Under huden är vi alla lika små
Idag har det varit svårt att hålla barnet inom mig på avstånd. Det gör ont att skriva, allt gör ont.
Ledsen över att jag inte kunde rädda henne.
Att jag inte skrek tillräckligt högt eller slog med armarna för att försvara mig. Hon har varit gömd under min hud i ett sätt att försvara sig, försvara mig. Tyst för att inte spricka..
Idag har allting gjort alldeles för ont och allting har kommit mig för nära.
Smärtsamt nära!
Nu önskar jag mig tjugo meter snö att begrava mig under och inga krav att gå ut i höstsolen.
Idag är det svårt att leva som jag vill. Försökte packa på förmiddagen, men det var som att gå rakt in i en vägg.
Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Imorgon kommer mamma och hjälper mig för på måndag börjar flytten på allvar. Tre nätter kvar i denna lägenheten.
Tre nätter och jag kan inte andas.
Någon sa att.. Du är så fin
..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!
Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?
Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.
orkar inte med att vara kvar här
Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Samtidigt som jag gör allt för att fly ifrån tid och rum så skulle jag vilja bli omkramad av mamma tills jag kanske kan känna att jag kan få vara till glädje.
Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.
MAMMA, KRAMA OM MIG SOM DU ALDRIG GJORT TIDIGARE FÖR DET FINNS INGENTING SOM JAG BEHÖVER SÅ MYCKET SOM JUST NU!!!
.................................. nu har jag gjort det jag aldrig gjort tidigare. Även om jag vet att hon inte är hemma, så har jag ringt och "stört henne.." Signal efter signal gick fram utan svar. Det var tungt att lägga på luren.
Sedan ringde hon upp och frågade om det var jag som ringt....
JAG BEHÖVER EN KRAM MAMMA!!!
-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.
-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)
-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få
KRAMEN AV MAMMA!!!
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälpNär allting försvann bort ifrån mig
Låt ingen se.. låt ingen se tårarna ifrån ditt hjärta!
Jag vill skrika sönder min röst. Tiden passerar och med den livet och allting rasar omkring mig. Står ensam och skakar galler av förtvivlan. Sitter här och stirrar tomt framför mig som för att vänta på att orden ska komma fram av sig själva, men hallå Kan du aldrig lära dig att känslor inte alltid syns utanpå!
Försöker ständigt visa med tystnad hur ont det gör. Allting gör ont. Det har varit en lång tid av ständig smärta, saknad, längtan, förtvivlan och så många smällar som skär sönder mig inifrån. Hur många dagar och nätter har jag inte önskat att jag slapp säga orden högt. Hur många gånger har jag inte suttit här ihopkrupen och önskat att du kunde se bortom mitt leende, bortom mina tysta tankar och ändå vetat precis vad som händer inom mig.
..men du finns inte här och jag saknar dig mer än ord kan förklara! Du fattas mig! DU FATTAS MIG SÅ!
Efter en period av sömn dagar och nätter igenomär jag nu tillbaka till sömnlöshet. Snälla ta mig härifrån. Hjälp mig att växa tillsammans med våren som ligger under snön. HJÄLP MIG!
En lätt knakning i en vägg bryter av tystnaden. Datorn surrar svagt eller om det är ventilationen. Känner mig ensam. Jag är ensam.
..nej jag orkar nte gråta längre.. orkar inte gråta längre.
Sätter på ett leende och stänger dörren om mig. Viker ihop mig med knäna under hakan och försöker trösta mig själv när det gör för ont. SAKNAR!
Små bilder kan på ett ögonblick förvandlas till hjärtskärande ångest, oro och minnen jag gör allt för att tränga undan. Finns inte. Syns inte. Så länge jag gömmer mig under min filt så kan ni inte se. Inte förstå.
..men varför kan ni inte stanna kvar och vänta ut mina tårar bakom ögonlocken!
"Önskar att du kunde se det jag ser lilla lilla tindra. Önskar att du kunde se det jag ser!"
Hatar anorexiäcklet som förstör allting! Allting!
Försöker hitta tillbaka till mig själv och kämpar, kämpar, kämpar verkligen.. men så mycket fattas inom mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOm stjärnorna kunde få vara mitt täcke när jag gråter
Svart och vitt. Hur ska jag kunna ge ett svar på en fråga som jag fått flera gånger senaste tiden. En tid som mest känns som evighet mellan vår.. sommar.. höst och nu vinter. Jag har inget bra svar, om nu bra svar finns? Allting har två olika sidor som svart och vitt. Motsatser som på något sätt ändå sitter ihop med Karlssons klister.
Jag känner mig fastlåst i ett hamsterhjul och alla känslor faller över mig som höstens eviga regn. Tårar..
Längtan. Saknad. Ensamhet. Hopplöshet. Fruktan. Förtvivlan. Rastlöshet. Tysthet. Rädsla.. men mest av allt en enorm vilsenhet i pannkakan! Jag har så många kvällar och nätter vridit mig runt och verkligen gjort allt för att lösa upp knuten i min mage. Det måste börja vända snart. Detta svarta och vita till färger som bländar av solen, istället för att förfrysa under iskalla stärnornas nätter.
"Du börjar se osynlig ut".. mammas röst strax innan hon går.
.............................................."men mamma det ser du väl att jag inte alls är!?"
Någonstans är jag osäker, eller kanske en sekund då och då. Sällan, men just nu är jag alldeles för stor för den här världen.
Eller är det mina tårar som gör att jag känner mig så tung?
Snälla ta mig härifrån långt bort till dig. Tiden springer förbi utanför mina fönster och ensamheten är tydlig.
Jag andas i en svart och vit värld. SVART-VIT VÄRLD under stjärnornas tårar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självMitt hjärta hänger i en burk
Mitt liv finns på burk
det går att köpa i närmaste butik
mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet
om du går förbi någon gång
så kan du väl stanna till bara ett
litet ögonblick
titta in och köpa en burk
mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet
hänger en burk med mitt liv
och det är bara jag som inte har råd
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
precis bredvid lampans gnistrande kristaller
ställer du dig på en stol
så kan du säkert haka av den ifrån kroken
om du hälsar på någon gång vill säga
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
och det är bara jag som inte når upp
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självFina Hjärtat
Tassade ned sent igår och tittade i mitt postfack och så blev jag som ett litet barn på julafton. Tror nästan inte att det finns någon som blir så glad över ett litet kort eller brev som jag! Sedan låg detta fina hjärtat i ett kuvert, tack rara dig.. om du gjorde min kväll. Så gulliga ni är, med era kommentarer och bara det att ni finns där ute. Många av er vet jag inte vilka ni är, men tusen tack. Ni får mig att orka kämpa vidare. Ni får mig att orka!
Dagen igår blev inte alls som jag tänkt mig eftersom solen strax förvandlades till regn och blåst. Det känns att hösten är nära nu, men då också min födelsedag. Blandade känslor kring den som vanligt och då är det skönt att ha en tvillingbror att dela den med. För det där med uppmärksamhet är verkligen inte alls min grej.
Får alltid ångest flera veckor i förväg och flera födelsedagar och jular, nyår och liknande har jag suttit ensam av olika själ. Bott långt ifrån, varit inlagd på sjukhus eller helt enkelt inte vågat av svårt personliga orsaker.
Vet ingenting om årets födelsedag, inte ens vilken veckodag det är, glömmer alltid bort det år ifrån år.
Det är jag och min lilla hjärna, liten som en ärta.
Natten har varit lång och sömnlös. Suttit ihopkrupen antingen vid datorn eller framför tv:n med någonting, vad som helst att lägga ögonen på. Halva stan är troligtvis nere på stan nu och trängs, stackarna får söka skydd när skyfallen växlar med sol. Modevisningar, matstånd ifrån olika länders smaker, höstmarknad, musik på stan, skördefest i Apladalen, tjejkväll, utomhusbio (kul om det regnar..), sedan är det väl en del för barnen och pubkvällar för de stora. Tror aldrig att jag varit nere något år, inte mer än lite på avstånd.
Totalt omöjligt att ta sig igenom stan under dess dagarna.
Någon gång skulle det ändå vara roligt att se modevisningen med någon. Kanske nästa år..?
Tidigare trodde jag att jag skulle svimma så trött och matt kände jag mig. Nästan illamående, hoppas verkligen inte jag kommit in i ännu en period med sömnlösa dygn. Inte nu då jag äntligen börjat få lite ordning på sömnen.
Hade lite panik i natt och det kändes nästan som om jag gått ned i vikt. Så satt länge, länge och tänkte för mig själv om jag skulle försöka mig på en näringsdryck eller inte, näringsdryck eller inte? Vidriga kalorier som får mig att svälla. Ångest till tusen och ingen att bolla tankar och känslor med.
Det var jag och mina ensamma väggar och vet ni vad jag VÅGADE!
JAG VÅGADE TILL SLUT! Fick inte i mig en hel, men ändå.. jag tog fram en näringsdryck.
Hur det känns just nu? Tycker att jag ser ut som en uppsvälld gris i ansiktet, så skönt för er att mitt ansikte är suddigt på fotot. Vill ju ert bästa.. måste skoja om det då och då. Dessa kalori-lureli..
Nu är det nästan helt tomt inne hos min fina grannes lägenhet. Väggarna ekar nästan ända in till mig. Det känns i hjärtat och gråten har fastnat i min hals. Vill inte se, vill inte förstå att hon aldrig kommer att le emot mig igen. Allra raraste Annalisa, jag SAKNAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET! Skulle behöva dig nu, speciellt nu då de andra är så elaka. Även om du inte skulle kunna säga så mycket, vet jag att du skulle förstå. Jag blundar, vänder bort blicken, drar för gardinerna för att slippa se dina nu kala, vita väggar. Rullstolen har de inte hämtat ännu. Den står ensam i ditt rum.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta VänskapMest av allt vill jag bara hålla din hand
Vandrade runt ännu en natt i total sömnlöshet. En känsla av ensamhet och sökte efter ett tecken på vad du ville att jag skulle vara. jag gjorde allt vad jag kunde för att hindra mig själv ifrån att springa ut i mörkret, bort ifrån mig själv. För vet du vad.. det finns ingenting hos mig att längta till.
Sökte efter ett svar som jag kanske inte visste frågan på eller var det jag själv som försökte förtränga att jag aldrig mer skulle få hålla din sköra hand i min. Jag hade till slut nästan bestämt mig för att inte gå, innerst inne visste att jag förstörde mig själv mer och mer genom ovissheten. Kroppen stred emot mig och jag var alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag kan säga det först nu när jag fått se det lite tydligare.
Kanske du gav mig dina ögon för ett ögonblick?
I allra sista stunden så tog jag trappstegen ned. Sökte en plats där det kändes tryggast, nära din familj och allt jag kunde se var din kista lika blå som dina ögon. Lika blå som himlen nu blivit efter att den grät stora tårar på morgonen. Nu ville solen glittra i dina ögon, men jag vet att du aldrig kommer att titta upp igen. Du har lidit färdigt nu.. men saknaden blir inte mindre. En rosa ros låg i mitt knä speciellt till dig. Tänk om jag kunde förvandla molnen till en siluett utav dig, bara för att alla ska kunna se hur vacker du var. Jag drömmer mig bort för lätt. Du vet.. det är så mycket lättare att andas vidare då.
Nu dansar du runt bland molnen som en ängel i frihet och viskar till vinden utanför mitt fönster..
"var inte ledsen lilla vän, jag har det bra nu"
Och allt jag önskar är att jag kunde få hålla din hand, aldrig släppa taget. En liten stund till så jag hinner säga alla de orden som nu snurrar runt i mina tankar, men jag vet att jag aldrig kommer att få dig tillbaka. I en blå kista ligger du med slutna ögon och jag önskar att du kan känna att jag kramarom dig tusen gånger om i mina tankar. Efter denna dagen så inser jag ännu mer hur mycket vi delade tillsammans. Jag fick ta emot så många fina ord om hur mycket jag betydde för dig både ifrån din närmaste familj, men även andra som jag själv inte kände till. Jag hörde röster viska mitt namn några gånger i bakgrunden och möttes sedan av några nya..
"Åh, är det du som är Madeleine, hon pratade alltid så mycket om dig!"
"Du betydde så mycket för henne.."
Det blev många minnen, många tårar, men även skratt över din härliga humor. Din familj höll tal som berörde så djupt och jag kunde känna hur nära du stod mig.. Hur nära jag stod dig även om jag inte längre kan få smeka dina runda kinder eller försiktigt stryka med fingrarna över dina ömma händer. Rädd för att du skulle få mer ont.
"Jag är så glad över att du gjort dig så fin i håret för du brukade alltid göra mormor fin i håret"
Ditt äldsta barnbarn satt bredvid mig, det kändes extra skönt att höra det ifrån honom. Vi skrattade om många saker som du sagt eller hur du var, men även om så mycket runt omkring. Jag tror du ville ha det så den allra sista stunden. Att inte allt blev till tårar utan även glädjas över den som du verkligen var. Den som du alltid kommer att vara för mig och för oss alla.
Ditt mellersta barnbarn läste upp mitt kort och dikter, tårarna rann och även om de inte var speciella så berörde dem då jag hörde gråten omkring mig. De andra som jag tänkte skriva fann jag ingen ork till nu, så det kommer familjen att få senare.
Andra tal hölls och det var mycket känslor. Vi var lagom många kring ett bord. Nu såhär efteråt är jag glad över att jag tog mig igenom dagen, trots allt. Visst är jag helt slut för länge sedan.. någon sömn eller vila har jag ännu inte fått. Häromdagen skojade jag till det med att det får jag göra i nästa vecka, men det är redan tisdag nu.
Natten drar sig fortare mot en ny dag. En ny dag utan dig och snart ska ditt hem tömmas, men du kommer alltid att stanna kvar i mitt hjärta. Jag kramade om din familj innan jag gick hem till mig. Tunga trappsteg i betong och sittben som för länge sedan gjort mer än ont, men det glömde jag oftast bort.
Du fanns som ett bomull kring min kropp och skyddade mig, tröstade mig. I den blåa kistan i rummet bredvid, med ett hav utav blommor.
Jag minns att ditt äldsta barnbarn berättade att han i söndags såg en ensam solros växa upp på en plats där den annars aldrig skulle kunna ta sig upp. Alldeles ensam ur den grova marken. Han ville plocka upp den, men din svärson sa att de skulle låta den vara. Vi pratade om att det kändes som ett tecken ifrån dig, för på kistan var det första han såg ett hav av just solrosor! I den stunden så kunde vi le tillsammans med dig.
Det min vän värmer mitt sorgsna hjärta.
Annalisa.. är det säkert att du har det bra nu?
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta VänskapDagen är här och jag vill inte känna
Timmarna går och snart är tiden inne. Dagen har redan kommit för begravning och minnesstund och jag har fortfarande ingen aning om jag kommer klara av det. Om jag orkar.. Pratat med hennes familj ikväll på telefon och det kändes ändå bra. Trots allt. Det ligger ett kort som jag pysslat ihop under helgen, ett par dikter.. på mitt sätt, i hennes brevkorg väntar det nu. De går förbi alldeles strax innan och hämtar upp det.
Sa att de är glada och enormt tacksamma över att jag gjort det och lovat att läsa upp det under minnesstunden.
Om jag nu går så klarar jag inte av att stå där och läsa det själv. Troligtvis blir det hennes barnbarn.
Talade om att jag ville försöka gå, men kunde inte lova och jag vet att de förstår.
Klockan 12 börjar den. Begravningen och jag vill springa härifrån för alltid.
På mitt bord står en liten vit kanin med rutig klänning. Hon var min och Annalisas lilla vän. Hon satt alltid bredvid henne på köksbordet under den tiden som hon orkade ta sig dit själv. Vi förde många långa samtal, vad vi pratade om stannar emellan oss. Mina minnen. Många av så många fler jag bär med mig i hjärtat.
Med tiden kom lilla kanin att flytta in till hennes sovrum, bredvid fönstret eller i fönstervrån. Då och då fick hon ändå vara med i våra samtal om så många saker. Så många känslor och åh vad jag saknar hennes leende.
Hennes alltid så runda, lena och goa kinder som fick hela hennes ansikte att lysa upp när jag smekte henne över kinderna.
"Lilla kanin, tänk om du kunde hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Alla andra dagar som kommer också?"
Jag vill vända världen ryggen precis som du gör just nu, för vet du..
"Världen är hård"
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta VänskapEtt litet avtryck på gräsmattan som ett minne att jag varit där
Hur säger jag tusen tack för att ni finns även om jag är osynlig ibland, kanske lite för ofta och för mycket för mitt eget bästa egentligen? Jag är bara så glad över alla era fina ord som ni lämnat efter er här. Ni lämnar stora vackra avtryck i mitt hjärta! Själv så känner jag mig mer än osynlig, hur nu det kan vara möjligt, men ändå.
Det är kämpigt nu, otroligt kämpigt och jag undrar tusen gånger om dagen om det någonsin kommer att kännas riktigt bra. Annars sover jag mest, dag som natt. Timme efter timme.
Flyr ifrån alla tankar och känslor, oro och ångest, ensamhet och saknad. Allra mest över just gråten.
Jag mår helt enkelt inte alls bra.. därför har jag heller inte haft någon ork eller lust att ens göra någonting.
Flera gånger så har jag satt mig framför datorn och tänkt skriva ett inlägg, men slutar alltid där. Hur roligt är det på en skala att återigen läsa om mina tankar som alltid fastnar i ett enda kaos? Nu ville jag i alla fall lämna ett litet avtryck i gräsmattan. Ett sådant som försvinner lika fort som det dök upp.
Ville bara säga tusen tack för att ni finns och att jag finns kvar här.. någonstans.
Alldeles för omskakad bara. Någon trampade på mig för hårt så jag har svårt att resa mig upp igen, men visst är det väl så att hur hårt någon än trampar sönder den där allra minsta lilla sköra blomman så en dag, till slut..
så vecklar hon ut sig igen och vågar sträcka sig uppåt? Säg att det inte är inbillning för vad har jag då kvar att hoppas på om det inte vore sant.
På måndag är det begravning också. Har inte bestämt hur jag ska göra än för ensam vill jag inte gå och absolut inte med någon här i huset! Vet inte ens om jag skulle orka av flera orsaker, men jag får tänka och känna efter lite till. Ingenting som jag måste bestämma just nu, gör väl allt för att inte tänka på det. Först nu som jag klarar av att titta på hennes fönster med neddragna persienner, men jag vill inte tänka på att hon inte finns där.
Jag orkar inte sakna henne så mycket som jag gör!
Kroppen orkar mindre och mindre. Mitt hjärta är trasigt och jag vill gråta, men stänger inne precis allting.
Jag mår inte ett dugg bra längre..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapNio kilo av omtanke!
'
Fått lite hjälp av mamma idag eftersom ett paket låg och väntade på mig och eftersom det skulle vara så pass tungt.. vore nog lite riskabelt om jag skulle försökt ta det på min cykel. Jag visste att det var på väg och jag visste vad det skulle innehålla, men ändå! Så gulligt av dig, som sitter därute i en soffa just nu och kanske ser en film eller vad du nu gör. Lite vila efter en veckas jobb är du mer än värd. Att någon som jag för bara någon dryg vecka sedan inte ens visste fanns har brytt sig om lilla mig känns helt otroligt.
Tack snälla dig, vad gulligt gjort av dig!
När jag river upp det vita pappret, efter en hel del brun tejp hihiii.. Så möts jag av ett färgglatt presentpapper!
Bara en sådan sak :)
Och innehållet är hela nio kilo utav alla möjliga sorters näringsdrycker i smaker jag inte ens fanns!
Min läkare har ju inte ringt tillbaka och inte har jag råd att köpa egna på apoteket, så detta är jag innerligt tacksam för. Vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog! Jag går ju och vrider och vänder på varje liten champinjon i kylskåpet, för att sedan stänga kylen igen och spara för att jag inte har råd. Ska sortera dem och sedan vet jag inte riktigt vart jag ska börja.
Snurrar i huvudet, men mest för att jag är så otroligt trött att illamåendet kommer. Kroppen skakar och just nu känns det kämpigt.
Sedan när jag vrider runt bland de olika sorterna så hittar jag även några små presenter. Som om inte näringsdryckerna vore nog! Hoppas verkligen att du förstår hur mycket detta betyder för mig nu.
Att någon skulle göra detta för lilla, obetydliga mig känns overkligt.
Tack igen :)
Mamma och jag skulle ha cyklat ut idag var min tanke. Ville passa på medans det var sol, men inom mig gnagde den där sårbara känslan av hennes reaktion. Om hur jag ser ut och vad jag skulle ha på mig eller inte. Jag vet att hon älskar mig, men varför kan jag inte få njuta av sommaren precis som andra? Har jag någonting där "kroppen" syns för mycket, eller för tydligt, vilket nästan alltid är fallet. Spelar ingen roll om jag så går omkring hemma i mina svarta mjukbyxor hemma.
"Det syns så tydligt att du är fruktansvärt mager och det är svårt för mig att se!"
Mamma jag kan förstå det, men jag vill också få kunna vara ute och ta del av sommaren.
Nu blev det ändå inte av för snart började det att både mullra och åska. Sedan kom regnet precis lagom tills hon cyklade hem till sig. Tänk att hon lyckas nästan alltid att ha oturen att vara på väg just när regnet är på väg.
Vet inte hur länge det höll på för jag har mest mått illa och inte fått någonting alls gjort på hela dagen. Känner mig så värdelös och tjock. Tjock och ful!
Efter en stund så tog jag mig ut ensam ändå. Orkade inte bry mig ifall jag skulle vara som en slickad katt när jag kom hem, orkade verkligen inte bry mig alls. Cyklade ut och såg ett gäng ungdomar stå och prata och skratta. Killar och tjejer.. vad händer då jag närmar mig?
DE STIRRAR SOM OM DE ALDRIG SETT EN MÄNNISKA PÅ CYKEL TIDIGARE!
Precis när jag kommit förbi dom hör jag höga röster, de ekar fortfarande inom mig.
"Herregud såg ni, titta där vad mager hon är.. Åh hjälp, herregud! Titta på henne!"
Vanligtvis så försöker jag att skaka av mig sådana kommentarer, men inte idag. Så jag vänder mig om efter någon sekunds tvekan och tittar tillbaka. Möter deras blickar, var och en och då blir de tysta. Stirrar ned i marken. Jag hoppas att de skäms, men troligtvis förstår de inte alls hur ONTdet gör!
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Känner mig mest ledsen och misslyckad.
Det är ensamt hemma hos mig nu.. ensammare än vanligt. Jag känner mig tom. När jag var på väg hem så tittade jag automatiskt upp på min grannes lägenhet. Innan jag hann stoppa mig ifrån verkligheten undrade jag om hon redan lagt sig för dagen? Det var innan jag kom på att hon aldrig kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapLetar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpEtt litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapIbland går jag sönder i tusen bitar
Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
hel igen
bara för att
falla samman
i tusen bitar
igen
och igen
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
att känna
min saknad efter
ditt leende
som
aldrig
kommer tillbaka
till mig
igen
Etiketter:
Bilder Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapFörsöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapJag önskar mig de vingar som saknas
Timmarna har passerat och lämnat mig med oron kvar. Ensam. Den där näringsdrycken igår vred och vände på mig. Totalt omöjligt att komma till ro så när klockan visade på närmare halv fem på morgonen kröp jag under filten på min balkong. med ljudet av grannar som tydligen är väldigt morgonpigga, lyssnade jag på deras samtal. Ett ljud jag inte kunde förstå, men det gav ett litet lugn.. men redan efter mindre än två timmar var sömnen borta.
Tillbringat de senaste nätterna på min balkong. Vaknat av solljuset och fåglarna.
Föredrar de som kvittrar mer än kraxar, men det är sommar. En sommar med ÖMMA FÖTTER och
NÄRINGSDRYCKSRÄDSLA!
Vem kom på det idiotiska ordet och innebörden med SIFFROR?Trehundratre kalorier i en dryck borde inte ta livet av mig, det är siffrorna som gör det. Siffror som talar om ifall du duger eller inte. Siffror på en VÅG.. siffror på ett BETYG,antingen det kommer ifrån ett skolbetyg eller din allra innersta lista om vad som är okej eller inte.
Siffror som samhället har byggt upp som en hög mur att passera.
Vilken idiot kom på idéen att springa med huvudet före emot en mur i betong!?
Känner mig lite stolt ändå att jag vågade (liten klapp på min axel samtidigt som en röst skriker hur fet jag är!)
Mamma kom till mig i lördags för att hjälpa mig att storstäda lägenheten och jag kunde sova. Behövde så väl. Och vad hade hon med sig om inte ett fint litet inslaget paket ifrån en vän som tänker på mig. Fint kort och flera band i siden som kommer bli till pyssel. Tack söta dig så glad jag blev!
Och de där vingarna som jag saknar på mina skuldror. De hade jag verkligen behövt i fredags, men som någon sa.. "Du hade änglavakt!
Idag har jag sovit medans mamma tittat förbi. Älskade mamma, vad vore jag utan dig..
Jag kan inte säga att jag mår bra. Inte någonstans och vissa grannar som
"saknar en flinge i paketet" , har krossat både mig och mamma. Jag har inte krökt ett finger på dem och ändå är det som om de vill ha bort mig död eller levande. *förtvivlad gråt*
Tittade in hos sötaste grannen igår, eller jag såg nog mest vinglig och som om jag gick på en is. En is som när som helst skulle spricka under mig. Det gör så ONT att gå! Lilla grannen började plötsligt att rossla och få ansträngd andning. klumpen i magen växte sig upp till halsen. Gråten var nära, tåren trillade ned. Så när jag på eftermiddagen idag hämtade posten så var hon inte hemma. Dörren låst och troligtvis åkte hon in till sjukhuset igår.. kommer hon aldrig hem igen?
Just nu vill jag ge henne hela världens änglavingar. SAKNAR DIG GUMMAN..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapJag vill somna in under en gyllengul himmel och vakna upp under en blå
Stunder som var fyllda utav skratt, mys och saftkalas med brorspojkarna..
Bröts mitt itu då lillkillen inte fick följa med mig ut på promenad. Bara han och jag. Hans gråt som gjorde så ont. Hennes ord om att jag inte fick gå ut när jag ser ut såhär. Aj! Det gjorde ont!
Här har jag gått och kämpat för att ännu en sommar inte ska förstöras av anorexians klor, inte låta ångest och tankar om att jag är för tjock och ful, ska låsa inne mig i ensamheten sommarens alla soliga dagar. Så när jag äntligen lyckats våga.. VÅGA SYNAS!
Då rasas allting ihop av min mammas ord om att jag inte fick gå ut för att jag ser ut såhär! Just då ville jag slänga fjärrkontrollen rakt på tv:n och skrika att ta mig långt härifrån för jag orkar inte längre, men jag stirrade rakt fram.
Sjönk in i filmen vi såg och sa ingenting till henne. Anorexian ska inte förstöra denna sommaren också, inte ett år till som jag tänker sitta inne för att andra tycker och tänker. Tisslar och tasslar. Stirrar och glor. Det gör de ändå, så ska jag sitta inne och inte få njuta av den fina sommaren? Neeej.. jag tänker inte låta det bli så!
Jag satt barnvakt och det allra första som lillkillen sa när han kom innanför min dörr var att han ville gå en promenad med mig.
-"bara du och jag runt.. runt här ute"
Jag förklarade att vi inte kunde gå än utan vänta tills hans farmor hämtat storebror, då skulle vi gå en runda, bara han och jag. Hela kvällen fick jag höra hans gråtande..
-"..men jag vill gå nu.. jag vill gå nu!
Sedan kom mamma sent och skulle hämta hans storebror och då fick jag inte gå ut och visa mig
"Sådär!"
Det finns inga ord över hur ONT det gjorde..... Själv kämpar jag varje sekund för att övervinna, tränga undan tankarna på att jag inte kan gå ut och visa mig. Tjocka.. feta.. fula mig. Jag som har väldigt svårt att ens se min egen spegelbild, gör allt för att ta del av livet. Ska jag nu tvingas sitta inne under en filt bara för att andra inte kan hålla tyst? Förstår de inte att ord och blickar kan döda!?
Jag behövde bara få ur mig en liten del av vad jag har gnagt på i tankarna de senaste dagarna.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Barndom Bilder Känslor Livet Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Barndom Bilder Känslor Livet Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighetVar det rädslan, smärtan eller var jag inte redo att se sanningen?
Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.
Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.
Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!
Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.
jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.
Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".
Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.
Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.
Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!
Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.
Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.
Känslan
Jag vill lägga mig på golvet och låta saknaden rinna ut ur min kropp. Gråta tills inga tårar finns kvar.
DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Älskade systers födelsedag och hon finns inte längre här. Hon finns inte längre här och jag klarar inte av smärtan som ständigt finns hos mig. Varför togs du ifrån oss och varför lämnades jag kvar istället?
Känslan, saknaden, kärleken är för stor för att sättas i ord.
Jag vill bara gråta tills ingenting längre finns kvar av mig.
Etiketter:
Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta
Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärtaOm ni kunde känna min smärta rakt igenom orden
-"Kämpa!"
-"Försök!"
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig självIngen förstår hur trasig jag är inuti
Fryser.
Jag är trött på tårarna inuti. Trött på att sätta på ett leende och hålla tyst om hur jag mår, hur jag egentligen mår. Jag vet inte vem jag ska kunna prata med, bara ventilera lite ibland. Prata med någon som inte går sönder av mer oro än som redan finns där hela tiden. Få orden längre bort än på papper som sedan göms långt bort även ifrån mig själv. Solen skiner så tvätta bort gråten. Klistra på ett leende och gå ut.
Hinner cykla runt en stund. Fly.. ja kanske det, men jag är trött på att låtsas.
Jag vet att jag har varit tyst här länge nu, men jag känner mig fruktansvärt t r a s i g
