Hipp hipp hurra det är våran dag
Ikväll ses vi genom att bära det allra sista till min nya lägenhet.. eller jag har inte burit så mycket utan den biten har jag fått hjälp med. Räcker gott och väl med all packning jag kämpat med länge nu. Ikväll kommer bli första natten här och om jag sover är tveksamt. Känner jag mig själv rätt så blir det att jag vandrar runt här och plockar upp saker. Vänta tills morgondagen är inte min melodi.
Varje flytt jag gjort så har jag varit klar på kort tid. Visst skulle jag vilja ändra om en del, speciellt byta lite färger och jag är i stort behov av både ny stol, även ett större data/teckningsbord och någon lampa till sovrumstaket saknade jag redan i min tidigare lägenhet. Mindre saker som filt, kuddar, gardiner i de färger jag vill.
Alltid roligt att ändra om lite och just detta har jag velat under så lång tid, men inte haft råd.
Att pengar ska sätta käppar i hjulet alltför ofta.
Nej, dags att få lite gjort. Småkillarna kommer medans tvillingen tränar ikväll.
Så jag får lite mys på födelsedagen ialla fall :)
Sommarmorgon
Godmorgon till en ny dag. Så trött efter att återigen börjat komma in i en period av att inte kunna sova.
Magen krampar så fruktansvärt mycket och det är bara att försöka stå ut. Försöka sitta, försöka ligga eller försöka stå som en krökt ostbåge med en hel låda av VASSA KNIVAR i magen! Ingen idé att söka sig till sjukhuset. För det första så är det inte att bara åka till akuten ens när handleden bröts itu och vinkade sig som ett trappsteg. Nej, först ta sig till Vårdcentralen för att de ska bedömma om det är akut (nu syntes det direkt att den var av - jo, tack!).. sedan hitta någon som kan köra upp mig. Vänta och vänta. Få lite dropp och orden om att det beror på min långvariga svält. Hatar anorexin. Verkligen hatar och börjar gråta över hur livet är så förstört.
Jag har varit så känslomässigt nedbruten länge nu. Gråter så fort jag tappar en penna i golvet!
Imorgon är det väl en vanlig dag. Måste få tag i min läkare om nya recept på alla mediciner. Snart sommar och ingen aning när hon slutar. Jag kan se in till hennes rum ifrån min lägenhet och ändå så tycks hon inte bry sig det allra minsta om hur jag mår.
Livet..
Dags att fixa hos Tintin och ta vara på solen innan den kryper över hustaken och bort ifrån min balkong.
Igår kom jag på att det var då tur att jag aldrig ändrade om väggarna här eftersom jag nu måste flytta.
Sådan ångest och oro inför hur det kommer att bli. Borde passa på att flytta till västkusten eller allra helst till ett varmare land. Ingenting som jag kan styra över nu så in i duschen och bli en människa.
Skulle vilja cykla ut med kameran, magen och kroppen tycker inte alls det.
Måste säga att jag var helt skakig i hela kroppen igår efter att få ur mig några små ord som länge
gjort SÅ ONT I MIG!
Nu har jag tagit det steget och klappar mig själv lite lätt på axeln. Det är dags att börja våga för min egen skull.
Sommarmorgon och jag... har inte hört några skrattmåsar idag? Häromdagen, nej tidiga morgon skrek måsarna sig galna redan innan klockan var fem. Fem på morgonen och jag hade inte ens lyckats somna!
Hej hopp jag tycker mindre fåglar är sötare :)
Det blir en dag för mig själv. Så många tankar som springer runt i huvudet. Ska göra vad jag kan för att få ordning på dom. Sätta dom på sina platser likt barn. Åh vad jag saknar småkillarna. Brorsbarnen, att få krypa ihop och mysa tätt, tätt intill. Det är lycka på hög nivå!
.......jag skulle bara in och säga hej till dagen.
Midsommar
Så är den magiska dagen här och sommarnatten närmar sig timme efter timme. Har ni plockat sju sorters blommor att lägga under kudden.. inte jag, men två stora buketter med Lupiner blev det igår. Så nu känns det som jag skaffat mig fler husdjur för de dricker verkligen vatten i mängder! En bukett på balkongen och en inne.
Hade en liten tanke att ge mig ut även idag, har nog en stor vas till som kan fyllas. Nu blev det inte så. Inte än för jag kan aldrig veta vad lilla hjärnan och kroppen får för sig och kvällen är ung som man säger.
Sitter ensam som många andra.. Extra långa kramar till er och även ni andra såklart.
Ingen glömd <3
Mamma är nere i Apladalen med tvillingbror och hans familj. Kanske är det slut och de sitter och äter i trädgården. Vet inte, kände att jag inte hade ork att trängas kring en massa människor och sedan är det ingen riktig sommarvärme. Solen strilar in genom mina fönster och jag borde vara ute. Borde vara med i livet.
Det har varit tyst här länge. Ska inte gå in på allting nu, men mår riktigt, riktigt dåligt. Gråtit mig igenom de senaste månaderna. Sådär så jag hulkat fram alla tårar som aldrig vill ta slut. Ibland har jag undrat ifall det hörs in till grannarna. Inte orkat bry mig, inte kunnat bry mig.
Så många gånger jag bara önskat att allt skulle ta slut. Hur många motgångar ska jag klara av att ta emot?
Kämpar på, men det är sannerligen inte lätt att kämpa mot anorexin alldeles ensam.
Utan resurser av något slag.
Nej, inte börja gråta igen... blivit sviken, vän har gått bort, sårad, sjukdommar, oro, ångest, trakasserier och mycket annat och nu står jag i en situation där jag måste hitta en ny lägenhet. Snarast! Står överst i bostadskön, för 7000 st andra. Det är vad de lovat och de har lovat att jag inte ska tvingas flytta till en lägenhet som jag inte känner att jag kommer trivas i. Vågar inte hoppas för mycket. Så ledsen på styrelsen som hanterat allting USELT! Finns inte ord. De får bära ut mig om det inte dyker upp en lägenhet. Tänker inte ge med mig, det är inte mitt fel. Det är ingen i husets fel, som en granne sa
"Vi borde vägra flytta!"
Jag som nu kommit att trivas i min gamla väns lägenhet. Här där jag aldrig trodde att jag skulle klara sätta min fot igen på grund av alla minnen. Nu måste jag ändå lämna detta.
Nu svävar jag iväg ändå.
Nästa Midsommar önskar jag att jag kunde sitta på en strand vid havet. Luta ryggen mot Varbergs fästning och plocka snäckor utmed vattnet. Andas in friheten. Åh jag saknar Varberg så mycket! Förra sommaren ville jag dit och tycks inte bli detta året heller. Vet inte alls hur jag ska ha råd. Ta mig till havet och ge mig liv.
Ge mig liv.
Några jordgubbsröda fingrar har jag inte kommit mig för än heller. mamma var så gullig och kom förbi med några tidigare. Lyx för mig som får vrida och vända på vartenda öre. Än har jag inte känt mig "värd" några smarriga bär. Tragiskt. Det är INTE farligt att äta jordgubbar. Snarare SOMMARSÖTT på hög nivå.Nu ska jag försöka blunda en sekund då sömnen uteblev helt i natt. Tänk att alla tankar och känslor ska explodera varje kväll.
Nej, blunda och fantisera om blommor i håret och spring i benen.
Glad Midsommar fina ni <3
Just because you don´t have a prince doesn´t mean you´re not a princess
När jag var liten så fick jag lära mig att hjärtat är lika stort som din egen hand, men hur får all kärlek plats i den?
Om jag spretar ut med fingrarna så kanske det går att sprida lite extra kärlek.
Jag ritade små prinsessor och längtade mig mesta tiden långt, långt bort.
Till en annan värld, där handens storlek inte har någon betydelse alls och att just ordet "storlek" var någonting som jag lätt kunde radera bort ifrån mitt pappersark.
När jag var liten så var den andra önskningen på min födelsedagslista, julklappslista eller "bara små drömmar fint radade på ett rosa pepper".. någonting som fanns på sidan fyra i leksakskatalogen.
Min allra första och största önskan var att få bli älskad, inte i häderna på någon som skrämde livet ur mig.
Jag drömde mig bort ifrån verkligheten redan då.
När jag var liten trodde jag att trygghet var att få krypa upp i någons knä. Få en puss på kinden och bli omkramad tills alla monster i garderoben försvunnit.. trodde jag då.
Att någon bad mig blunda när nyheterna på tv:n visade krig och död, men de såg inte att jag redan sprang för livet därifrån i tankarna.
När jag var liten trodde jag att hemligheter var sådant som viskades under ett täcke tillsammans med fnitter.
Ingenting som någon sa med ett hårt grepp om min hals..
Jag kanske ska börja teckna prinsessor igen och sträcka ut fingrarna så handen ser större ut och kärleken når till alla som jag vill ge lite extra.
Jag vandrar vilsen omkring
Ni rockade väl sockorna igår?
Tycker det är en viktig, bra och fin tanke som borde tas upp oftare. Speciellt bland alla de som har sina tankar och åsikter, de som trycker ned barn och vuxna som är annorlunda.
"Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt!"
Tänk att en liten tjej tagit ett så stort iniativ för sin storasysters skull som har Downs syndrom. Att genom att välja annorlunda, välja roligt i lådan bland sockor visa att det är roligt att vara annorlunda! Hon är endast 10 år och jag hoppas verkligen att hon kan nå fram till de som inte vågar se och förstå att bara för att någon har en diagnos, betyder inte det är de är mindre värda. Tvärtom!
Öppna ögonen och se verkligheten!
Nathea som är 10 år är stolt över sin storasyster Noelle. Hon är annorlunda, men hon är rolig. Att som barn få höra andra säga elaka saker till sin syster, bror, förälder eller vän får vem som helst med ett hjärta att gråta.
Nathea blir ledsen, men hon är också så stark och jag som inte ens känner henne blir STOLT!
Stolt för hennes skull. För hennes storasysters skull och hennes föräldrar.
Att se alla som igår "Rocka sockorna i hela Sverige! Rock every sock!" gjorde mig tårögd. Berörd.
Nathea berör verkligen rakt in i hjärtat och jag sänder tusen kramar till henne i mina tankar.
Kramar till Nathea & Noelle <3
Annars då, detta fotot skulle kommit upp även i min blogg redan igår, men livet har gått i baklås..
Efter vad som känns som en evighet har jag sovit dygnen runt. Inte orkat med livet, inte orkat med mig själv alls.
Sovit hela nätterna.. gått upp och pysslat om kaninen Tintin för att sedan somna om hela dagen.. vaknat sent på eftermiddagen eller kvällen och gjort mig klar för natten ofta redan innan kl.18 och sedan sovit. Galet!
Jag vet inte hur många gånger som jag har svimmat. Tappat räkningen på hur många gånger jag har hunnit hindra fallet. Blodtrycket var häromdagen 82 genom 93. Jag kan inte så mycket om dessa siffror så frågar en vän och visst förstår jag att det inte är så högt. Snarare tvärtom.
Ibland vågar jag inte vrida på huvudet för att jag ska bli alldeles yr!
Nu har jag bott i min fåtölj dygn efter dygn tills det vände igår. Tillbaka till att inte kunna sova alls igen.
Orkar inte leva med denna ångest och oro!
Ska jag nu vandra runt i ett ekorrhjul av sömnlöshet trots att jag har mediciner?
När ska detta vända?
"Det är bara att börja äta!"
Om ni anar hur ont det gör att få de orden!
Jag kämpar för varje stund, men ni ser inte min vardag. Ni ser egentligen ingenting om ni kan säga de orden.
Så det är mycket därför som det varit "tyst" här under en alldeles för lång tid. Saker har hänt både inom mig och bland vänner som står mig nära. Oron har byggt ett bo i mitt hjärta och jag vill gråta och skrika för de som går igenom andra sjukdommar. Inte Anorexi.. Sjukdom som fått livet att vända och slå runt och jag vill bara få
Krama om dig!
Läser din mamma detta en dag då hon orkar så vet ni att jag ständigt tänker på er. Ni vet att ni finns i mitt hjärta och jag gråter ofta. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist!
Jag bryr mig inte om mig själv så länge de som står mig nära kunde få må bra.
Jag har ändå inget liv. Det är inget liv att ständigt sitta ihopkrupen, ensam för det mesta och vara trött, frusen.
Känner mig så ensam. Förlåt, men jag känner mig många gånger enormt ensam. Mamma tittar upp ibland och det är jag glad över, men det är inte alls så ofta som tidigare. Varför ska jag vara kvar och kommer det någonsin att bli vad jag önskar?
Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!
Tack för allt du gav mig genom tröst och hopp!
Du fanns alltid där.. nu finns du i mitt hjärta, men jag önskar att du vore här. I sängen som du var då.
Tiden har stannat på något sätt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.
Saknar mina älskade brorsbarn!
Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.
Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!
Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..
Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?
Ångest! Ångest! Ångest!
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv VänskapBara jag får känna någon måla mitt hjärta så där vackert rött och levande.. då orkar jag lite till
Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?
När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.
Ska jag stanna eller gå?
Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.
Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.
Nu ska jag snart krypa upp i min fåtölj och försöka vila tankarna. Dagen blev inte alls som jag tänkt eller velat, men det får vara okej. Borde sortera alla mina foton i datorn, men oj det lockar inte alls. Någon frivillig som vill ta över hihii.. nej stackare så dum är jag inte. Får bli lite i taget, någon annan dag. Kanske sätta på en film, tända ljus och värma små tårna i tjocka strumpor, benvärmare med fuskpäls, ett par tröjor eller fler och filten. Min trogna filt. Hur har eran dag varit.. blir så glad över kommentarerna ni skriver. Betyder så mycket mer än vad ni kan tro!
"Tjena kaninen!" ..jag lyfter blicken ifrån mina papper och undrar vad de håller på med. Hantverkare är i köket och byter spishäll då de tydligen fick syn på lilla Tintin.
"Hej lilla svarta kaninen!" ..jag ler åt deras lilla samtal som pågick med jämna mellanrum och Tintin undrade säkert varför de förde så mycket väsen.
Äntligen är spishällen utbytt och ännu ett steg bort ifrån hur det såg ut här tidigare. De sprang fram och tillbaka, hade glömt verktyg, sågen gick av, batterierna var slut och allt möjligt. Trodde att jag skulle somna ståendes när som helst. Även om jag satt ned, men den känslan av att vara så trött. Ett par timmar senare var de klara.
Städning fick det bli för inte vet jag vad de använde min dammsugare till då dammet låg överallt. Som om vintern kommit tidigt i år.
En dag då solen glömde bort att vakna och allting har varit grått och kallt. Inte fått mycket gjort då det tog halva dagen innan jag ens vaknade. Jag menar då jag kom ifrån ett "zombieliknande" tillstånd, en natt utan sömn och för många tankar. Tillbaka i fåtöljen igen. Stackars lilla säng får stå orörd igen, men jag ska hitta dit igen. Andra tror säkert att jag är helt tokig som har så svårt för den biten, men så är det.
Mamma ringde som vanligt för att höra hur det är, gulliga hon. Stackars lilla mamma som varit med i så många svängar hit och dit och ändå alltid finns där. Finns här för mig. Lillbusen sov aldrig över utan hans storebror istället, men idag skulle de gå och äta kulglass på ett café. Så glad över att de får en heldag tillsammans och på torsdag hoppas jag få mysa tillsammans med dom igen. Hoppas att kroppen inte säger ifrån då!
Den som aldrig går vilse hittar inga nya stigar
Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.
För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.
Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.
Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.
Jag kommer tillbaka tillsammans med hösten
Ute kan jag andas in höstens krispiga luft, sparka lekfullt kring löven som börjat lägga sig som ett täcke på marken. Kasta upp torra löv i solen, visst finns det inte mycket som kan roa mig så lätt. Nu har det gått en tid sedan jag senast bloggade. Ledsen för det, jag har fått många mail och på andra håll hört oron över hur jag mår.
Det var inte alls meningen att uppehållet skulle bli så långt och det beror på olika saker, en del vill jag inte ta upp här.. inte öppet. Det gör alldeles för ont fortfarande, men sedan har jag även flyttat nu. Förra veckan skulle jag skrivit mycket mer, men magen krampade konstant och att sedan börja varje dag med en rygg som fick mig att vilja dö av värk, det var verkligen inte roligt alls! Visst får jag ont i ryggen när jag går mycket, eller behöver inte gå långt alls, men att vakna varenda natt med att vrida och vända på mig av plågor för att sedan inte veta hur eller OM jag skulle kunna ta mig upp..! Första dagen nu som jag inte känner av någon värk alls. Mesta tiden har jag sedan sovit bort, timme efter timme varje dag. Totalt omöjligt att hålla mig vaken. Någon gång bara tänkt blunda i ett par minuter för att sedan vakna av att det varit mörkt ute och dagen blivit sen kväll.
Sitter nu i min nya lägenhet och tvillingen min var här igår och hjälpte till att sätta upp ett par tunga speglar och lite annat. Så många pluggväggar. Någon tavla har jag målat ny och håller även på med en större. Hjärnan är överfylld av andra idéer som ska målas fram, sedan håller jag även på med ett olika beställningar (men det avslöjar jag inte mer om här.. ) Jag har nytt golv i hall, kök, vardagsrum och sovrum. Laminat istället för tråkigt plastgolv så det känns så skönt. En tvåa med öppen planlösning och att jag som aldrig trodde att jag skulle kunna sätta min fot här igen, nu bor här. Här där min fina granne bodde tidigare, hon som nyligen gick bort. Fina, rara Annalisa som jag saknar så. Att jag nu bor här och helt ärligt trivs jättebra!
Aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra. Ibland kan jag komma på mig själv med att le för mig själv och all den energin som togs ifrån elaka grannar på andra sidan gården, är som bortblåsta!
Visst bor jag i samma hus så min adress är densamma, men allting känns ändå så totalt annorlunda och betydligt ljusare med fönster åt tre håll. (kanske får tacka de grannarna som enbart var elaka för utan dom skulle jag aldrig flyttat hit).
Flytten, med allt var det inneburit av packning och rensning, den har tagit på krafterna. Dragit en resväska med hjul fram och tillbaka. Fördelen med att flytta på samma våning, mamma har släpat på möbler och liknande med en filt under. Oj, så vi har slitit, men efter tre dygn så var nästan allt på plats och redan sista helgen i september så låg jag min allra första natt här. Mitt internet har strulat så det var mindre roligt, men då fick jag mer tid att måla. Så inte var jag mindre glad över det! Tycker många gånger att det runt omkring mig finns de som är alldeles för upptagna med sina telefoner och datorer. Stäng av allting och känn efter hur det är att göra andra saker istället, ingen dör av att vara "bortkopplad".
Sedan har jag fått mysa lite med mina brorspojkar då och då. De brukar komma till mig på torsdagskvällar, tråkigt nog blev det inte så i förra veckan. Jag var så förstvivlat ledsen och krossad då att jag inte orkade, hoppas på torsdag istället. Imorgon kommer lillkillen hit tillsammans med mamma då han ska sova hos farmor tisdag-onsdag. Även den lille killen hjälpte till med flytten, hämtade en sak i taget och kände sig så stor och duktig. Fasters hjärtebus.
Nu är det en vecka tills jag fyller år och jag vet ingenting om hur eller när vi ska fira den. Tvillingen är troligtvis borta under helgen... plötsligt snurrar tankarna till alla våra födelsedagar. Skönt att dela den med någon för jag tycker inte alls om att vara i centrum. Det har alltid varit "tvillingarnas födelsedag", Tias & min.
Det var lite kort ifrån mig. Ett livstecken. Maten går inte så jättebra, men jag kämpar på så gott jag kan. Oron omkring mig finns där. Jag känner den, ser den och hör den.
Jag kan inte säga att jag mår bra, men jag trivs enormt bra i min nya lägenhet. Även om inte kroppen är starkare så känner jag mig starkare till sinnet. Sedan att min "elaka granne" fortfarande kommer med sina anklagelser är rent löjligt. Är det någonting ni vill veta, någonting som jag ska skriva om eller kanske en frågestund framöver så hojta till. Hoppas att ni kan njuta av hösten, för visst får alla färger även hjärtat att le.
Don´t let your dreams just be dreams
Morgonen andas höst. Krispigt tassar den allt närmare inpå och sommarens sista andetag befinner sig sakta. Inga moln så långt ögat kan nå och nu var det en hel evighet som jag var ute på riktigt. Bara jag och min kamera, i min alldeles egna takt. Ingen stress, ingen press, inga ord om att "kommer du snart".. bara jag och min kamera. Blandat med tankarna såklart, men de blir aningen lättare när de får friska vindar under sina annars så tunga vingar.
Jag vet inte vad jag känner idag. Lite tom.. lite ensam.. lite ledsen, men ändå jag tänker inte låta någon få mig att tappa balansen igen. De ska inte få mig att falla rakt framför deras ögon. Kanske ska ta det där första steget ut igen. Innan regnet kommer tillbaka. Jag vet inte alls vad jag vill idag, mer än bort härifrån.
Jag kämpar på.. försöker hitta ännu mer kraft att slå anorexin i magen med alla krafter.
Jag vet inte vart jag är på väg eller på vilken plats jag kommer att landa.
Allt jag vet är att jag vill kasta mig ut över öppet hav och hoppas att jag lär mig att flyga innan jag landar.
"jag är inte TJOCK och jag kan ANDAS!"
Liten nyfiken lista
Jag är både en tvilling och en skorpion.. alltså har jag en tvillingbror och är född i oktober.
Jag fastnar lätt i dagdrömmar och fantasier, men jag har en levande seriefigur hemma.
Hon heter Tintin och är en svart Hermelinkanin,
Jag samlade på serien Calvin & Hobbes för länge sedan. Engelska versionen helt klart.
Jag orkar inte zappa runt så fort det blir reklam i en film, utan då vandrar tankarna lätt åt annat håll en stund.
Jag skulle vilja ha en Magnolia i min trädgård.. om jag nu hade en trädgård.
Jag undviker helst att simma på djupt vatten, men drömmer om att dyka i korallrev.
Jag blir yr av att stå på en stol och ändå skulle jag vilja ta mig uppför en klättervägg.
Jag kan lika gärna bli tyst kring andra som att bli en liten lurig teaterapa och skoja om det mesta.
Jag jagar djur i stort sett varje dag.. ja, bara dammråttor om jag ser några.
Jag kan tycka det är roligt att sätta ihop Ikea-möbler, så länge inga skruvar fattas.
Jag är nog väldigt spontan och vet nästan inte var jag har mig själv stundvis.
Jag tar alltid två sugrör av den smala sorten om jag får chansen ute och väljer efter färger.
Jag tycker om att pyssla med olika saker som kort, smycken och det allra mesta som är litet och pilligt.
Jag önskar att jag hade ett helt lager av scrapbook-material.
Jag får panik och kan absolut inte somna om jag ser en spindel på rummet.
Jag pratade i sömnen inför ett helt gäng med andra turister på ett vandrarhem i Amsterdam.. pinsamt.
Jag vickar alltid på tårna när jag försöker somna på kvällen.
Jag har gått i sömnen en gång då jag var liten. Drog med mig alla mina gosedjur och lade mig på köksgolvet.
Jag klädde ut mig till en smurf som mindre och uppträdde inför grannarna till sången .."hallonsaft".
Jag råkade lösa ut en pulversläckare på en anorexiklinik så det blev aningen vitt, alla kiknade av skratt.
Jag går nästan alltid på tårna hemma om jag är barfota.
Jag skulle vilja ligga på en kritvit strand om jag vore en snäcka. Så kanske någon tycker jag är vacker.
Jag skulle vilja vara en slät sten som ligger i en väns ficka så att hon aldrig känner sig ensam.
Jag kan bli väldigt blyg ibland, men samtidigt spontant ge någon en fin kommentar.
Jag älskar att fotografera, men avskyr att stå framför kameran.
Jag önskar att jag kunde få mer ro till att teckna och måla igen.
Jag är väldigt självkritisk i allt jag gör.
Jag tycker om Alice i Underlandet.. film som bok.
Jag börjar ofta en teckning med att skissa upp allting för att sedan radera bort allting och sedan måla på riktigt.
Jag längtar efter att känna doften av en sommaräng långt innan jag kommit dit.
Jag har alltid med mig mitt Nivea "Pearly shine".. smått beroende gissar jag att det kallas.
Jag är 1.74m över havet och har skostorlek 37.. det enda jag är nöjd med hos mig själv.
Jag skulle vilja somna in i ett stall och känna hästar andas omkring mig, så mysigt.
Jag ville bli konstnär, författare, delfinskötare och ridskolelärare när jag var liten.
Jag ritade ofta små prinsessor med långa flätor och ett slott med torn, innan jag visste att de i verkligheten har jeans och en rosett i håret. Utan krona.
Jag klarar inte av streckkoder utan måste alltid vända bort dom.
Jag sitter gärna under en stjärnhimmel, men blir rädd av att gå ute i mörker.
Jag drömmer om att ge ut en eller två böcker.
Jag tycker om ugglor.. att teckna eller i olika varianter. Om jag bara kunde hitta ett halsband med en uggla på.
Jag skulle vilja illustrera barnböcker fylld av minsta lilla detaljer i.
Jag skulle ta med mig en vän och en kamera om jag bara fick välja två alternativ till en öde ö.. ingen båt för på något sätt kom vi ju dit.
Jag brukar blir rastlös om jag inte har papper och penna i närheten, ifall någon idé dyker upp.
Jag tror jag ska avsluta listan innan ni tröttnar.. hihii
När känslan blev blå
Just nu borde jag egentligen lägga mig ned på golvet, soffan eller vilken plan yta som helst för jag känner mig svimfärdig. Mår illa av trötthet trots att jag inte gjort speciellt mycket idag och speciellt inte ikväll. Oj, tittar på klockan och får lite panik när jag inser att den visar 02:06, men kan inte sova!
Har inte orkat sitta vid datorn och bestämde mig redan ifrån morgonen att inte göra det heller. Tanken var väl att vila, sova för det har jag inte kunnat alls sedan jag minns inte när. De två timmarna härom natten eller vad?
Mår så illa och känner mig matt och kallsvettig, yr... usch! Jag var precis innan och tassade på tå, tyst som en mus som vanligt, men lite extra ändå för mina rent ut sagt knäppa grannar. Hämtade mitt skrivblock och öppnade balkongdörren för att få luft. Skulle vilja gå ut och gå, cykla bort alla tjock-känslor, men så satte jag mig ned efter dessa små meter mellan skrivblocket och datorn.. svimfärdig!
Inte har jag kunnat göra någonting, men den har trots allt varit både upp och ned. Lilla dagen som började med en sådan tung känsla av hopplöshet. Så trött på ett liv utan mening. En ständig kamp utan att ha en plats, en betydelse. En känsla av att ska det vara såhär resten av livet så orkar jag inte. Tvättade på vad jag upptäckte skulle varit Annalisas "tvättdag". Sedan när jag efter att glömt bort den totalt, långt senare skulle hämta en skållhet, men torr tvätt, träffade på hennes dotter och barnbarn som hämtade en del av kartongerna jag packade häromdagen. Litet kort hej och sällskap med hennes marmorskiva i hissen. Snart är det tomt, min fina granne som inte finns hos mig längre.
När jag nu funderade över vilket foto jag skulle lägga upp kom "lilla kanin" upp. Lilla blå som varit inne hos Annalisa. Bredvid hennes säng som nu står tom och kal.
Nu ligger Annalisa med sina slutna blå ögon i en blå kista någonstans. Mina känslor är blå..
Jag har allt mer börjat inse det oundvikliga. Snart kommer det att bo någon annan där, tvärs över gården. Det kommer att hänga andra gardiner än de som jag sydde åt henne. Någon annans konturer kommer att röra sig där på kvällen och inte hon som tog sin nattliga skorpa och varm mjölk. Jag vill inte se någon annan där.
Jag vill inte bo kvar här alls!
Plötsligt kom ett sms ifrån tvillingen min.
"pojkarna vill gärna komma till dig!"
Så självklart fick de göra det för lite mys. Stora ville genast ha kaninen hos sig och lille och jag tittade på en film. Finns det någonting bättre än att få borra in näsan i hans hår medans han leker med mina fingrar, samtidigt som blicken hans drunknar i filmen. Att höra stora killen fnittra åt någonting bredvid. Tiden gick väldigt fort och jag har inte brytt mig om att plocka iordning efter att de gått hem. Inte alls likt mig, men orkade inte. Så att jag varit frånvarande beror helt och hållet på att jag inte alls orkat. Ska svara på era fina kommentarer snart, ni är för gulliga och det hjälper mig så mycket på olika sätt.
Igår skulle jag även då försökt sova och vila, men blev en heltokig dag! Jag lyckades få fastighetsskötarna att ge sig på någonting som de aldrig hade sett eller hört talas om tidigare. Många skratt blev det och de sprang hit och dit, ringde efter den ena och andra killen. De lirkade och vred åt alla håll och kanter. Först hade de inte ens verktyg eftersom det inte var alls vad de hade tänkt sig att få se. Så jag tog fram min verktygslåda.
Då han insåg direkt att han hade för grova armar, helt normala, men.. det skulle ju inte gå. Jag kröp ned och hans reaktion var med ett "oj, hjälp vad smala armar du har!" Sedan kunde vi inte mer än att skratta åt det hela igen. Nu löste det ingenting mer än att jag fått värk i axeln och aningen svullen i handleden. Jag letade efter långa saker.. hittade en bit trollhasselgren, en del till gardiner, en del till strykbrädan.. vi pusslade ihop några för att göra det till någonting längre. Gick inte. Jag sa att han kunde väl klippa av slangen och stoppa in den ihop byggda pinnen genom slangen och sedan vrida om?
Vilket han tyckte var en smart idé. Fram med tång och itu med slangen. Jag satte mig i fåtöljen, det blev att vandra fram och tillbaka ganska många gånger inser jag nu. Till slut var de tre stycken i mitt badrum och det hördes ett högt skratt. Plötsligt så gick det! Nu undrar ni säkert varför allt detta tog över hela dagen igår?
Jag skulle vara duktig och städa lite extra, rengöra avloppet i duschen, vilket inte hade behövts upptäckte jag när jag började. Vände bort blicken för ett kort ögonblick och tappade greppet om duschslangen..
Som åkte ned genom rören och munstycket fastnade där nere någonstans.
Så m ni nu någonsin råkar ut för detta. Klipp av slangen och hitta någonting smalt nog för att passa i slangen. Se till att den sitter fast och vrid om så munstycket kommer i ett annat läge. Vips hihi..
Och detta är nog hela bloggens knäppaste inlägg!
Lika knäpp och vimsig som jag känner mig just nu. Fortfarande yr och illamående, vet inte om jag ens vågar röra på mig speciellt. Nu avslutar jag med att säga "tack fina ni för att ni stöttar genom era ord!".
If I live to be 100 I hope to be 100 minus 1 day. So I never have to live without you
Inte visste jag att dagen skulle ge mig ett leende som växtes fram inifrån mitt hjärta, när jag efter drygt två timmars sömn trillade framstupa emot golvet. Inte visste jag då att jag en kort stund därefter befann mig rum som jag aldrig klarade av att ens titta åt nyligen. Först vågade jag mig på att smaka en ny sorts näringsdryck, två små klunkar för att få ned min medicin. Rädslan att svälla upp var för stark, men jag hann känna att denna är favoriten än så länge. Med tankar om hur dagen skulle komma att bli ändrades då jag för ett ögonblick såg min väns äldsta barnbarn på hennes balkong.
Kände att jag ville gå dit. Vara nära dem en liten stund.. som blev flera timmar. Först när jag kom in genom dörren så var det ingen där, väntade en stund och kom på att de säkert var nere i förrådet. Väntade lite till innan jag gick ned och tittade om det var deras röster som jag hörde, men det var det inte.
Istället blev jag ståendes och pratade med ett par som hade tagit hand om fiket. Blev lite tagen på sängen som det sägs.. när de båda sa nästan samtidigt:
"åh, du var så fin igår på begravningen"
........... "tack.." och visste inte på vilket ben jag skulle stå.
Det blev att vi pratade ganska länge om hur det var och olika känslor. Många roliga minnen spelade jag upp som om jag vore en liten miniteater. Det är så jag är bara, spontan och lever upp, det är så andra säger då och då. När jag inte blir sådär tyst. Sedan kom vi över till hur fruktansvärt illa jag blir behandlad i huset sedan en tid tillbaka nu. Jag berättade hur dåligt de personerna får mig att må och de kunde instämma att detta är absolut inte alls okej. Vilket givetvis kändes skönt. De var så rara emot mig och jag kände att de ärligt tyckte om mig.
Jag vågade tro på deras ord innan jag åter gick upp till vännens lägenhet.
Där satt alla utom svärsonen, som börjat jobba, i soffan och fåtöljerna och åt pizza och sedan bröd med stekt bacon. Konstig blandning, men lite som finns kvar i hennes kyl och frys. Mitt i flyttpackningen.
Jag satte mig på "min kudde" där jag brukade sitta när jag hälsade på Annalisa. Om vi inte låg skavfötters i hennes säng och skojade eller förde lite tyngre samtal tillsammans. Nu står hennes säng alldeles tom. Det blev att vi pratade mycket om olika minnen och även lite helt småtokiga saker ifrån minsta barnbarnet. ja, om du skulle läsa detta någon gång så kommer du alltid att vara liten i mina ögon. På ett positivt sätt. Trots att han nu nästan blivit lika lång som mig, nästan för en bit till är det. Så skönt att få vara där, att på något sätt kunna höra ihop genom Annalisa. Hon var som en extramormor för mig då min riktiga mormor gick bort för åtta år sedan.
Efter flera minnen och titt i bokhyllan och skrattade åt saker som skulle få mig att sitta hela natten åt att förklara för er, så jag låter bli.. Jag frågade om det fanns någonting som jag kunde hjälpa till med. Nej, det tyckte de inte att jag skulle behöva göra. Dottern och äldsta barnbarnet sprang iväg för att dammsuga i förrådet, återkom för att ta med sig dammsugaren ned. Bra tanke skrattade vi när hon trängde sig förbi bland flyttkartonger och jag som sedan satt och packade ned porslin i kartonger. handdukar, förkläden, sorterade hennes kläder i olika högar som sedan lades i kassar. En hel del kassar och kartonger blev det och det alldeles för lilla sömnen, den hade jag glömt bort för länge sedan.
"Jag känner mig som en kanin som blivit uppladdad med för mycket ström!"
Sa jag medans vi skrattade åt hur tokigt det lät. Tjejen sa flera gånger att jag skulle sätta mig ned för inte behövde jag göra mer. Travarna blev allt större, men inte kunde de få stopp på en kanin som irrade hit och dit.
"Vet du om mormor har någon tejp eller liknande som jag kan skriva på?" frågade hon mig och tittade sig omkring länge.
Även om jag sa vart jag trodde att det kunde ligga hittade hon ingen. Jag gick direkt till nedersta lådan i köket och visst låg det en liten rulle med brun papperstejp där.
"Jag har ju liksom bott här länge" ..vi skrattade åt situationen. Jag kände mig hemma.
Att jag sedan inte fått någonting alls i mig förutom de två små klunkarna med näringsdryck på morgonen kände jag ingenting av. Om jag satt mig ned skulle jag säkert somnat, men här är jag. Fortfarande utan sömn och någon hunger har jag inte känt på åratal! Då och då fick yngsta killen en klapp på huvudet, rent spontant. Vi skojade om hur rolig han såg ut i de olika hattarna han provade medans han läste i någon bok. Jag hittade en kasse med gamla fotografier. Så söta och fina!
Jag har känt så mycket glädje idag att jag inte trodde det var sant, Riktig glädje som senare blev till ett rent lyckorus, men mer om det senare kanske. Packningen fortsatte och mycket hann vi med även om jag nog var snabbast. Har jag kommit igång så är det fart, återigen den lilla kaninen på vift. Stundvis blev vi ståendes och skojade om olika saker som hon kunde säga och jag berättade om mina stunder med Annalisa.
Om den där slipsen som åkte fram då och då under hennes finurliga ögon som log och glittrade. Slipsen som egentligen var tungan.. En härlig grimas åt någonting hon tyckte var tokigt, eller som blev tokigt just därför.
Den allra sista tiden fick jag lära känna lite av en ny Annalisa. Som då jag gjort hennes fika en eftermiddag.
Favoriten var alltid ett äpple, skalat och delat i en viss storlek med socker och kanel. in i mikrovågsugnen i två minuter och sedan favorit vaniljglass på det. När hemtjänsten sedan kom så behövde de inte göra någonting direkt utan vi satt i en ring runt hennes säng. Ute öste regnet ned och jag sa att det var synd då det var länge sedan hon varit ute, men att det regnade ute var hennes reaktion:
"Det skiter jag i.."
Vi kiknade av skratt och tappade hakan, ord som hon aldrig skulle sagt tidigare. när vi sa att..
"Du är ju för söt Annalisa" och klappade hennes runda kinder "du har så goa kinder Annalisa"
Hon tittade upp på oss och sa att det kunde hon inte alls förstå..
"Äsch, varför det då, det förstår jag inte hur ni kan tycka!"
"Ja, men du är så söt"
"....jaha.. okej då!" Och vi skrattade ännu mer, medan hon låg och tittade på oss och skakade på huvudet som om vi inte vore riktigt kloka.
Sedan fortsatte vi packa och packa. Stannade då och då till och minde begravningen och hur fint allting var.
De var glada över att jag var med. Det började klockan 12 och är hon var strax innan 16 var jag hemma. Idag var jag inne och hjälpte till, satt och pratade, skrattade och även någon tår i hela fem timmar. Innan jag gick kramades vi och pratade lite till. Jag frågade sedan om han fick någon kram och ja visst, men jag ger dig en till sa vi samtidigt. lite snurrigt kändes allting. Hela dagen idag och igår har varit överfyllda av känslor. Det hade börjat regna ute och blivit mörkt. Jag kände att jag nog behövde gå in till mig. Hälsa till de andra sa jag innan jag traskade ned för att titta om posten kommit.
Nu blev jag överlycklig! Hann inte mer än in genom min dörr innan jag tog fram en kniv för att öppna brevet. I min hand låg ett helt underbart halsband med några ord på. Som den lyckligaste tjejen på jorden sprang jag tillbaka för att visa hur fint det var. Min puls som redan under dagen varit skyhög av känslor hoppade nästan ur kroppen på mig. Hon såg på mig hur rörd jag var och tyckte det var jättefint. Hennes ögon blev rödgråtna,
En stund senare gick jag hem igen och då läste jag brevet, för innan hade jag inte hunnit. Det fick mig att återigen springa tillbaka och visa det IGEN! Ren lycka över att ha så fina vänner, det finns inte ord över hur LYCKLIG jag kände mig.
"Åh, du ser att du måste betyda mycket för andra så strunta i de elaka grannarna".
Kan även säga att nu sken solen ute igen. Vi log och kramades igen.
Jag var tvungen att stanna till för ett ögonblick. Orden snubblade på varandra över alla känslor som kommit fram dessa dagar. Jag sprang tillbaka till mig och att sedan och bara grät. Resten av kvällen har jag inte fått någonting gjort utan mest tänkt på allting som snurrat runt inom mig.
Och här sitter jag fortfarande när klockan visar 02:54 utan någon sömn alls! Hur ska detta sluta?
Stackars er vilket långt inlägg det blev igen, men jag är en liten snurrig kanin med för mycket ström i kroppen.
Aningen yr.. Jag har inte glömt bort någon, utan dagarna har bara varit VÄLDIGT FYLLDA AV KÄNSLOR!
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändring
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändringMest av allt vill jag bara hålla din hand
Vandrade runt ännu en natt i total sömnlöshet. En känsla av ensamhet och sökte efter ett tecken på vad du ville att jag skulle vara. jag gjorde allt vad jag kunde för att hindra mig själv ifrån att springa ut i mörkret, bort ifrån mig själv. För vet du vad.. det finns ingenting hos mig att längta till.
Sökte efter ett svar som jag kanske inte visste frågan på eller var det jag själv som försökte förtränga att jag aldrig mer skulle få hålla din sköra hand i min. Jag hade till slut nästan bestämt mig för att inte gå, innerst inne visste att jag förstörde mig själv mer och mer genom ovissheten. Kroppen stred emot mig och jag var alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag kan säga det först nu när jag fått se det lite tydligare.
Kanske du gav mig dina ögon för ett ögonblick?
I allra sista stunden så tog jag trappstegen ned. Sökte en plats där det kändes tryggast, nära din familj och allt jag kunde se var din kista lika blå som dina ögon. Lika blå som himlen nu blivit efter att den grät stora tårar på morgonen. Nu ville solen glittra i dina ögon, men jag vet att du aldrig kommer att titta upp igen. Du har lidit färdigt nu.. men saknaden blir inte mindre. En rosa ros låg i mitt knä speciellt till dig. Tänk om jag kunde förvandla molnen till en siluett utav dig, bara för att alla ska kunna se hur vacker du var. Jag drömmer mig bort för lätt. Du vet.. det är så mycket lättare att andas vidare då.
Nu dansar du runt bland molnen som en ängel i frihet och viskar till vinden utanför mitt fönster..
"var inte ledsen lilla vän, jag har det bra nu"
Och allt jag önskar är att jag kunde få hålla din hand, aldrig släppa taget. En liten stund till så jag hinner säga alla de orden som nu snurrar runt i mina tankar, men jag vet att jag aldrig kommer att få dig tillbaka. I en blå kista ligger du med slutna ögon och jag önskar att du kan känna att jag kramarom dig tusen gånger om i mina tankar. Efter denna dagen så inser jag ännu mer hur mycket vi delade tillsammans. Jag fick ta emot så många fina ord om hur mycket jag betydde för dig både ifrån din närmaste familj, men även andra som jag själv inte kände till. Jag hörde röster viska mitt namn några gånger i bakgrunden och möttes sedan av några nya..
"Åh, är det du som är Madeleine, hon pratade alltid så mycket om dig!"
"Du betydde så mycket för henne.."
Det blev många minnen, många tårar, men även skratt över din härliga humor. Din familj höll tal som berörde så djupt och jag kunde känna hur nära du stod mig.. Hur nära jag stod dig även om jag inte längre kan få smeka dina runda kinder eller försiktigt stryka med fingrarna över dina ömma händer. Rädd för att du skulle få mer ont.
"Jag är så glad över att du gjort dig så fin i håret för du brukade alltid göra mormor fin i håret"
Ditt äldsta barnbarn satt bredvid mig, det kändes extra skönt att höra det ifrån honom. Vi skrattade om många saker som du sagt eller hur du var, men även om så mycket runt omkring. Jag tror du ville ha det så den allra sista stunden. Att inte allt blev till tårar utan även glädjas över den som du verkligen var. Den som du alltid kommer att vara för mig och för oss alla.
Ditt mellersta barnbarn läste upp mitt kort och dikter, tårarna rann och även om de inte var speciella så berörde dem då jag hörde gråten omkring mig. De andra som jag tänkte skriva fann jag ingen ork till nu, så det kommer familjen att få senare.
Andra tal hölls och det var mycket känslor. Vi var lagom många kring ett bord. Nu såhär efteråt är jag glad över att jag tog mig igenom dagen, trots allt. Visst är jag helt slut för länge sedan.. någon sömn eller vila har jag ännu inte fått. Häromdagen skojade jag till det med att det får jag göra i nästa vecka, men det är redan tisdag nu.
Natten drar sig fortare mot en ny dag. En ny dag utan dig och snart ska ditt hem tömmas, men du kommer alltid att stanna kvar i mitt hjärta. Jag kramade om din familj innan jag gick hem till mig. Tunga trappsteg i betong och sittben som för länge sedan gjort mer än ont, men det glömde jag oftast bort.
Du fanns som ett bomull kring min kropp och skyddade mig, tröstade mig. I den blåa kistan i rummet bredvid, med ett hav utav blommor.
Jag minns att ditt äldsta barnbarn berättade att han i söndags såg en ensam solros växa upp på en plats där den annars aldrig skulle kunna ta sig upp. Alldeles ensam ur den grova marken. Han ville plocka upp den, men din svärson sa att de skulle låta den vara. Vi pratade om att det kändes som ett tecken ifrån dig, för på kistan var det första han såg ett hav av just solrosor! I den stunden så kunde vi le tillsammans med dig.
Det min vän värmer mitt sorgsna hjärta.
Annalisa.. är det säkert att du har det bra nu?
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta VänskapEtt leende eller några små ord ett ögonblick som många inte har en tanke på att ge
Någonting som jag länge och ofta gått och funderat över, men aldrig tagit upp tidigare. För mig känns det som en självklarhet och jag har lagt de där små korta stunderna, för alla har vi tid att stanna upp.
Hur många skulle ärligt kunna räcka upp handen och säga
"Jag gör det!"
Det handlar om att när jag till exempel är ute och går eller cyklar. Ett extra leende åt en liten dam som kommer emot mig får hennes leende att stråla ikapp med solen. Hon kanske sitter lika ensam som du om dagarna?
Eller om du står i en kö någonstans eller vad det nu kan vara, säga ord som att "vilket fint hår du har"..
eller "åh så söt litet bebis är det en pojk eller flicka?" .."hej lilla vän vad heter du då.. till en hund du aldrig träffat på och sedan be att få ta ett litet fotografi" (jag kan lova dig att matten blev otroligt stolt och glad) och aldrig, aldrig har jag blivit bemött av någonting annat än ren och sann glädje!
Detta kan jag ärligt talat säga att jag gör ofta, ofta. Om inte ett leende och ett hej, en komplimang så händer det nästintill varje gång som jag är ute. Det tar endast ett par sekunder om ni så vill, men varför tycks alldeles för många att det gör man inte. Vadå gör inte!?
Annars tycks folk ha åsikter, höga sådana, om hur "förskräckligt mager" eller "gud så sjuk hon ser ut".
Det tar flera HÖGA minuter av deras tid att påpeka och lämnar enormt djupa EVIGHETSLÅNGA tider för den som måste ta emot slagen. För det känns som slag rakt in i själen och där stannar dom kvar.
Jag vill skaka om, nej.. jag skulle vilja hänga upp dem i en lyktstolpe för att skämmas ordentligt för att de SÅRAR!
Jag har inte bett om att få anorexia och jag kämpar varje tusendels sekund, men det bryr de sig inte om. Inte har de någon som helst aning om hur jag har det heller, varken nu eller då. Så varför ska det vara "okej" att påpeka elakheter istället för att lämna efter sig ett litet leende eller två? Går du in i en butik och märker att någon inte når upp till en viss hylla eller inte hittar. Gå fram och erbjud dig hjälpa till. Människor är inte så farliga som alldeles för många tycks tro. Jag är ingen person som är den som tyckte det var det allra minsta lätt att tvingas stå framför hela skolklassen och hålla ett föredrag. Anser att man inte ska tvingas till det, så jag var ofta sjuk.
Mådde oerhört dåligt av det.. men jag har kommit en bra bit på vägen sedan dess.
Börjat våga säga ifrån, även om det är svårt.
..men att ta ett par sekunder, några minuters samtal med en liten dam kan göra henne så glad!
En dag när jag var ute och cyklade så gick en dam i sin trädgård och jag steg av min cykel och frågade om jag kunde få ta några fotografier. Om hon blev glad! Berättade att hon inte hade någon som hälsade på eller att barnbarnen bodde så långt bort. Sa att jag mer än gärna fick komma förbi igen. Det mina vänner gjorde mig glad i hjärtat. Att jag kunde lysa upp hennes vardag lite grann.
Nu är detta endast några få exempel på mina "påhitt" och jag bryr mig inte om hur konstig, knäpp eller om någon tänker att sådär kan du väl inte göra.
Jag tänker fortsätta ändå.. Så är jag född, skrynklig som jag alldeles säkert var med rosa skinn.
Rosa sägs jag ju passa i har jag hört.
Nu ska jag försöka ta tag i texten och kortet tills begravningen på måndag. Drar ut på det för det gör alldeles för ont, men jag kanske försöker att gå. Ingenting som jag måste bestämma idag eller ens imorgon.
Jag saknar dig, jag saknar dig så otroligt mycket Annalisa!
(..jag ska svara på era kommentarer senare.. finaste ni vad ni lyfter upp mina dagar! )
Jag är den vissna blomman i fönstret som man funderar på att slänga
Jag tar ett djupt andetag. Försöker intala mig att sommarens dagar finns för mig, men jag tvekar. Innan regnet sköljer bort tårarna och åskan återigen talar om att naturen lever så mycket starkare än jag. Världen växer och expanderar i konstant hastighet utanför min gråzon, en plats jag står så långt utanför.
Jag är under bestraffning, bygger höga murar. Springer runt i min lilla cirkel av ensamhet och är fånge i min egen kropp. Dit ljuset aldrig riktigt når fram. Inte på riktigt och jag känner för varje dag hur jag glöms bort i ett hörn i fönstervrån. Jag är den där vissna blomman som man länge funderat på att slänga. Försöker att se glad ut och talar om saker som är totalt oviktiga. Jag känner mig osynlig och ensam. Bortglömd, men på samma gång så är jag inpräntad i människors ögonvrå. För visst kan det vara svårt att låta bli när man inte vet om blomman ska kastas bort eller låta självdö?
Jag vet att alla har sina liv, men det gör inte ekot av ensamhet mindre. Blomman tar en onödig plats och jag tror det är dags att byta ut den till en vacker. Någonting som får någon att se glad ut istället.
Små kliv bort ifrån gemenskapen och jag är ute ur bubblan. minns inte när jag kände mig så oerhört utanför som idag. Även om det händer mest varje dag, så gör det tusen gånger ondare nu. Kanske har jag inte det mod som krävs för att vara en del av er. Kanske är jag bara feg och ni uppfattar mig säkert som tyst och instängd. Troligtvis lite blyg, men om ni visste hur mycket ord jag bär på, men som aldrig hittar ut. På rätt sätt.
Det blir alltid ett kaos.
Den konstanta värk som nu bor i min bröstkorg påminner om den ångestlivet ger mig. När jag är svag för mina egna tankar. När jag faller och faller utan att veta vilka händer jag ka sträcka mig emot. Om jag ångrar mina misstag skulle jag aldrig lära mig något, men samtidigt tar mina lärdomar mig ingenstans. och utanför mina ögonlock lever ni livet, utan mig. Timmarna har varit långa. Dagen har jag mest velat ska försvinna, glömma bort. Precis som den fula, vissna blomman som står i fönstervrån och är till besvär. Skräpar ned..
Det vackra i livet är de korta stunder som skapar framtida minnen. Vi lever för minnen, men jag vill glömma bort mina egna. Vi gör allt för att få nya, men jag vet inte hur jag ska kunna skapa minnen utan att leva på riktigt. Utan att andas. När det känns som hoppet redan sprungit förbi mig av ren förskräckelse och förtvivlan. Ingen orkar bära runt på ett vissen blomma. När allt jag gör är en plåga, en kamp, en strid för att göra min röst hörd. Samtidigt som jag inte kan låta bli att viska och tro att någon ska höra i det höga svammel av livslust som ni befinner er i. Musikpuls på hög nivå.. medans mitt hjärta känns trasigt.
Det är inte längre fråga om framtiden. Vad som händer där kan jag inte ge svar på. För mig handlar det om timmar, minuter, sekunder. Att bryta ned varenda del. Bara få överleva. Överlevnad i den här världen är nog så svårt. Det som inte presteras ska utlovas. Förverkligas. Och har du inga bevis så gills du inte. Finns du inte.
Den famn jag behöver känns milslångt härifrån. Det som borde kännas vackert känns tomt och ensam utan dig.
Dit jag går är där jag hamnar och ändå står jag still och frågar mig åt vilket håll jag ska gå.
Idag har det känt enormt tungt och ensamt.
Som den allt mer vissnande blomman som man funderar på att slänga i fönstret.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Vilsen i mig självFörsöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapAtt hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet
Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.
En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..
Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.
Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.
Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.
Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.
Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..
Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.
Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?
Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?
Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringGlad Midsommar!
Så är dagen här som kändes som en evighet till.
Sommaren då den ska vara som ljusast och vackrast. Dagen då små flickor plockar sju sorters blommor och lägger under sin kudde. Dans kring stången och små grodorna som får varenda turist att vända sig dubbelt av skratt och undrar vart de har hamnat någonstans.
Så många förhoppningar och önskningar..
Ikväll får jag väl försöka plocka fram ett blommigt örngott (om jag nu har det..), men nu ska jag först titta in till grannen en stund så att både hon och jag kan få lite sällskap. Blir så ledsen över att hon ska behöva ligga där ensam och att det är väldigt stor risk att "familjen" tackar nej när hon får en plats på ett boende. Vi andra kan ingenting göra, mer är att finnas där. Nej, jag blir bara ännu mera ledsen och upprörd när jag tänker på hennes situation och andra saker runt omkring.
Andas.. andas....... a n d a s .... a n d a s ...
Resten av dagen blir en fortsatt kamp.. det lämnar jag utanför just nu. Det är kallt.. vem har värmen?
Throw my hands up in the air
Solen blev till regn och jag undrar om jag ska tänka om.
Cykla i zick-zack mönster i regnet eller stanna hemma. Låta anorexian eller mig bestämma och vad är rätt och vad är fel. Jag vill ut och fotografera. Jag vill stanna vid varje stubbe och krypa långt ned för att kanske se någonting nytt, medans anorexin skriker att du är fet och ful.
Du måste gå ned ännu mer i vikt!
UT OCH SPRING!
Nu skulle jag inte klara av att springa längre, redan testat det vid några fåniga tillfällen. Då blev jag även rädd över hur svag kroppen blivit. Skulle någon komma då finns inga möjligheter för mig att fly. Ska försöka tänka om.. tänka rätt. Hålla kvar allt det roliga, mysiga, hjärtevärmande under de senaste dagarna. Visst har det kommit tårar av förtvivlan, men får inte glömma tårarna av glädje.
Dem ska jag bära med mig länge.
Annandag Påsk och en liten kanin på rymmen
När kroppen vill någonting helt annat än huvudet så är det svårt att hålla sig på benen. Solen är vaken, men oj så trött jag varit under en lång tid nu. Att vilja så mycket, men ändå alltid hamna sovandes dag ut och dag in. Nämnde en önskan om promenadssällskap till en sjö fram och tillbaka eller slingan runt. Orka eller orka inte?
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.
Mamma har jag träffat lite grann, men mest suttit ensam då jag inte gått in till grannen och pysslat om henne lite. Synd och ledsamt att hennes familj inte vill lägga mer tid hos henne för vem vet hur länge hon orkar, men vi har kommit fram till att det inte spelar någon roll att säga något.. tycker så synd om fina A-L bara..
Hemtjänsten säger att det är så skönt att hon har mig.
Jag kan bara finnas där.
Mamma pratade häromdagen om hur orolig hon är över min vikt. Att hon undrar hur jag ska orka sommaren och jag vet inte vad jag ska svara på det. Anorexin slåss med mig dygnet runt och jag kämpar, men min kropp kämpar emot mig.
Nu ska jag leta efter lilla Tintin så at dagen kan börja på riktigt. Med kameran vid en sjö eller inte återstå att se..
Gissa vad!
I två hela nätter så har jag legat i min SÄNG under täcket! Ingen som inte vet hur svårt detta under lång tid varit för mig kan ana hur det känns. Två hela nätter UNDER TÄCKET i min egen SÄNG! Ingen ihopkrupen kropp i en fåtölj. "knäck i ägg och ta i trä" så får jag se hur länge jag vågar.
