Midsommar


Så är den magiska dagen här och sommarnatten närmar sig timme efter timme. Har ni plockat sju sorters blommor att lägga under kudden.. inte jag, men två stora buketter med Lupiner blev det igår. Så nu känns det som jag skaffat mig fler husdjur för de dricker verkligen vatten i mängder! En bukett på balkongen och en inne.
Hade en liten tanke att ge mig ut även idag, har nog en stor vas till som kan fyllas. Nu blev det inte så. Inte än för jag kan aldrig veta vad lilla hjärnan och kroppen får för sig och kvällen är ung som man säger.
Sitter ensam som många andra.. Extra långa kramar till er och även ni andra såklart.
Ingen glömd   <3
 
Mamma är nere i Apladalen med tvillingbror och hans familj. Kanske är det slut och de sitter och äter i trädgården. Vet inte, kände att jag inte hade ork att trängas kring en massa människor och sedan är det ingen riktig sommarvärme. Solen strilar in genom mina fönster och jag borde vara ute. Borde vara med i livet.
Det har varit tyst här länge. Ska inte gå in på allting nu, men mår riktigt, riktigt dåligt. Gråtit mig igenom de senaste månaderna. Sådär så jag hulkat fram alla tårar som aldrig vill ta slut. Ibland har jag undrat ifall det hörs in till grannarna. Inte orkat bry mig, inte kunnat bry mig.
Så många gånger jag bara önskat att allt skulle ta slut. Hur många motgångar ska jag klara av att ta emot?
Kämpar på, men det är sannerligen inte lätt att kämpa mot anorexin alldeles ensam.
Utan resurser av något slag.
Nej, inte börja gråta igen... blivit sviken, vän har gått bort, sårad, sjukdommar, oro, ångest, trakasserier och mycket annat och nu står jag i en situation där jag måste hitta en ny lägenhet. Snarast! Står överst i bostadskön, för 7000 st andra. Det är vad de lovat och de har lovat att jag inte ska tvingas flytta till en lägenhet som jag inte känner att jag kommer trivas i. Vågar inte hoppas för mycket. Så ledsen på styrelsen som hanterat allting USELT! Finns inte ord. De får bära ut mig om det inte dyker upp en lägenhet. Tänker inte ge med mig, det är inte mitt fel. Det är ingen i husets fel, som en granne sa
"Vi borde vägra flytta!"
 
Jag som nu kommit att trivas i min gamla väns lägenhet. Här där jag aldrig trodde att jag skulle klara sätta min fot igen på grund av alla minnen. Nu måste jag ändå lämna detta.
Nu svävar jag iväg ändå.
 
Nästa Midsommar önskar jag att jag kunde sitta på en strand vid havet. Luta ryggen mot Varbergs fästning och plocka snäckor utmed vattnet. Andas in friheten. Åh jag saknar Varberg så mycket! Förra sommaren ville jag dit och tycks inte bli detta året heller. Vet inte alls hur jag ska ha råd. Ta mig till havet och ge mig liv.
Ge mig liv.
Några jordgubbsröda fingrar har jag inte kommit mig för än heller. mamma var så gullig och kom förbi med några tidigare. Lyx för mig som får vrida och vända på vartenda öre. Än har jag inte känt mig "värd" några smarriga bär. Tragiskt. Det är INTE farligt att äta jordgubbar. Snarare SOMMARSÖTT på hög nivå.Nu ska jag försöka blunda en sekund då sömnen uteblev helt i natt. Tänk att alla tankar och känslor ska explodera varje kväll.
 
Nej, blunda och fantisera om blommor i håret och spring i benen.
Glad Midsommar fina ni  <3
 



Her heart was a secret garden and the walls were very high


Stressat fram och tillbaka för att hinna med allt som måste göras. Känna pulsen öka och hoppa till bara av att någon kommer förbi bakifrån alldeles för tyst. Orkade inte ta mig runt helt och hållet utan det får vänta tills imorgon. Totalt barskrapad och livet är långt ifrån härligt att leva..
Skulle kunna ge upp allting, men jag vill så mycket mer.
Känner mig så ledsen över allt som händer omkring mig. Meningslösa ord, för världen får mig att känna mig meningslös. Som om min kamp inte vore tillräcklig.
Hindrar nästan mig själv av rädsla för att känna mig osynlig. Nej, egentligen vill jag tala om att jag visst är lika mycket värd som andra. Det tar emot att försöka inse det, men jag kämpar lika mycket som någon annan.
Sedan att jag inte har möjligheterna är inte mitt fel.
..................och skulle det vara så, ja då får jag väl försvinna då.
Så ledsen, så fruktansvärt ledsen.
 
Träffade på en liten äldre dam strax innan jag var hemma. Vi ställde oss tyst och tittade på ett par harar som låg och kurade i gräset. De gav mig ett leende. Ett leende som hon tyckte att jag skulle suga åt mig och spara.
Vi bytte några ord en stund och det kändes skönt. Många stressar förbi och yttrar aldrig ens ett litet "hej" när någon obekant kommer i deras väg. Ett hej eller ett leende kan betyda så mycket och ger även
möjligheter att öppna nya dörrar för dig själv.
Jag ska sätta mig och försöka skriva ner lite olika mål. Borde lägga mig och vila, mår illa bokstavligen av sömnbrist. Att skriva överst på listan är "Kom ihåg att dricka!"
Jag glömmer alltid bort att dricka.
jag vill ha ett liv!
 



Ett steg för livet


Sitter här med min ljusrosa pyjamas och hjärtat hoppar snart ut genom fönstret.
Det fattas några knappar, men det är ingenting med tanke på alla känslor som slår alldeles för fort. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika HJÄLP MIG!    KRAMA OM MIG!   SE MIG!
..men vem skulle höra mig nu eller ens imorgon eller nästa dag.
Vem skulle lägga en tanke på att krama om mig så jag inte går sönder lika fort som nu?
Vem kan se mig när jag alltid känner mig som en fläck i tapeten. Du vet en sådan där fläck som du vet finns där, men inte kan få bort så varför bry sig?
 
Panikångesten växer sig allt starkare och om jag inte visste vad det var skulle jag tro att jag håller på att dö!
Vet inte vart jag ska ta vägen!   a - n - d - a - s   ALLTING SNURRAR RUNT!
Det är nu som jag borde få leva och känna våren krypa fram. Solen skiner, men jag har länge varit långt ned i anorexins klor. Ångesten har blivit så mycket starkare och jag har känt mig så ensam. Vill inte prata med mamma om hur dåligt jag mår.. Så mamma, om du läser detta förlåt för att jag inte klarar mig så bra.
Jag vill. Jag vill springa i gräset i sommar.
Jag ska springa i gräset i sommar.. i alla fall medans jag sover.
 
Känner mig precis som fläcken på tapeten. Ingen bryr sig om att fråga hur det verkligen är. Jag drar mig undan för att inte längre bli lika sårad. För vet ni vad?
 
Jag gråter tårar som ni inte vill se trots att ni sitter på en kuddes avstånd.
Det gör mig ENSAM.
 
 



Sometimes you have to just let go and see what happens

 
Lev livet för det kommer aldrig tillbaka en gång till.. ord som gör att jag nu nästan gett upp alla försök att få andra att förstå hur mycket jag kämpar!
Orden kommer oftast ifrån någon som inte alls har en aning om hur det är att sitta ensam och slåss emot all ångest precis hela tiden.. eller ifrån någon som blivit frisk, eller ger det intrycket. Känns det bättre att vara en av de som misslyckas? Nej!
Jag känner mig allt mer misslyckad och värdelös!
Påsken har nyligen kommit och gått förbi mig. Är inte alls så mycket för att klä hela lägenheten i gult och kycklingar överallt. Så en dag hittade jag mina små målade äggkoppar. De brukar ha sin plats varje år, men nu tittade de fram tillsammans med små miniägg och morötter under en tidigare pysseltid.
 
 
De har en speciell plats för mig. Inom mig.  Även om de inte har varit använda så vet jag hur mycket min syster älskade dessa äggkoppar. Minns att jag målade några till henne.. undrar var de är nu. Hoppas att de kommit till glädje. För mig är det systerskärlek jag känner när jag tittar på dom.
Nästa år ska ni få en ny plats och då även någon liten kyckling till påsk. Nu blev det lite svårt att hitta resten i samband med flytten. Orkade inte vända upp och ned på varje kartong heller  ;)
 
 
 Ååååh, jag försöker att skriva mer upplyftande idag, men jag mår verkligen inte alls bra!
 

JAG KÄMPAR SÅ MYCKET MER ÄN VAD NI HAR EN ANING OM!
 
 



Jag vandrar vilsen omkring


Ni rockade väl sockorna igår?
Tycker det är en viktig, bra och fin tanke som borde tas upp oftare. Speciellt bland alla de som har sina tankar och åsikter, de som trycker ned barn och vuxna som är annorlunda.
"Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt!"
Tänk att en liten tjej tagit ett så stort iniativ för sin storasysters skull som har Downs syndrom. Att genom att välja annorlunda, välja roligt i lådan bland sockor visa att det är roligt att vara annorlunda! Hon är endast 10 år och jag hoppas verkligen att hon kan nå fram till de som inte vågar se och förstå att bara för att någon har en diagnos, betyder inte det är de är mindre värda. Tvärtom!
Öppna ögonen och se verkligheten!
Nathea som är 10 år är stolt över sin storasyster Noelle. Hon är annorlunda, men hon är rolig. Att som barn få höra andra säga elaka saker till sin syster, bror, förälder eller vän får vem som helst med ett hjärta att gråta.
Nathea blir ledsen, men hon är också så stark och jag som inte ens känner henne blir STOLT!
Stolt för hennes skull. För hennes storasysters skull och hennes föräldrar.
Att se alla som igår "Rocka sockorna i hela Sverige! Rock every sock!" gjorde mig tårögd. Berörd.
Nathea berör verkligen rakt in i hjärtat och jag sänder tusen kramar till henne i mina tankar.
Kramar till Nathea & Noelle  <3
 
Annars då, detta fotot skulle kommit upp även i min blogg redan igår, men livet har gått i baklås..
Efter vad som känns som en evighet har jag sovit dygnen runt. Inte orkat med livet, inte orkat med mig själv alls.
Sovit hela nätterna.. gått upp och pysslat om kaninen Tintin för att sedan somna om hela dagen.. vaknat sent på eftermiddagen eller kvällen och gjort mig klar för natten ofta redan innan kl.18 och sedan sovit. Galet!
Jag vet inte hur många gånger som jag har svimmat. Tappat räkningen på hur många gånger jag har hunnit hindra fallet. Blodtrycket var häromdagen 82 genom 93. Jag kan inte så mycket om dessa siffror så frågar en vän och visst förstår jag att det inte är så högt. Snarare tvärtom.
Ibland vågar jag inte vrida på huvudet för att jag ska bli alldeles yr!
Nu har jag bott i min fåtölj dygn efter dygn tills det vände igår. Tillbaka till att inte kunna sova alls igen.
Orkar inte leva med denna ångest och oro!
Ska jag nu vandra runt i ett ekorrhjul av sömnlöshet trots att jag har mediciner?
När ska detta vända?
 
"Det är bara att börja äta!"
Om ni anar hur ont det gör att få de orden!
Jag kämpar för varje stund, men ni ser inte min vardag. Ni ser egentligen ingenting om ni kan säga de orden.
Så det är mycket därför som det varit "tyst" här under en alldeles för lång tid. Saker har hänt både inom mig och bland vänner som står mig nära. Oron har byggt ett bo i mitt hjärta och jag vill gråta och skrika för de som går igenom andra sjukdommar. Inte Anorexi.. Sjukdom som fått livet att vända och slå runt och jag vill bara få
Krama om dig!
Läser din mamma detta en dag då hon orkar så vet ni att jag ständigt tänker på er. Ni vet att ni finns i mitt hjärta och jag gråter ofta. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist!
 
Jag bryr mig inte om mig själv så länge de som står mig nära kunde få må bra.
Jag har ändå inget liv. Det är inget liv att ständigt sitta ihopkrupen, ensam för det mesta och vara trött, frusen.
Känner mig så ensam. Förlåt, men jag känner mig många gånger enormt ensam. Mamma tittar upp ibland och det är jag glad över, men det är inte alls så ofta som tidigare. Varför ska jag vara kvar och kommer det någonsin att bli vad jag önskar?
 
Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!
Tack för allt du gav mig genom tröst och hopp!
Du fanns alltid där.. nu finns du i mitt hjärta, men jag önskar att du vore här. I sängen som du var då.
Tiden har stannat på något sätt.
 
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.
Saknar mina älskade brorsbarn!
 
Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.
Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!
Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..
Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?
Ångest!  Ångest!  Ångest!
 



Våren säger ..hej

 
 
Så har jag äntligen tagit mig ut med kameran igen. Den har stirrat på mig länge nu och jag har så många gånger tänkt plocka upp den och ge den luft.. men det är så mycket som kommit emellan. Jag är fortfarande fast.
Idag har solen varit framme hela dagen, inte sovit bort all tid idag inte.
Två steg hann jag ta innan jag ramlade emot asfalten. Ytterdörren var inte ens stängd. Gjorde misstaget att berätta för mamma som så klart oroligt påpekade att
Du är ju alldeles för svag!
men nej, jag är tjock (orden behöll jag för mig själv)
Tycker inte om att göra henne mer orolig än vad hon redan är. Kommer aldrig att bli "stor" i hennes ögon.
 
Nu krampar magen alldeles för mycket, flera dygn med det är nog! Tänkte lägga upp fler foton mer någonting strular. Gjorde ett försök i alla fall att säga hej!
ifrån våren en stund idag.
 



För att du är du


Du skriker ut din ångest och ser förtvivlat
spegelglaset krossas framför dina fötter
ett liv i spillror avspeglas i
varje andetag
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Du är fet, äcklig och händerna krampar
väntar på att slå sönder dig inifrån
dit alla tysta orden gömmer sig
av rädsla för
livet
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Du känner dig misslyckad, värdelös
ensam mitt ibland alla andra
och du vill låta tårarna viska
hjälp mig överleva
eller dö
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Gråtandes plockar du försiktigt upp skärvorna
av det som skulle varit du om
du bara kunde få hjälp att
hitta tillbaka till dig
själv igen



Någon sa att.. Du är så fin


..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!
Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?
Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.
orkar inte med att vara kvar här
 
Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
 
Samtidigt som jag gör allt för att fly ifrån tid och rum så skulle jag vilja bli omkramad av mamma tills jag kanske kan känna att jag kan få vara till glädje.
 
Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.
MAMMA, KRAMA OM MIG SOM DU ALDRIG GJORT TIDIGARE FÖR DET FINNS INGENTING SOM JAG BEHÖVER SÅ MYCKET SOM JUST NU!!!  
 
.................................. nu har jag gjort det jag aldrig gjort tidigare. Även om jag vet att hon inte är hemma, så har jag ringt och "stört henne.." Signal efter signal gick fram utan svar. Det var tungt att lägga på luren.
Sedan ringde hon upp och frågade om det var jag som ringt....
JAG BEHÖVER EN KRAM MAMMA!!!
 
-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.
-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)
-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.
 
Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få
KRAMEN AV MAMMA!!!
 
 
 



När allting försvann bort ifrån mig


Låt ingen se.. låt ingen se tårarna ifrån ditt hjärta!
Jag vill skrika sönder min röst. Tiden passerar och med den livet och allting rasar omkring mig. Står ensam och skakar galler av förtvivlan. Sitter här och stirrar tomt framför mig som för att vänta på att orden ska komma fram av sig själva, men hallå Kan du aldrig lära dig att känslor inte alltid syns utanpå!
Försöker ständigt visa med tystnad hur ont det gör. Allting gör ont. Det har varit en lång tid av ständig smärta, saknad, längtan, förtvivlan och så många smällar som skär sönder mig inifrån. Hur många dagar och nätter har jag inte önskat att jag slapp säga orden högt. Hur många gånger har jag inte suttit här ihopkrupen och önskat att du kunde se bortom mitt leende, bortom mina tysta tankar och ändå vetat precis vad som händer inom mig.
 
..men du finns inte här och jag saknar dig mer än ord kan förklara! Du fattas mig! DU FATTAS MIG SÅ!
 
Efter en period av sömn dagar och nätter igenomär jag nu tillbaka till sömnlöshet. Snälla ta mig härifrån. Hjälp mig att växa tillsammans med våren som ligger under snön. HJÄLP MIG!
En lätt knakning i en vägg bryter av tystnaden. Datorn surrar svagt eller om det är ventilationen. Känner mig ensam. Jag är ensam.
 
..nej jag orkar nte gråta längre.. orkar inte gråta längre.
Sätter på ett leende och stänger dörren om mig. Viker ihop mig med knäna under hakan och försöker trösta mig själv när det gör för ont. SAKNAR!
 
Små bilder kan på ett ögonblick förvandlas till hjärtskärande ångest, oro och minnen jag gör allt för att tränga undan. Finns inte. Syns inte. Så länge jag gömmer mig under min filt så kan ni inte se. Inte förstå.
..men varför kan ni inte stanna kvar och vänta ut mina tårar bakom ögonlocken!
"Önskar att du kunde se det jag ser lilla lilla tindra. Önskar att du kunde se det jag ser!"
 
Hatar anorexiäcklet som förstör allting! Allting!
 
Försöker hitta tillbaka till mig själv och kämpar, kämpar, kämpar verkligen.. men så mycket fattas inom mig.



När allt jag kan göra är att försöka andas ..åt dig

 
Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att jag behöver dig om du ändå inte finns här?
Spelar det någon roll hur högt jag skriker i förtvivlan att jag inte vet om jag orkar andas åt oss båda om jag inte ens längre vet om du vill att jag stannar kvar?
Jag har aldrig varit så vilsen som då jag försökte jaga dina spår i snön, när alla andra vilsna själar sprang åt olika håll. Mina fotspår i snön förblir otydliga.
 
"Varför har du slutat andas.. kan du inte se att du försvinner mer och mer!!?"
Om du bara visste vilket krig jag förlorar varje minut för jag klarar inte andas åt oss båda längre.
 



Om stjärnorna kunde få vara mitt täcke när jag gråter


Svart och vitt. Hur ska jag kunna ge ett svar på en fråga som jag fått flera gånger senaste tiden. En tid som mest känns som evighet mellan vår.. sommar.. höst och nu vinter. Jag har inget bra svar, om nu bra svar finns? Allting har två olika sidor som svart och vitt. Motsatser som på något sätt ändå sitter ihop med Karlssons klister.
Jag känner mig fastlåst i ett hamsterhjul och alla känslor faller över mig som höstens eviga regn. Tårar..
Längtan. Saknad. Ensamhet. Hopplöshet. Fruktan. Förtvivlan. Rastlöshet. Tysthet. Rädsla.. men mest av allt en enorm vilsenhet i pannkakan! Jag har så många kvällar och nätter vridit mig runt och verkligen gjort allt för att lösa upp knuten i min mage. Det måste börja vända snart. Detta svarta och vita till färger som bländar av solen, istället för att förfrysa under iskalla stärnornas nätter.
"Du börjar se osynlig ut".. mammas röst strax innan hon går.
.............................................."men mamma det ser du väl att jag inte alls är!?"
Någonstans är jag osäker, eller kanske en sekund då och då. Sällan, men just nu är jag alldeles för stor för den här världen.
 
Eller är det mina tårar som gör att jag känner mig så tung?
Snälla ta mig härifrån långt bort till dig. Tiden springer förbi utanför mina fönster och ensamheten är tydlig.
Jag andas  i en svart och vit värld. SVART-VIT VÄRLD under stjärnornas tårar.



Ingen har gått i samma skor som jag även om de vore av ett liknande märke


Många känslor idag. Djupa tankar och ensamhet, tomhet. Tårar, men det är helt okej att känna för ingenting kan göra mer ont än sanningen som varit. En total tystnad ifrån alla håll. Det märks att flera omkring mig varit eller är förkylda och allmänt nere. Det känns som om det vore en hel evighet sedan jag fick mysa med mina brorsbarn.
Inser någonting jag redan tidigare visst, men som blir så tydligt nu. Jag älskar de två så otroligt mycket.
"jag älskar dig!"  ..säger han och kramar om mig längre än längst.. som om hela världen skulle rasa ifall han släppte taget om mig.
Att betyda någonting för någon.
 

Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"
Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?
 

Ibland slår det mig att jag sitter i min fina, älskade,saknade grannes lägenhet.. gumman då!
Min syster.. min älskade saknade syster. Förlåt för att jag misslyckats vara den jag borde blivit. Tomhet.
Livet är hårt, men jag försöker ta mig uppåt. Verkligen.. jag gör allt jag kan!
..men just nu, idag, ikäll har jag bara velat krypa upp i någons knä istället för att krama sönder en kudde.
 

Väntar på att tiden ska gå tills det blir en ny dag, eller om jag ska sätta mig och göra någonting med de få timmar som är kvar. Funderar på om jag ska sätta på en film.. Tomheten kommer tydligare igen.
Jag känner mig som...................................... ingenting alls.
 

Orden betyder ingenting, men jag har sagt det tusen gånger om tidigare.
Jag kämpar för livet!
Här kommeren urusel bild på en tavla jag målade för en tid sedan. Vet att en del av dessa foton nyligen kom up här, men nu visar jag den riktiga bilden. *nallekram till dig*  Fotad i så dåligt ljus, inte konstigt då morgonen inte ens hade börjat och sedan har det mest varit mörkt ute. Over and out. Nu slipper ni mig för en stund ialla fall. Jag känner mig bara tom.
 
 
 
 



Dagar med färger i vattenpölar


En plötslig tanke irrar förbi och allting rasar. Hösten är här på riktigt och jag sitter och jag har lyckats bli smittad av mammas förkylning. Huvudet känns tjockt och kroppen halvdöd. Orden som jag tänkte skriva ha hamnat långt bak och är svåra att få fram. Det bildas bara en klump av alltihopa. Jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv längre. Trasas sönder inifrån och ut. Jag vill bara få vinna någon gång. Någo gång snart så tippdet över. Skriker tyst... hjälp mig över kanten. Hjälp mig över kanten.
Jag kan inte lita på mina egna känslor. Vet inte om det är rätt eller fel det jag ser, om mina tanka stämmer med de andas. Runt omkring.
 

Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.
DET ÄR SÅ TOMT HÄR!
 



Ugglor.. dessa söta ugglor

 

Nu menar jag inte just denna lilla uggla som fastnade på ett skisspapper en vänligt, väldigt tidig morgon då jag inte kunde sova. Innan sömnen tog över precis allting, men ni kan kanske fantisera lite och få lägga ett filter framför ögonen. Det finns en charm kring små ugglor tycker jag. De som är så söta!
 
 
Ett papper, tuschpenna och svart bläckpenna. Lite kladd här och lite kladd där så blev det en "kluddilutt"
Vad gör ni en dag som denna? Höstmys med ljus känns lockande även om trötheten kryper fram igen..
 
Ledsen att bilderna blev så dåliga. Morgonen då jag tog foto på dom var ännu inte vaken och ljuset inte alls på min sida, men det får duga. En uggla är en uggla och ugglor tycker jag om hihiii..
Ny vecka och jag känner ångest över så många saker. Vissa stunder så vill jag bara ge upp, medans stunder kommer då jag finner aningens hopp. Det är de stunderna som jag skulle vilja limma fast i mitt hjärta med superlim. Ett som torkar på en sekund för då hinner jag inte ångra mig eller tveka. Räck upp en hand den som klarat av att limma ihop två fingrar med detta "superlim"!?
 
Nu är det dags att försöka att göra det bästa av dagen. Försöka sparka anorexin all världens väg.
Tränga undan tjocka - fula - äckliga känslorna och tankarna.......................................................................
Det är verkligen inte lätt, inte ensam, inte utan stöd, inte utan väggar som tål porslin slängandes i panik över hur svårt allting är!
 



Tiden är livsfarlig att irra sig vilsen i


..en tid fyllt utav tankar, alldeles för många tankar. Känslor som har svämmat över och forsat ut, tårar på mina kinder, saknat någon eller några på det sätt som gör att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå. Tassat på tå.
Varit tyst när jag mest velat skrika. Jag tror att tiden kan vara livsfarlig att irra sig vilsen i när balansen inte är som den ska. Tiden har gått ännu en gång, men jag har inte känt någon inspiration, eller mer att jag inte hittat orden riktigt.
Mamma var hos mig drygt tre timmar på födelsedagen. Jag hade önskat att dagen blivit så som jag länge längtat, men jag är glad att hon fanns där en stund. Jag har sovit många, många timmar dag som natt. Om jag tänker efter så är tiden då jag varit vaken betydligt mindre än då jag sovit. Vaknade återigen med den allra värsta ryggvärken! Ville krypa ned på golvet och ligga där resten av dagen.. kämpat mig upp.
 
Lämnar ett livstecken här även om orden........ är långt borta. Det regnar ute och inne är det kallt. En dag som jag inte vet vad jag vill göra med. De allra flesta har jobb eller skola. Känner mig ensam.
Jag lyckades slå en liten kullerbytta häromdagen, eller kanske inte riktigt, men huvudstupa framlängesvolt?
På ett par sekunder så föll jag framlänges i asfalten innan jag hann reagera! Gulliga människor kom fram och hjälpte mig upp och det första jag tänkte på var ifall det gått hål på jeansen. Så svårt att få tag i byxor som inte cär för korta eller sitter som ett tält i fjällen. Nu klararde dom sig, under tyget avslöjade sig ett uppskrapat knä.
Omplåstring hemma och vila. Återigen vila..
Jag känner mig inte tip-top.. mest ledsen ärligt talat, men nu vet ni att jag lever och svaren på kommentarerna kommer snart.



Önskar mig en blå dag


Små tofflor som påminner om en liten fyraårings spring fram och tillbaka mitt i flytten. En sak i taget och sedan frågar "vad ska jag hämta nu?". Då gällde det att försöka komma ihåg vad som fanns kvar i min gamla lägenhet. Små blå tofflor och nu inser jag att hösten verkligen är här. Inga blå blir det detta året, men jag hoppas så att jag får mysa med de två killarna imorgon kväll, eller jag menar senare idag.
Livet som faster förgyller tid och rum! Fått njuta av deras sällskap betydligt oftare nu. Härligt!
Jag var på väg att säga hejdå till dagen redan för några timmar sedan, men ändå sitter jag uppe. Mår illa.. Målat en stund och tassat fram och tillbaka, nattat Tintin under sin filt. Tintin är min hermelinkanin om nu någon missat det, två år lilla tjejen. Nu börjar jag att spåra ur helt. Borde sova för ska iväg och få hem nytt hö på förmiddagen, blir hämtad vid kl.11 och gissar att det kommer ta sin lilla tid. Sedan får jag höra om tvillingen frågar ifall killarna får komma, om jag orkar.. men tror att jag denna gången hinner fråga om de kommer till mig. Häromdagen satt lillen hos mig och frågade när jag skulle klippa mig. Skrattade åt hans helt oväntade undran, men helt ärligt har jag länge behövt klippa mig. Så jobbigt att kämpa med både anorexin.. livet och denna ekonomi som gör att jag hindras till så mycket.
 
Önskar att jag vann på lotteri. Bara en sådan sak att detta året är den allra första gången någonsin som jag önskar mig en fylld kyl och frys till födelsedagen! Det mina vänner är för mig totalt främmande, men som det är nu så vrider och vänder jag på minsta lilla grönsak tills det blir is i kylen. Tidigare kunde jag gå fram och tillbaka och vrida och vända på olika champinjoner eller äpplen. Vägde dom mellan mina händer och sedan på köksvågen, brevvågen och sedan tillbaka in i kylen för att jag inte kunde bestämma vilken jag skulle våga bita i!
Galet.. men jag känner att mycket finns fortfarande kvar. Märkt det då och då när jag kommer på mig själv med olika saker. Det oroar mig måste jag erkänna för jag vill bli frisk! Det är svårt för någon som inte ser min kamp i verkligheten utan "bara bakom en dataskärm", men jag kämpar hela tiden och jag har varit väldigt mager tidigare. Då kunde jag inte se det, men nu.... Oj! Hjälp!
 
Vilket fall som helst om jag vann på lotteri så skulle jag fylla på mina akrylfärger, dukpannåer, oljefärger och en massa pyssel. Resa bort till solen och inreda en hel del i min lägenhet eller bara sitta på en cafeteria och äta räksallad med sorbetglass som födelsedagsfika. Som det är nu vet jag ingenting om hur den dagen blir. Gissar att det blir jag och mamma då tvillingen jobbar och är borta under helgen.
Jag har så SVÅRT att våga äta!!! Jag vet inte hur ofta jag tänker för mig själv att jag önskar att jag vågade i alla fall smaka av det andra äter. Skulle jag fotografera mina intag kunde jag lika gärna lägga upp exakt samma foto, det är väldigt ensidigt. Dels så vågar jag inte för kroppen reagerar helvilt över minsta lilla, sedan denna dumma och falska trygghet. Jag vill inte vara trygg, livet ska vara aningen spännande också! Anorexin förstör allting och jag känner mig ensam.. Så ensam..
Önskar att någon kunde säga att du måste smaka. Du måste våga ta steget för jag vill.
 
Allting snurrar, svimfärdig och ändå kommer jag inte till ro. Trycker på knappen och stänger av lilla hjärnan. Ska försöka och stackars den som kanske orkat läsa detta vimsiga inlägg. Ibland, eller oftast så får orden komma som de vill. Nu vill jag tänka i blått. Blå himmel och mys med småkillarna är vad jag hoppas dagen blir till.



Den som aldrig går vilse hittar inga nya stigar


Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.
För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.
 
Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.
 
Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.
 



Fångar ett ögonblick som springer förbi i små skor

 
 
Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.
Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.
Hur ska jag bli av med den?
 

Så äntligen hade lillkillen ätit lunch med sin farmor (mamma) och små skor kom springandes till mig. En ballong i ena handen och piggelinpaket i andra. Visst kan man äta piggelinglass även i oktober! Sagt och gjort en grön favorit slank ned i lilla magen och sedan gick vi till biblioteket. Hittade några böcker för att läsas till kvällen i farmors säng. Sedan spelade vi schack.. tja med en envis fyraårings regler så att säga! En liten expert på att under spelet hitta på nya, egna regler. Det är bara att spela med, försöka hinna med i alla nya påhitt.
Det blev en liten stund hemma hos mig igen. Tittade in i filmhögen och valde en att låna för att titta på imorgon, vilket givetvis blev redan idag. Känner jag honom rätt så hinner den ses fler gånger. Tiden gick alldeles för fort och sedan visste jag inte alls vad jag skulle göra.
Allt kändes så tomt, så tyst, så otroligt ensamt. 
 
Gick ut en liten runda medan solen var framme, men inspirationen var inte på topp.
Jag är långt ifrån på topp. Jag saknar någon alldeles för mycket. Helgen närmar sig alldeles för fort och det stressar mig trots att jag inte vet någonting om hur den kommer att bli. Försöker att ta ett ögonblick i taget.
 



Om jag vaknar modig


Jag får en impuls
och vaknar
MODIG
 
men när
minnet bleknar
och drömmarnas illusion
smälter bort i morgonljuset
hånas jag av
den mäktiga ironin
 
Jag borde veta bättre
efter alla år
som jag låtit mig trampas på
 
..men ändå
lyckas jag stundom
hålla kvar några korn
av hopp
som skaver i mig
 
och blir till
pärlor
av blod och tårar
 
 



Mitt hjärta hänger i en burk


Mitt liv finns på burk
det går att köpa i närmaste butik
mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet
om du går förbi någon gång
så kan du väl stanna till bara ett
litet ögonblick
titta in och köpa en burk
 
mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet
hänger en burk med mitt liv
och det är bara jag som inte har råd
 
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
precis bredvid lampans gnistrande kristaller
ställer du dig på en stol
så kan du säkert haka av den ifrån kroken
om du hälsar på någon gång vill säga
 
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
och det är bara jag som inte når upp
 



Tidigare inlägg