Det krävs mer än ett mirakel, men jag vill inte ge upp. Jag vill inte ge upp tanken om att det kanske kan bli lite

bättre. Lite mindre svårt än vad det är nu. Jag tänker inte låta någon ta hoppet ifrån mig. Jag tänker hålla mig

kvar tills fingrarna krampar och släpper taget av kraftlöshet. Inte hopplöshet.

Inte vore det rätt att ge upp nu efter alla dessa år.

Ska jag låta anorexian äta upp mig eller ska jag slita sönder anorexian.

(inte vore det gott för kroppen att äta upp anorexin..)

 

Men just nu får jag göra allt jag kan för att inte tveka för länge. Inte känna efter hur ont det gör eller hur mycket

det tar på mina krafter att................................ släpa mig ifrån en punkt till nästa.

Vem älskar mig tillräckligt nog för att bära mig över de högsta hindren. Kan jag ens begära att någon ska lägga

tid och kraft på mig. På mig?

Vem är jag utan anorexian. Genomskinlig. Tydligt sårbar. Hoppet, finns det kvar?

 

Mamma kom till mig. Hon tittade på tv medans jag vek ihop mig i fåtöljen och sov i några timmar. Skönt.

Jag har fortfarande väldigt många timmar minus på sovkontot. Borde lägga mig ned nu, eller ialla fall lägga mig

i fåtöljen. Varför måste det vara så svårt? Det är inte så att alla flaschbacks kan ta livet av mig precis.

Inte vore det vad som skrämmer mig mest. Det är själva Rädslan. Rädslan!!

 

Ingenting kan ta bort den där starka rädslan. Skräcken! Känslan som jag inte alls kan styra över.

Känslan som ingen annan kan komma åt. Inte så länge jag är tyst om den.