Det kommer alltid att finnas minnen kvar som jaghelst av allt vill springa ifrån. människor som får det allra

djupaste såret i själen att bländas av solen. Riktigt svida och göra ont. Gång på gång blir jag påmind

om hur det var. hur det blev och hur det är. Spelar ingen roll hur högt jag skriker. Det kommer alltid att finnas

kvar långt inom mig ändå.

 

Ibland känns livet så meningslöst att det skrämmer mig.

Det är då som jag måste ta hjälp utav någon för att hitta en liten väg tillbaka. Alla hårda ord som kastades.

Rädslan. Att vara ensam mitt i alltihopa.. det är svårt. Ibland, eller oftast vill jag springa bort härifrån.

leder det någonstans förutom långt bort?

 

Flyttade på köksbordet till mitten och gick fortare, fortare runt.. runt.. runt..

Suttit och möblerat om i datan nu på kvällen. Förnyat lite. Om jag fick välja skulle jag sätta mig och måla, måla..

Jag har haft en stor längtan efter att inte göra någonting annat än att måla. Plocka fram en massa pyssel.

Snart är våren här och visst längtar jag.