Ingen har gått i samma skor som jag även om de vore av ett liknande märke


Många känslor idag. Djupa tankar och ensamhet, tomhet. Tårar, men det är helt okej att känna för ingenting kan göra mer ont än sanningen som varit. En total tystnad ifrån alla håll. Det märks att flera omkring mig varit eller är förkylda och allmänt nere. Det känns som om det vore en hel evighet sedan jag fick mysa med mina brorsbarn.
Inser någonting jag redan tidigare visst, men som blir så tydligt nu. Jag älskar de två så otroligt mycket.
"jag älskar dig!"  ..säger han och kramar om mig längre än längst.. som om hela världen skulle rasa ifall han släppte taget om mig.
Att betyda någonting för någon.
 

Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"
Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?
 

Ibland slår det mig att jag sitter i min fina, älskade,saknade grannes lägenhet.. gumman då!
Min syster.. min älskade saknade syster. Förlåt för att jag misslyckats vara den jag borde blivit. Tomhet.
Livet är hårt, men jag försöker ta mig uppåt. Verkligen.. jag gör allt jag kan!
..men just nu, idag, ikäll har jag bara velat krypa upp i någons knä istället för att krama sönder en kudde.
 

Väntar på att tiden ska gå tills det blir en ny dag, eller om jag ska sätta mig och göra någonting med de få timmar som är kvar. Funderar på om jag ska sätta på en film.. Tomheten kommer tydligare igen.
Jag känner mig som...................................... ingenting alls.
 

Orden betyder ingenting, men jag har sagt det tusen gånger om tidigare.
Jag kämpar för livet!
Här kommeren urusel bild på en tavla jag målade för en tid sedan. Vet att en del av dessa foton nyligen kom up här, men nu visar jag den riktiga bilden. *nallekram till dig*  Fotad i så dåligt ljus, inte konstigt då morgonen inte ens hade börjat och sedan har det mest varit mörkt ute. Over and out. Nu slipper ni mig för en stund ialla fall. Jag känner mig bara tom.
 
 
 
 



Älskade syster jag saknar dig.. saknar dig så!

 
 
 
Varje dag fattas du mig.
Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..
eller alldeles nyss.
 
Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna
får min kropp att spännas likt en pilbåge.
Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.
 
Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..
 
Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..
bara med dig.
 
Det gjorde ont. Det gör ONT!
Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?
 
Jag kommer alltid, alltid att älska dig och
du finns i mitt hjärta.
 



Det snöade körsbärsblom igår

 
 
Det snöar körsbärsblom
över gårdsplanen därhemma
du sitter på verandan i ditt tysta
förstenade ödeland
mitt i sommaren som kommer tidigt i år

Det snöade körsbärsblom igår
som om sommaren har skyndat sig dit
för att hinna med att få se ditt leende
i solens och vindens tid

Som om det redan fanns en plats
som väntar någonstans nere vid sjön
som undrar när du kommer
när du tröttnar och börjar mumla trött

om att det är dags att ge sig av
Du ska ha tack för att du ringde
viskar du i telefonen
åt mig, i mitt mullrande.. asfalterande ödeland
jag räknar lönnlöven, sommaren är så tidig i år
jag skakar tyst på huvudet och vägrar

kännas vid tystnaden omkring mig

Du ser till att hålla dig vid liv en vecka till och hör sen!
och hon kanske skrattade lite åt hur jag sade det
men inte jag

Sommaren är tidig i år
den susar och skrattar och ler

som om den kanske aldrig kommer mer
 



Var det rädslan, smärtan eller var jag inte redo att se sanningen?


Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.
Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.
Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!
Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.
jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.
Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".
Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.
Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.
Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!
Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.
Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.



Känslan


Jag vill lägga mig på golvet och låta saknaden rinna ut ur min kropp. Gråta tills inga tårar finns kvar.
DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Älskade systers födelsedag och hon finns inte längre här. Hon finns inte längre här och jag klarar inte av smärtan som ständigt finns hos mig. Varför togs du ifrån oss och varför lämnades jag kvar istället?
Känslan, saknaden, kärleken är för stor för att sättas i ord.
Jag vill bara gråta tills ingenting längre finns kvar av mig.



Under vintervita täcken


Vinden ven och snön lade sig som ett täcke över det som tidigare varit höst. Det är iskallt ute.
Tillbringat den mesta tiden av dagen med att sova. Mamma kom förbi och även då var jag halvt vaken.. vill inte vara med om denna dagen. Känner en ständig smärta, gråt och förtvivlan. När någon frågar hur jag mår så vet jag inte längre vad jag ska säga.
Kommer du att gå sönder lika mycket som jag då?
 
Att vara stark för någon annans skull. Jag klarar det inte. Förlåt, men jag klarar det inte. Så jag förblir tyst.
Allting rasar inom mig. Börjar redan tänka på nyårsafton. Vill inte sitta ensam detta året.
..men först är det storasysters födelsedag snart. Den som hon aldrig mer kommer att få här hos oss. Saknaden fräter sönder mig hela tiden.



Om ni kunde känna min smärta rakt igenom orden

 
-"Kämpa!"
-"Försök!"
 
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
 
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
 



Saknar dig mer än orden räcker till

 
Förlåt för att jag inte hann fram till dig.. förlåt.
Saknar dig mer än vad ord kan förklara. Så mycket mer än vad de räcker till. Önskar att du visste, önskar att du kunde känna hur mycket jag älskar dig. Hur mycket jag alltid kommer att älska dig.
Det borde varit jag och inte du. Det borde vart jag.
Förlåt.....
 



Älskade syster

 
 
Om jag sluter mina ögon
lyssnar
på hjärtat som slår dina andetag
då kan jag höra dina ord
där i mitt inre
 
som om du stod så tätt intill
som om du aldrig lämnat mig
där i mitt inre
 
låter du mig finna glädjen
av att få vara i din famn
älskade syster



Saknar ditt leende när du var hos mig

 
Hon skriker sönder sina lungor för din skull varje natt
och hon önskar sig dig tillbaka varje år
fastän hon vet att hon aldrig kan få dig tillbaka igen
 
för du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och har glömt bort att hon behöver dig
 
hon vaknar varje morgon och slår ditt nummer
och kommer sedan på att det finns någon annan
som lever i dina rum nu för tiden
 
allt hon önskar sig är du
men du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
 
och du vet att hon är rädd för ensamheten
 
hon tror inte att hon vågar komma tillbaka
och hon är mest rädd för att
du inte längre finns där när hon faller
 
och kanske har du glömt bort
 
att hon gråter sig till sömns och aldrig
slutade med det när du försvann
 
du har kanske glömt bort att hon
aldrig älskade någon
på det vackra sätt som för dig
 
för du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och hon saknar
 
ditt leende



Varje gång jag hör ditt namn

 
Och jag vet inte riktigt varför
jag springer åt
andra hållet
varje gång jag hör ditt namn
 
kanske är jag fortfarande
rädd att jag
älskar
dig för mycket
varje gång jag hör ditt namn
 
minnen kan ibland blekna
av efter en tid
om jag inte skapar
nya
varje gång jag hör ditt namn
 
och jag vet inte varför
jag springer åt
andra hållet
varje gång jag hör ditt namn
 
jag vill inte att du
ska tro att
ditt ansikte bleknat
i mitt hjärta
när jag hör ditt namn
 
och mitt hjärta springer åt ett annat håll
trots att jag vill till dig
 
 



I sitt block med stjärnor på

 
Hon ritar symboler nu
änglar som gråter bakom
evigt stängda dörrar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
 
ja hon målar bilder för
orden räcker inte längre
de tog slut någonstans
mellan november och juni
 
hon ritar symboler nu
fjärilar som dansar i
mörker utan vingar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
 
ja hon målar bilder för
tårarna fattas henne
de försvann någonstans
mellan november och juni
 
hon ritar symboler nu
blommor som vissnat i
en vas med vatten
i sitt block med stjärnor på
och inuti
 
ja hon målar bilder för
själen flög ut när
livet togs ifrån henne någonstans
i månadsskiftet mellan
november och juni
 



Och det har hänt att jag viskat högt

Och det har hänt att jag viskat högt
när jag vet att ingen hör
 
jag är levande
 
och så har jag andats in-ut-in
 
jag är levande
 
det är bara det att ibland
betyder det
 
ingenting
 
och jag fortsätter andas in-ut-in
 
jag är levande.. inte du



Två händer mindre

 
Två händer mindre och
 
det har blivit pusselhjärta
av alltihop
bitarna passar aldrig
sådär som förut
 
och så har det
kommit bort några
 
det har kommit bort några
 
två händer mindre som
 
alltid fanns där
för att hålla
hjärtat helt
 
två händer mindre och
 
ingen puls
ingen puls
 
ingen
p u l s



Med en ballong i handen känner man sig aldrig nere

 
När är det okej att kämpa för mig? För min egen skull och inte för alla andras?
Det är inte utan att jag känner ett stick i hjärtat när jag får höra att jag ska kämpa för min systers skull.
Vad har jag gjort mer än att kämpa för hennes skull. Finnas för hennes skull. Visa att jag minsann ska klara
detta, för hennes skull. Bara för att hon inte kan sitta här bredvid och visa mig vägen, så ska jag visa att jag
klarar mig. För hennes skull ska jag leva fullt ut och hoppa över molnen.
 
..men jag kan inte. Och det verkar inte som om det finns någon plats bara för mig.
Just nu går det mesta ut på att stå rakt och hålla inne känslorna. Annars rasar andra omkring mig som
dominobrickor i blåsten. Jag är så trött på att tassa på tå. Säga att allt är bra, när det inte är det.
Jag saknar henne så enormt mycket, men jag kan inte leva för någon annan. Förlåt, men jag kan inte leva
för någon annan. Spelar ingen roll hur mycket jag vill. Hur mycket jag skriker att jag inte kan hoppa över
molnen när det åskar. Vågar jag tala om att jag inte kan leva för dig?
 
Finns ni här även om jag visar  mig svag?
Osynligheten. Det känns som om jag sätter mig själv mitt i den. Jag vet att jag måste ta mig ur min bubbla.
På något vis.. jag måste tro att på något vis ska jag klara det. Men jag kan inte göra det för någon annans skull.
Inte om det ska hålla för resten av mitt liv.
 
Inte om det ska ha någon mening för er. Eller har det ingen betydelse alls?
När ska jag våga gå mina egna vägar. Tillsammans med er och inte bakom?
 
Jag var inte med på kalaset idag. Känns okej ändå, trots allt. Jag är för trött för att tänka.
Imorgon gör jag nya försök att ta mig över ytan.



Nattsudd i min hjärna


Mina ord är för små för att förklara för dig
hur mycket du betyder för mig.
Alldeles för enkla och tråkiga.
Osynliga i skuggorna, liksom jag.
Förstår du ändå?



Bara en gång till


Jag ser dig ligga där
helt omedveten om min närvaro
jag tar din varma hand i min
en gång så stark och livgivande
men nu så bräcklig och skör
 
Jag står vid din säng
och väntar på att du ska vakna
undrar om du någonsin kommer
att höra mig igen
jag viskar tyst ditt namn
 
Jag ser dig ligga och sova
och mitt hjärta värker för dig
åh, vad jag önskar
att du ska le åt mig
bara en gång till



Alla Hjärtans Dag


Mormors födelsedag.. saknar. saknar henne så!
Annars känns det fortfarande väldigt tungt inombords. Lite för svårt att orka med.
Jag försöker att inte visa det utåt och håller mig mest för mig själv.
Mamma var här en stund tidigare. Tittade på en dammsugare åt mig, så tyst att inte ens Tintin
kommer att reagera på mattes städning framöver. Nästa vecka hoppas jag att jag kan få hjälp med
att transportera den hem. Sedan blev det fåtöljen och lilla jag somnade trött med filten upp till
hakan. Jag vet inte om även mamma somnade, men sedan gick hon hem till sig.
Pratade lite med en vän och mys med liten kanin..
 
Hoppas att ni har haft en fin dag med goa kramar och hjärtemys.
Mamma fick en liten nalle i påse och chokladask. Kort också, ni känner ju mig.
 
Ljusen fick fotografierna har nu slocknat. Mormor och älskade syster.
Tänker extra på dem när jag snart lägger mig.



Hjärtat bland molnen


 
Jag vill skriva på himlen
att jag älskar dig
men först
 
måste jag lära mig
att andas
ut ditt namn
 
minnas dina leenden
när solen går
i moln
 
mitt hjärta slår allt
svagare nu
 tiden rinner ut
 
och du finns inte
längre här
 
hos mig



Känsla av snö


 
Jag vet inte varför jag ständigt har denna känslan av vilsenhet. Ensamhet och rädsla.
Kommer det alltid att vara såhär?
Älskade mamma träffar jag nästan varje dag, om inte annat så blir det ett par tre gånger via telefonen.
(jag bär på en rädsla den dagen hon inte längre finns..)
Visst ingen vet hur morgondagen ser ut, men detta är en stark oro inom mig och jag kan inte bli fri
ifrån den. Jag försöker att ta en liten stund åt gången. Andas lugnt och stilla. Samtidigt som jag
springer omkring likt en liten vilde i själen.
 
Idag är dagen då min äldsta syster skulle fyllt år. Saknar......................................................
........................................................................................................................ förlåt.
Det är så mycket som jag skulle vilja tala om för dig. Så mycket som jag vill prata med dig om, så
mycket som du borde få veta. Jag vill bara vara nära dig igen, så som det en gång var, men nu finns
du inte längre här. inte på ett sätt så att jag kan greppa tag och aldrig släppa taget.
Tänker på dig ofta och är det inte så att du finns här ändå?
Om jag kunde byta plats med dig.
 
Nu har det kommit snö och det har varit som ett sagoland idag. Gnistrande snö och allting ligger
under ett vitt täcke, det är endast någramänniskor i kulörta jackor och en liten hund i koppel som
bryter av det vita. Jag vill springa bort, men benen snubblar under mig.
När jag satt inne hos en vän fick jag en så obehaglig känsla, som om "jag" inte längre fanns.
Hittar inte ord att förklara, men det är väldigt obehagligt och det blir så påtagligt hur svårt jag har
äta och dricka. En del säger att hungern alltid finns, men nej så är det inte för mig. Törsten!
Törsten är plågsam. Att vara så¨törstig, SÅ TÖRSTIG och INTE VÅGA DRICKA!
Jag vill dricka flera liter iskall funlight och knapra isbitar, men hindras av ångesten. Tjock-känsla.
Om jag dricker så mycket.. då borde jag vakna imorgon och vara mycket tjockare.
 
Snart är det julafton och jag vill klara av den. Oron finns här.
Nyår?
Troligtvis ensam då mamma kanske ska iväg själv.
Nu ska jag mysa lite med min lilla hermelinkanin Tintin. Hon är så mysig lill-tjejen.



Tidigare inlägg