Osynliga barnet
Fotoblixtrar och falska leenden, ifrån mig.
Jag minns så tydligt den dagen då anorexin satte sitta allra första frön i mig, eller det var då
som de började gro. Första klass på lågstadiet och jag satt med händerna hårt knutna i mitt knä.
Det minsta jag ville var att känna mina tjocka, äckliga lår. Vilket de aldrig var egentligen.
Försöker att le så jag kunde få komma därifrån. Klassen splittrades och växte upp.
Bortsett några små förnimmelser så var tiden ingenting annat än en fröken som stod och vakade
över min axel var lunchrast. Jag ville inte äta.
Flickor med rosett i håret får inte vara så äckliga.
Knappt 4 år och ett frö planterades i min lilla oskyldiga kropp.
Incesten började och följdes av andra sexuella övergrepp under hela uppväxten och längre än så.
Det är väldigt få som vet hela min historia, ja knappast någon alls. Det får komma tids nog.
När jag är redo och när omgivningen orkar höra orden.
Här på min blogg så skriver jag ibland, emellan raderna. Tankar. Känslor och dikter..
I små portioner smyger sanningen fram och det får bli så.
Jag har egentligen aldrig bantat. Snarare så slutade jag att äta under en julhelg, julmat har aldrig
varit någonting för mig ändå. Så ingen lade märke till att jag inget åt. Aldrig att jag har fått höra
det efteråt ialla fall. Att jag inte åt någonting. Kilona rasade och sedan var det försent.
Jag var fast i anorexin och under slutet av 1980-talet så ströps mitt liv allt hårdare åt.
Det var först när jag fick anorexi som jag blev tjock. Ironiskt, men det är så att för varje kilo som
jag går Ned i vikt, ju starkare blir känslan av att vara Tjock. Fet. Äcklig.
Jag jublade inom mig när vågen visade nedåt, men läkarna fick panik.
Många gånger under mina turer på olika anorexienheter, sjukhus, akuten, medicin, psyk,
anorexienheter, medicin, psyk, akuten, psyk, fram och tillbaka. Om jag gick upp 1 kg så var
det inte tillräckligt, medans jag fick panik och motionerade hela nätterna, utom när nattpersonalen
kom in. Varannan timme när jag låg under täcket med en ficklampa i ansiktet. De ville se om jag..
andades. (jag visste precis när de skulle komma förbi..)
Om jag sedan gick ned 2 hg så fick de panik över att jag inte gick upp i vikt och samlades för
att prata om vad de skulle ta sig till. Själv var jag lättad över all viktminskning.
Nu var det alltid så att vikten gick nedåt. Stadigt och allt mer, men jag dölde det genom att lura
både personalen och mig själv. Det kan jag förstå nu. Många kilo på vågen som inte fanns.
Jag vill inte skriva hur jag bar mig åt.. kanske vid ett annat tillfälle.
Vätskan hälldes ut i krukor så stackars växterna började lukta surt av näringsdrycker.
Maten slängdes bort, men det mest komiska stället var ändå när jag var hos min
kontaktperson en sommar. De tyckte minsann att jag skulle fika, men inte jag!
Smet iväg och grävde ned fikabrödet i trädgården! Även näringsdryckerna trodde hon att jag tog,
även om tiden drogs ut. Jag hade bytt ut den till vatten, som jag inte heller ville ha.
Ångest. Ångest!
Cykelturerna har varit många. Upp och skutta, springa runt i korridorer och speglat mig i varje
möjlig plats där jag kunde. Bara för att se om jag blivit större sedan sist.
De andra patienterna kallade mina rum för "kylskåp". Kyla ger mindre ångest liksom..
Sexuella övergreppen följde hela tiden med och personerna var flera. Jag vågade inte lita på någon.
Inte ens de som borde funnits där för mig.
Även då jag varit inlagd har vikten vid flera tillfället rasat ned nära på 10kg väldigt fort under
ett par tre veckor. Patienterna såg mig bli allt mer osynlig. Personalen kunde heller inget göra, de
visste vad det berodde på. Jag jobbade mycket med min bakgrund och det tog hårt på mig.
Som det är nu får jag fortfarande ingen att tala med då min vikt är alldeles för låg. Kan förstå att
det är svårt om inte omöjligt att gå i terapi när jag har svårt att koncentrera mig och komma ihåg vad
vi pratar om och liknande. Ändå behöver jag det så väl.
Det finns en gräns över vad jag orkar tjata om. Det är så det känns, som tjat.
Jag behöver prata med någon.
Nu har jag ingen.
ingen alls..
Det var lite kortfattat om min historia som följdes av många självmordsförsök. Den biten vill
jag inte tala om för jag tror inte att det är bra för andra som suger åt sig på ett negativt sätt.
Det triggar igång ett beteende som faktiskt går att ta sig ur. Jag har lyckats, även om jag
kämpar med anorexin varje sekund. Den har jag kvar, eller anorexin har mig. Hårt.
Är det någonting som ni undrar så är det bara att fråga.
Tittar på klockan. morgonen närmar sig och ytterligare en natt utan sömn.
Vrider jag på huvudet så tar det en stund innan blicken och hjärnan hinner med i rörelsen. Yrsel.
Etiketter:
Anorexi 
Barndom Incest Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Barndom Incest Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
