Under huden är vi alla lika små
Idag har det varit svårt att hålla barnet inom mig på avstånd. Det gör ont att skriva, allt gör ont.
Ledsen över att jag inte kunde rädda henne.
Att jag inte skrek tillräckligt högt eller slog med armarna för att försvara mig. Hon har varit gömd under min hud i ett sätt att försvara sig, försvara mig. Tyst för att inte spricka..
Idag har allting gjort alldeles för ont och allting har kommit mig för nära.
Smärtsamt nära!
Nu önskar jag mig tjugo meter snö att begrava mig under och inga krav att gå ut i höstsolen.
Idag är det svårt att leva som jag vill. Försökte packa på förmiddagen, men det var som att gå rakt in i en vägg.
Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Imorgon kommer mamma och hjälper mig för på måndag börjar flytten på allvar. Tre nätter kvar i denna lägenheten.
Tre nätter och jag kan inte andas.
September och snäckor i hjärtat
Plötsligt så får jag vända bladet i almanackan till September. Det har varit grått och blött ute hela dagen och efter några gångers blodtrycksfall var jag mest inställd på att vila, sova dagen igenom. Ofta som jag antingen svimmar eller nära på vippen trillar ihop.
Att bege mig ut med kameran idag lockade inte alls.
Så fick jag ett sms på förmiddagen..
"Killarna vill gärna komma ikväll?"
Självklart får de komma så nu väntar jag att de kommer om en liten, liten stund. Somnade till tidigare och att få mer påfyllning av mys en grå dag i September kan inte bli bättre. Sommaren är slut, men jag fortsätter att leva kvar i den. Nu väntar jag och se ifall 8-åringen kommer ihåg att ta med sig det vi pratade om i lördags?
Spelar ingen roll vilket för jag ler av synen framför mig när han tar sig för pannan och ler som ingen annan kan.
Ögonen som lyser följt av:
"Åh, det glömde jag ju bort!"
Finns ingen annan som kan få det till att låta så positivt som någon av mina brorskillar :)
Tittar på klockan varje minut.. kan de inte komma snart?
Jag behöver inga piller mot ångest, tårar och depression när jag har världens bästa lyckopiller som går på
Två par härliga sommarben fyllda av glädje och liv!
Fickorna fyllda av snäckor och jag hade totalt glömt bort att plocka till mig själv..
Jag hade fullt upp av att bara vara där, i stunden med de finaste småkillarna jag vet.
Jag hade fullt upp av att bara vara där, i stunden med de finaste småkillarna jag vet.
Nu vill jag veta hur den slutar, årets första Septemberdag.
Vid havet leker vi livet tillsammans
Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.
Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.
I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!
Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.
Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.
Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.
Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.
En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.
Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22
Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar :)
Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och
hade det bara såå härligt.
Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..
Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.
Mina älskade brorsbarn.
Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..
"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"
Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle
ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.
Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.
Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.
Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.
Frågade mamma igår vem jag var..
-Vem var den flickan som var med?
-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.
-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!
Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.
Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.
Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.
Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.
Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.
Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.
-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.
Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.
Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.
På strandkanten med de jag älskar vid min sida.
Grodan och kärleken
mamma läs
snälla mamma
läs grodan
grodan och kärleken mamma jag vill
att du läser
grodan och kärleken
som
som när
du vet
när jag var liten
bara barn och
du läste den varje kväll
jag ritade på sidorna när du inte såg
men du log och läste
log och läste
ändå varje natt
mamma läs
snälla mamma
läs grodan
grodan och kärleken mamma jag
sover
utan mardrömmar då mamma
säg inte att jag är
är för gammal
snälla mamma
Just because you don´t have a prince doesn´t mean you´re not a princess
När jag var liten så fick jag lära mig att hjärtat är lika stort som din egen hand, men hur får all kärlek plats i den?
Om jag spretar ut med fingrarna så kanske det går att sprida lite extra kärlek.
Jag ritade små prinsessor och längtade mig mesta tiden långt, långt bort.
Till en annan värld, där handens storlek inte har någon betydelse alls och att just ordet "storlek" var någonting som jag lätt kunde radera bort ifrån mitt pappersark.
När jag var liten så var den andra önskningen på min födelsedagslista, julklappslista eller "bara små drömmar fint radade på ett rosa pepper".. någonting som fanns på sidan fyra i leksakskatalogen.
Min allra första och största önskan var att få bli älskad, inte i häderna på någon som skrämde livet ur mig.
Jag drömde mig bort ifrån verkligheten redan då.
När jag var liten trodde jag att trygghet var att få krypa upp i någons knä. Få en puss på kinden och bli omkramad tills alla monster i garderoben försvunnit.. trodde jag då.
Att någon bad mig blunda när nyheterna på tv:n visade krig och död, men de såg inte att jag redan sprang för livet därifrån i tankarna.
När jag var liten trodde jag att hemligheter var sådant som viskades under ett täcke tillsammans med fnitter.
Ingenting som någon sa med ett hårt grepp om min hals..
Jag kanske ska börja teckna prinsessor igen och sträcka ut fingrarna så handen ser större ut och kärleken når till alla som jag vill ge lite extra.
Rädsla i varje andetag
Min själ är borta
förövaren som skulle vara min förebild
tog sig an mitt hjärta på ett grovt sätt
ett hjärta som barnet inte lärt sig låsa
när tjuven i sitt själviska letande
efter makt och övertag
känslolöst tog för sig
gick han lös på barnets innersta inredning
varje grepp kring min kropp
rör sig i mina ådror
pulserar av rädsla
andas inte.. andas inte
alla oersättliga tankar och känslor
slets sönder och blev äckliga
hjärtat lämnades
i ett trasigt och blodigt skick
reparationerna är svåra att göra
de har kostat en barndom
och
förlorarat
fortsatt liv..
springandes ifrån sin egen skugga
rädsla i varje andetag
han tog min barndom och i samma sekund
önskade jag att någon kunde
sända mig till änglarna
vem hörde ett barn som grät
i tystnad
Mys med killarna bus
Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"
Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.
Idag mer än någonsin.
Fått lite ärenden gjorda idag och det har varit jobbigt. Tårarna har varit nära alldeles för många gånger, men jag tror att jag lyckades dölja dom. Trötthet och ännu mer utebliven sömn gör mig alldeles illamående och yr. Försökte få till lite vila på eftermiddagen, men det gick inte. Uppe i varv som en duracellkanin igen.
Räknar ned minuterna tills jag får ha en på vardera sida om mig i soffan. Tätt, tätt intill som om platserna inte skulle räcka till, men jag älskar det. Jag älskar dom!
Att titta på en film tillsammans och ha lillkillen som leker med mitt hår och jag i hans hihiii.. eller lite kill på ryggen. "snälla vill du killa mig på ryggen ..lite till"
Höra roliga kommentarer och ta del av stora killens dag i skolan. Tänk första klass redan, finaste bus.
Jag ska svara på kommentarer senare eller imorgon, ni kan även skriva till min mail om ni vill. Den finns synlig på bloggens sida. Nu måste jag snart lämna er för en stund, men ni klarar er säkert alldeles utmärkt utan mig och mina tankar och känslor.. Ha det mysigt och tänd några ljus för mysigt det kommer jag att få ha det i några timmar.
Kanske vill den här killen ha Tintin i sitt knä. De har kommit att bli riktigt fina vänner de två. Att se hans ögon stråla av lycka över kaninens skutt och kel är härligt att få ta del av. Jag vill vara tillsammans med dessa två så mycket jag kan och orkar. Sova får jag göra när de har växt upp och vi kan prata om andra saker :)
Kramar till er fina. Era ord som ni lämnar efter er betyder så mycket för min kamp varje dag, varje natt, varje stund. Det har varit tufft idag, men nu kommer killarna bus!
Fångar ett ögonblick som springer förbi i små skor
Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.
Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.
Hur ska jag bli av med den?
Så äntligen hade lillkillen ätit lunch med sin farmor (mamma) och små skor kom springandes till mig. En ballong i ena handen och piggelinpaket i andra. Visst kan man äta piggelinglass även i oktober! Sagt och gjort en grön favorit slank ned i lilla magen och sedan gick vi till biblioteket. Hittade några böcker för att läsas till kvällen i farmors säng. Sedan spelade vi schack.. tja med en envis fyraårings regler så att säga! En liten expert på att under spelet hitta på nya, egna regler. Det är bara att spela med, försöka hinna med i alla nya påhitt.
Det blev en liten stund hemma hos mig igen. Tittade in i filmhögen och valde en att låna för att titta på imorgon, vilket givetvis blev redan idag. Känner jag honom rätt så hinner den ses fler gånger. Tiden gick alldeles för fort och sedan visste jag inte alls vad jag skulle göra.
Allt kändes så tomt, så tyst, så otroligt ensamt.
Gick ut en liten runda medan solen var framme, men inspirationen var inte på topp.
Jag är långt ifrån på topp. Jag saknar någon alldeles för mycket. Helgen närmar sig alldeles för fort och det stressar mig trots att jag inte vet någonting om hur den kommer att bli. Försöker att ta ett ögonblick i taget.
Barnvakt en tidig lördagsmorgon med mina allra finaste hjärtan
Att jag inte fick mer än 1.5 timmes sömn när solen redan vaknat på lördagsmorgonen, gjorde ingenting. Inte heller att jag fick rusa upp och i alla fall hinna borsta tänderna innan dessa små killar kom till mig strax efter.
Att spendera två timmar som barnvakt.. två timmar som nästan blev fem timmar, dagen kunde inte startat på ett bättre sätt. Sedan att kalla det för barnvakt, nej jag vill nog hellre döpa om det till den allra bästa
" kärleksinjektionen rakt in i hjärtat"!
Oftast brukar det vara den lille som är linslusen, men han var svårflörtad. Även om jag lyckades fånga honom på lite filminspelning med kameran hihiii..
Jag satt länge och myste gott med min kanintjej och jag tror nog att de trivdes minst lika bra båda två!
Jag, tror det eller ej, men lyckades på dessa stunder ta hela 62 fotografier. Sextiotvå- urgulliga-fotografier!
Nu kan jag inte sitta här och lägga upp alla här, men en och annan dyker upp lite då och då kan jag säkert lova. Oavsett om ni vill eller inte.. synd att blunda och jag ler åt minnet jag bär med mig. Trots att morgondagen inte alls är vad jag vill tänka eller känna efter inför. Nog om det för tillfället. Lillkillen satt tätt, tätt intill mig och jag tror inte att han skulle kunna komma närmare. Om jag njuter?
Jag älskar när han gör så. Vi satt och spelade spel, eller han spelade och jag tittade och hejade på. Väldigt viktigt för en liten fyraåring att inte missa någonting.
"Titta nu då.. tittar du?"
".. ja lille vän jag ser när du hoppar och duckar och tar dig ifrån en nivå till nästa"
Sedan kryper han ännu närmare och jag myser!
Åh, lyckan i det nedersta foton. Jays blick säger så mycket för mig. Och tiden gick fort, jag glömde bort min trötthet och än idag har jag inte ens klarat av att ens vila en liten stund. Efter lite olika pyssel och gos, bus och skratt så kom deras pappa och hämtade dem för att åka hem. Farmor skulle komma senare och sedan åka vidare till min storebror. Själv hade jag så mycket att hinna med innan måndagen, inte ens börjat då.
Den där långa, varma kramen som jag fick av Jay innan han ville lämna mig. Det var som om han aldrig ville släppa mig och jag kunde inte blivit mer varm och lycklig i hjärtat då han sa..
"Jag älskar dig!"
Han har sagt det tidigare, men på något sätt så kändes detta så mycket, mycket mera i hjärtat. Som om han kände att jag behövde det lite extra. Det går inte att förklara hur mycket jag älskar dessa små killar.
"Jag älskar dig också, så mycket!"
Puss, puss och hejdå och kom snart tillbaka igen.. "jaa, det gör vi"
Annars har jag varit tyst och inte orkat vara så aktiv någonstans direkt, men tänkt på er. Skrivit på ett kort till begravningen och jag vet fortfarande inte hur morgondagen varken börjar eller slutar.
Tar den känslan då. Försöker tränga undan, trots att det finns där och gnager inom mig hela tiden.
Mamma.. är det långt till himlen?
Mamma.. är det långt till himlen?
Om du åker dit efter jobbet kommer du hem
till kvällsmaten då?
Jag vill helst ha varm choklad och ett rött äpple
så mamma skynda dig
för jag kan själv och jag är stor
men den varma chokladen kan bara du mamma.
Du vet ju att jag saknar dig när jag är ensam.
Mamma.. är det långt till himlen?
Kan vi åka dit någon dag och hälsa på mamma?
Kan vi det.. säg att vi kan det
tar det lång tid att åka mamma, eller bara en sekund?
Mamma.. hur lång är en sekund
för om den är kort så vill jag åka nu
Du vet ju att jag inte tycker om att åka så långt.
Mamma.. är det långt till himlen?
Hämtar du mig efter dagis
för jag vill så gärna åka mamma
..mamma kommer du snart igen
Du vet ju att jag inte vågar vara ensam med honom.
Fast inte idag mamma
jag är så trött och mina sockor
blev så blöta när jag sprang över gräset
och letade efter dig mamma
Men du hämtar väl mig snart ändå?
Det är inte tårar
Jag gråter inte
mamma..
jag försöker bara få
alla minnen
att rinna
ut
genom mina ögon..
När det blev liv i luckan för en stund
När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.
Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!
Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.
"Får jag titta om dom fastnade nu?"
..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!
Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.
Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.
"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..
Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!
Om jag höll mig vaken, ja :)
Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.
Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.
Hoppas att det gick bra.
Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!
De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.
Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.
Det är så jag verkligen upplever det!
Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?
Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Barndom Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Barndom Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv Våga be om hjälpTeddyhunden
Så har hon bytt ägare.. lilla flickan med sin teddyhund
Hon har varit väntat och efterlängtad länge, så snälla ta väl hand om henne för hon behöver så otroligt många kramar. Kramarna som hon inte längre kan få utav mig och jag inte av henne.
Tog lite foton i allra sista minuten så det fick bli som det blev, kanske kommer upp fler senare någon gång. Om inte annat så för att "hälsa på henne lite"..
Jag vet att hon blir älskad. Lilla tjej med teddyhunden.
Jag vet att det varit tyst och tomt under en ganska lång tid, men jag mår inte alls bra.
Önskar er en fin Midsommarafton imorgon.
Jag vill somna in under en gyllengul himmel och vakna upp under en blå
Stunder som var fyllda utav skratt, mys och saftkalas med brorspojkarna..
Bröts mitt itu då lillkillen inte fick följa med mig ut på promenad. Bara han och jag. Hans gråt som gjorde så ont. Hennes ord om att jag inte fick gå ut när jag ser ut såhär. Aj! Det gjorde ont!
Här har jag gått och kämpat för att ännu en sommar inte ska förstöras av anorexians klor, inte låta ångest och tankar om att jag är för tjock och ful, ska låsa inne mig i ensamheten sommarens alla soliga dagar. Så när jag äntligen lyckats våga.. VÅGA SYNAS!
Då rasas allting ihop av min mammas ord om att jag inte fick gå ut för att jag ser ut såhär! Just då ville jag slänga fjärrkontrollen rakt på tv:n och skrika att ta mig långt härifrån för jag orkar inte längre, men jag stirrade rakt fram.
Sjönk in i filmen vi såg och sa ingenting till henne. Anorexian ska inte förstöra denna sommaren också, inte ett år till som jag tänker sitta inne för att andra tycker och tänker. Tisslar och tasslar. Stirrar och glor. Det gör de ändå, så ska jag sitta inne och inte få njuta av den fina sommaren? Neeej.. jag tänker inte låta det bli så!
Jag satt barnvakt och det allra första som lillkillen sa när han kom innanför min dörr var att han ville gå en promenad med mig.
-"bara du och jag runt.. runt här ute"
Jag förklarade att vi inte kunde gå än utan vänta tills hans farmor hämtat storebror, då skulle vi gå en runda, bara han och jag. Hela kvällen fick jag höra hans gråtande..
-"..men jag vill gå nu.. jag vill gå nu!
Sedan kom mamma sent och skulle hämta hans storebror och då fick jag inte gå ut och visa mig
"Sådär!"
Det finns inga ord över hur ONT det gjorde..... Själv kämpar jag varje sekund för att övervinna, tränga undan tankarna på att jag inte kan gå ut och visa mig. Tjocka.. feta.. fula mig. Jag som har väldigt svårt att ens se min egen spegelbild, gör allt för att ta del av livet. Ska jag nu tvingas sitta inne under en filt bara för att andra inte kan hålla tyst? Förstår de inte att ord och blickar kan döda!?
Jag behövde bara få ur mig en liten del av vad jag har gnagt på i tankarna de senaste dagarna.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Barndom Bilder Känslor Livet Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Barndom Bilder Känslor Livet Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighetSolen en sommarkväll
Efter ytterligare en dag utan att kunnat komma till ro och en kropp som verkligen inte alls varit snäll emot mig. Bestämde jag mig för att cykla ut med kameran. Kommit på mig själv med att nästan känna ett tvång att cykla ut en runda varje dag. Jag har svårt att ens tillåta mig att sova, trots att jag nu är långt ned på minuslistan.. sömntimmar de senaste dygnen är nu nere på endast 5 timmar!
Inte konstigt att jag nu ser suddigt och att jag har svårare än vanligt med koncentrationen. Gör tusen och en saker samtidigt och springer fram och tillbaka här hemma. Måste göra någonting för att vända på detta, men vad och hur? I vanliga fall så brukar jag somna så fort jag sätter mig ned.
Det är som om det inte är tillåtet att ens lägga mig i vågrätt läge, när jag är ensam. när inte mamma sitter i fåtöljen bredvid. Jag har varit väldigt ensam senaste tiden.. eller rättare sagt jag har inte träffat mamma alls mycket. Det är då som jag brukar somna. klarade aldrig av att cykla ned till henne på morgonen, så hon kom upp till mig lite kort. I telefonen sade jag att jag tyvärr inte orkar cykla ut och plocka liljekonvaljer idag.
Jag som alltid brukar göra det till mors dag.
Skönt att jag kunde ge henne en bukett ändå. Jag plockade ju igår! Visste inte om det skulle bli regn, men solen har strålat. Mamma blev så glad över både blommorna och ett kort som jag gjort. Inte hade hon väntat sig det.
"Det tar vi en annan dag gumman" sa hon innan vi lade på luren.
Nu när jag inte tagit mig för att gå ut i solen på hela dagen, inte för att kroppen klarade av det heller, blev det en tur nu istället och en bukett med nya liljekonvaljer och även en riktigt stor bukett med pioner!
Nu känner jag dofterna av sommar i min lägenhet. Det känns lite lättare igen, för det har varit riktigt tungt idag. Riktigt kämpigt, men jag försöker att andas i nuet. Inte tänka för mycket.. Inte låta anorexian förstöra ännu mer, men ärligt talat så är det svårt med maten fortfarande. Hur ska jag kunna vända på det?
Längtar till tisdag kväll då småkillarna kommer till mig igen. Jag ställer mer än gärna upp som barnvakt åt hjärtegrynen!
There are so many beautiful reasons to be happy
Alla dessa känslor som far omkring.
Att den ena stunden vilja gråta i förtvivlan över hur svårt allting, till att sekunden senare sitta och le åt mig själv över ett sms eller bara "hej jag är så glad att du finns!" i tankarna. Vad är det som är så speciellt med mig?
Jag är bara lilla mig, ingen annan.
Tittar på smurfarna som blev kvar efter småkillarna igår. Det känns som om så mycket har hänt sedan dess. Så många känslor hit och dit.
Jag finns.. jag finns verkligen till. Inte kunnat vila en endaste minut. Jag som annars brukar somna så fort jag sätter mig ned, men så länge jag får ha kvar de fina tankarna
så känns det okej.
Fågelkvitter och smurfar på rad
Redo att sätta mig med skissblock och pennor igår så ringde telefonen och det småkillarna som ville komma en stund. Självklart plockade jag med glädje undan allting igen, för när jag ska göra någonting så blir det en hel del. Vill ha saker och ting nära, ifall någonting lockar lite extra.
En kvart senare stod mina brorsbarn innanför dörren och kvällen var räddad. Dagen kunde inte fått ett bättre slut. Det blev filmen med Smurfarna och mys i soffan. Båda två ville ha ny klar färg på både fingernaglar och små söta tår! Vem säger att små killar inte kan få ha fina målade naglar! De satt där länge och spretade med fingrarna och tårna tills det säkert var klart.
Lillen tittade med stora ögon på mig flera gånger för att det kliade på ryggen.. åh mitt hjärta smälter för dessa två. När kvällen kom så kunde jag omöjligt koppla av. Alla tankar på saker som jag ville göra.. som jag borde göra.. som jag måste göra, enligt mig själv. Det är svårt att släppa på mina inre krav om saker och ting. När fåglarna sedan vaknade till liv och började kvittra och himlen blev allt mer ljusblå så kändes det allt mer onödigt att ens lägga sig. Framåt kl.05 så gjorde jag ett försök ändå och sov i lite mer än en timme.
Trodde att jag skulle vara mer död än levande dagen efter, men det var magen som krampade! Denna grymma kramp som får mig att ligga dubbelvikt på golvet i timmar och ibland dygn. Vilket fall så känner jag mig lite, lite stabilare idag. Dagen började igår med att jag verkligen inte alls orkade med mig själv eller livet. Till att bli så bra. Är det så riktig livsglädje känns!?
Solen skiner och om inte idag så ska jag ta med mig kameran ut imorgon. Ensam. Mamma tycker att det är alldeles för jobbigt när folk stirrar över att jag är så mager. Själv har jag för länge sedan slutat bry mig, eller nej.. jag bryr mig och det gör ont, men det ska inte få hindra mig att vara ute. Alla ser olika ut och även om jag idag har lättare att inse hur snedvriden min kroppsuppfattning är, så kan jag stundvis förstå vad mamma säger..
men
inte att jag är så väldigt mager?
Just nu vill jag leva!
Åh, jag har så mycket glädje och skutt i magen att jag känner mig alldeles yr!
Kan inte minnas om jag någonsin haft denna känslan tidigare.. måste varit väldigt länge sedan..
Just nu vill jag bara krama om alla fina som skriver alla dessa underbara ord till mig både här och där och det betyder så enormt mycket för mig. Ni hjälper mig att hålla mig över ytan och efter att igår ha fått tillbringa dagen tillsammans med denna lille killen.
Fick världens goaste puss och en kram som jag nästan trodde skulle ge mig blåmärken, för han ville inte släppa taget.. men jag hade med glädje cyklat hem både gul och blå.
Vaknade sedan med den allra värsta ångesten och gråten ville kväva mig. Kände att jag inte orkade längre alls. inte alls.
Min spegelbild är så snedvriden, men nu tänker jag lämna det.
För just nu vill jag bara ANDAS!
Så ha det så skönt i solen, nu ska jag sätta mig och teckna med
ett leende på läpparna.
Jag skulle kunna springa hela natten tills du hittar mig
Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.
Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.
I mig själv.
Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..
Etiketter:
Att kämpa för livet Barndom Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Barndom Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetDet är på de små tingen som jag märker hur tiden rinner som sand mellan mina fingrar
Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!
Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.
Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.
Kommer det aldrig att kännas bättre?
Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?
Det är när jag får lite ensamtid som jag verkligen kan njuta och må bra av att vara tätt, tätt intill fasters små hjärtan! Jag kan många gånger komma på mig med att sakna dem så enormt, även om jag då just kommit hem ifrån dem eller då de varit hos mig. Jag kan blunda i min ensamhet och LE åt deras härliga kommentarer och busiga blickar. Hjärtat smälter som smör i solsken.
Det blir så påtagligt när jag inser hur mycket jag förlorat genom min anorexia.
Ett liv. Ett riktigt liv med allt vad det skulle kunna innehålla, minus anorexian ÅNGEST!
Jag vill inte känns sådant här äckel och tjock-känslor hela, hela, hela tiden.
Om jag inte ätit eller druckit, varför kommer ändå dessa känslor att växa sig enormt starka på ett par sekunder!?
Hur ska jag ta mig vidare?
Etiketter:
Anorexi Barndom Bilder Kalori-lureli Livet Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet
Barndom Bilder Kalori-lureli Livet Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet
