Vid havet leker vi livet tillsammans
Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.
Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.
I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!
Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.
Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.
Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.
Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.
En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.
Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22
Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar :)
Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och
hade det bara såå härligt.
Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..
Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.
Mina älskade brorsbarn.
Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..
"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"
Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle
ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.
Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.
Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.
Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.
Frågade mamma igår vem jag var..
-Vem var den flickan som var med?
-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.
-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!
Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.
Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.
Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.
Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.
Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.
Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.
-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.
Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.
Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.
På strandkanten med de jag älskar vid min sida.
Vill vara två
Jag valde att gå
hade inga känslor kvar
eller för starka
ville inte bli
beroende av dig
och lämnad
lever mitt liv
som jag fantiserar ihop
för att göra mig
starkare
inte beroende
av dig
men ibland kommer den
hopplösa känslan
över mig
ensamheten
rädslan
bli bortglömd
vill ha någon att
luta mig mot
när det känns tungt
när hoppet
trillar
över kanten
behöver någon bara
en hand som
stryker undan
håret
och säger
allt blir bra..
Vilse i blåbärsskogen och kampen mot min anorexi
Sitter ihopkrupen längs skogens blåaste bär. Solen gör att det tittar fram små, små prickar omkring mig och äntligen var jag där igen. Frågat mamma i några år nu om att åka iväg och plocka blåbär.
Jag drar mig längre och längre bort ifrån mamma och hennes vän. Bortifrån bilen och stigenoch jag trivs som bäst när jag kan låta mina tankar vandra som de vill.
Tystnaden.. ja bortsett en ettrig fluga som hela tiden ville göra mig sällskap i ansiktet.
kan väl kalla det som en vänskaplig klapp när jag ivrigt försökte vifta bort den. Blev inte biten av några mygg eller knott för de fanns inte. Inte runt mig ialla fall.
Så när jag plockar som mest ringer min mobil. Att plocka fram en mobil med händer färgade i blått är inte lätt.
Visst hade jag landstingets engångshanskar, men dom var blå. Blå händer betyder blå mobil :)
Slet av mig handskarna och hann nästan svara. Efter andra försöket hör jag mammas röst..
-"Var är du, jag kan inte se dig för du försvinner bland blåbären!"
Intalade henne om jatt jag inte gått vilse.
-"Jag sitter här borta och jag har inte kommit vilse mamma"
Hon lugnade sig en aning.
Försvinner bland blåbären?
Okej jag hade en blå-vit randig tröja, men mitt hår påminner väl mer om en champinjon eller kantarell till färgen?
Trivs bäst i små, lugna sällskap och även om det inte var någon mer än vi tre, var det skönast att plocka ensam. Tre stycken kan inte plocka ifrån samma lilla plätt. Lyckades få ihop fem liter blåbär och de ligger nu nedkylda i frysen. Två mindre och en större burk. Hoppas att de inte färgar av sig.
-"OJ, vilka fina bär du hittat!"
..vem plockar de fulaste?
Idag är jag så trött, så trött.
Sedan fick jag en kommentar häromdagen, tänkt skriva ett inlägg med olika frågor och troligen ha en frågestund så ni kan få ur er alla undringar. Vill bara säga en sak och det är att
Jag kämpar varje dag, varje stund med min anorexia och efter att varit svårt sjuk i över 20 år skulle jag inte ens suttit här nu om jag inte KÄMPAT!
Skulle vilja skriva IP adressen för att vara anonym, det går att spåra, är fegt och det sårar. Jag sitter inte och beklagar mig varannan rad över hur kämpigt det är att inte ha råd med mat, inte råd att hitta på saker, köpa kläder vilket jag behöver och jag klagar inte heller över vare sig allt jag gått igenom i mitt liv (vilket bara två personer vet det mesta av.. inte allt) Jag klagar inte över hur min kropp mår i tid och otid.
Varför jag inte söker behandling till SCÅ Capio eller Mando?
Har du råd att betala vården och mina räkningar?
Du kan sitta bakom datorn och påstå att jag inte vill. Att jag inte kämpar. Att jag är feg.. men i detta fallet är det inte jag som är feg utan du och om du har den minsta aning om vad jag gått igenom och ja, jag har varit inlagd i många år så
JAG VET HUR DET ÄR ATT KÄMPA MED ANOREXI både på Anorexienheter,intensiven, medicin, psyk och att bara få ligga i en säng och inte göra någonting.
Jag vet hur det känns att kämpa med grå sjukhusmat och att ställa sig på vågen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag återkommer.
JAG KÄMPAR VARJE SEKUND!
Sommarleende.. pyssel och smygtitt
Solen tittar lite tveksamt fram ett ögonblick. Svensk sommar.. jippiiie (eller inte), men den har tagit sig lite i kragen så några fräknar kan räknas. Satt uppe i natt med olika pyssel och nu ångrar jag att jag just då önskade att det skulle bli ett skyfall av regn idag. Större delen av dagen har bestått av "äckligt regn". Ja, det är vad jag kallar det som kommer ifrån alla håll och kanter. Bättre så det vräker ner. Sitta och lyssna på och känna doften av ett sommarregn. Sommardusch och därefter en strålande sol.
Varför jag i ett snurrigt ögonblick önskade regn?
...för då kan jag pyssla i lugn och ro. Ingen press på att vara ute.
Om jag ångrar mig? behöver säkert inte svara på den frågan..............
Så rastlös och tankar som inte vill sitta stilla, men jag lever för er som skrivit både här och där och varit oroliga.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.
Kan inte säga att livet är tip-top, men jag kämpar.
Så till mitt lilla pyssel under två sömnlösa dygn. Skulle gjort någonting helt annat när jag ville testa ett nytt alternativ. Så roligt att jag ensam satt med ett leende över hela ansiktet.
Hoppas, hoppas att det blir uppskattat. Mamma ska ta med det till ett dop om två timmar.
Lilla Lova ska tösen heta. Lova Carina :)
Carina efter min änglasyster som lämnade oss efter en kamp emot sin cancer.
Saknar dig så otroligt mycket, älskade syster!
Redan när jag fick en inbjudan var jag rädd och tveksam om jag skulle klara att vara med. Om jag skulle orka.
Har så svårt med stora träffar, födelsedagar, julafton och liknande. Jag finns där, men ändå inte.
Har så svårt med stora träffar, födelsedagar, julafton och liknande. Jag finns där, men ändå inte.
Nu har jag pratat med Lovas mamma och hon förstår. Kommer att ta igen det tusen gånger om. Inte kunnat ta ett endaste foto på lilla solstrålen eftersom min kamera har strulat. Kände bara att det det också.. fått mer än nog av motgångar under senaste året. Så häromdagen testade jag att fotografera det jag gjort.
Den lever, kameran lever.. och våga inte dö ifrån mig igen!
Här kommer en liten smygtitt på en del av resultatet.
Våga tro på att du är värdefull för någon.
KRAMAR
KRAMAR
