Så det känns, så det är..

 
Finns inga ord att förklara. Inte nu. De ringde ifrån sjukhuset igår. Ville jag skulle komma på en gång, men jag
orkade inte ens det. Så svårt att hitta ljuset i tunneln nu och jag vill ingenting annat än att få gråta och sova.
Jag får ingen ro i kroppen. Känner bara äckel och att gå ned i vikt känns som enda sättet att bli av med de
tankarna. Ändå vill jag bli frisk ifrån min anorexi! Hatar denna avgrund.
Trodde att de ringde nu igen, vilket de skulle göra, men det var någon annan ifrån sjukhuset. Även hon var orolig
och tyckte att det var skönt att få prata lite med mig.
Att lägga in mig känns inte alls rätt. Gjort det så många gånger. Så många turer och det blir alltid att jag faller
djupare sedan när jag kommer hem igen.
Vad jag vill att de ska göra för mig?
 
Hur ska jag kunna veta det när jag inte vet ifrån dag till dag, sekund till sekund hur jag själv ska orka kämpa
med de här jobbiga känslorna? Jag vill kunna äta utan ångest som andra gör.. kan inte!
 
Känner bara så mycket förtvivlad gråt.



juliajensen.se

Tänk, på sjukhuset kanske du kan få den vila både du och din kropp så gärna både vill ha och behöver. Tycker du gör rätt om du lägger in dig självmant, så illa däran du faktiskt är... Blir så ledsen och orolig när jag tänker på hur du mår och i vilket skick du befinner dig i att jag inte vet vad jag ska ta mig till!!
Har sjukhuset något behandlingsplan för dig, så du har lite att stå på när du sen får komma hem?
Tänker på dig dag in och dag ut vännen!!!! Ta hand om dig fina<3

Svar: Tack, tänker på dig med <3"Vi är så oroliga för dig" är mest vad de säger.. Jag vet ingenting om någonting känns det som och så fort jag närmar mig en känsla så är det som om jag skulle gå sönder! Jag är så rädd för mina egna känslor, mina egna tankar och allt jag vill är att få slippa detta nu. Det är inte rätt att man ska behöva kämpa med anorexia så många år och fortfarande må så dåligt. *tårar..tårar*
Ledsen att jag inte orkat vara så "social" den senaste tiden. Känner mig så ömtålig och.. förtvivlad. Julia, jag vet varkligen inte alls vart jag ska ta vägen längre.
Lägger jag in mig på sjukhuset så vågar jag inte hoppas på att de har någon plan för mig. Är rädd att det blir som tidigare och att ingenting fungerar. Bara det att de förväntar sig att jag ska säga hur hjälpen ska se ut, tala om vad de ska göra?
Orkar inte tänka så långt och inte är det hellre lätt för mig att säga någonting när de inte kan säga vad de har att erbjuda. Galet ekorrhjul.
Gumsan vad jag saknar DIG!
Kraaaaaaam <3
Lilla hjärtat

2013-03-20, 20:29:42      http://juliajensen.se/



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR