Detta året har gett mig en utav mina allra finaste vänner. Jag hoppas att det nya året har många ljusa dagar som väntar.. resten glömmer jag bort så gott det går. Visst har jag drömmar, visst har jag mål, men jag låter dem bo kvar inom mig istället för att brista isär vid dagsljus. Ute har de redan börjat smälla raketer.

Året närmar sig sitt slut och ett nytt träder in. Så många förväntningar, så många önskningar om hur det ska bli.

Jag vågar inte drömma för mycket när jag vet att fallet blir så mycket hårdare om jag tappar balansen. Medvetet har jag inte skrivit så mycket, eller ingenting alls om just förväntningar. Drömmar.

Befinner mig i ett inre kaos och skörare än på länge. Ska jag vara ärlig emot mig själv så har jag befunnit mig där nere väldigt länge. Längtar mest efter våren och sommaren, eller i alla fall lite snö som gör dagarna ljusare.

Lyckades trilla nedför en trappa på självaste julafton så att gå ut på långa promenader är inte det första jag tänker på när jag vaknar.

Yr.. tror det är vätskebrist. Lagt isbitar i frysen. Som om det inte är lika "tillåtet" att dricka annars.

Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Tillbringar varje sekund med att tränga undan allt som har med tankar och känslor att göra. Mår inte alls bra................................................. inte alls bra.

Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.

Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.

Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!

Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.

jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.

Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".

Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.

Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.

Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!

Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.

Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.

Du säger att det får dig att må bra. Du säger att du har ätit så mycket över julen och att det är helt normalt att springa iväg till gymmet varenda dag. Speciellt efter den där extra skinkan, köttbullen eller sillen. Du säger att det är helt normalt att få lite lagom ångest över missad träningstid samtidigt som du ler med chokladfläckar på tänderna. Du måste ständigt uppdatera om hur duktig du varit och hur perfekt allting varit, samtidigt som det står mig upp i halsen för det borde inte vara så väldigt viktigt. Det där med att stressa rakt igenom livet med ett ganska falskt leende på läpparna.

Varför dyker det ständigt upp nya bantningsdieter, träningsbloggar, matkoma hit och dit? Varför kan det inte få vara okej en liten stund att vara som du är? Det är inte alls konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut och vad de äter eller inte äter. Själv vill jag just nu springa åt helt fel håll och aldrig, aldrig stanna kvar igen.

Den där grönsakerna känns plötsligt så vidrigt äckliga och ger mig ångest så stark, så stark. Samtidigt som jag innerst inne kan förstå att det inte alls är sant att de betyder FETT.. känslorna vrids om och skapar någonting som förnuftet inte rår på. jag är så trött på att ständigt matas med denna hysteri om att vara perfekt.

Nu ska man inte bara vara smal utan sund och "fit" till maxgränsen. Varje litet gram är räknat och ingen mat utan träningstid på gymmet eller motionsspåret.

Det är inte konstigt att jag sitter här och funderar på att allvarligt strunta i allt vad grönsaker heter och aldrig, aldrig äta igen. Nu säger jag inte att det kommer att bli så, men det känns så. Det känns så.

 

Tidigare så fick jag en sådan stark ångest och tänkte direkt att nu orkar jag inte kämpa längre. Nu struntar jag i allting, för det blir för mycket. Vill inte förklara hela tiden varför jag mår som jag mår. Varför eller därför..

Jag är trött på att skrika efter hjälp som jag ändå inte får och att försöka göra min röst hörd när omgivningen ändå inte tar den till sig. Så många som inte alls vet någonting och det gör allvarligt talat riktigt, riktigt ont.

"Det är så verkligheten ser ut och det är normalt att vara sund och träna"

Visst, till en gräns, men jag kan inte säga att det inte påverkar mig negativt. Jag kan inte säga att jag mår fruktansvärt dåligt av det och att jag mer än gärna skulle vilja springa iväg till gymmet på direkten.

Bara för att förbränna de där grönsakerna som jag fått i mig (men jag tycker att jag är för tjock för att synas bland andra i träningstrikåer)

 

"Du kan väl inte mena att du tycker du är tjock!?"

Jo, det tycker jag. Du kommer aldrig att förstå det, men det tycker jag och jag hatar den känslan. Jag vet att det är en känsla, bara en känsla.. men den känslan får mig att springa för livet, för livet åt helt fel håll och det hjälper inte mig att ständigt matas av träningshysteri.

Det är hälsosamt att träna det håller jag med om, men frågan är när det går ifrån hälsosamt till tvång?

När du går till gymmet för att kroppen vill eller när hjärnan vill? när du går till gymmet enbart för att träna upp en svag rygg, eller starkare skelett och inte för att du åt lite för mycket till middag dagen före? För erkänn att du mår lite bättre av att tacka nej till kakan på kafferasten, medans jobbarkompisarna slickar sig om munnen.

Status: 560 kalorier förbrukade i skogen och det får mig att vilja strunta i varenda grönsak.

 

Jag för en ständig kamp som ingen annan har en aning om, eller väldigt få för det finns några som förstår. Några som förstår. Tycker bara att det är synd hur många det är som mår riktigt, riktigt dåligt av all denna träningshysteri.

Snön lyser med sin frånvaro och endast tomtarna påminner om att det är julafton. Snart ska jag göra mig klar för dagen och hoppas att den går förbi utan alltför mycket ångest. Utan alldeles för många tårar, men jag har bestämt mig för att ta stunden som den kommer. Blir jag ledsen, så får jag väl dra mig undan istället. Jag vill verkligen inte uppleva de senaste jularna igen. Blir det en bra kväll så hoppar jag lite i taket och ska försöka stanna kvar i stunden. Det är ändå bara julafton en gång om året. Vem vet kanske den blir riktigt bra och en sådan jul som jag alltid önskade mig när jag var liten, men aldrig fick. En jul med trygghet.. Någon julmat blir det inte för mig, utan jag tar med egna grönsaker. Tangentbordet krånglar så jag orkar inte slåss med varje försök att skriva. Återkommer senare. Julkramar!

Inte många timmar kvar innan julafton. Så många tankar, men dem försöker jag glömma bort.

 

Kan inte koncentrera mig på någonting. Känner att jag tappat fotfästet lite, eller rättare sagt riktigt mycket.

Kanterna på båda mina sidor är farligt nära för utan dig vet jag inte vem jag är, eller vem jag skulle kunnat bli.

Orden utan dig känns meningslösa. De fortsätter helt utan innebörd.

Ett ord, det räcker med ett litet ord så jag vet att du finns kvar i mina andetag.

Ett litet     ..hej

Och hela världen gnistrar av iskristaller för dig.

Jag kommer aldrig, aldrig att lämna dig vännen min. Så orolig.. SÅ OROLIG!

Snälla, kan jag inte få sova. Kryper i hela kroppen och tankarna spretar åt alla håll. Längtar efter någonting så långt ifrån det här. Längtar till förändringar och att bara få vara mig utan anorexia, utan ångest, tårar och ensamhet. Jag vill så mycket mer än det här.

Stackars granen vinglar till allt oftare när jag närmar mig för mycket. Jag trodde att jag var helt knäpp som lät mamma övertala mig till att binda fast granen, binda fast granen. Hallå en GRAN! Så får det bli när benen inte håller uppe mig. Tragiskt och komiskt på samma gång.

Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!

 

Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.

Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.

Jag får inte ihop matematiken alls.

hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.

Vilken den nu är?

 

Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!

Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.

Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.

Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..

 

 

Jag behöver inte lämna någonting

bakom mig

för allting följer med fast som spår

 

jag har suttit ensam på tåg

längtat hem

längtat bort

saknat något

ångrat mig

och det är alltid när jag bestämt mig

 

som jag vet att det

är försent

 

efter färden på rälsen

spricker himlen eller kanske jag

gråt är inte ovanligt

men det är mer vanligt att jag

faller tillbaka

 

in i dimman

bort från omvärlden

bort från trafiken och tågen och livet som avtar

 

städer känner mig

de vet att det är då jag känns levande

något att ta på

alltså känna inte missbedöma

 

mina andetag kanske sätter spår

på dina fönster

runt mig och inom mig

men de försvinner med tiden

liksom allt annat som avtar

 

och jag

det som blir kvar av mig

bara säckar ihop

av inga krafter kvar

 

"Det är två som pussas"

Det får bli en teckning ifrån syskonsonen som kom med posten för någon vecka sedan. Hur glad kan jag inte bli av att sitta och titta på den. Det är så många tankar som kommit till mig speciellt på kvällar och nätter. Att jag behöver en stor förändring i livet. Jag sitter fast. Och nu fick jag plötsligt en väldig MAGKRAMP!

Bara sådär på ett ögonblick vrids magen i kramper! Bara att stå ut...

 

Någon mer som känner sig ensam just nu?

Att vara vilsen och tom. Att stänga inne alla känslor för att hålla andra över ytan, inte visa hur svag jag är egentligen. Jag behöver få betyda någonting extra för någon. Jag behöver visa mina tårar i dagsljuset också.

 

Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,

Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.

Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.

Känner mig så svag.

Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!

Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.

 

Jag vill lägga mig på golvet och låta saknaden rinna ut ur min kropp. Gråta tills inga tårar finns kvar.

Älskade systers födelsedag och hon finns inte längre här. Hon finns inte längre här och jag klarar inte av smärtan som ständigt finns hos mig. Varför togs du ifrån oss och varför lämnades jag kvar istället?

Känslan, saknaden, kärleken är för stor för att sättas i ord.

Jag vill bara gråta tills ingenting längre finns kvar av mig.

Äntligen har jag fått ordning på ljusslingan i korridoren. Hur många sladdar i ett enda trassel, men nu är det klart. De bad mig att klä granen nere också. Kulorna har legat i mitt förråd så det har blivit min lott i livet att klä granen. Kanske jag klär en egen gran snart.. tomtenissar börjar smyga fram och när jag börjat så är det skönt att få det färdigt. Annars idag cyklade jag ut en runda. Visst stod jag länge och tvekade. Ut eller inte?

Om jag skulle stannat inne vet jag att ångesten hade vridit mig i plågor, men den har funnits där hela tiden i alla fall. Svalt gråten, eller försökt, tills jag kom på mig själv med att sitta på golvet och stortjuta. Ingen ide att ens försöka torka bort spåren på mina kinder. Känslan av salt på huden.

Jag vill inte gråta. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna sluta då. Vilket fall som helst, när jag kom hem igen mådde jag tusen gånger sämre än vad jag gjorde tidigare.

Träffade min grannes hemtjänst. Pratade en liten stund. Hon påpekade hur mycket jag gått ned i vikt igen.

"usch så jobbigt för dig gumman!"

 

Jag skulle kunnat prata med henne länge. Hade verkligen behövt det, men vet att hon inte hade tid och jag ville inte ta utav hennes tid. Mamma kan jag inte nämna hur jag mår. Oron lyser redan i hennes ögon och jag vet att

 

 

Kan inte förstå att det redan är den 11 december, snart den 12 december. Vart tog tiden vägen?

Det är som om både sommaren och hösten försvann på ett litet ögonblick och det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på orden. Vintern är här och julen närmar sig med stormsteg. Varje kväll överrumplas jag utav alla känslor som jag under dagen stängt inne. Det blir så påtagligt hur långt jag har kvar till att nå fram till det där livet där ute. Mamma kom förbi och vi skulle luncha tillsammans. Hon kokade sin spaghetti med köttfärssås som hon tagit med sig hemifrån. Själv blev det som vanligt sallad, champinjon och kokt blomkål. Festade till det med en clementin också. När jag satt där och stirrade på det tända lilla ljuset i mitten ville jag gå därifrån. ORKAR INTE LÄNGRE!

Just nu så känner jag mig så oerhört trött på allt vad kamp betyder, allt vad anorexi betyder och sorgligt nog allt vad livet handlar om.. för jag är så långt därifrån. Jag ville bara kasta iväg tallriken och aldrig äta en liten smula till. Känner mig så äckligt fet och ful. Att krossa speglar nu vore ren och skär lycka!

Den enda tanken jag har nu är att inte peta i mig det allra minsta på flera veckor!

Jag orkar inte med denna tunga känslan längre och det finns ingen som jag kan "ventilera allting med".

 

 

 

Andra advent har passerat och mina små tomtenissar börjar titta fram lite här och där. Tog lite snö med mig in för att få en lite mer julkänsla. Försöker intala mig om att julen kommer att bli bra.. julen kommer att bli bra.. julen kommer att bli bra..

Hoppas att ni mår så mycket bättre!

Vinden ven och snön lade sig som ett täcke över det som tidigare varit höst. Det är iskallt ute.

Tillbringat den mesta tiden av dagen med att sova. Mamma kom förbi och även då var jag halvt vaken.. vill inte vara med om denna dagen. Känner en ständig smärta, gråt och förtvivlan. När någon frågar hur jag mår så vet jag inte längre vad jag ska säga.

 

Att vara stark för någon annans skull. Jag klarar det inte. Förlåt, men jag klarar det inte. Så jag förblir tyst.

Allting rasar inom mig. Börjar redan tänka på nyårsafton. Vill inte sitta ensam detta året.

..men först är det storasysters födelsedag snart. Den som hon aldrig mer kommer att få här hos oss. Saknaden fräter sönder mig hela tiden.

Nu har vi kommit in i december och snart är det dags att tända det andra ljuset. nu har jag ingen adventsljusstake, men får tända ett extra ljus någonstans ändå. Julen närmar sig och jag önskar att den blir så mycket bättre än de senaste. Ska jag vara ärlig så har den inte varit sådär riktigt bra på väldigt många år.

Vi kommer inte att bli många alls, vilket är skönt. Ska vila så mycket som möjligt innan och hoppas att ångest och panik håller sig på långt avstånd. Inga tårar i år. Inte denna julen.

Hur det blir med maten? Antar att det blir min vanliga sallad med kokt blomkål. Lugnast så och jag tycker verkligen inte alls om julmaten. Klarar inte äta "vanlig mat". Att det ska vara så SVÅRT!

Nej, jag blir bara ledsen när jag tänker på hur svårt jag har med att äta... Funderar på att se en film ikväll eller bara krypa ned under en filt och vila lilla huvudet. Alldeles för många tankar, som vanligt.

Alldeles för mycket som jag skulle vilja göra, men ständigt glömmer bort.

Minnet krymper verkligen med vikten. Börjar längta efter snö som lyser upp. Det är alldeles för mörkt nu och kallt. Var med en fin vän på julmarknad i lördags och det var så att benen nästan bröts itu. Bara att bita ihop och stå ut, men så mysigt att äntligen träffa bästa vännen. Inte var det mycket till julstämning ute. Även om de fått fram de blåa pingvinerna på ön. Kan inte annat än att le åt de små halvfåniga blå lysande pingvinerna. Kameran låg snällt i väskan hela tiden. Synd, men det kommer fler tillfällen.

Jag vet att det finns kommentarer som jag inte svarat på än, men det kommer. Jag har helt enkelt inte haft någon ork till att sitta här och jag känner att jag vill ha tid för det riktigt. Nu blir det filten.