Tumvantar i päls, fågelkvitter och ensamhet

Om jag sträckte mig tillräckligt högt upp. Stod på tå och hoppades att klackarna skulle räcka till. Så nära!
Fåglarna kvittrade idag och allt jag ville var att få plocka ned en liten, liten söt. Hålla den i min hand, omlindad
i mina tjocka pälsvantar. Ja, inte har jag stoppat undan vantarna än. Lite vår kunde jag ändå ana.
Bland sol och fågelkvitter.
Det är inte utan att jag längtar efter sommaren. Verkligen längtar så att det gör ont.
Men jag har känt mig så ensam. Vrider sig i magen. Ensam..........................................
 
Jag vet inte varför, eller kanske ändå? Spelar ingen roll. Ensamhet är en jobbig känsla.
 
Håll om mig varsamt, men hårt, fastän min mark skakar in i din benmärg.
Jag lovar att jag inte ska köldskada din kropp. Jag lovar att inte frysa ned din själ om du bara inte
lämnar mig ensam hela tiden. Jag kanske blir blå om läpparna, men jag lever fortfarande här.
Någonstans inuti.
 
Någonstans hade jag en förväntning om att må lite bättre idag. Jag misslyckades. Återigen.
Imorgon har jag ingenting bestämt, som vanligt, medans alla andras liv rullar på i hög hastighet.
Kvar står jag och sliter ut mina gamla kängor.
 
( om jag slipar med ett sandpapper under sulorna så kanske jag kan lura någon med att jag gått 1000mil )
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR