Jag är så glad över att det finns små vackra änglar till vänner. Det är ni som får mig att orka andas.

Lite i taget. Lite lagom så att jag inte blir skrämd som lille Nasse på flykt ifrån stora monster i Sjumilaskogen.

Nej, med er lär jag mig sakta att våga ta ett steg fram istället för fyra bakåt. Det kommer att ta lång tid innan

jag har kommit dit där ni är, men det är okej. För jag vet att ni inte ger upp..

Jag vet att ni kommer att stå där med öppna armar och ta emot mig när jag faller. För det gör jag säkert flera

gånger om. Det är okej det också, så länge jag inte är ensam när jag torkar av mina såriga knän.