Jag kan inte hålla andan i mer än en minut. Hur mycket jag än försöker att springa åt höger så sliter du hela tiden mig åt fel håll. Det är så många som vill säga precis hur allting ska vara, men det är ändå alltid jag som får dra det sista tysta andetaget. Vad skulle hända om du visste att jag varje sekund slåss mot mina egna känslor, mina egna tankar,för inte kan du veta om de är rätt eller fel.. inte heller är det så säkert

att dina är de enda rätta. Tårarna har bränt sönder mig, gjort hål i hjärtat utan att riktigt orka ta sig ut.

Dränk mig gärna i dina ord.

Det spelar ingen roll längre för jag vet att jag kan lära mig flyga bara du ger mig tid att bevisa det.

Kanske jag faller.

Kanske jag faller så hårt att jag inte tar mig upp igen, men jag har i alla försökt.

Vad skulle hända om du visste att jag längtat efter att försvinna ifrån min egen kropp så mycket att alla krafter gått åt till att överleva.. andas över ytan eller strax under ytan?

 

Idag var jag ute för första gången på en evighet. Satt på biblioteket och spelade schack med min

brors äldsta kille. Ingen lång stund, men jag hann njuta av att möta hans bruna ögon och finurliga leende.

Det är kämpigt, kämpigt till tusen. Jag är blekare än ett spöke och jag har tillbringat all tid på en och samma plats dygnen runt. Inte konstigt att livslusten runnit ifrån mig. Ingen orkar leva så.. ändå är det allt jag klarat av.

Får starka äckelkänslor av att se mig själv. Se min kropp, mina armar, mina händer..

ja inte ens mina händer klarar jag av att se. Har lärt mig att stänga av synen, fokusera på en prick på golvet eller en liten fläck någonstans även om den är påhittad.

Stänger av så jag orkar leva. Avskyr att kännas vid kroppen när jag går, när jag sitter. Drar i tröjan tills hela händerna försvinner. Drar filten över huvudet och allt blir svart.

Spelar det någon roll eftersom allt är redan svart inuti?

 

Mamma var förbi en liten stund igår. Hon satt på en fåtölj och jag på den andra. Tyst. Ingen tv, ingen musik.

Jag orkade inte säga någonting trots att jag ville skrika,

"Ta mig härifrån, ta mig härifrån mamma för jag orkar inte leva längre!"

Ville prata med henne om hur dåligt jag verkligen mår.. få det ur mig så det inte blir för mycket, som nu. Som då.

Till slut fick jag göra allt för att låta bli kasta iväg skorna tvärs genom rummet. Mamma jag behövde dig så mycket i den stunden samtidigt som jag inte klarade av att vara i mig själv. Det är svårt att vara med någon annan när jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag hatar anorexin så mycket, men jag hatar mig själv lika mycket.

Hur ska jag kunna få dig att förstå mamma?

Hur ska jag få dig att förstå och stanna kvar och lyssna utan att dra ner dig själv också?

 

Nu har jag fått en remiss till en MR undersökning i april. Mellan 30-60 minuter ska jag ligga där.

Vad visade då mitt EEG undrar är det många som undrat..

 

"....visade ett avvikande fynd..." Så en MR undersökning skulle sändas på remiss och sedan ett återbesök av läkaren för att diskutera läget, som det stod på brevet jag fick. Jag fick därefter två exakt likadana brev, på samma dag, med tiden för MR undersökningen. Är det så viktigt eller är de så snurriga?

I vissa fall kommer de ge en kontrastinjektion i ett blodkärl i armen. Jag vill få veta varför jag blev medvetslös hos mamma. Minns ingenting. Vet ingenting. Frågar inte mamma om det heller för jag vet att det var hemskt för henne. Vet att hon trodde jag skulle dö. Hon har varit beredd på det under lång, lång tid.