Grattis till dig min allra finaste tvillingbror!

Ikväll ses vi genom att bära det allra sista till min nya lägenhet.. eller jag har inte burit så mycket utan den biten har jag fått hjälp med. Räcker gott och väl med all packning jag kämpat med länge nu. Ikväll kommer bli första natten här och om jag sover är tveksamt. Känner jag mig själv rätt så blir det att jag vandrar runt här och plockar upp saker. Vänta tills morgondagen är inte min melodi.

Varje flytt jag gjort så har jag varit klar på kort tid. Visst skulle jag vilja ändra om en del, speciellt byta lite färger och jag är i stort behov av både ny stol, även ett större data/teckningsbord och någon lampa till sovrumstaket saknade jag redan i min tidigare lägenhet. Mindre saker som filt, kuddar, gardiner i de färger jag vill.

Alltid roligt att ändra om lite och just detta har jag velat under så lång tid, men inte haft råd.

Att pengar ska sätta käppar i hjulet alltför ofta.

 

Nej, dags att få lite gjort. Småkillarna kommer medans tvillingen tränar ikväll.

Så jag får lite mys på födelsedagen ialla fall  :)

 

 Plötsligt så får jag vända bladet i almanackan till September. Det har varit grått och blött ute hela dagen och efter några gångers blodtrycksfall var jag mest inställd på att vila, sova dagen igenom. Ofta som jag antingen svimmar eller nära på vippen trillar ihop.

Att bege mig ut med kameran idag lockade inte alls.

Så fick jag ett sms på förmiddagen..

 

 

Självklart får de komma så nu väntar jag att de kommer om en liten, liten stund. Somnade till tidigare och att få mer påfyllning av mys en grå dag i September kan inte bli bättre. Sommaren är slut, men jag fortsätter att leva kvar i den. Nu väntar jag och se ifall 8-åringen kommer ihåg att ta med sig det vi pratade om i lördags?

Spelar ingen roll vilket för jag ler av synen framför mig när han tar sig för pannan och ler som ingen annan kan.

Ögonen som lyser följt av:

 

 

Tittar på klockan varje minut.. kan de inte komma snart?

Jag behöver inga piller mot ångest, tårar och depression när jag har världens bästa lyckopiller som går på

 

 

 

Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.

Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.

I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!

Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.

 

Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.

Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.

Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.

 

En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.

Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22

Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar  :)

Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och

hade det bara såå härligt.

 

Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..

Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.

Mina älskade brorsbarn.

 

Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..

"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"

Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle

ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.

 

Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.

Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.

Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.

Frågade mamma igår vem jag var..

 

-Vem var den flickan som var med?

 

-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.

 

-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!

 

Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.

Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.

Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.

Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.

 

Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.

Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.

 

-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.

 

Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.

Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.

På strandkanten med de jag älskar vid min sida.

 

 

 

 

 

Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"

Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.

Idag mer än någonsin.

 

Små tofflor som påminner om en liten fyraårings spring fram och tillbaka mitt i flytten. En sak i taget och sedan frågar "vad ska jag hämta nu?". Då gällde det att försöka komma ihåg vad som fanns kvar i min gamla lägenhet. Små blå tofflor och nu inser jag att hösten verkligen är här. Inga blå blir det detta året, men jag hoppas så att jag får mysa med de två killarna imorgon kväll, eller jag menar senare idag.

Livet som faster förgyller tid och rum! Fått njuta av deras sällskap betydligt oftare nu. Härligt!

Jag var på väg att säga hejdå till dagen redan för några timmar sedan, men ändå sitter jag uppe. Mår illa.. Målat en stund och tassat fram och tillbaka, nattat Tintin under sin filt. Tintin är min hermelinkanin om nu någon missat det, två år lilla tjejen. Nu börjar jag att spåra ur helt. Borde sova för ska iväg och få hem nytt hö på förmiddagen, blir hämtad vid kl.11 och gissar att det kommer ta sin lilla tid. Sedan får jag höra om tvillingen frågar ifall killarna får komma, om jag orkar.. men tror att jag denna gången hinner fråga om de kommer till mig. Häromdagen satt lillen hos mig och frågade när jag skulle klippa mig. Skrattade åt hans helt oväntade undran, men helt ärligt har jag länge behövt klippa mig. Så jobbigt att kämpa med både anorexin.. livet och denna ekonomi som gör att jag hindras till så mycket.

 

Önskar att jag vann på lotteri. Bara en sådan sak att detta året är den allra första gången någonsin som jag önskar mig en fylld kyl och frys till födelsedagen! Det mina vänner är för mig totalt främmande, men som det är nu så vrider och vänder jag på minsta lilla grönsak tills det blir is i kylen. Tidigare kunde jag gå fram och tillbaka och vrida och vända på olika champinjoner eller äpplen. Vägde dom mellan mina händer och sedan på köksvågen, brevvågen och sedan tillbaka in i kylen för att jag inte kunde bestämma vilken jag skulle våga bita i!

Galet.. men jag känner att mycket finns fortfarande kvar. Märkt det då och då när jag kommer på mig själv med olika saker. Det oroar mig måste jag erkänna för jag vill bli frisk! Det är svårt för någon som inte ser min kamp i verkligheten utan "bara bakom en dataskärm", men jag kämpar hela tiden och jag har varit väldigt mager tidigare. Då kunde jag inte se det, men nu.... Oj! Hjälp!

 

Vilket fall som helst om jag vann på lotteri så skulle jag fylla på mina akrylfärger, dukpannåer, oljefärger och en massa pyssel. Resa bort till solen och inreda en hel del i min lägenhet eller bara sitta på en cafeteria och äta räksallad med sorbetglass som födelsedagsfika. Som det är nu vet jag ingenting om hur den dagen blir. Gissar att det blir jag och mamma då tvillingen jobbar och är borta under helgen.

Jag har så SVÅRT att våga äta!!! Jag vet inte hur ofta jag tänker för mig själv att jag önskar att jag vågade i alla fall smaka av det andra äter. Skulle jag fotografera mina intag kunde jag lika gärna lägga upp exakt samma foto, det är väldigt ensidigt. Dels så vågar jag inte för kroppen reagerar helvilt över minsta lilla, sedan denna dumma och falska trygghet. Jag vill inte vara trygg, livet ska vara aningen spännande också! Anorexin förstör allting och jag känner mig ensam.. Så ensam..

Önskar att någon kunde säga att du måste smaka. Du måste våga ta steget för jag vill.

 

Allting snurrar, svimfärdig och ändå kommer jag inte till ro. Trycker på knappen och stänger av lilla hjärnan. Ska försöka och stackars den som kanske orkat läsa detta vimsiga inlägg. Ibland, eller oftast så får orden komma som de vill. Nu vill jag tänka i blått. Blå himmel och mys med småkillarna är vad jag hoppas dagen blir till.

Att jag inte fick mer än 1.5 timmes sömn när solen redan vaknat på lördagsmorgonen, gjorde ingenting. Inte heller att jag fick rusa upp och i alla fall hinna borsta tänderna innan dessa små killar kom till mig strax efter.

Att spendera två timmar som barnvakt.. två timmar som nästan blev fem timmar, dagen kunde inte startat på ett bättre sätt. Sedan att kalla det för barnvakt, nej jag vill nog hellre döpa om det till den allra bästa

" kärleksinjektionen rakt in i hjärtat"!

Oftast brukar det vara den lille som är linslusen, men han var svårflörtad. Även om jag lyckades fånga honom på lite filminspelning med kameran hihiii.. 

Jag satt länge och myste gott med min kanintjej och jag tror nog att de trivdes minst lika bra båda två!

 

När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.

 

Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!

Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.

Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.

Kommer det aldrig att kännas bättre?

Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?

 

 

Vänskap..

 

 

 

Det är svårt att inte älska hösten när den ser ut så här. Nu har det gått en tid sedan jag skrev någonting och jag har helt enkelt inte alls haft ork. Jag har länge känt mig enormt nedstämd, nästan så långt ned jag kan komma. Jag har försökt att inte visa utåt hur det känns inuti, försökt att hålla en fasad för att inte visa någon hur trasig jag verkligen känner mig. Sedan åkte jag på en riktig förkylning med feber och en hals som kändes mest avskuren med en trubbig kökskniv. Tiden har mest tillbringats ihopkrupen i fåtöljen, sovandes.

Nu har jag varit feberfri sedan igår morse och äntligen börjar jag komma tillbaka till mitt vanliga jag. Förhoppningsvis piggare jag. Trots allt tvillingbror min, det är våran födelsedag! Grattis kramar till dig och mig.

 

Tidigt i morse tassade jag ut för att slänga sopor och ärligt talat, jag trodde inte att jag skulle klara av trapporna upp igen. Jag vet att det har varit betydligt svårare med maten en lång tid nu. Svårare än vanligt och just nu har jag lite panik över viktnedgång. Samtidigt som jag är så medveten om att risken är stor att jag känner tvärtom imorgon, eller om några timmar, några minuter. Det är det som är det svåraste med min anorexi.

Att jag tror att jag har en kontroll som i verkliga livet är långt härifrån. Jag tror att jag är så mycket större än vad sanningen visar.

 

Det är svårt att lära sig älska sig själv.

Vem vet idag kanske jag har mer tur på min sida. Kanske kan denna dagen bli så mycket bättre.

 

 

 

En tisdag som alla andra. På väg ned till mamma en stund. Tisdag är tvillingen hos henne och jag känner att jag behövde lite tid med honom, men det blev inte så. När jag kom till henne frågade hon efter en stund om jag ätit någonting idag. Skulle kunnat säga att jag gjort det, men sa som det var. Hon plockade fram lite fryst bladspenat och lade upp på en tallrik och kokade några bitar blomkål, broccoli och morot. Ställde fram ett glas och cyklade sedan iväg ett ärende.

Själv satt jag med tallriken. Tårar..

Jag hörde hennes fotsteg i trappen och dörren öppnades igen. Med henne vid min sida kom frågan,

"..har du inte tagit någonting att dricka?"

 

Jag har lagt märke till att hon noterat detta en tid nu. Jag vet inte varför just nu, men hon har börjat märka vissa saker som jag gärna vill komma undan med. Eller rättare sagt så märker hon troligtvis att det börjar bli allt svårare med allting. Jag vill bara gråta och säga att jag inte orkar längre.

 

Var så trött sedan att jag aldrig blev kvar tills tvillingen kom och jag hade helst velat vara bara med honom. Tvillingen min, jag saknar Dig!

 

 

 

 

Bröt ihop med mammas armar omkring mig.  Hennes rödgråtna ögon, orden som sa att hon förstår att min syster är rädd för att krama om mig. Rädd för att jag ska gå sönder. Mamma känner likadant. Säger att jag är alldeles för mager, men jag kan inte förstå. Jag bara grät och sa att jag känner mig så vilsen. Att jag saknar min tvillingbror så otroligt mycket.. behöver honom! Saknar.. saknar så otroligt mycket att bara vara vi två.

Mamma lovade att prata med honom då han var på väg hem till henne. Det är så mycket som har hänt den senaste tiden och jag klarar inte av att hantera allting längre. Inte får jag någon att prata med heller.

VIDRIGA SJUKHUSVÅRDEN!