Hej hopp här svänger det fort!

Vaknade med sprängande värk i nacken, tinningarna och ena ögat. Satt och slog mig själv med händerna för att lägga fokus på den smärtan istället. Fungerade lite sådär så tog fram min nedfrysta vattenflaska. En isklump och bokstavligt försökte frysa ner hjärnan, slog och slog. Hellre den smärtan. Efter ett tag minskade det och jag kunde röra mig lite mer.

Hade ju namnsdag igår och en gullig vän hjälpte mig så jag kunde få jordgubbar! Så söt du är :)

Fick ångest redan innan. Det är jordgubbar och det är gott så dumma ångest försvinn!

Åt några innan jag cyklade ut en runda, men nu börjar jag spåra ur lite.

Hade jordgubbar kvar och efter lite tankar om jag är värd dom (sjukt jag vet..) fick jag i mig några. Blev rastlös till tusen. Skulle jag ta mig ut. Visa mig? Har extremt svårt att se mig själv så det är träning bara att tvätta händerna och speglar är inte mina vänner!

 

Det blev en liten sväng i solen. Märkte att jag blivit så mycket tröttare i kroppen.

Värken kommer tillbaka igen, eller blir starkare. Glömt lägga vattenflaskan i frysen.. men när jag satte mig ner och läste ett par meddelanden så känns det nu så mycket bättre.

 

Vill bara tala om att jag sitter här och LER!

Händerna i luften och jag andas!

 

 

Jag var nära, jag var nära........................ att falla ihop rakt framför era blickar, men ni vände om.

Länge har jag funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva, när eller kanske inte alls. Tror inte jag är stark nog eller snarare inte värdig lika mycket plats.

Jag har varit nära, jag har varit så nära flera gånger om att totalt ge upp. Visa att okej om någon inte tror att jag kämpar, då ska jag visa hur det är att inte kämpa.

Jag tänkte att jag går väl då................................... går under ytan. Jag har haft min stund på jorden, men

Nej, jag ska inte låta någon få krossa mig över någonting som inte alls är sant.

 

Fingrarna dansar över tangentbordet, snubblar till ibland, tvekar. Radera eller inte?

Radera eller inte?

En dag ska jag berätta mer. Det har jag lovat mig själv. En dag ska jag stå helt upp för mig själv och det enda jag önskar just nu är att jag inte faller för djupt innan dess.

En annan röst som jag inte velat glömma fick mig att våga andas högre, tydligare.

En stund på jorden var nära att bli slutet. Känslorna var för svåra att bära på själv. Nu greppar jag tag i handen som sträcks fram till mig och hasar mig sakta och försiktigt upp ur jorden.

Vad jag ha sagt..? Ja, någon sårade mig så jag har varit nära att ge upp och bara dö!

men jag tänker inte gå för jag kämpar lika mycket.

 

Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Kanske var just dessa orden en början på någonting som behövde komma fram.

Jag har varit i anorexins klor i så många år, i så många svängar till sjukhus, anorexienheter, akuten fram och tillbaka, hit och dit igen. Nu står jag i princip ensam och KÄMPAR MOT ANOREXIN!

Det är så lätt för en del att tro att jag inte gör det, men vem har den rätten att dömma?

Träffar ingen läkare, har ingen psykolog att bearbeta allt med. Jag vandrar ensam och det är inte lätt, men jag har också krigat mig igenom svåra inläggningar med allt vad det innebär.

Jag vet vad det handlar om att kämpa.

 

Det gör ont.

Under lång tid har jag stängt så mycket inom mig. Inte visat ångesten växa. Gråtit all ensam tid.

Satt mig vid datorn och stirrat tomt framför mig.