Jag sitter i ett tomt rum. Väggarna ekar i mina tankar och alla känslor studsar ständigt tillbaka.
Jag kommer liksom aldrig framåt utan faller tillbaka. Tillbaka till tryggheten. Min falska trygghet, anorexi.
Jag har just satt på datorn och tänker passa på att få ur mig lite ord, men känner att jag fastnar.
Det är så vårt att välja rätt. Välja rätt väg, rätt plats, att välja rätt sätt för mig att hantera tid och rum.
Välja tid endast för mig. Sätta mig själv i första rummet istället för den lilla tjejen uppe på vinden eller i det
mörkaste rummet i källaren. Dit där ingen kan hitta henne. Är det där borta som jag verkligen vill vara?
Så långt ifrån alla andra.. men kanske allra längst bort ifrån mig själv.
Valde bort sjukhuset i veckan. Orkade helt enkelt inte.
Imorgon är det torsdag och jag känner att det är för mycket "borde och skall göra" och för lite tid för mig
...jag vill så många saker, men hur ska jag kunna lära mig själv att ta lite mer plats?
Anorexin äter upp alla sekunder den får tillfälle till. Ångesten gör att jag skakar på handen bara utav tanken
över den nya dagen väntar med fler prövningar och utmaningar. Jag vill fälla ihop livet och låta orden och
hösten vänta ut tiden ett tag. Jag vill lägga mig på soffan under en filt, dra knäna till hakan och bli så liten som
möjligt för en stund. Få låta tankarna fara åt helt andra håll än vad jag är van vid.
Gå på upptäcktsfärd i några veckor eller längre om det behövs.
Jag behöver få lite tid för mig själv nu.
Skriva, måla, promenera i naturen, ta kontakt med dem jag vill eller sitta helt still, tyst. Bara andas.
Jag vet ingenting om hur mina dagar kommer att se ut framöver. Vågar inte planera eller drömma, då
det gör för ont att falla i krossade drömmar. Den dagen då det blir för svårt, när dagarna blir för hårda,
den dagen.. då andas jag säkert inte själv längre.
Antingen lämnar jag tankarna eller dem mig. Ingen vet svaret på frågorna så jag har blivit tystare nu.
Jag försöker trots allt, ändå. Är jag okej ändå?
