All I Want Is To Be Happy
Väntar på att mamma ska titta förbi en stund. Hon har så mycket omkring sig och just nu sitter
troligtvis min tvillingbror hos henne och äter lunch. Deras tisdagsträffar..
Igår var jag verkligen långt nere. Mår inte alls bra och även om jag försöker att hitta små
stunder av glädje, så är det svårt. Våren börjar vakna till liv allt mer och jag skulle ut för att slänga
soporna tidigare. Ooops, glömde nästan skorna! Jag minns tillbaka på en sommar då jag hade
stadigt sällskap med min kamera. Där jag var, satt kameran bredvid. Där kameran låg, sprang jag
tätt efter. Hela dagar tillbringade jag på en inte alltför stor area och fotograferade de minsta objekt
i naturen. Nog kunde jag få en och annan undrande blick, men det bjuder jag på.
Trodde aldrig att jag skulle klara av att ta mig igenom dagen igår. Och jag hatar hur sant det uttrycket
är, när känslorna blir alldeles för tunga. Alldeles för svarta.
"Att ta mig igenom dagarna!"
Det borde inte få vara så svårt.. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag är riktigt långt nere nu.
Visst har jag vägt betydligt mindre än vad jag gör nu, men jag mår verkligen inte alls bra och att ha
ett BMI Under 11 är alldeles för mycket! Jag har aldrig velat nämna några siffror hit eller dit för jag
vet hur lätt det är att bli triggad åt fel håll. Men nu gör jag ett undantag av den anledningen att jag
själv kan gå tillbaka och se hur jag tänkte och kände just då. Just nu.
Och jag vill verkligen gå ned i vikt. Känner bara äckel.
BMI på 10.x känns alldeles för mycket till mina 1.74m över havet. Kämpigt till tusen!
(samtidigt som jag inser att det fanns andra som fick mig att känna så ifrån början. äcklig)
Om övergreppen inte trasade sönder mig, kanske jag varit starkare. Tror det absolut.
Alla händelser i livet formar oss till de vi blir och även om många tycker att jag ska gå vidare så vet
de inte alls hur jag känner. De vet ingenting om hur mitt liv såg ut då, eller hur det ser ut nu. Lite vet
de, men endast toppen av isberget.
Trodde att jag skulle få vara ifred om jag gick ned i vikt. Det fungerar inte så, men det trodde jag då.
Allt jag vill är att få bli lycklig. Ibland när jag pratar med min vän så ser jag hur förtvivlad hon blir
över mina ord som kommer till mig varje morgon. Varenda morgon när jag inser att det är många
timmar som ska plågas igenom. Varenda morgon tänker jag för mig själv..
"Hjälp, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"
Är det såhär livet ska se ut. Då vet jag inte om jag orkar lika länge som ni andra. Jag är livrädd för
den där ensamheten. Jag har nämnt det för mamma och hon har förstått att det är någonting som jag
mår riktigt dåligt av.
"..men tvillingbror kommer att finnas där för dig gumman"
Jag är ändå rädd att jag fortfarande mår lika dåligt och jag vill inte vara till besvär.
Nu ska jag försöka ta mig igenom denna dagen. Kämpa emot de dumma tankarna om att gå ned
i vikt. Kämpa. Kämpa. Kämpa! Var så trött igår att jag nära på svimmade vid minsta lilla rörelse.
Obehagligt.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Barndom Incest Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Barndom Incest Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
