Det spelar ingen roll hur många bokstäver som bildar ord som bildar meningar och som bildar tomheten där emellan. Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför mina kinder, likväl är de nya snart framme igen. Jag kämpar, kämpar hela tiden, men bryts itu av smärtan inifrån. Försöker att hitta tillbaka.. men det är så svårt nu. Svårare än på länge, eller om det är jag som blivit mer medveten om det nu.

Jag vet ingenting.

 

Lagt upp färska spenatblad på en liten tallrik, ett par champinjoner och några tråkiga körsbärstomater.

Försöker att värma dem i micron dem i tron att det ska bli bättre. Delar en clementin och kryper ned i fåtöljen. Täcker mina feta ben med en filt. Ångestens följeslagare.

Ett sms i mobilen ifrån mamma "Jag finns alltid för dig.."

Och här sitter jag med ÅNGEST över grönsaker som inte alls borde vara farliga. Ändå tränger rädslan på.

 

Vem gömmer sig bakom alla tårarna?

Varför var det ingen som tog tag i allting redan då för länge sedan?

Jag skulle kunna rada upp frågor efter frågor utan att få ett endaste svar. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste gå vidare. Gå vidare. Gå vidare? Hur ska jag kunna gå vidare när mitt inre ligger utspritt på golvet för allas beskådan. Ensamt och trasigt. Jag är rädd.. nej, jag är livrädd för att inte orka längre.

Jag försöker att hålla modet uppe. Klistra upp ett leende som inte lever på insidan.

 

Varje kväll tänker jag på allt som jag vill få sagt. Allt jag vill få förklara och allt som jag behöver hjälp med för att ha en chans till att ta mig framåt. Inte rasa baklänges, men jag fastnar ständigt i ångestens klor och glömmer helt och hållet bort precis allting som jag ville ha sagt. Jag vet att jag säkert låter helt vimsig och flummig, men känslorna är inte i kontroll. Jag är inte i kontroll utan   s  p  l  i  t  t  r  a  d

 

Tv:n står på som lite sällskapsljud och jag börjar gråta för någonting som inte är så mycket att gråta över egentligen. Saker påminner mig ofta om allting som jag saknar. Allting som jag önskar vore, men jag sitter fast.

Jag sitter fast och får inte den hjälp som jag behöver. Är jag inte värd besväret?

 

Just nu avskyr jag precis allting med mig själv. Avskyr hur fet och ful jag är, för jag kan inte alls förstå eller tro på att det skulle vara annorlunda. Känslan kan inte vara så fel.

Jag är ledsen över att jag är så deppig, så nere, så grå och tråkig.. jag är ledsen över att jag finns.

 

Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.

Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.

Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.

 

Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!

Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.

Dagarna har sakta tagit sig framåt även om det mest känns som bakåt. Jag märker att vikten går nedåt samtidigt som känslor och tankar gör allt för att övertyga mig om helt tvärtom. Det är nu som all den styrkan behövs. Allt det mod som får mig framåt istället för snubblandes bakåt. Jag känner mig tom och ändå så gråter jag över precis allting och ingenting.

Under flera dagar har jag försökt att hitta tillbaka hit, men jag får erkänna mig besegrad av rastlösheten, ångesten och nästan alla dygnets timmar invirad under en filt i favoritfåtöljen. En natt.. en natt på flera månader har jag lyckats ta mig till sängen.

Jag vet att det låter helt idiotiskt och kan förstå om ni tycker att det låter sjukt, men ändå..

ska jag vara ärlig så tror jag att jag sväller upp av att ligga för lågt med huvudet. Så, nu var det sagt och alla kan skratta åt mig!

Vet inte hur jag ska komma förbi detta, även att jag måste ha fönster och balkongdörr öppen om nätterna. Att frysa får mig att känna mig tryggare. Jag får panik om jag inte får frisk luft.

Klarar inte av elementvärme som ger mig huvudvärk. Soldränkta sommardagar älskar jag och mår bra av, men just elementvärme är lika med sprängande huvudvärk.

 

Och nu börjar detta inlägg bli totalt meningslöst. Alldeles för trött helt enkelt och även den sidan har väl rätt att andas härinne. Igår försvann julen för att inte titta fram än på en lång tid. Har ni snö?

Här kom det några snöflingor, men de dog innan de landade på marken. Hur mycket jag än längtar efter en riktigt varm sommar, så får snön gärna komma nu och inte när våren börjat titta fram.

Inte okej att lura bort våren.

Meningslösa ord ifrån en meningslös tjej.

Snart tappat räkningen på dygn av fruktansvärd kramp i magen! Finns ingenting att göra mer än att stå ut. Ingen ide att söka sig till akuten, för de gör ingenting ändå. Läkarna ingenting heller.. försökt redan. Omöjligt att ens dricka när den krampar så och ingen som inte varit med om det kan förstå hur ont det gör. Att inte kunna stå rakt, att inte kunna lägga sig ned och att inte kunna sitta ned utan böjas i FRUKTANSVÄRDA SVÄRD i magen!

Orkar inte längre..

 

Håll om mig. Jag håller om dig. Någonting hotar att kväva mig, bara du finns där för mig och förstår mina ord innan jag har sagt dem. Jag vill flyga bort härifrån, bort till där du är och vandrar planlöst om natten.

Tårarna trillar nedför kinderna av saknad, av längtan efter någonting som bara du kan förstå.

Det är tryggt att ha dig och du ska veta att jag aldrig kommer att försvinna ifrån dig. Vänskap som är mer än guld för mig. Sömnlösheten är kvar.. Alla tankarna kryper under huden på kvällar och nätter. Allt som jag gömmer undan ifrån dagsljuset.

Hur tar jag mig vidare? Min osäkerhet gör att jag skakar av ångest. Mamma har varit hos mig en stund idag.

Min sallad och hennes potatisbullar med lingonsylt. Mådde så väldigt illa och jag kom på mig själv med att liksom "vakna till". Så bra på att stänga av hela tiden och idag ville jag kasta iväg de där kokta grönsakerna i väggen. Ångest över grönsaker. GRÖNSAKER!

Magkramp och bara så jobbigt. Det är bara att stå ut och hoppas på lite vila, men så mycket jag vill göra. Så mycket jag tänker på. Svarar på kommentarer imorgon, nu ska jag skriva vidare på annat håll.

Eller jag vet inte vad det blir. Natten är ung och alldeles för lång.

 

Håll om mig för någonting hotar att kväva mig. HÅLL OM MIG.

Håll om mig.. bara du finns där för mig och jag finns där för mig. Bara du förstår orden innan jag sagt dem högt.

Trygghet som aldrig försvinner och jag vill bort härifrån till dig.

Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.

Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.

Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.

En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.

 

Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!

Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.

Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.

 

(Margareta)

"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."

 

Kram!

 

Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?

 

Julen känns snart som ett litet minne och jag har nog inte berättat någonting om hur den var?

Började med att trilla nedför trappen, men mamma som var uppe och hämtade mig gick framför och kunde hindra så jag inte gjorde mig mer illa än att.. jag nära på slog halvt ihjäl kroppen. nej, jag klarade mig så pass att endast höften och ryggen värkt enormt sedan dess. Först nu som jag börjar kunna röra mig utan att knapra värktabletter. Kunde gått mycket värre, huvudet för och allt. Oj!

Så går det när benen inte riktigt bär.

Syskonbarn på fotona.

 

Det finns inte ord som kan förklara hur väldigt SVÅRT jag har för att se mig själv!

Jag bokstavligen springer förbi alla speglar och känner en sådan avsky att jag ofta bryter ihop totalt. Känner att jag inte orkar längre, att jag bara vill bort ifrån allting och allra mest ifrån mig själv. Vill gå ned alla äckliga kilon och slippa känna allt fett. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT KÄMPIGT!

Nu har jag tagit ett enormt steg till att våga visa mig själv lite mer. Visa hur tjock och ful jag är.

I de där ögonen gömmer sig så mycket smärta. Så många tårar och så mycket skrik. Sådan förtvivlan som många gånger varje dag får mig att undra hur länge till jag har kraft att kämpa.

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag är alldeles för TJOCK och FUL!

Egentligen så hade jag mycket mer att skriva, men klarar inte av det längre. Tog fotot på förmiddagen och fortfarande sitter jag och skakar av ångest bara vid synen av mig.. i ögonvrån.

Jag ska försöka att lägga upp foton framöver, när det vet jag inte. Jag har tankar, men sedan får tiden visa.

Idag vann jag i alla fall över mig själv på sätt och vis.

Ibland är det tryggt att veta att han står där med ett vakande öga