Sommarens fräknar blev vitare än snö på ett ögonblick
vore liten.. men inte ens då ville någon måla tillbaka mina fräknar.
Huvudet slog hårt mot skogens grenar, varje sten lämnade spår i huden. En smutsig. äcklig, grå tröja
dolde allt det vidriga....... när det vita gjorde att mina fräknar försvann.
Du har gjort att jag ligger i fåtöljen återigen med hammaredn bredvid mig.
Jag slår och slår, hårdare och hårdare.
Allt för att tränga undan det omöjliga.. ändå kan jag inte sluta slå.
SLÅ PÅ MIG FÖR DET GÖR ONT!
Jag kommer på mig själv med att inte längre kunna gömma mina känslor så bra, gråter som ett litet barn
och jag SLÅR MIG HÅRT MED HAMMAREN.
.................hoppas fortfarande att det ska hjälpa mig.
Jag gråter högre, HÖGRE, HÖGRE,men det spelar ingen roll då jag inte är någonting för någon.
(..varför fick ag inte lära mig redan i skolan att fräknar inte ska målas vita av kladdig smet?)
Jag vill kräkas för jag avskyr allt du tvingar mig att göra medans du stönar och ler.
Jag saknar ditt leende.. men jag saknar mitt så mycket mer
Jag har saknat mitt leende så mycket mer än ditt.
Snälla sitt inte och tro att jag inte bryr mig om hur du mår, vad som händer i ditt liv eller hur du mår.
Jag tror innerst inne att du redan vet att jag alltid finns vid din sida, mycket mer än min egen.
Hur ska jag börja förklara allt som jag varit med om under denna tiden?
Jag vet inte alls hur jag ska få ihop orden på sina rätta platser och jag kan inte fråga någon annan.
Tror att det får bli lite här och lite där, finns ingen möjlighet att samla det i ett och samma inlägg.
Först så vill jag tacka er som har varit tålmodiga, ja många gånger oroliga, att ni tittat in under hela denna
period. Ni som skrivit mejl, sms, ringt eller kanske gjort allt för att finnas för mig genom facebook.
Ni som har ringt och aldrig gett upp, vågar inte svara på obekanta nummer eller den största rädslan, när
dörrklockan ringer.
Tack för att ni alltid har stannat kvar hos mig!
PANG! Så slår skyddsmekanismen på som hårdast och jag gömmer mig allt djupare inom mig själv.
Hjällp, jag vet inte vad jag ska börja skriva ner... för min skull. Hur många gånger de senaste veckorna
speciellt, att låsa bloggen för att inte den ska nå till verklighetens monster...?
Inte så att den helt plötsligt är borta, ni får veta i tid och kan följa mig även om det blir så.
Jag är så livrädd att den ska nu ut till monstret som nu krossar sönder min själ.
Sliter sönder lager av bomull och tar livet av mig sakta, men säkert.
Nu ska jag skriva mer öppet. För min skull, men var går gränserna? Att skriva i kodord som ingen annan än
jag vet innebörden av. Jag måste få bearbeta allting om jag visste hur. Vad är det bästa sättet?
Jag känner mig så förlorad. FÖRLORAD och TRASIG INUTI och UTANPÅ!
Jag sätter på mig min clownmask och låtsas att allt är bra trots att jag är närmare
döden än livet.
Det handlar inte enbart om min kamp med att bli fri från ANOREXIAN utan nu handlar det om
någonting jag har svårt att sätta orden på. Sätta orden på klart och öppet för er, men även för mig.
Den verklighet jag lever i, nej knappast orkar andas i... sexuelle övergrepp, våldtagen igen... igen.
Snälla, stanna kvar!
Det är nu mer än någonsin som jag behöver känna att jag har stöd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet VåldtagenVad skulle hända om du visste?
Jag kan inte hålla andan i mer än en minut. Hur mycket jag än försöker att springa åt höger så sliter du hela tiden mig åt fel håll. Det är så många som vill säga precis hur allting ska vara, men det är ändå alltid jag som får dra det sista tysta andetaget. Vad skulle hända om du visste att jag varje sekund slåss mot mina egna känslor, mina egna tankar,för inte kan du veta om de är rätt eller fel.. inte heller är det så säkert
att dina är de enda rätta. Tårarna har bränt sönder mig, gjort hål i hjärtat utan att riktigt orka ta sig ut.
Dränk mig gärna i dina ord.
Det spelar ingen roll längre för jag vet att jag kan lära mig flyga bara du ger mig tid att bevisa det.
Kanske jag faller.
Kanske jag faller så hårt att jag inte tar mig upp igen, men jag har i alla försökt.
Vad skulle hända om du visste att jag längtat efter att försvinna ifrån min egen kropp så mycket att alla krafter gått åt till att överleva.. andas över ytan eller strax under ytan?
Idag var jag ute för första gången på en evighet. Satt på biblioteket och spelade schack med min
brors äldsta kille. Ingen lång stund, men jag hann njuta av att möta hans bruna ögon och finurliga leende.
Det är kämpigt, kämpigt till tusen. Jag är blekare än ett spöke och jag har tillbringat all tid på en och samma plats dygnen runt. Inte konstigt att livslusten runnit ifrån mig. Ingen orkar leva så.. ändå är det allt jag klarat av.
Får starka äckelkänslor av att se mig själv. Se min kropp, mina armar, mina händer..
ja inte ens mina händer klarar jag av att se. Har lärt mig att stänga av synen, fokusera på en prick på golvet eller en liten fläck någonstans även om den är påhittad.
Stänger av så jag orkar leva. Avskyr att kännas vid kroppen när jag går, när jag sitter. Drar i tröjan tills hela händerna försvinner. Drar filten över huvudet och allt blir svart.
Spelar det någon roll eftersom allt är redan svart inuti?
Mamma var förbi en liten stund igår. Hon satt på en fåtölj och jag på den andra. Tyst. Ingen tv, ingen musik.
Jag orkade inte säga någonting trots att jag ville skrika,
"Ta mig härifrån, ta mig härifrån mamma för jag orkar inte leva längre!"
Ville prata med henne om hur dåligt jag verkligen mår.. få det ur mig så det inte blir för mycket, som nu. Som då.
Till slut fick jag göra allt för att låta bli kasta iväg skorna tvärs genom rummet. Mamma jag behövde dig så mycket i den stunden samtidigt som jag inte klarade av att vara i mig själv. Det är svårt att vara med någon annan när jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag hatar anorexin så mycket, men jag hatar mig själv lika mycket.
Hur ska jag kunna få dig att förstå mamma?
Hur ska jag få dig att förstå och stanna kvar och lyssna utan att dra ner dig själv också?
Nu har jag fått en remiss till en MR undersökning i april. Mellan 30-60 minuter ska jag ligga där.
Vad visade då mitt EEG undrar är det många som undrat..
"....visade ett avvikande fynd..." Så en MR undersökning skulle sändas på remiss och sedan ett återbesök av läkaren för att diskutera läget, som det stod på brevet jag fick. Jag fick därefter två exakt likadana brev, på samma dag, med tiden för MR undersökningen. Är det så viktigt eller är de så snurriga?
I vissa fall kommer de ge en kontrastinjektion i ett blodkärl i armen. Jag vill få veta varför jag blev medvetslös hos mamma. Minns ingenting. Vet ingenting. Frågar inte mamma om det heller för jag vet att det var hemskt för henne. Vet att hon trodde jag skulle dö. Hon har varit beredd på det under lång, lång tid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetMedvetslös, tårar och en kamp
Egentligen så vet jag inte riktigt vad som hände. Går och väntar på svar ifrån undersökningen som skulle upp till Linköping först.. men först och främst. Nu tar jag det lite mer ifrån början.
Under en lång tid var jag betydligt sämre. Det började redan tidigt i höstas om inte tidigare. Jag blev lite van att ha det så. Minns att jag inte berättade för mamma om hur det låg till utan det gick en tid.
Sa ofta att jag ville vara ensam eller om hon hälsade på försökte jag hålla mig stilla så jag inte avslöjade mig.
Mamma blir otroligt orolig över allt så att berätta skulle gjort henne förtvivlad.
Ja, vad var det nu det började med?
Jag blev konstant yr och det var ingen vanlig yrsel som vid lågt blodtryck. Då går det över lite efter en stund, men nu var det betydligt värre. Kunde inte ens blunda eller blinka, kunde inte röra huvudet sakta, sakta åt sidan eller ens röra fingrarna utan att hela rummet snurrade och det var hemskt. Nu bor jag ensam så att förflytta mig innebar en noga planering... skulle jag hinna innan jag svimmar?
Denna yrsel pågick konstant fram till början av året. Flera månader med yrsel oavsett om jag stod upp, satt eller låg ner. Jag vågade knappast ta mig ut genom dörren för att slänga soporna.
Mamma fick veta så småningom. Jag kunde inte hålla det i hemlighet längre.
Hon kom och tittade till mig allt oftare och ville knappast gå ifrån mig. Jag satt ihopkrupen under en filt och orkade eller kunde inte göra någonting speciellt. Julen kom och likadant var det då.
Mamma var hos mig på nyårsafton. Vi stod på min balkong och det kändes rakt igenom kroppen med alla raketer ifrån höger och vänster. Tänk att stå på femte våningen utan några hus i närheten så nog blev det fyrverkerier genom skelettet hihi..
Min yrsel gjorde att jag mest var hemma. Utom en gång då jag var hos mamma.
Vet att jag gått undan för att vila i en fåtölj. Det är allt jag minns....................
Mamma satt bredvid, vet inte om hon skulle fråga om något eller varför.
Hon har senare berättat för mig att jag blev medvetslös och att hon inte vågade lämna mig för en sekund.
Detta var i början av januari. Det blev akuten och medicinavdelningen.
Läkarna kunde inte säga vad det berodde på eller varför det hände.
Vad det än beror på så vill jag veta!
Kommer det hända igen, ska jag gå med oron att jag en dag ligger på golvet medvetslös i min lägenhet?
Nu fick jag en remiss till EEG och det är det svaret som jag väntar på nu. Det som först skulle till Linköping.
"det är inte ovanligt om det dröjer en månad"
En månad?
Jag minns inte riktigt när detta var, men ett par veckor har det troligtvis gått.
När jag varit hemma i en vecka så blev jag yr igen och hann inte ta tag i någonting.. jag svimmade
och föll baklänges. Slog i hela ryggen och revbenen mot golvet. Aldrig trodde jag att jag kunde ta mig upp.
Det var en fruktansvärd värk!!!
"..nu får jag ligga här tills någon kommer"
Ironiskt nog så tänkte jag mest på att inte kan jag ligga här ifall mamma kommer.
Mamma lilla du blir så orolig.
Efter det fallet fick jag sprickor och frakturer i mitt skelett, mina revben.. Nu är det att vänta tills det läker.
Klarar inte nysa, inte hicka, inte röra på mig som tidigare utan att skrika av smärta. Jag hyperventilerade hela tiden, för det gjorde ont att andas. Allt detta har gjort mig deprimerad och ledsen.
Instängd i min lägenhet och inte ens kunna vila huvudet på fåtöljens ryggstöd.
Då skulle jag slappna av vilket gjorde tusen gånger ondare!
Det går åt rätt håll nu vilket är skönt.
Vad som kommit till är detta självhat, äckel, att jag är tjock och ful, värdelös.... orkar inte.
Ofta vaknar jag varje timme och måste kväva skriken av ren panikångest! Hur många gånger som jag tänkt att nu orkar jag inte leva längre är oräkneliga. Livet är en kamp. Jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom detta, men hjälp vad det är svårt.
Det var lite kortfattat om vad som min tysthet beror på.
Ta hand om er för ingen vet vad som händer om fem minuter eller imorgon.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag springer rakt in i dina armar
Lovar du då att stå kvar, lovar du att stanna och lyssna på tystnaden?
Om jag var en skulptör och låter leran få ett eget liv, vill du då hjälpa till att färglägga den åt mig?
Jag hoppas att du inte bli skrämd av mina tårar.
Min kamp är här och jag behöver någon som håller mig kvar..
Jag har mest varit tyst idag. Alla tankar och känslor har behövt en paus eller ett inlåst rum, utanför min kropp.
Packningen får vänta lite, behöver andas och i samma ögonblick inser jag att jag håller andan igen.
Jag gör allt för att övertyga mig om att allt kommer att bli bra.
Jag kommer att bli.. okej.
Känslor hoppar hit och dit mitt bland flyttkartonger
Hej små hjärtan som tittar in trots att jag varit tyst länge. Det har verkligen varit känslor högt över ytan och långt ner under jorden. Den största förändringen just nu är att jagom lite mer än en vecka sitter i en annan
lägenhet. Ni som följt mig att jag innan sommaren fick veta detta och hela sommaren blev en lång oro.
Att inte veta var jag skulle kunna hitta en lägenhet jag känner att jag skulle trivas i, det växer
verkligen inte lägenheter på träd här i stan. Om man inte har råd att betala 7-8000kr för en liten plutte etta!
Nu var de snälla och satte mig överst på bostadskön och jag fick tacka nej tills jag kände att det var rätt.
Mamma var extremt orolig och ledsen över att jag tackade nej till den första. Ansåg att jag skulle bo där och
sedan fortsätta leta vidare, men nej det orkar jag inte.
Jag har bott i denna lägenheten sedan förra året och trots hur smärtfyllt det var att sätta mina fötter efter att min älskade vän somnat in.. så trivs jag här.
Plötsligt slår det mig att jag nu sitter på den plats där hennes säng låg intill.
Åh vad jag saknar henne!
Hittade brev ifrån henne i natt när jag packade. Känner att jag vill dela med mig ett av breven hon sträckte fram till mig en dag då vi legat skavfötters i hennes säng och bara varit i ögonblicket.
Kära Madeleine
Du är en underbar vän och jag tycker
så mycket om dej. Du har inte bara
en kreativ begåvning utan ett stort hjärta
också.
Jag är mycket lycklig över att vara
din vän. Jag känner mig stolt.
Du kommer tassande in till mig och lyser
upp min ensamma tillvaro.
Det finns inget jag önskar så mycket
som att du skall få må bra psykiskt
och ha livsvilja.
Många kramar från
din vän Annalisa
Nu är det ändå ett faktum att jag ska flytta, men hon bor i mitt hjärta. Nyligen tittade jag på en annan
lägenhet och kände direkt att här trivs jag. Ljus och med balkong på översta våningen och som jag skojade med mamma "Nu kommer jag kunna se när du lägger dig!"
Jag får tillbaka min kvällssol. Jag tror och hoppas att det blir bra. Komiskt nog så glömde vi titta var uttag och annat fanns och ingen krok till taklampa, men jag kan stå där och lysa med ett leende och tänka på Annalisa!
Jag noterade inte att det var kakel i badrummet.. jag missade mycket för jag kände ändå att här vill jag bo.
Så det är en glad tjej som skriver nu och ler för mig själv!
Annars har dagen varit totalt upp och ner. Solen har strålat och jag vandrade fram och tillbaka i ångest tills jag tog på mig jackan, packade ner kameran i väskan och cyklade ut. Kan säga att jag har nästan inte varit ute på
otroligt lång tid och speciellt inte så mycket som jag och kameran vädrade våra näsor i frisk luft.
Satt eller kröp längs en gnistrande klar och blank sjö, under ett träd, på en stubbe, mitt bland
prasslande löv. Att jag har fruktansvärt svårt att se mig i en spegel har jag säkert nämnt..
En reflektion i kameran fick PANIKÅNGESTEN att stiga skyhögt och just då ville jag försvinna!
..men jag klarade stanna kvar och mer än två timmar senare var jag hemma.
Trött och yr.
I två dygn har jag varit vaken och packat i flyttkartonger. Tre stycken bara i natt med pysselsaker som teckningsblock, färg, penslar, garn.. ja allt möjligt och ändå har jag dukpannåer och annat.
Väl hemma så strulade allting. Kamerans batteri var slut och likaså min reserv, men det värsta är att när det fungerade så laddades alla foton över till datorn! Över 1200st foton i ett blandat kaos!
Vad är det med nya windows 10.. har även blivit jobbigt att ladda upp foton här i bloggen. Bilden flyger hit och dit. Sedan har det varit mycket annat som hänt också, men vill inte trötta ut er.
Har ni någonting som ni vill att jag ska skriva om så bara säg till. Jag vet inte hur internet kommer fungera när flytten är här. Måste ringa och ändra imorgon.
Vill även sända över så många kramar till en vän som har det alldeles för svårt.
Önskar att jag kunde göra det allra minsta för att allt ska bli bra!
Vid havet leker vi livet tillsammans
Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.
Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.
I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!
Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.
Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.
Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.
Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.
En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.
Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22
Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar :)
Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och
hade det bara såå härligt.
Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..
Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.
Mina älskade brorsbarn.
Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..
"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"
Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle
ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.
Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.
Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.
Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.
Frågade mamma igår vem jag var..
-Vem var den flickan som var med?
-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.
-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!
Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.
Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.
Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.
Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.
Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.
Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.
-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.
Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.
Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.
På strandkanten med de jag älskar vid min sida.
Vilse i blåbärsskogen och kampen mot min anorexi
Sitter ihopkrupen längs skogens blåaste bär. Solen gör att det tittar fram små, små prickar omkring mig och äntligen var jag där igen. Frågat mamma i några år nu om att åka iväg och plocka blåbär.
Jag drar mig längre och längre bort ifrån mamma och hennes vän. Bortifrån bilen och stigenoch jag trivs som bäst när jag kan låta mina tankar vandra som de vill.
Tystnaden.. ja bortsett en ettrig fluga som hela tiden ville göra mig sällskap i ansiktet.
kan väl kalla det som en vänskaplig klapp när jag ivrigt försökte vifta bort den. Blev inte biten av några mygg eller knott för de fanns inte. Inte runt mig ialla fall.
Så när jag plockar som mest ringer min mobil. Att plocka fram en mobil med händer färgade i blått är inte lätt.
Visst hade jag landstingets engångshanskar, men dom var blå. Blå händer betyder blå mobil :)
Slet av mig handskarna och hann nästan svara. Efter andra försöket hör jag mammas röst..
-"Var är du, jag kan inte se dig för du försvinner bland blåbären!"
Intalade henne om jatt jag inte gått vilse.
-"Jag sitter här borta och jag har inte kommit vilse mamma"
Hon lugnade sig en aning.
Försvinner bland blåbären?
Okej jag hade en blå-vit randig tröja, men mitt hår påminner väl mer om en champinjon eller kantarell till färgen?
Trivs bäst i små, lugna sällskap och även om det inte var någon mer än vi tre, var det skönast att plocka ensam. Tre stycken kan inte plocka ifrån samma lilla plätt. Lyckades få ihop fem liter blåbär och de ligger nu nedkylda i frysen. Två mindre och en större burk. Hoppas att de inte färgar av sig.
-"OJ, vilka fina bär du hittat!"
..vem plockar de fulaste?
Idag är jag så trött, så trött.
Sedan fick jag en kommentar häromdagen, tänkt skriva ett inlägg med olika frågor och troligen ha en frågestund så ni kan få ur er alla undringar. Vill bara säga en sak och det är att
Jag kämpar varje dag, varje stund med min anorexia och efter att varit svårt sjuk i över 20 år skulle jag inte ens suttit här nu om jag inte KÄMPAT!
Skulle vilja skriva IP adressen för att vara anonym, det går att spåra, är fegt och det sårar. Jag sitter inte och beklagar mig varannan rad över hur kämpigt det är att inte ha råd med mat, inte råd att hitta på saker, köpa kläder vilket jag behöver och jag klagar inte heller över vare sig allt jag gått igenom i mitt liv (vilket bara två personer vet det mesta av.. inte allt) Jag klagar inte över hur min kropp mår i tid och otid.
Varför jag inte söker behandling till SCÅ Capio eller Mando?
Har du råd att betala vården och mina räkningar?
Du kan sitta bakom datorn och påstå att jag inte vill. Att jag inte kämpar. Att jag är feg.. men i detta fallet är det inte jag som är feg utan du och om du har den minsta aning om vad jag gått igenom och ja, jag har varit inlagd i många år så
JAG VET HUR DET ÄR ATT KÄMPA MED ANOREXI både på Anorexienheter,intensiven, medicin, psyk och att bara få ligga i en säng och inte göra någonting.
Jag vet hur det känns att kämpa med grå sjukhusmat och att ställa sig på vågen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag återkommer.
JAG KÄMPAR VARJE SEKUND!
Händerna i luften och jag andas
Hej hopp här svänger det fort!
Vaknade med sprängande värk i nacken, tinningarna och ena ögat. Satt och slog mig själv med händerna för att lägga fokus på den smärtan istället. Fungerade lite sådär så tog fram min nedfrysta vattenflaska. En isklump och bokstavligt försökte frysa ner hjärnan, slog och slog. Hellre den smärtan. Efter ett tag minskade det och jag kunde röra mig lite mer.
Hade ju namnsdag igår och en gullig vän hjälpte mig så jag kunde få jordgubbar! Så söt du är :)
Fick ångest redan innan. Det är jordgubbar och det är gott så dumma ångest försvinn!
Åt några innan jag cyklade ut en runda, men nu börjar jag spåra ur lite.
Hade jordgubbar kvar och efter lite tankar om jag är värd dom (sjukt jag vet..) fick jag i mig några. Blev rastlös till tusen. Skulle jag ta mig ut. Visa mig? Har extremt svårt att se mig själv så det är träning bara att tvätta händerna och speglar är inte mina vänner!
Det blev en liten sväng i solen. Märkte att jag blivit så mycket tröttare i kroppen.
Värken kommer tillbaka igen, eller blir starkare. Glömt lägga vattenflaskan i frysen.. men när jag satte mig ner och läste ett par meddelanden så känns det nu så mycket bättre.
Vill bara tala om att jag sitter här och LER!
Händerna i luften och jag andas!
(kanske borde försöka frysa ner ångesten med en stor isklump)
En stund på jorden
Jag var nära, jag var nära........................ att falla ihop rakt framför era blickar, men ni vände om.
Länge har jag funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva, när eller kanske inte alls. Tror inte jag är stark nog eller snarare inte värdig lika mycket plats.
Jag har varit nära, jag har varit så nära flera gånger om att totalt ge upp. Visa att okej om någon inte tror att jag kämpar, då ska jag visa hur det är att inte kämpa.
Jag tänkte att jag går väl då................................... går under ytan. Jag har haft min stund på jorden, men
Nej, jag ska inte låta någon få krossa mig över någonting som inte alls är sant.
Fingrarna dansar över tangentbordet, snubblar till ibland, tvekar. Radera eller inte?
Radera eller inte?
En dag ska jag berätta mer. Det har jag lovat mig själv. En dag ska jag stå helt upp för mig själv och det enda jag önskar just nu är att jag inte faller för djupt innan dess.
En annan röst som jag inte velat glömma fick mig att våga andas högre, tydligare.
En stund på jorden var nära att bli slutet. Känslorna var för svåra att bära på själv. Nu greppar jag tag i handen som sträcks fram till mig och hasar mig sakta och försiktigt upp ur jorden.
Vad jag ha sagt..? Ja, någon sårade mig så jag har varit nära att ge upp och bara dö!
men jag tänker inte gå för jag kämpar lika mycket.
Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Kanske var just dessa orden en början på någonting som behövde komma fram.
Jag har varit i anorexins klor i så många år, i så många svängar till sjukhus, anorexienheter, akuten fram och tillbaka, hit och dit igen. Nu står jag i princip ensam och KÄMPAR MOT ANOREXIN!
Det är så lätt för en del att tro att jag inte gör det, men vem har den rätten att dömma?
Träffar ingen läkare, har ingen psykolog att bearbeta allt med. Jag vandrar ensam och det är inte lätt, men jag har också krigat mig igenom svåra inläggningar med allt vad det innebär.
Jag vet vad det handlar om att kämpa.
Det gör ont.
Under lång tid har jag stängt så mycket inom mig. Inte visat ångesten växa. Gråtit all ensam tid.
Satt mig vid datorn och stirrat tomt framför mig.
"jag tycker inte om när alla andra sover när jag är vaken"
Nu ska jag avsluta innan jag raderar allting. Kroppen värker, kramper i magen, nära nackspärr som strålar ut i ögonen. Var nära att jag slet ut ögonen i natt för det gjorde så vidrigt ont! Kan inte bestämma mig för om jag ska krypa ihop på balkongen eller vandra runt. Får ingen ro längre. Ledsen att jag inte svarat på kommentarer, men helt enkelt inte orkat alls. Till dig som är vaken..
Ta hand om dig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetSommarmorgon
Godmorgon till en ny dag. Så trött efter att återigen börjat komma in i en period av att inte kunna sova.
Magen krampar så fruktansvärt mycket och det är bara att försöka stå ut. Försöka sitta, försöka ligga eller försöka stå som en krökt ostbåge med en hel låda av VASSA KNIVAR i magen! Ingen idé att söka sig till sjukhuset. För det första så är det inte att bara åka till akuten ens när handleden bröts itu och vinkade sig som ett trappsteg. Nej, först ta sig till Vårdcentralen för att de ska bedömma om det är akut (nu syntes det direkt att den var av - jo, tack!).. sedan hitta någon som kan köra upp mig. Vänta och vänta. Få lite dropp och orden om att det beror på min långvariga svält. Hatar anorexin. Verkligen hatar och börjar gråta över hur livet är så förstört.
Jag har varit så känslomässigt nedbruten länge nu. Gråter så fort jag tappar en penna i golvet!
Imorgon är det väl en vanlig dag. Måste få tag i min läkare om nya recept på alla mediciner. Snart sommar och ingen aning när hon slutar. Jag kan se in till hennes rum ifrån min lägenhet och ändå så tycks hon inte bry sig det allra minsta om hur jag mår.
Livet..
Dags att fixa hos Tintin och ta vara på solen innan den kryper över hustaken och bort ifrån min balkong.
Igår kom jag på att det var då tur att jag aldrig ändrade om väggarna här eftersom jag nu måste flytta.
Sådan ångest och oro inför hur det kommer att bli. Borde passa på att flytta till västkusten eller allra helst till ett varmare land. Ingenting som jag kan styra över nu så in i duschen och bli en människa.
Skulle vilja cykla ut med kameran, magen och kroppen tycker inte alls det.
Måste säga att jag var helt skakig i hela kroppen igår efter att få ur mig några små ord som länge
gjort SÅ ONT I MIG!
Nu har jag tagit det steget och klappar mig själv lite lätt på axeln. Det är dags att börja våga för min egen skull.
Sommarmorgon och jag... har inte hört några skrattmåsar idag? Häromdagen, nej tidiga morgon skrek måsarna sig galna redan innan klockan var fem. Fem på morgonen och jag hade inte ens lyckats somna!
Hej hopp jag tycker mindre fåglar är sötare :)
Det blir en dag för mig själv. Så många tankar som springer runt i huvudet. Ska göra vad jag kan för att få ordning på dom. Sätta dom på sina platser likt barn. Åh vad jag saknar småkillarna. Brorsbarnen, att få krypa ihop och mysa tätt, tätt intill. Det är lycka på hög nivå!
.......jag skulle bara in och säga hej till dagen.
Midsommar
Så är den magiska dagen här och sommarnatten närmar sig timme efter timme. Har ni plockat sju sorters blommor att lägga under kudden.. inte jag, men två stora buketter med Lupiner blev det igår. Så nu känns det som jag skaffat mig fler husdjur för de dricker verkligen vatten i mängder! En bukett på balkongen och en inne.
Hade en liten tanke att ge mig ut även idag, har nog en stor vas till som kan fyllas. Nu blev det inte så. Inte än för jag kan aldrig veta vad lilla hjärnan och kroppen får för sig och kvällen är ung som man säger.
Sitter ensam som många andra.. Extra långa kramar till er och även ni andra såklart.
Ingen glömd <3
Mamma är nere i Apladalen med tvillingbror och hans familj. Kanske är det slut och de sitter och äter i trädgården. Vet inte, kände att jag inte hade ork att trängas kring en massa människor och sedan är det ingen riktig sommarvärme. Solen strilar in genom mina fönster och jag borde vara ute. Borde vara med i livet.
Det har varit tyst här länge. Ska inte gå in på allting nu, men mår riktigt, riktigt dåligt. Gråtit mig igenom de senaste månaderna. Sådär så jag hulkat fram alla tårar som aldrig vill ta slut. Ibland har jag undrat ifall det hörs in till grannarna. Inte orkat bry mig, inte kunnat bry mig.
Så många gånger jag bara önskat att allt skulle ta slut. Hur många motgångar ska jag klara av att ta emot?
Kämpar på, men det är sannerligen inte lätt att kämpa mot anorexin alldeles ensam.
Utan resurser av något slag.
Nej, inte börja gråta igen... blivit sviken, vän har gått bort, sårad, sjukdommar, oro, ångest, trakasserier och mycket annat och nu står jag i en situation där jag måste hitta en ny lägenhet. Snarast! Står överst i bostadskön, för 7000 st andra. Det är vad de lovat och de har lovat att jag inte ska tvingas flytta till en lägenhet som jag inte känner att jag kommer trivas i. Vågar inte hoppas för mycket. Så ledsen på styrelsen som hanterat allting USELT! Finns inte ord. De får bära ut mig om det inte dyker upp en lägenhet. Tänker inte ge med mig, det är inte mitt fel. Det är ingen i husets fel, som en granne sa
"Vi borde vägra flytta!"
Jag som nu kommit att trivas i min gamla väns lägenhet. Här där jag aldrig trodde att jag skulle klara sätta min fot igen på grund av alla minnen. Nu måste jag ändå lämna detta.
Nu svävar jag iväg ändå.
Nästa Midsommar önskar jag att jag kunde sitta på en strand vid havet. Luta ryggen mot Varbergs fästning och plocka snäckor utmed vattnet. Andas in friheten. Åh jag saknar Varberg så mycket! Förra sommaren ville jag dit och tycks inte bli detta året heller. Vet inte alls hur jag ska ha råd. Ta mig till havet och ge mig liv.
Ge mig liv.
Några jordgubbsröda fingrar har jag inte kommit mig för än heller. mamma var så gullig och kom förbi med några tidigare. Lyx för mig som får vrida och vända på vartenda öre. Än har jag inte känt mig "värd" några smarriga bär. Tragiskt. Det är INTE farligt att äta jordgubbar. Snarare SOMMARSÖTT på hög nivå.Nu ska jag försöka blunda en sekund då sömnen uteblev helt i natt. Tänk att alla tankar och känslor ska explodera varje kväll.
Nej, blunda och fantisera om blommor i håret och spring i benen.
Glad Midsommar fina ni <3
Slå hjärtat.. slå
Jag hade fångats i ett mönster
fastnat i en söm
dragit för alla persienner
snubblat i en dröm
Jag hade målat allt med tårar
låst varenda dörr
tatuerat in allt det som sårar
alla minnen från förr
Jag hade släckt min sista gnista
blåst ut varenda ljus
mitt hjärta var nära att brista
mina ögon fulla med brus
Nu ska jag inte längre ramla ner
i egengrävda gropar
ska inte stänga ute världen mer
vara tyst när någon ropar
Så snälla oroa dig inte du
jag ska inte längre treva
bara lysa med solen nu
ja du vet
Jag ska lära mig att leva!
Smile though your heart is aching. Smile even though it´s breaking
Alla tankar är intrasslade i mitt hår. Det har blivit ett stort tomrum här av flera orsaker.
Jag gör vad jag kan för att hitta tillbaka till mig själv samtidigt som oron inför vad andra omkring mig går igenom.
Även funderat mycket över hur öppen jag ska vara i min blogg. Tanken har ifrån början varit att skriva rakt ifrån mitt hjärta utan några krusiduller. En blogg för mig att se tillbaka på och få insikt. Jag vet att det hjälper mig när det ofta är svårt att se det tydligt i stunden. Att rensa ut tankarna och känslorna på ett papper.
Innan jag glömmer så vill jag berätta att jag lyckades hålla mig lugn och trotsa anorexin till att vandra runt, runt, runt. Minns så väl hur det kändes då när jag skrev och tackade för att en fin bloggtjej hjälpt mig.. ska skriva till dig snart.
Du och ni andra hjälpte mig att gå emot anorexin på olika sätt <3
Så med dessa vårens allra sista vitsippor vill jag tacka er!
Nu får de små stackarna som ännu står, om än lite ostadigt efter all blåst, regn och kyla.. de får stå kvar och le emot någon som går förbi. Snart kommer liljekonvaljerna. Då vet ni var jag finns.. med näsan i skogsbacken och drar upp strå för strå. Älskar doften. Älskar allt med liljekonvaljer. Även om det varit extremt tungt en lång tid och fortfarande är svårt så kom ett leende plötsligt när jag tänker på minnen. Minnan när jag traskade iväg med min systerdotter. Hennes lilla hand i min och bort till sommarängen för att plocka den allra största buketten.
Minns att det växte mycket blåklockor och prästkragar, hundkex att fylla ut och ängens fina gräs.
Det gör extra fint att minnas då hon fortfarande också har minnen ifrån de stunderna.
Våran plocka blommor på ängen stunder.
Nu borde jag försöka sova, men tankarna är som sagt helt intrasslade i mitt hår. Känner mig som ett troll.
Somnade efter kl.06 och sov till och från i knappt 2 timmar. Inte ens det. Var nere hos lilla N igår kväll för att försöka stötta henne i ett samtal, tror det blev närmare fyra timmar. Lilla N om du läser detta så vet du att jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Ibland vill jag skaka om de som inte vill lyssna eller inte vill förstå.
Blir så ledsen när vuxna inte finns där som de borde.
Tankarna har funnits i det samtalet hela natten. Vad kan jag göra?
Det var med vingliga ben jag gick upp till mig och var tvungen att ringa mamma bara för att höra en röst.
Imorgon ska mamma troligen opereras så tiderna tillsammans blir ännu mindre. Jag har inte kunnat ta mig ut alls mycket de senaste veckorna, nästan månaderna. Kramper i magen som gör att jag varken kan sitta, ligga eller stå. Men ett STORT men..... jag kämpar verkligen allt vad jag kan.
Det sårar när någon inte tror att jag kämpar, att jag inte vill.. JAG VILL OCH JAG KÄMPAR!
Känner ingen som har valt att få anorexi.
Jag ska nog bli mer öppen med hur jag verkligen mår.
Har alltid haft i baktanken att mamma, syskon och andra som står mig nära läser här ibland. Att jag ska skydda dom, men är det fel att skriva för min egen skull. Utan att ständigt "linda in i bomull"?
Kanske det blir svårt och ovant, men jag vill och tänker göra ett försök.
Jag vill måla om hela världen
Någon sa att.. "Du är vacker", men allt jag hör är att då måste jag vara tjock, ful.Orden vrids om och jag får ingen rätsida på dom. Överallt skrivs det om hur långt någon har sprungit, hur många kalorier som förbrukats och om träning morgon som kväll. Överallt är det en press på att vara bäst, nyttigast.
Mitt i allt sitter jag och vill skrika att det räcker nu!
Hur ska jag kunna lära mig att ens se min egen spegelbild när verkligheten är en jakt på utseende?
Det är så svårt för samtidigt behöver jag ibland få höra om jag verkligen är alldeles för smal..
men jag är livrädd för att svaret skulle vara att "det är du inte"!!!
Kanske ska ta fram en svart tuschpenna och rita en glad streckfigur på spegelbilden och sedan fylla ut alla ytor med glada färger. Precis så mycket så att jag slipper se mig själv och låtsas vara någon annan.
Hur många gånger har jag inte snubblat över alla som lägger upp bilder på fikaträffar eller kvällsmys och tänkt att det är så jag också vill ha det. Jag vill fylla min blogg med foton på fint upplagd mat, men jag är så långt därifrån.
Så tappar jag alla orden för allting gör mig ledsen. Hatar detta så kallade liv!
Jag hatar anorexian!
Ett steg för livet
Sitter här med min ljusrosa pyjamas och hjärtat hoppar snart ut genom fönstret.
Det fattas några knappar, men det är ingenting med tanke på alla känslor som slår alldeles för fort. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika HJÄLP MIG! KRAMA OM MIG! SE MIG!
..men vem skulle höra mig nu eller ens imorgon eller nästa dag.
Vem skulle lägga en tanke på att krama om mig så jag inte går sönder lika fort som nu?
Vem kan se mig när jag alltid känner mig som en fläck i tapeten. Du vet en sådan där fläck som du vet finns där, men inte kan få bort så varför bry sig?
Panikångesten växer sig allt starkare och om jag inte visste vad det var skulle jag tro att jag håller på att dö!
Vet inte vart jag ska ta vägen! a - n - d - a - s ALLTING SNURRAR RUNT!
Det är nu som jag borde få leva och känna våren krypa fram. Solen skiner, men jag har länge varit långt ned i anorexins klor. Ångesten har blivit så mycket starkare och jag har känt mig så ensam. Vill inte prata med mamma om hur dåligt jag mår.. Så mamma, om du läser detta förlåt för att jag inte klarar mig så bra.
Jag vill. Jag vill springa i gräset i sommar.
Jag ska springa i gräset i sommar.. i alla fall medans jag sover.
Känner mig precis som fläcken på tapeten. Ingen bryr sig om att fråga hur det verkligen är. Jag drar mig undan för att inte längre bli lika sårad. För vet ni vad?
Jag gråter tårar som ni inte vill se trots att ni sitter på en kuddes avstånd.
Det gör mig ENSAM.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självSometimes you have to just let go and see what happens
Lev livet för det kommer aldrig tillbaka en gång till.. ord som gör att jag nu nästan gett upp alla försök att få andra att förstå hur mycket jag kämpar!
Orden kommer oftast ifrån någon som inte alls har en aning om hur det är att sitta ensam och slåss emot all ångest precis hela tiden.. eller ifrån någon som blivit frisk, eller ger det intrycket. Känns det bättre att vara en av de som misslyckas? Nej!
Jag känner mig allt mer misslyckad och värdelös!
Påsken har nyligen kommit och gått förbi mig. Är inte alls så mycket för att klä hela lägenheten i gult och kycklingar överallt. Så en dag hittade jag mina små målade äggkoppar. De brukar ha sin plats varje år, men nu tittade de fram tillsammans med små miniägg och morötter under en tidigare pysseltid.
De har en speciell plats för mig. Inom mig. Även om de inte har varit använda så vet jag hur mycket min syster älskade dessa äggkoppar. Minns att jag målade några till henne.. undrar var de är nu. Hoppas att de kommit till glädje. För mig är det systerskärlek jag känner när jag tittar på dom.
Nästa år ska ni få en ny plats och då även någon liten kyckling till påsk. Nu blev det lite svårt att hitta resten i samband med flytten. Orkade inte vända upp och ned på varje kartong heller ;)
Ååååh, jag försöker att skriva mer upplyftande idag, men jag mår verkligen inte alls bra!
JAG KÄMPAR SÅ MYCKET MER ÄN VAD NI HAR EN ANING OM!
Jag vill bara att du stannar kvar tills jag ser ett leende speglas i dina ögon
Bokstäverna ligger utspridda på mitt golv. Blottade för vem som helst att se.. ord om hur jag egentligen mår. Känslor som aldrig kommer fram innan jag sitter alldeles ensam igen. Ensam och förtvivlad. Det är så mycket som jag vill få fram, men det låser sig eller fylls på för fort. Paniken växer rakt framför allas ögon utan att de vågar lyssna på svaret efter..
-Hur mår du?
Ska nog inte börja rota runt i känslorna för mycket i natt tror jag (även om jag så väl skulle behöva). Hur var det nu med att lyssna på sig själv? ORDEN LÅSER SIG!
Nytt försök en annan gång. Varit på femfingrigt kalas under söndagen. Fem små söta fingrar gammal är fasters lillebus. Jag hade kameran med mig och det blev nästan inga foton alls. Lite tråkigt, men det kommer fler tillfällen. Det har varit en jobbig dag på olika sätt. Räddningen var när jag gick ifrån bordet där alla satt och pratade om kalorier, viktminskning hit och dit. Trots att jag satt där utan någon tallrik, så vad skulle jag få ångest över? Ångest och riktig panik växte fram innan jag reste mig med några flyktiga ord om att..
Det var hemskt vad mycket prat det är om kalorier!
Jag hade själv inte ätit en smula av maten och ändå kände jag mig bara tjockare och tjockare. Som om jag svällde mer och mer efter varje ord som spred sig kring bordet.
Så mysigt att istället sitta mitt emellan småkillarna i soffan. Födelsedagsbarnet med huvudet lutande emot min axel medans storebror satt på andra sidan och spelade. Det var lite ping-pongkänsla ett tag där.
-Titta på mig! Titta nu...!
Nu skulle jag inte berätta om femåringens dag. Ska se om något foto fastnat i kameran först och även ha mer ro i kroppen. Vimsiga tankar här..
Idag fick jag höra de där orden som jag redan visste om. Tror inte att hon har sagt dom så tydligt tidigare utan mer i hastiga kommentarer, precis på gränsen. Vi satt i bilen på väg hem. Jag kunde verkligen inte alls hålla med om att jag skulle vara för smal, eller skinn och ben. Hallå, jag är ju tjock om benen!
En väninna har sagt detsamma till henne. Att hon tydligt märker att folk stirrar och pratar om hur fruktansvärt mager jag är. Att hon tycker det är enormt jobbigt att synas med mig just för att jag skulle vara så mager.
Själv undviker jag ögonkontakt även om jag får höra ord ibland. Förstår de inte att det sårar?
Nu sa mamma ändå det jag sedan länge märkt så tydligt.
-Jag klarar inte av att synas tillsammans med dig för att du är så fruktansvärt mager! Jag mår riktigt dåligt av att folk tittar..
Längre än så orkar jag inte tänka på orden hon sa. Jag har redan lagt märke till det tusen gånger om. Det är så tydligt de få gånger som mamma och jag nu hittar på någonting utanför dörrarna. Jag har pratat om att jag saknat våra promenader, dels för att jag också behöver bryta mitt mående. Det är inte alls bra tankarna och känslorna som jag har inom mig. Behöver också komma ut, våga gå ut. Själv är jag ständigt rädd för att någon ska tycka att jag är tjock. Jag är LIVRÄDD för min egen spegelbild!
Vid det tillfället tyckte hon att vi kunde gå när det är lite mörkare - ingen som ser oss - ser mig.. Lilla mamma jag förstod vad du innerst inne ville ha sagt.
Det gör mig ledsen. Riktigt ledsen över att hon inte vill gå med mig bland folk.
Det är ju bara jag.
Bara jag..
Hur många gånger har jag inte suttit ensam och saknat någon. Någon som hade tid att vänta ut ett leende inifrån mitt hjärta istället för tårarna, men det blir alltid "hejdå vi hörs imorgon".
Snälla stanna kvar hos mig.
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag vandrar vilsen omkring
Ni rockade väl sockorna igår?
Tycker det är en viktig, bra och fin tanke som borde tas upp oftare. Speciellt bland alla de som har sina tankar och åsikter, de som trycker ned barn och vuxna som är annorlunda.
"Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt!"
Tänk att en liten tjej tagit ett så stort iniativ för sin storasysters skull som har Downs syndrom. Att genom att välja annorlunda, välja roligt i lådan bland sockor visa att det är roligt att vara annorlunda! Hon är endast 10 år och jag hoppas verkligen att hon kan nå fram till de som inte vågar se och förstå att bara för att någon har en diagnos, betyder inte det är de är mindre värda. Tvärtom!
Öppna ögonen och se verkligheten!
Nathea som är 10 år är stolt över sin storasyster Noelle. Hon är annorlunda, men hon är rolig. Att som barn få höra andra säga elaka saker till sin syster, bror, förälder eller vän får vem som helst med ett hjärta att gråta.
Nathea blir ledsen, men hon är också så stark och jag som inte ens känner henne blir STOLT!
Stolt för hennes skull. För hennes storasysters skull och hennes föräldrar.
Att se alla som igår "Rocka sockorna i hela Sverige! Rock every sock!" gjorde mig tårögd. Berörd.
Nathea berör verkligen rakt in i hjärtat och jag sänder tusen kramar till henne i mina tankar.
Kramar till Nathea & Noelle <3
Annars då, detta fotot skulle kommit upp även i min blogg redan igår, men livet har gått i baklås..
Efter vad som känns som en evighet har jag sovit dygnen runt. Inte orkat med livet, inte orkat med mig själv alls.
Sovit hela nätterna.. gått upp och pysslat om kaninen Tintin för att sedan somna om hela dagen.. vaknat sent på eftermiddagen eller kvällen och gjort mig klar för natten ofta redan innan kl.18 och sedan sovit. Galet!
Jag vet inte hur många gånger som jag har svimmat. Tappat räkningen på hur många gånger jag har hunnit hindra fallet. Blodtrycket var häromdagen 82 genom 93. Jag kan inte så mycket om dessa siffror så frågar en vän och visst förstår jag att det inte är så högt. Snarare tvärtom.
Ibland vågar jag inte vrida på huvudet för att jag ska bli alldeles yr!
Nu har jag bott i min fåtölj dygn efter dygn tills det vände igår. Tillbaka till att inte kunna sova alls igen.
Orkar inte leva med denna ångest och oro!
Ska jag nu vandra runt i ett ekorrhjul av sömnlöshet trots att jag har mediciner?
När ska detta vända?
"Det är bara att börja äta!"
Om ni anar hur ont det gör att få de orden!
Jag kämpar för varje stund, men ni ser inte min vardag. Ni ser egentligen ingenting om ni kan säga de orden.
Så det är mycket därför som det varit "tyst" här under en alldeles för lång tid. Saker har hänt både inom mig och bland vänner som står mig nära. Oron har byggt ett bo i mitt hjärta och jag vill gråta och skrika för de som går igenom andra sjukdommar. Inte Anorexi.. Sjukdom som fått livet att vända och slå runt och jag vill bara få
Krama om dig!
Läser din mamma detta en dag då hon orkar så vet ni att jag ständigt tänker på er. Ni vet att ni finns i mitt hjärta och jag gråter ofta. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist!
Jag bryr mig inte om mig själv så länge de som står mig nära kunde få må bra.
Jag har ändå inget liv. Det är inget liv att ständigt sitta ihopkrupen, ensam för det mesta och vara trött, frusen.
Känner mig så ensam. Förlåt, men jag känner mig många gånger enormt ensam. Mamma tittar upp ibland och det är jag glad över, men det är inte alls så ofta som tidigare. Varför ska jag vara kvar och kommer det någonsin att bli vad jag önskar?
Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!
Tack för allt du gav mig genom tröst och hopp!
Du fanns alltid där.. nu finns du i mitt hjärta, men jag önskar att du vore här. I sängen som du var då.
Tiden har stannat på något sätt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.
Saknar mina älskade brorsbarn!
Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.
Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!
Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..
Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?
Ångest! Ångest! Ångest!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv VänskapLet me go. I don´t wanna be your hero. I don´t wanna be your superwoman, just wanna fight like everyone else
När du tog det där allra sista steget ut genom dörren skulle du vända om ifall jag bad dig?
Livet är för svårt.. för tungt och alldeles för mycket bryter sönder mig.
HJÄLP MIG BORT IFRÅN MIG SJÄLV!
