Fjärilsvingar



Du undrade hur många tårar
som ryms i dina ögon
Gömde dina känslor i rösten
och slutade prata
för alltid
 
 
Det bor en glädjefjäril i mig
 som har slutat att
 
flyga
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Om jag kunde



Om jag kunde
så skulle jag torka bort dina
osynliga tårar
såna som bara kommer fram
på natten
när ingen annan ser
 
Om jag kunde
så skulle jag smeka färg på dina kinder
även om de är av
porslin
 
Men det enda jag kan göra är att
måla stjärnor i dina
längtansögon så att du
gråter
stjärnfall om nätterna
 
 
När tårarna sedan gråtits ut blanda de då
med juliregnet
och hoppas på en morgondag
med glitter i dina ögon
 
Och jag ska hålla din hand
tills evigheten tar slut
och viska
att
 
Jag ser dina tårar även i regnet
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Våga välja rätt stig



Balansera med båda fötterna på en yta som annars inte räcker knappt för en halv tå.
Eller tänk dig att äta ett tusenfemhundraåttioåttakilomargarin på en halv minut och tänk dig den
ångesten, fast jag känner den redan flera timmar innan jag ens tänkt mig äta en grönsak!
Kanske kan du då ana vad jag känner, men jag tänkre inte göra något större försök just nu.
Trött och mår illa, ute öser regnet ned och tanken på att ta mig ned till mamma där äldsta brorssonen
sovit över, känns inte alls lockande längre. Behöver verkligen all vila.
Mamma ringde och frågade om de kunde komma upp, så nu väntar jag på om de kommer i regnet.
Hoppas, hoppas att det blir havet på torsdag också! Jag, mamma, tvillingbror och
de två gullepojkarna.
 
Min läkare kommer tillbaka ifrån semestern imorgon tror jag och det var evigheter sedan jag
träffade henne nu. Vet inte om jag ska ringa henne nu eller inte. Det blir bara svårare och svårare
ju längre tiden går.. min ångest vrids om och jag känner mig så liten och ynklig.
Så trött på anorexin, så trött på att vara trött. Får allt oftare höra hur mycket jag går ned i vikt och
om jag ska vara ärlig så känns det som om alla krafter rinner ur mig.
 
JAG VET INTE HUR JAG SKA KUNNA BLI FRI!
 
Inläggning................................. nej tack.. men jag vill bli FRISK!
Dumma tårar, de får inte komma nu. Inte nu!
Varför ska det vara så svårt att våga välja rätt väg? När jag ser någon äta precis vad den vill, eller äta
ens det minsta, så blir jag sorgsen, inser hur långt därifrån jag är. Ska krypa upp i soffan med lilla
Tintin och invänta mamma och Jay. Kaninmys kan vara bra också.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Min kamp



Jag är en jägare en livets krigare.
Med alldeles för många förlorade strider tar jag nu idag steget fram för ytterligare fler.
Målet att finna lyckan någonstans i horisonten, ger inte upp. Tänker inte ge upp!
Det känns som om benen ska brytas itu av skörhet och vikten formligen rinner av mig, även om
mina ögon vill se något helt annat, men ändå..
 
jag anar att det är riktigt illa nu.
 
Jag vill slå tusen mål emot himlen och känna frihet.
Sparka ut anorexin så långt pepparn växer, om jag bara inte vore så svag.
 
Hoppas spendera lite tid med tvillingen min och de två små busfröna. Samtidigt som jag måste,
måste spara på krafterna. Regnet hänger i luften och livet är en kamp.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vakna upp i min verklighet  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Lilla fjäril



lilla fjäril
det kom en vind från
ingenstans
slet i dina vingar
släckte alla blommor
och drev löven från träden
 
nu fladdrar du omkring
i höstmörker
trots att dagarna är längre
än någonsin
 
men jag har sparat lite
midsommarblomster bakom mitt öra
hundkex, smörblommor, blåklockor
och små, små förgätmigej
om dina vingar bleknar
slits sönder
 
då vill jag måla dig ett par nya
 
lilla fjäril
lilla fjäril kom hit
och bygg bo i mitt hår en liten stund
 
Etiketter: Bilder  Dikt  Livet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Lika rädd som mig eller vill du



Bleknar du fortfarande en smula
när du ser ärren av ångest på mina armar
tyder du dem som runskrift över blodiga strider
som vunnits eller ser du dem som
ett tecken på att jag lever
trots allt
 
skulle du ta bussen hit om jag bad
dig röra vid mitt hår ett slag och
skulle du gå tvärs genom stan i snöstorm om du anade
att jag låg med gråten mitt emellan två kuddar
av förtvivlan
 
stannar du hos mig tills natten blivit dag
på armlängds avstånd för trygghetens skull
hålla demonerna borta och vagga mig sakta
sakta fram och tillbaka
i ditt knä
 
är du redo att kliva över liken
som ligger travade i garderoben
kan du lära dig att tyda tecknen på skrik
som ligger dolda bakom mina
tysta ord
 
ger du mig ett pärlband för att jag ska
klara mig levande ur anorexins monster
smyga sakta efter för säkerhets skull
ifall jag snubblar eller
faller isär
 
dyker du ända till havets botten
för att leta upp de vackraste snäckorna
lägga dem i en skål så att jag ser
hur vackert livet verkligen
ser ut
 
stryker du mig längs kinden
liksom för att påminna mig om att
jag är mjuk och sårbar
att med dig vid min sida kan jag
vara trygg
 
lär du mig nya ord när jag upprepar samma gamla
när jag upprepar samma
när jag upprepar samma
när jag är fast i samma mönster
jag nyss lärde mig väva
 
stannar du hos mig tills jag lärt mig
att flyga i det fria
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Gryningsljus



Lyckopiller saknas. Starkt behov. Saknas, saknas!
Jag vill vakna upp i en värld där gryningsljuset skimrar i guld.
Känna skutt och hopp, liv och glädje långt bortom anorexins djupa ångest djup.
........endast för en liten stund, ett kort ögonblick. Är det en dröm, kommer det alltid att vara en dröm?
Tittar på pillret i bokhyllan som ligger där oskyldigt, men ändå inte.
Jag vet att jag behöver den inatt, men klarar jag av dagen utan den extra guldjuvelen?
 
Tanken på att ens gå upp ett gram känns OMÖJLIG!!!
(du måste gå ned i vikt, måste, måste, men ändå så vill jag ta mig ur dessa tankar)
ANOREXI JAG HATAR DIG FÖR ATT DU ÄLSKAR MIG!
men visst ordet kärlek passar inte in alls, men ändå, hon snärjer mig fast.
 
Igår var vi ute på en dagstur kring gamla stigar och grusiga slingriga vägar. hantverksbodar,
småhamnar och träffade på gamla kära vänner. Det var jag, mamma och två vänninor till henne.
Hur är det möjligt att jag är sååå mycket fetare idag utav en dagstur i sommaren?
 
 
Min starka känsla.
Ge mig glädjeskutt och gryningsljus som skimrar i guld.
 
Hoppet är det sista som överger en.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Livet  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Sommarkänsla



Äntligen sol och blå himmel så långt ögat kan nå. Längtans sommarkänsla.
Sitta på balkongen med benen utsträckta, lagom försiktigt ändå det där med att vara mig.. tränga bort
tjocktankar, tjockkänslor, tjock, tjock! Säger ingenting högt för jag vet hur ont det gör för dem att
höra, trots att de vet. Det är sommar och jag vill komma till havet nu. Längtar så!
Funderar mycket på livet och hur det har blivit, hur det kanske hade kunnat se ut om det inte blev
så fel. Om ingen hade förstört det är mer de rätta orden, inte valde jag anorexin, ett sätt att
överleva i en helt trasig tillvaro. En dag fanns den bara där, fast.
Jag var fångad i en mardröm efter en annan.
 
Tänker på hur mycket smärta och oro jag orsakat. Så många tårar. Förtvivlan.
Jag kan se det nu, men det gör inte livet lättare. Kampen är kvar. Påträngande ÅNGEST!
Plockat lite blommor till min granne, ställt i hennes fönster. Tiden går lika sakta för henne, men av
helt andra orsaker. Hennes värk kan jag inte ta ifrån henne.
 
Några röster utifrån. påminner om att livet finns där en tid till, men även för mig?
Jag är långt ifrån frisk, så längt, långt ifrån och jag vet inte om den räcker till, tiden?
Kan förstå hur hårt jag föll och jag vill komma upp igen, komma tillbaka. Vill resa mig lika lätt som
någon annan, kan bara inte förstå hur.
 
En dag vill jag stå med rak rygg, inte längre krökt av trötthet, svaghet.
En dag vill jag stå där och titta ned på allting som är just nu.
En dag när jag mår bra, eller ialla fall lite lite lite bättre.
 
Då ska jag doppa tårna i havet och simma ut.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Livet  Saknad  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Lite vid sidan om



När får jag känna och höra det alla andra känner?
När ser mina ögon lika klart och tydligt som dina?
När vänds fel till rätt och rätt till fel?
 
Hur länge orkar jag springa runt i samma banor, utan att halka snett..
Hur länge orkar jag gå i cirklar utan mål?
 
Mitten av juli och jag fryser. Ska på ett litet 3-års kalas i eftermiddag så jag måste sova en stund.
Tänk att det ska behövas sova och vila för att orka. Tror säkert att det är mer spring i den pojken,
än vad det är i mina ben. Borde inte vara så, men hur ska jag kunna bryta en cirkel som snurrar runt,
runt, runt..  Fortsätter varje ny dag som om det vore den sista, men jag är inte så bra på att
"fånga dagen". Mitt mönster är ett monster. Känslor ekar tomma i min hjärna och striden är svår att
ta. Funderar mycket på hur det kommer att se ut efter semestern, när läkaren är tillbaka igen.
Känner att jag inte klarar av detta, men samtidigt så vet jag inte vad som är bäst för mig.
 
Jag vill inte vara inlagd och sängliggande utan att få röra mig!
Delad och trasig. Jag vet inte hur jag ska pussla ihop mig själv och bli hel igen.
Etiketter: Anorexi  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Det jag önskar mest



Att det ska vara så svårt, att leva. Det jag önskar mig allra mest är att få leva.
Leva frihet, andas luft klarare än någonting annat jag varit med om. Känna sommarkvällar
ge mig luft under vingarna, långt bortom mina egna väggar.
 
 
"På rullande Nassar växer ingen mossa"
 
Aldrig hade Puttefnask Nasse sprungit så fort som han gjorde då, och han
slutade inte springa förrän han var hemma. När han hade en trettio meter kvar, stannade han
och rullade hem resten av vägen för att få tillbaka sin
gamla trevliga färg igen.
 
 
 
Det är nog så att det är viktigt att inte tappa bort sin egen lille identitet, när det är som svårast.
Så imorgon tar jag nya tag, nya trevande försök att finna mig själv.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Det är bara att resa sig upp igen



Ny dag.
Lite kort samtal med mamma och nu vet jag inte vad jag ska göra med dagen.
Jag känner den starkt och tydligt. Ångesten. Oron. Kampen. Vrider sig i magen och jag
sväljer tårarna. Det blir säkert bra, det måste bli bra.
 
Jag har svårt att äta, att våga äta. Snälla låt mig få må bra!
Trött på att varje morgon vakna med tanken:
"Hur ska jag orka ta mig igenom denna dagen?"
..det borde inte vara så, inte så att varje dag är en kamp för att orka.
 
trött
trött..
........trött på anoreximonstret som stryper mina andetag och gör dem till sina!
Aldrig mina egna tankar längre och jag undrar om de någonsin funnits.
Sjukhus. Akuten. Intensiven. Medicin. Psyk. Medicin. Anorexienhet. Psyk. Sjukhus. LPT
Tvångsvård. Slutenvård. Anorexienhet. Dygnsvård.  Medicin. Akuten. Läkare hit och läkare dit.
Knapra piller och hälla ut näringsdrycker och smula sönder bröd under naglar och
smulorna i fickan, under kuddar, stolar, dukar.. torka av fett. Hälla ut och tunna ut
dryck med vatten. Räkna minsta lilla kalori, för även den minsta lilla BITS!
Ångestfyllda nätter med motionerande, upp och hoppa, upp och hoppa. Vifta på armar och ben
tills det blir svart för ögonen, men ändå fortsätta springa med händerna som stöd över vart väggen
börjar och slutar. Lura personal vid vägning.
"Nio kilo som aldrig fanns! oops! Panik bland läkare"
 
Jag hade kontroll över minsta hekto, men ändå inte.
Anorexin lurade mig och nu sitter jag här, med lika mycket ångest.
Med lika stark rädsla över att äta och dricka.
 
Jag vill vara nära mina vänner och familjen. ångesten styr.
Orken som fattas, att bli synad ifrån topp till tå. PANIIIIK!
 
Isolerar mig. Blundar eller tittar bort så fort en spegel närmar sig. Konstigt det där, hemma hos
mamma eller någon annanstans ser jag lite annorlunda.
Tvång. tvång. tvång. kontroll som är falsk.. Glömt bort allt vad normalitet är. Fokuserar på
att ta mig ur de låsta bommarna, ifrån anorexihelvetet. Jag blir inte friskare, det fungerar inte. Tyvärr.
Liv. LIV! Ge mig ett LIV!
 
Är det någon som blir lurad så är det jag, det tar tydligen väldigt lång tid att inse.
Att förstå.
Kanske är det dags att jag börjar bita istället för att låta mig bitas av anorexin?!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Järnspöken



Måste ta mig ur detta nu, det är på tiden, men jag är fast. Inlåst.
Alla tårarna har torkat ut och lämnat mig i en mörk avgrund och även om jag vet att det kanske
är aningen ljusare någonstans, ingen aning om vart, men det okända skrämmer mig.
Vet bara att jag måste ta mig ur detta tillstånd utav total hopplöshets ångest.
 
Igår hade jag en dag som jag aldrig ville ska ta slut. Tillbringade den med mamma ifrån morgon
till kväll och även om jag ständigt upprepade de tysta orden för mig själv om att
"neej jag är inte tjock, jag är inte tjock!"
 
Och när orden inte räckte till eller när jag tvekade så fanns mamma där och visade i något
fönster eller i en spegel att så var det inte. Jag kunde se, jag kunde inse att jag var
alldeles för mager.. för det mesta ialla fall. Vi gick omkring och hade det mysigt. Solen
tittade fram mesta tiden och jag hade med mig mitt paraply som skyddade då regnet
kom lite framåt kvällen. Vi hoppade emellan regndropparna, klarade oss fint.
Kände för att sätta mig under "sagoträdet" och lyssna på sagor, eller hoppa på
plattorna som gav ifrån sig klingande ljud. Musik för små barnaöron. Vi sade att det vore
mysigt att ta med brorsbarnen dit. Kunde se deras ögon då de upptäckte ljuden eller sprang
in i de små tunnlar och skrymslen som fanns där.
Det får bli en annan gång.
 
Väl hemma hade jag svårt att komma till ro.
Såg film och sedan olika serier och timmarna gick, natten blev lång och sömnen kort.
Nu sitter jag med tunga tankar. Allt det som jag kunde se igår, finns inte kvar.
Det är riktigt, riktigt svårt just nu. Varför kan inte dessa hjärnspöken försvinna!?
Rädd för att dra ned någon omkring mig, men samtidigt så är det så svårt att hantera dessa
tankar och känslor helt ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig framåt.
 
Tittade efter posten och tvekade ifall jag skulle våga eller inte, våga titta i spegeln som
finns där nere. Jag vågade! Jag såg.. kanske inte är riktigt så tjock som jag känner mig?
Snälla, ge mig nya ögon!
 
Ringt efter mamma så nu väntar jag på lite stöd, lite hjälp att ta mig igenom de tuffaste
tankarna. Hjälp med att se med ett par andra ögon. Inte mina.
 
 
Älskade, älskade lilla mamma! Vad vore jag utan henne, om inte hon fanns?
 
 
Ska försöka göra det bästa utav dagen. Jag kan endast försöka och hoppas att det räcker till.
Jag får kämpa för de som finns omkring mig nu när jag inte klarar av att kämpa för
min egen skull. Kämpa, kämpa, kämpa, kämpa. Ändå blir det fel.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Kamp



 
 
 
Fight! Fight!
Du kan inte förlora, bara falla ihop och resa dig igen. Visst är det så, annars är det ingen mening.
Tom på klara tankar idag, de "gå ned i vikt så mycket som möjligt" skriiiikeer åt mig. Tyst!
 
JAG ORKAR INTE MER!
 
Varför måste man kämpa så mycket hela tiden? Hela tiden och tiden utanför springer ifrån mig.
Känner förtvivlan och hopplöshet, älskade mamma som stöttar och finns så mycket hon kan.
När jag tänker tillbaka på allting som hon har fått genomlida på grund av alla sjukhusinläggningar,
desperata samtal om att hämta mig hem och läkarsamtal om Lpt och att nej jag får inte komma hem
när min vikt är livsfarligt låg. Hatar allting! Trött på det, trött på kampen.
 
Tjejen som jag borde varit målar jag i klara glada färger och suddar ut mitt svartvita
ledsna ansikte. Gömmer mig för omvärlden. För er och för mig själv.
 
Finns inte.. syns inte.
Solen skiner och jag borde andas frihet. Suga i mig liv.
 
 
Neeeeej det måste gå!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Orka orka.. orka!



Vridit runt och inte kunnat sova mer än ett par timmar på morgonen. trött.. trött..
Tankarna maler om kalaset idag. Ångest. Ångest. Ångest! Arghhh! Jag vill inte ha det såhär längre.
Jag är visst värd att må bra och leva. Punkt slut så sluta bråka med mig själv.
Mår fortfarande illa av denna trötthet i kroppen.
 
Stirrar in i väggen utan att hitta något mönster. Allting går runt. Varför står man där rakt upp och ned
utan att springa, men ändå fly ifrån sig själv och känslorna inuti. Försöka nå ett mål som är rätt eller
fel, snubblar och faller. Rullar huvudet ifrån axel till axel, balanserar.
 
Blundar emot morgonens starka solstrålar. Inte idag, jag orkar inte idag.
Etiketter: Anorexi  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Att försöka vara




Torrt gräs. Nakenhet.
Upptäcker att sommarängen har förvandlats till ett torrt, brunt ställa dit ingen vill gå.
Alla små, små bommor som tidigare tittade upp i ett vildvuxet gräs nu är bortklippt och dött.
Synd. Förvånad stod jag där tyst en stund innan jag gick över vägen och hem igen.
Hade tänkt plocka lite blommor, men regnet hängde i luften så att leta upp andra kändes inte alls
lika lockande längre.
 
Jag vet inte längre vad jag vill med dagen eller någonting.
Allting som jag kämpat med är i det stora hela, sett uppifrån, väldigt litet och obetydligt. Det är
nästan som om jg aldrig riktigt har funnits. Måste lära mig att känna mina egna vingar innan
jag kan kasta mig ut i allt det skrämmande. Osäkra andetag.
Flickan som gick med sitt hjärta i sina händer livet igenom och frågade:
"Vill du ha en liten bit?"
 
Vart tog jag vägen när vi lekte kurragömma?
Du blev alltid hittad, medans jag försvann.. med vinden.
 
 
Riktigt trött.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Längtan




 
Samlar kraft, samlar mod, samlar syre.. ork.. samlar längtan efter liv. Längtan.
En ringsignal som säger
"hej detta är livet, vill du följa med mig?"
(vart då viskar jag tyst..)
 
"bort hit där vi andra andas såklart"
(men vad menar du.. andas?)
 
"känna sommarens friska dofter samlas i dina lungor, kom och känn!"
(gör inte det ont då, att känna sådär mycket på en gång? ..pulsen ökar skrämmande)
 
"ont!? neeej det är underbart och nog sårar du dig själv mycket mer för jag kan se dina tårar"
(snabbt torkar jag mig över kinderna utan att en liten tår visat sig.. hur kan ni veta?)
 
"du är inte så bra på att gömma dig som du tror så kom till oss istället och börja leva"
(tittar ned på mina tår och funderar på att ta ett steg framåt eller ..två steg bakåt?)
 
"kom, ta min hand!"
(jag rycker till av den snabba rörelsen)
 
"lilla vän är du rädd för livet?"
(mmm nja jag vet det är dumt, men jag är nog det.. någon stryker en tröstande hand på min kind)
 
"var inte rädd vi finns här för dig och skrämmer bort alla dumma spöken"
(..sakta ..sakta, trevande testar jag mig ett litet steg fram)
 
"titta där är solen och hon ler emot dig, kan du inte känna hennes värme och se hon har lämnat
små prickar på dina kinder av kärlek!"
(jag sneglar upp emot mina solfräknar ..kärleksprickar)
 
"du kan få så många du vill........!"
(åh tack, den kramen behövde jag!)
 
 
 
Tillbringat lite tid med mamma. Stannade till vid ett skyltfönster och blev stående. Tittade in bortom
glasets barriär. Spegelbild, spegelbild så fel fel FEL! Sa till mamma att:
"Oj det ser ju ut som pinniga ben!"
"Ja men du är fruktansvärt mager!"
När hon försvann framför mig undrade jag om det var som tidigare, för att hon tycker det är
jobbigt och svår med andras blickar? Det fanns mycket som jag ville säga, men aldrig gav mig tid till.
Blev en stund i solen på en hård stol, skönt att få bara vara med henne och komma ut ur min
lilla ensamma värld. Snart är det kalas och även om jag vet att det inte blir tårta och grädde för mig,
så kommer de där dumma tankarna om att gå ned i vikt igen. Den där motionscykeln som står i
källaren, den lockar. Hånler där den står.
 
Jag ska nog klara det här, visst ska jag?
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Flickan som du älskar



Bara få blunda, lägga en kudde för ögonen och säga:
"Nu kan ingen se mig!
 
Som om jag vore ett litet oskyldigt barn, men det var länge sedan hon försvann. Gick sönder.
Länge sedan någon för första gången trasade sönder henne och nu står jag här med spillrorna kvar.
Kämpar mig tillbaka på något sätt. Försöker hitta lösningar på de motgångar som ständigt dyker upp,
eller aldrig försvinner.
Flickan som ni en gång älskade finns kvar, hoppas jag, bakom anorexin.
Det är oftast bara så väldigt svårt att se henne, eller kan ni se glimtarna lättare än mig?
 
Jag önskar mig nya ögon. Nya känslor. Nya tankar. ja ett helt liv.
På lördag är det 5-års kalas och längtan efter att få mysa med honom och lillebror hans
värmer mitt lilla fasters hjärta. Samtidigt som jag nu slåss emot alla tankar på att gå ned i vikt så
mycket som möjligt, slåss med känslan av att vara äcklig och tjock. Ful.
Hur många gånger har jag inte haft känslan av att bara vilja skära bort allt fett, men jag vet
innerst inne att känslan inte blir mindre för det. Snarare tvärtom ju lägre vikt, känslan blir starkare!
 
(men då vet jag att vikten är mindre..)
Svårt det där med att få ihop logik och känslor, de tillhör inte samma pussel.
Inte samma spel. Mitt så kallade liv är ingen lek.
 
Jag behöver kärlek och stöd, kräver inte att ni ska förstå, bara lyssna och stanna kvar.
Många gånger springer jag åt det andra hållet, bort ifrån alla andra, i tron att komma bort ifrån
mig själv. Det är DÅ som jag behöver känna och veta att ni står kvar hos mig oavsett.
 
Försöker bryta ensamheten, men jag behöver hjälp!
Nu ställer jag in mig på kalaset till helgen. Det blir ingen tårta för min del och det är skönt att de
vet om det, inget press på den biten. Jag är liten rädd och osäker tjej som alltid blir enormt orolig,
rastlös, ångestfylld och sväller upp endast utav tanken på att vara tillsammans med flera andra.
Det blir bara några ur familjen. Mamma, syskon och deras familjer.. ändå
 
Varför ska det alltid ge sådan ångest att synas, finnas?
Jag tycker inte alls om mig själv, kan de då tycka om mig?
 
Ledsen över allt som jag förlorat på grund av anorexin. Födelsedagar, bröllop, dop, fester,
vänner, resor, jobb, semestrar, äventyr, sol, bad och mycket annat.
Tanken över att jag hade kunnat ha en egen liten familj nu.
 
 
Tittar på klockan och snart... snart kommer posten. Undrar om min födelsedagshälsning kommit
med i tidningen? Blir fotot bra? Kan jag vrida fram tiden på uret utan att någon märker..?
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Du blir aldrig vad jag menar




Jag vill samla ihop alla ord och skaka dem i en ask.
Låta dem falla över bordet för att bilda sina egna små meningar.
Kanske förklara på ett enklare saätt, ett helt annat plan än där jag står, så att ni lättare förstår.
För det blir aldrig vad jag själv menar, allt vrids runt och känns tomt.
 
Hur tar jag mig ur mig själv..
när öppna ögon är det som skrämmer mig allra mest?
Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  Tankar  Trasigt hjärta  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Det är nog tankarna som väger tyngst




Det gör ont att inse hur mycket som blivit förlorat under alla dessa år utav kamp emot mig själv
och anorexin. Nu står vi på samma sida och slåss emot världen och jag vill ingenting hellre än att
få slå ihjäl anorexin, men jag har inte kraften. Ständigt faller jag baklänges och denna oro och ångest
som sliter i mig, gör mig tokig.
 
JAG VILL GRÅTA TILLS GRÅTEN TAR SLUT!
 
Oro och ångest trots att magen ännu är tom och inte känns det som om jag ska klara av att få i mig
någonting heller. Varför måste det vara så svårt att äta!?
Varför är jag så rädd, livrädd för minsta lilla ätbart? Snälla ta mig härifrån.
 
Snart är det tvillingbrors äldsta sons 5-årskalas och då vill jag känna mig lite fri. Bara för en dag.
Då vill jag springa omkring med min kamera och jaga en liten underbar kille på sin nya cykel.
Förra året tyckte han att:
"Jag har ju redan en cykel".. tror att lillebror kommer att ha betydligt mer fart i sig på det planet.
Det gör ont i mig när jag inser hur mycket jag skulle vilja vara med dem, men som orken inte
räcker till. Det är inte rättvist. Neeeej! Har jag inte kämpat tillräckligt länge nu?
 
..ett helt liv.
Vägen är ännu oändligt lång att gå. Kommer jag att klara det?
All tid går till att slåss med mina känslor och tankar. Dumma tankar och de växer sig allt tätare.
Nu har jag även missat att kontakta min läkare innan hennes semester, nu kommer alla tankarna.
Ingen att ventilera dem med, ingen att få hjälp utav till att reda ut vad som är jag och vad som
är anorexin. Vart tog den lilla lilla flickan vägen som bara ville älska sig själv?
Kanske jag ska försöka läsa boken "Sluta svälta" igen, göra ännu ett nytt försök. Om jag minns.
Faktum är att mitt minne är som en liten myras. Litet, kort och försvinner lika snabbt som det
dyker upp och bär mycket tyngre börda än sin egen kropp tål.
 
Jag vet att det beror på långvarig svält och näringsbrist, det är frustrerande att alltid glömma allting!
Ändå.................................. jag kommer inte härifrån.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer






Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0