Har du någonsin tappat andan

och trott på att din sista stund är kommen

har du någonsin känt en sten passera halsen och vidare

ner till magen där den placerar sig och sätter igång en oro

som känns som det värsta ovädret du kan tänka dig

 

och där sitter du, försöker le

försöker hålla varenda liten tår som kan få ögat

att blänka att hålla sig långt borta

där sitter du och försöker gömma din innersta smärta

trycker naglarna i huden och ber tyst att få bli lämnad ifred

 

ensam

då kan du skrika och slå dig själv

ensam

då kan du visa rummets alla fyra väggar

vem du är och vad du känner

då är det bara Du och ingen annan

då behöver du inte gömma ditt patetiska jag

ensam

det är då ångesten kryper som värst i dig

och du står framför spegeln

 

och viskar

jag orkar inte mer..

med en betydelse som ingen annan än just du förstår

hur stark den är