Springer runt och står still
Livet står på samma ställe, eller kanske lite längre bak än vad som var meningen.
Försöker att hitta tillbaka till mig själv igen, samtidigt som jag snubblar över mina trötta ben
på golvet. Jag har inte orkat vara här på länge nu och jag vet att ni är många som undrat och
varit oroliga. Ställde mig på en stol för att nå fram till spegeln, lite för högt upp.
Svimmade och bröt handleden. Benen stack ut på båda sidor så det blev akuten, med tårar.
De skulle sticka mig på magen, i underhudsfettet, vilket givetvis inte gick. Efter att ådror
spruckit på armen fick jag äntligen morfin till slut. Somnade och vaknade drygt ett par timmar
senare. 5 personer stod över mig och skulle dra tillbaka handen. Gips och en vecka senare blev
det operation för att sätta in 5 långa stift, min hand hade då sjunkit in i handleden på grund av att
skelettet är så skört.
Flertalet röntgenkontroller senare är jag nu av med mitt gips och kämpar för att få tillbaka lite
rörelse igen. Jag har under denna tiden varit enormt orolig över den biten, brist på rörelseförmåga.
Rädsla över att kanske inte kunna teckna, måla, skriva och liknande.
Vad är det då för mening? Orkar jag leva då..? Känslorna har varit svåra, men nu kämpar jag mig
tillbaka, en millimeter i taget.
Att kroppen nu är så trött, så trött. Jag vet inte hur många gånger som jag svimmat och slagit mig
mer eller mindre illa. Det räcker med att resa mig ifrån golvet för att benen nära på går av och jag
känner vikten trilla av.
Springer runt och står still på samma gång.
Allting känns rätt och fel och rätt, nej fel.
Jag är inlåst i mig själv.
Ögonen läcker vatten i samma färg som ledsenhet, men jag tittar upp och letar efter lyckan.
Idag är det min och tvillingens födelsedag. *Grattiskramar*
Nu blir det vila.
Tror jag..
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Tankar Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Tankar Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
