Älskade syster
Om jag sluter mina ögon
lyssnar
på hjärtat som slår dina andetag
då kan jag höra dina ord
där i mitt inre
som om du stod så tätt intill
som om du aldrig lämnat mig
där i mitt inre
låter du mig finna glädjen
av att få vara i din famn
älskade syster
Under täcken av stål
Vinterkalla händer under täcken av stål
tomma känslor mellan två små ben
och
en flicka som vägrar le
för det gör så jävla ont
utanför fönstret fladdrar någonting som kallas liv förbi
men man måste ha en biljett för att få följa med
och
de tog slut för länge sedan
sanningen är väl att någon rev sönder hennes
alla väggar runt omkring har ögon
men ingen har modet att se
och
om inget ses så sker ingenting
har någon någonsin gått på det där
vinterkakalla händer under täcken av stål
tomma känslor mellan två små ben
och
en flicka som vägrar le
för hon är död
Barnet i mig
Det fanns en tid
jag inte förstod
en tid med hans fingrar
som alltid gått emot
mig och min
barndomsfrid
där vuxna alltid stått
sett på, blundat
varför.. när barn
med små händer
kämpat själens rätt
trodde jag förstod
allt snett
barnet i mig gråter
borta är vuxen moral
som gömde sig bakom
stenar och i
lögnernas vackra dal
sålda är själarna
bortglömt barn skriker än
jag försöker lugna
den lilla
det finns inga svar
men du är aldrig
ensam
jag finns alltid kvar
Jag har tappat mina egna färger
Stjärnorna på min hud har slocknat
de dog av kylan som är min omgivning
min röst brister varje gång
jag försöker sjunga visor om frihet
mitt budskap kommer aldrig att nå fram
för jag har glömt alla världens språk
och ni har glömt bort att lyssna
tystnaden runt mig alldeles för livsfarligt djup
i ensamma eftermiddagar
har mina färger mattats av
bara gråhet finns kvar
när man inte färgläggs av andras
framviskande tankar
flyter mitt hjärta ur sina egna konturer
jag har tappat all konsistens
i en färglös flod av regnbågsljus
så var vänlig och stör mig inte
för jag är väldigt upptagen med att överleva
bland alla slocknande stjärnor
i din hand
I want someone to look at me and say "because of you I didn´t give up"
Är jag för bra på att leka kurragömma med livet eller är ingenting längre för mig?
Jag känner mig allt mer utanför både tid och rum och kroppen stänger av för att klara av att hantera känslorna. Sömnen är totalt borta, eller så tar den över varje timme på dygnet. Överallt springer alla andra framåt och vänder inte ens blicken över sina axlar för att se om jag hinner med. Hinner med deras snabba, kvicka, flygande lätta steg. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig bortglömd. Ställd åt sidan.
Jag vill lika mycket som någon annan, men kanske behöver jag lite mer stöd.
Att luta mig emot.
Alla vill vi betyda något för någon, som betyder något
Det slår mig allt oftare nu att det inte endast en vilsenhet jag ofta känner. Även om den är plågsamt tydlig.. Nu kommer jag på mig själv med rädslan och oron över att alltid vara ensam. Om tanken på att jag inte vill bli övergiven. Ensam.. bortglömd mer eller mindre. Jag vill ju betyda något för någon som betyder mycket för mig. De allra flesta omkring mig har sina pojkvänner, flickvänner, familjer, barn, jobb, hund, katt, semester, resor, framtidsplaner hit och dit. Själv kommer jag ingenstans och vet inte vart jag är på väg.
Jag känner mig helt utanför. Dagarna vet inte om de vill vara soliga eller regnvåta av tårar.
Det är en vilsen liten värld inuti mina väggar och därute dansar ni andra runt, runt.
Morgonstund i skogen
Ledsen över att jag varit så dåligt på att skriva här, men samtidigt så är det jag själv som ställer mina egna krav. Eller har ni saknat mig lite kanske? :)
Det är så mycket som strider inom mig och att samla ihop tankarna känns mest som en omöjlighet numera. Det är som om jag kommer längre och längre ifrån mig själv för varje dag, varje stund. Är det ens möjligt att finna sig själv när jag varit vilsen under så lång tid. Jag vet ingenting längre. Absolut ingenting bortsett att jag inte orkar må så här dåligt längre. Jag gör mina försök till att hitta på någonting varje dag som jag mår bra av. Saker som ger lite lugn och gärna kreativitet. Det kan aldrig bli för mycket av pyssel för min del.. men så kommer den krypande. Ångesten och glömskan. Ärligt talat så är mitt minne mindre än en myras!
Jag vet att det beror på min svält. Jag vet det så väl, men ändå är det så svårt att bryta den. Ibland är jag så trött på anorexian att jag vill försvinna ifrån allting. Jag vill inte ha det så här resten av livet. Ständiga kampen för att orka lite till. En stund i taget.
Fick ett kuvert i veckan där jag ska fylla i vad jag vill ha hjälp med, hur den ska kunna se ut, vad de skulle kunna göra, hur jag mår. Hur jag verkligen mår.. men hallå! Jag har skrikit och sagt flera år vad jag behöver, men inga resultat för att vikten är alldeles för låg! För låg! Jag behöver hjälp för att ens orka ta mig uppåt, så nu sitter jag fast i ett ekorrhjul känns det som.
Annars har jag börjat dagen med att cyklat iväg tidigt, tidigt för att plocka Liljekonvaljer till finaste mamma på Mors dag. Ni har väl spridit lite extra kärlek till era mammor idag. Själv började lite tidigt redan igår eftersom hon är bortbjuden till en väninna om precis en kvart (sneglar på klockan..) Nog hade hon anat att jag skulle komma när det blivit lite av en speciell stund för mig att plinga på och göra henne glad med en bukett Liljekonvaljer. Denna gången fick det bli extra stor som hon kunde dela upp i två. Stannade kvar en stund och somnade i mysigaste fåtöljen. Så trött, så trött. Solen sken och jag längtade efter att få sitta på balkongen, men så kom blåsten. Jag var nära att cykla av vägen flera gånger innan jag kom hem igen!
Flera tillfällen som jag BLÅST av vägen både när jag promenerat och cyklat, även vid mycket mindre blåst. Pinsamt, men vad gör man annat än att skratta åt det hela.
Att det blev lite extra snabb cykeltur var svårt att undvika. Så snart jag får tillfälle att fara omkring själv ute, så kryper genast anoreximonstret fram och jag bara måste cykla fortare, fortare.. förbränna kalorier fastän jag ingenting fått i mig. Men nu ska jag vara duktig och försöka göra mig lite grönsaker, men jag blir aldrig hungrig!
Känns onödigt att äta när jag inte är hungrig, men jag ska försöka ändå. Sedan tar anorexin allt mer plats.
Vill inte ha det så här!
Och så kommer alla de där tårarna. håll dem inne, håll dem inne! Tänker inte ge upp!
Sometimes the harder you fall the stronger you rise
Lilla söta Sofie fick mig att minnas om ett liv som kunde varit nu. Underbara hästar. Sommar. Frihet i en liten ask som jag brukar säga. Du vet hur mycket jag saknar och älskar dig gumman!
idag har jag haft vantar på mig i Maj månad. Ge mig riktig värme nu! Varit ute och fått lite ärende gjorda, lilla Tintin har fått nytt hö. Så nu blir det gott-gott för henne. Annars går tankarna hit och dit som vanligt och allting annat går inte alls bra nu. Tror att jag har gått ned lite i vikt, men jag lovar att imorgon skulle jag säkert säga helt tvärtom. Knepigt det där.. med känslor som blir så fel.
Saknar vänner någonting enormt mycket, men det är svårt att få ihop allting när kampen är så hård inuti.
Jag vill känna mig fri som en fågel, men jag sitter fast i min bur. Hatar detta!
Imorgon ska jag göra allt för att ta vara på dagen så mycket jag kan, på det allra bästa sättet. Det måste bli bra, eller lite.. lite bättre. Jag har lärt mig att inte hoppas för mycket.
En dag vill jag stå så mycket starkare än jag någonsin gjort. Är det möjligt även för mig?
Och du vet att jag vill lova dig stjärnorna
Det finns inga ord som kan förklara hur dagarna har varit. Vilka strider som segrat på nätterna när endast tårarna har varit en tröst, om ens det. Det känns fortfarande alldeles omtumlande och skrämmande när jag försöker samla ihop mig en aning. Det går inte. Jag stretar åt så olika håll och en del av mig vill springa ut i natten och inte komma tillbaka innan morgonen är här. Krypandes alldeles utmattad och nöjd. Springa bort alla känslor av förtvivlan, ängslan, ensamhet, tjocka känslor och hopplöshet.
Jag har kämpat med att kanske ge upp. Senast ikväll gjorde jag det. Kämpade med att ge upp eller inte.
Jag är så trött på att slåss med mina egna tankar. Mina egna känslor. Tankar och känslor som egentligen inte alls är mina längre, de tillhör anorexin. Jag är fastnaglad i anorexins klor!
..men det var inte det som jag ville säga egentligen. Utan hur innerligt glad jag blir när saker och ting löser sig. Jag vill inte gå in på det här, men jag märker hur skör och ömtålig jag verkligen är när jag blir. trasig.
Nu hoppas jag att min älskade tvillingbror snart kan komma till mig. jag behöver honom så, men inte velat tränga mig på när jag vet hur mycket han har omkring sig.
Jag sitter här ensam hela dagarna och slåss med anorexin. Det tar så mycket kraft. Just nu skulle jag vilja gå ned tjugo kilo, men då säger de att "jag inte finns mer". Hur kan mina ögon se så fel och vågar jag verkligen tro på dem? Tusen tankar som jag skulle vilja sortera ut på ett papper, men de är tusen för många.
Jag vet inte hur länge jag orkar utan att ha någon att prata med. Vet inte det........
Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa. Vi skriker tillsammans och delar på tårar och andetag. Du vet att jag skulle ge dig solen, men allt jag kan ge är min hand i din. Som du kan få hålla så länge du vill och lite till för jag tänker aldrig försvinna. När allting blir för mörkt så kan vi sitta där med våra ficklampor och räkna stjärnorna i taket. För vet du, de speglar sig så vackert i dina ögon. Det är då som vi måste komma ihåg att det kan bli ljusare igen. Och du vet att jag skulle lova dig stjärnorna i en ask, men allt jag kan lova är min närvaro.
För jag stannar hos dig när allting blir svårt. Tillsammans är vi starka och jag tror på dig!
Nu börjar det att mullra, typiskt.
Ska jag springa ut eller stanna kvar. Ser mammas rödgråtna ögon i min minnesbild av idag. Det gör ont.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringSaknar ditt leende när du var hos mig
Hon skriker sönder sina lungor för din skull varje natt
och hon önskar sig dig tillbaka varje år
fastän hon vet att hon aldrig kan få dig tillbaka igen
för du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och har glömt bort att hon behöver dig
hon vaknar varje morgon och slår ditt nummer
och kommer sedan på att det finns någon annan
som lever i dina rum nu för tiden
allt hon önskar sig är du
men du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och du vet att hon är rädd för ensamheten
hon tror inte att hon vågar komma tillbaka
och hon är mest rädd för att
du inte längre finns där när hon faller
och kanske har du glömt bort
att hon gråter sig till sömns och aldrig
slutade med det när du försvann
du har kanske glömt bort att hon
aldrig älskade någon
på det vackra sätt som för dig
för du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och hon saknar
ditt leende
Saknaden och vilsenheten går hand i hand
Bröt ihop med mammas armar omkring mig. Hennes rödgråtna ögon, orden som sa att hon förstår att min syster är rädd för att krama om mig. Rädd för att jag ska gå sönder. Mamma känner likadant. Säger att jag är alldeles för mager, men jag kan inte förstå. Jag bara grät och sa att jag känner mig så vilsen. Att jag saknar min tvillingbror så otroligt mycket.. behöver honom! Saknar.. saknar så otroligt mycket att bara vara vi två.
Mamma lovade att prata med honom då han var på väg hem till henne. Det är så mycket som har hänt den senaste tiden och jag klarar inte av att hantera allting längre. Inte får jag någon att prata med heller.
VIDRIGA SJUKHUSVÅRDEN!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självPuss till er sötisar
Efter de senaste dagarna så ska jag idag ta stunden som den kommer. Jag kommer att berätta lite mer om det vid senare tillfälle. Fick några samtal och hade lite svårt att prata då mamma just dykt upp.. kan tyvärr inte prata med henne för hon blir alltid så ledsen och orolig. Tydligen måste jag slå mig gul och blå, bryta både hjärtat och själen och skrika mig hes innan någonting händer alls. Så ska det verkligen inte vara.
Eller är jag inte värd mer?
Orkar inte lägga energi på det nu. Väntar på ett brev på posten och tar striden vidare då.
Kampen för anorexin och allt som ligger där bakom, för jag klarar inte att jobba mig förbi det själv. Och hur finner man sig själv? Solen skiner ute. Härligt!
Tack för alla små Piggelinisar som verkligen förgyller mina stunder då jag behöver dem som allra bäst.
Många pussar och kramar till er.
..och gumman jag saknar dig så mycket.
Jag går dit du går
-"Det kanske inte var så bra ändå.. att du flyttade hem igen."
(men mamma vill du inte ha mig här nere?)
-"Jag funderar mer och mer om det kanske var ett fel beslut. Att du kanske skulle haft det bättre där trots allt"
(men mamma jag behöver ju dig här!)
-"Jag märker hur dåligt du mår, jag kan se det på dig"
(men mamma sååå smal är jag ju inte)
-"..men den dagen blir det över min döda kropp för jag skulle inte orka det"
(men mamma om du går så går jag!)
JAG ÄLSKAR DIG ÖVER ALLT ANNAT!
Du måste nog skrika i mitt öra att någonting är helt fel för att jag ska förstå
Håller inne allting för att inte såra. För att inte oroa.
..men lilla mamma jag klarar inte av att vara tyst hur länge som helst. Måste ventilera, behöver få andas lite högre. Sjukhuset ringde och tyckte jag skulle åka in (men jag orkar inte!!!). De ska ringa imorgon runt 8-9 tiden, så jag ska försöka vakna till liv då. Så trött på morgonen numera.. Jag tänker återigen be om någon att få prata med, men troligtvis kommer det inte att hända. Återigen ett fall bakåt. De talade om jourtid imorgon. Att åka dit då, men jag klarar inte av att sitta och bli betraktad ifrån topp till tå. Avskyr att sitta där när jag gör allt för att fly ifrån mig själv! Dagen har varit en kamp utan dess like. I tysthet.
Mamma blir bara ledsen så fort jag yttrar det minsta, även om jag försiktigt säger att jag måste få säga vad jag känner någon gång. Samlar mig inför en "tyst dag" imorgon.
Så länge jag är tyst gör jag ingen skada. Livet är en strid för att få andas högt. Få den hjälp jag behöver. Och jag kan inte alls förstå hur min syster kan känna RÄDSLA över att jag ska gå sönder om hon kramar mig. Kan inte förstå att jag.... jag skulle vara så förskräckligt smal?
JAG FÅR INTE ALLS IHOP DET!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetTitta mig djupt i ögonen och säg att du känner mig
Lite fågelkvitter och solen har inte riktigt bestämt sig för vad den vill.
Plockade in pärlhyacinter till mig själv igår, blev fin-fint på bordet. Ibland så får man göra det lite extra, även för sig själv. Just nu mår jag lite bättre. Inte lika mycket kaos, panik och ångest som tidigare. Skönt!
Så nu ska jag försöka att vakna till lite. Göra i alla fall en eller två saker under dagen, som jag verkligen tycker om att göra. Lyckas jag inte så är det inte hela världen, för just nu mår jag lite bättre. Just nu vill jag bara leva.
Penseldragen förblir mina egna
Sudda ut blyertskonturerna
jag kan teckna nya
men de tog timmar att skapa
låtsas tappa vatten på akvarellen
jag kan måla en ny
men aldrig likadan som den
kliv på kolteckningen
jag kan återskapa motivet
men det var min dröm
skrynkla ihop målningen
riv isär mitt liv
det är fortfarande min pensel
Tystnadens tomrum emellan dig och mig
Och ibland
känns det som att du kväver mig
genom att titta på mig
jag stänger in mina andetag
skyddar mig ifrån dig
du får mig
att darra.. genom att skrika ut mitt namn
i natten som bedövar känslor
utom de som man inte kan sätta
bokstäver eller siffror på
och vi skrattar tillsammans med minnena
för det var de som skapade oss
så egentligen är vi inget
bara intet
som bildar en atombomb
av skadade leenden
som inte ens är våra
vi finner inget sammanhang
inte ens de sagor som berättas
om oss
så vi fortsätter att skriva poesi
i t y s t n a d
Börjar jag gråta nu så skulle jag drunkna framför era ögon
Det går inte längre. Det är inte jag som styr.
Jag var så säker på att jag skulle kunna ta mig framåt, tyckte att jag kunde se horisonten där borta. Visserligen väldigt långt bort, men ändå.. ändå där. Väntandes på mig. Det är därför som det har varit så tyst här på bloggen. Jag känner mig totalt vilsen. Mitt hjärta har svävat bort långt bortom molnen och det är regnigt ute nu. Sådant där äckligt regn som kommer ifrån alla håll och kanter. Önskar att det kunde ösa ned för att sedan vara över. Så jag kan få en chans att hitta hem till mig själv igen om det är möjligt. Jag vet inte vad eller vem jag ska leta efter.
Hur hittar man till ett ställe utan ett namn på kartan? Är det någon som vet, för jag är i stort behov av hjälp!
Jag fixar det inte och helst av allt skulle jag vilja springa ut rakt framför en bil. Utan bromsar.
Även om jag någonstans ingenting hellre vill än att få leva, men jag är.............. krossbar.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpDen lilla stenen
Den lilla stenen
en magisk symbol
som påminner om den dagen
då hela världen rymdes
i en ask
och framtiden tycktes
o k r o s s b a r
ligger den kvar i din hand?
När vitsipporna på bordet får stå för livet utanför mitt fönster
Med handen på fönsterglaset tycks dessa centimetrar emellan mig och verkligheten vara på tok för stora. som en elefant, med livet bortom mina gränser. Suttit och tittat på tv och det är konstigt att det då är så lätt att släppa fram alla tårar, eller det är väl inte så konstigt. Att saknaden efter ett liv blir så tydligt då i stunden. Känna en stark längtan efter att leva här och nu. Och misslyckas. Imorgon åker mamma bort ett par dagar och jag saknar henne redan. Saknar tryggheten, men hon kommer förbi lite innan tåget. Lite på morgonen.
"Some die young.. don´t let me go!" (hoppas att grannen inte hör musiken som tröstar om kvällen)
GRÅTER FÖRTVIVLAT! Läser i gamla anteckningar som jag inte längre trodde fanns kvar. Tyvärr så har jag slängt bort många dagböcker och liknande när jag mått för dåligt. När jag inte trodde att jag skulle orka leva längre. När jag inte ville lämna någonting efter mig, som någon kunde läsa, kunde se. Som om det skulle spela någon roll. När jag inte längre fanns. Jag minns kvällar då jag känt så mycket rädsla över att kanske inte vakna mer. När kroppen var så trött, så trött. Minns att jag placerade telefonen så nära kudden som möjligt för att kanske orka ringa. Om jag nu skulle vakna, ifall jag blundade. Att känna rädsla över att blunda. Somna in och känna allt som jag ville hinna göra först.
Hur många kvällar har inte mamma varit den som suttit bredvid sängen på ett sjukhus någonstans. Månader efter månader med en dotter som försvann rakt framför ögonen. Utan att nå fram till mig. Anorexin som styrde precis allting och alla. Många år sitter jag fortfarande kvar, med ångesten. Smärtan i mig för all oro omkring mig.
Nu vill jag ta igen all tiden som försvann. Jag är långt ifrån frisk det inser jag. Det är inte okej att känna ångest över grönsaker!
Just nu är jag så trött på all hets i bloggar och runt omkring om vikt, vikt, vikt.. Jag märker hur jag mår sämre och sämre. Försöker förstå hur någon kan väga mer trots att jag är "större"? Försöker få ihop matematiken samtidigt som jag blir arg över att det finns dem som strävar efter smalhet. Att tävla om att äta minst, springa längst och annan skit. Varför finns det inga spärrar som tar bort skiten rent ut sagt!
Usch, var bara tvungen att rensa ur mig lite kort om detta äckliga fenomen.
Om jag visste då vad jag vet nu så skulle jag klättrat över all världens berg för att ta mig ur anorexian då. Jag har redan förlorat så många år i anorexians klor. Det måste vara nog nu! Vill inte vara instängd i en bur.
"Vi kan cykla en liten bit och se vad du orkar med, jag vill inte att du cyklar iväg ensam, svimmar och ramlar"
Mammas oro en dag då jag erkänt att jag ofta trillade ihop.
..men det var ju precis det jag ville. Få försvinna för att jag inte orkade längre!
GRÅTER FÖRTVIVLAT!
Över att jag fortfarande måste kämpa för varje andetag. Det är nu som jag försöker hitta de ljusa stunderna. Som vasen med vitsippor på köksbordet. Ler lite grann.
Imorgon vill jag cykla iväg och plocka nya.
Ta mig till havet
Tillbringat förmiddagen tillsammans med mamma. Det var först när jag kom hem som jag upptäckte hur trött jag verkligen var, men att sitta inne när solen tittar fram är synd. Samtidigt så vet jag att rastlösheten sa sitt också.
Dagar som denna längtar jag enormt mycket efter havet. Längtar! Tänk att få sitta där vid kanten och känna den speciella känslan av salt, tång, maneter, sand, snäckor, bryggor, vågor, skratt, måsar, stenar, klippor, promenader, solnedgång, soluppgång, vindarna, folkvimmel och lugnet i en lång salig, härlig blandning och
JAG LÄNGTAR SÅ!
Tankarna är många och spretar åt olika håll. Jag vill cykla ned till mamma och prata lite, men inser att kroppen kanske behöver lite vila. Sömnen är tillbaka på kaos. Långa nätter blir det..
Jag försöker förstå hur anorexian lurar mig, men det är svårt. Inte så att någon sitter och talar om för mig hur fel jag har. Den biten får jag lösa ut själv.. Mamma sa till mig flera gånger innan hon lämnade mig tidigare, att jag måste, måste börja äta. Måste äta.
Jag brottas med tankarna. Ensam.
You are more than what is hurting you inside
Fryser enormt. Sökt mamma på telefon för att höra ifall vi ska ses eller inte. Natten blev lång och utan sömn, men solen skiner och jag ska göra allt för att ta vara på den. Jag har satt mina egna små mål inför denna veckan. Saker som jag vill klara av och som jag längtar efter att göra. Så håll tummarna på att jag får lite plats för mina stunder, några utan anorexiångest. Nu på morgonen har jag fortsatt med att rensa ur kläder som nu får gömmas i förrådet över sommaren. Fryser jag så blir det tröja på tröja istället.
Idag vill jag ta med mig kameran ut och krypa runt i naturen. Jag har en viss tendens till att bli ett med naturen, eller djuren, när jag sjunker ned på deras gräsnivå. hihi..
Idag ska jag göra allt för att tränga undan tjockkänslor. Tror till och med att jag är lite vän med mig själv just nu.
..men det är svårt med maten, måste jag erkänna.
Jag vill försöka koppla bort de jobbiga känslorna som jag haft den senaste tiden, lite mer än annars. Att jag känner mig lite bortglömd. Lite ensam, men jag vet inte varför. Kämpar jag inte tillräckligt?
Jag gör mitt allra bästa. Slåss emot anorexian.
Jag önskar bara att jag visste mer om imorgon
Pennan rör vid pappret, men orden fastnar inte. De sitter kvar där inne, i tankarna. Jag tror mig veta precis vad jag vill säga, men ändå inte. Ibland vet jag inte om jag vill gråta mig till sömns eller stänga av för att orka. Tårar på papper förklarar inte så mycket för dig som för mig. Saknaden. Tomheten. Bearbeta känslor som inte kommer någonstans.
Jag känner mig........... ensam. Natten är lång och jag undrar vad jag ska fördriva resten av timmarna med. Om jag kunde bli lite lagom liten och hoppa ned i din ficka för att få veta hur du mår? Är det okej?
Du är inte ensam för vi är två
Du tror kanske att du är obetydlig.
En obetydlig liten prick som endast placerats på jorden att irritera.
En jobbig skit som man får utstå, all smärta gör en bräcklig. Att tonårsarmar skärs blodiga, att kroppar svälts till dom nästan blir genomskinliga är inte mänskligt. Det fungerar inte så.
Ett rop på hjälp i all sin tystnad, men ingen vågar se.
Det är inte hennes fel att hon svälter sig tunn, eller att såren blir allt djupare. Det är inte ditt fel att du bara vill lägga dig ned och dö. Skrika som ett besinningslöst barn när orden inte räcker till.
Jag önskar att någon kunde stanna till och fråga hur det står till.. eller bara sitta tätt intill, tyst. Att slippa vara ensam kan vara värt så mycket mer än tusen ord. Så länge det inte är ett falskt leende du ger henne.
Hon har säkert kämpat så mycket mer än du någonsin kan förstå och det är ingenting som jag kan begära.
Om du inte har gått i hennes skor, eller i mina. Om du kunde ge lite, lite utav din tid till henne.
Låta hon få känna lite tvåsamhet i sin ensamhet.
Om du tror att du är obetydlig. Osynlig. Släpp fram gråten. Ställ dig på ett bord och skrik kom och krama mig!
Det spelar ingen roll om du är fem år eller trettiofem, för visst är det inte särskilt modigt att gå förbi dem som ligger ensamma och gråter. Döm inte henne i tron att hon inte kämpar innan du vet hennes innersta hemligheter.
Och om du fortfarande känner dig lika obetydlig.
klipp inte av din livstråd. Låt den bara tvinnas lite till. Bli starkare. Så att den inte slits av när det blir för tungt.
Bränn inte fast din sorg. Alldeles för många mår dåligt. Svälter sig lövtunna. Blir sexuellt utnyttjade och planerar nästa självmordsförsök, men det är inte deras fel.
Det är inte vårat fel!
Låna din vän en ficklampa. Hjälp henne att hitta tillbaka till livet, för hon klarar det inte ensam. Trots att så många anser att ensam är stark. Du måste visa att du finns kvar oavsett hur många gånger hon vänder ryggen till. Det beror på RÄDSLA.
Hon behöver dig.
Och hur många tårar du än faller så finns ljuset någonstans.
Kanske når solen fram till din kind redan imorgon. Så ge inte upp om du känner dig obetydlig eller ensam.
Vi är två.
Liten
Du är den som sliter vingarna ifrån din rygg
för du vill inte vara den enda
som kan
f l y g a
Blommorna i hennes hår
och med ett dån brast hennes livstråd
hon plockade blommor i försök
att sammanfläta stjälkarna
till en gloria
att placera i sitt hår
ville bara bli lite sötare lite mer okej
hon log stelt emot kameran
som fångade hennes
ögonblick
en sekund i livet
somliga såg henne som vacker
andra som riktigt äkta plast
själv såg hon sig inte som annat
än det fulaste
som gått på jorden
sakta virade hon upp banden
och synade sina djupa fåror
tvättade dem varsamt
och såg
blodet flyta bort
men hon var en sån där
som alla förväntade sig
skulle må bra
och le
med solen i ansiktet
stjälkarna blev till nålar
som trängde in i huden
blommorna blev till
tårar som
ljudlöst föll genom natten
balanserandes på sin livstråd
med sorgen i sitt sargade bröst
vad ingen vet, vad ingen vet
så är hon
snart en ensam gloriabärare
med ett tystnadstjut
föll hon genom det mörka djupet
Du valde ut mig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
ditt hjärta
när det var
dör tungt
för
dig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
dina sista
ord
när du själv
inte längre
orkade
viska
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle vara
stark och bära
upp
dig
när jag själv
står
och
vacklar
Hon formar de ensamma orden
Hon går emot sina egna lagar
och flyr den verklighet som kan verka
tråkig, men realistisk och utkämpar
inre strider med sig själv
när hon väljer att strida
för stunden
för ögonblicken som är mer
lockande än sunda
och
det enda hon kan tyda i sin realism
är hur hennes ord formar den verklighet
som hon vet är den rätta
men ibland är det lättare att
falla plakat än att faktiskt forma de
rätta orden
med sina läppar och följa
dem
den bitterljuva sanningen har slagit rot
hon vet att morgondagen är en ny dag
men i hennes bortblåsta förnuft
ligger ångesten och gror och hon vet
att vissa misstag inte går
att reparera
utan
dem får hon lära sig att
leva med
