra-mormor.
 
Måste erkänna att jag blev aningen ledsen under vårat samtal ikväll. Lite sårad..
Jag vill så gärna bli fri ifrån min anorexi och nu känns allting helt omöjligt.
 
Här sitter jag och har nyligen fyllt 40 år och har förlorat så mycket i livet.
Det känns tomt nu. Det är tomt, tyst, ledsamt. Jag är så trasig på insidan!
Jag har alldeles för låg vikt för att få börja gå hos en psykolog.
Läggs jag in på sjukhuset är min vikt "farligt låg", så då får jag inte göra annat än att ligga i sängen.
Inte röra på mig alls! Klarar inte av det, men jag klarar inte heller av att ha det som nu. Läkarna säger att
min vikt är så farligt låg att hjärtat kan ge upp när som helst.
 
 
Jag har inga tårar kvar över de orden..
Det är så tomt. SVÅRT!
 




Balanserar emellan orden

 
 
Konstnären målar streck
som då de andra drar gränser
 
låt mig få stanna inom ramarna
där inga gränser finns
låt mig andas
 
förvänta dig inte att jag
skall överleva det här
precis som du
 
har du någonsin blivit så
avskalad som mig?
 
det är som om jag vågade falla
när ingenting annat hände
som om jag gav upp
 
men jag ville bara falla
för att fångas utav
din trygghet
 
så du får gå nu
det är okej
 
jag håller i dina ord nu
ett smutsigt, bläckskrivet papper med
otydliga rader
 
..men tydliga känslor
 
jag känner hur du lossnar
ifrån mig nu
eller är det bara
jag
 
som faller igen?
 
jag tappade aldrig själen
jag tappade pennan
 
mitt ledmotiv