Jag blir inte av med dem. Tankarna.

Spelar ingen roll hur hårt jag slår händerna hårt emot väggarna, såren spricker återigen upp. Tankarna finns där ändå, envist kvar. Drömmarna om att få komma bort härifrån. Om inte bort ifrån mig själv, så önskar jag att jag kunde få åka på en härlig solsemester. Tror verkligen aldrig att det blir så, tyvärr. Och det gör ondare än ondast.

Hur många gånger har jag inte önskat. Hur många år har jag inte önskat. Alltid lika ledsen..

Får höra att vad skulle det bli bättre för, men de förstår ingenting av vad jag känner. Att få komma bort ifrån vardagen här och känns solen värma mig. Värma mig på riktigt. Ärligt talat så har jag funderat på att göra precis vad som helst för att få ihop pengarna och sedan åka iväg på egen hand. Trots att resa är det sista jag vill göra ensam. Nej, det är vad jag skriver upp på listan över att uppleva och minnas med vänner. Helt klart.

Men.. det slutar troligtvis med att jag flyr bort till solen, på egen hand.

Vykortet kan jag sända i smyg.

 

Nej, idag känns humöret inte ett dugg bättre. Inte ett dugg lättare. Och det river stora hål i mitt hjärta.

Hur mycket kan en människa tåla? Jag andas i ett rum fyllt av ångest. I min egen bubbla, tömd på liv och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker få andra att förstå. Jag kommer ingen vart ändå och det slutar med att jag känner mig om möjligt ännu tommare efteråt. Ännu mer ensam. Trots att ni ibland står ganska nära.

 

Ni kan inte känna min ångest. Kanske ana, men aldrig känna den på riktigt.

Det är som att slita i mig, dra mig åt fel håll. När ni säger att jag måste kämpa. Att det bara är jag som kan göra jobbet. Att jag själv skulle ha valt anorexin.

Jag har inte valt anorexin, snarare blev det enda sättet för mig att överleva. Och jag klarar inte kämpa mig ur anorexin på egen hand (även om det vore så mycket enklare för er), för jag behöver mycket stöd.

Så otroligt mycket stöd att luta mig emot. Då måste jag kunna lita på att ni inte går så fort det blåser för hårt i motvind. Kan ni lova det.. då ska jag göra mitt allra bästa för att kämpa.

 

Om jag ska ge er en liten, liten tanke om vad jag känner inför mig själv..?

Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln för då får jag sådan ångest att självmordstankarna kryper fram.

Och jag måste stänga av alla känslor och tankar så mycket jag kan. Annars får jag så starka äckelkänslor att jag skulle göra vad som helst för att gå ned i vikt.. eller ingenting mer.