En tid trodde jag att jag skulle vara bäst, måste vara bäst för att duga.
Bäst för vem?
Jag tog mig själv på så stort allvar att det till slut blev just vad mitt liv gick ut på, att bli smal, smalast
utav alla.. bara för att duga. Men det är dömt att misslyckas för det finns någonting som är så mycket
mer värdefullt där under ytan. Ett ansikte som ler och som gör att jag drunknar av nyfikenhet i ett par ögon.
Vi är små kopior av våra egna drömmar. Väl värda all omtanke.
Ändå sitter jag här och önskar att jag vore smalare, benigare, smalast, benigast utav alla bara för att duga
i mina egna ögon. Jag vill inte vara en kopia i min egen dröm, då de är så fula. Drömmarna som blev
förstörda för så många, många år sedan. Varför!?
För många år sedan fick jag höra att mina kontaktpersoner på en specialistklinik för min anorexi hade lagt sig
på knä rent konkret och skrattat åt min reaktion. Reaktion över desperation, de hade inte lyssnat tyckte jag.
De förstod inte vad jag ville säga så en spark i bordet så benen flög av blev resultatet på frågan de gav.
En spark och jag hade reagerat utåt, inte bara stängt igen och sprungit min väg.
Jag hade reagerat och de var över all förtjusning glada!
Nu minns jag inte längre vad jag ville ha sagt, inser ändå hur viktigt det var för mig.. att bli hörd.
Verkligen bli hörd och sedd för den jag var, på insidan bortom anorexin.
Hur många år har det inte tagit för mig att inse att ett skal bara kan krossas verkligt utav mig själv?
I natt har jag inte vågat lägga mig av rädsla för att få en blackout igen. Att inte veta alls vad jag gjort eller sagt.
Om jag krossat glas eller limmat splitter. Jagat tankar eller stannat vid punkter och kommatecken.
I natt har jag försökt stänga av mina känslor så de ska tyckas likna vid minustecken och blanka streck
på vita papper. Kontroll över en kaotisk värld.
Resten utav månaden skulle jag helst utav allt inte äta någonting eller ens dricka om så vore.
Helst utav allt vill jag inte äta minsta lilla salladsblad förrän jag känner mig.. smal. Smalast.
Idiotiskt försöker jag intala mig. Övertyga alla dumma tankar. Jag är värdelös. tom.
Nej jag vill inte att det ska kännas såhär, men det gör det.
(förtvivlad gråt i ensamhet)
För många år sedan då jag var på väg ifrån stallet till avdelningen stod jag på bussen, trots att det fanns
en plats snett intill mina krampaktiga tag kring stången. Bussen krängde runt i kvällen och jag var trött.
En tår blev snart flera. En äldre dam flyttade in ett steg, närmare fönstret. Ord viskades och några pekade.
Jag kunde se deras ansikten avspeglas i fönstren ut mot kvällen. Hörde bekymrade tanter.
Minns att jag reagerade på hur de ansåg mig vara "mager". Mager!?
Själv kände jag mig långt ifrån mager.
Jag satte mig aldrig ned trots att jag var så trött att jag nu grät.
"Det är okej, jag står"
Jag är på jakt efter solen. På jakt ut ur min egen skugga.
Människan är inte till för att dansa ensam så snälla kom och dansa här med mig. Visst är jag rädd över
minsta lilla andetag som drar mig åt fel håll, men räddast är jag ändå för mig själv. Kom och ta mig härifrån
innan solen bländar mina trötta ögon och hela låtsasvärlden rasar ihop.
Jag vill gå rakt in i ljuset, men inte ensam på mina nakna kalla ben.
Vill någon dela denna stund med en vilsen själ?
Ta mig långt bort ifrån mig själv..
Om jag ska berätta något om mig själv... nej alldeles för svårt. Samtidigt som jag inser att varje ord här är
en liten del av den som är jag, under ytan. Den som finns bakom en fasad utav falska leenden.
Känslan av att vilja springa in i en vägg, bara för att
bara för att slippa känna för ett ögonblick.
Om jag kunde få göra saker på ett annat sätt. Få säga ord istället för att svälja tystnaden.
Perspektiv. Att få äga en så dyrbar sak som perspektiv på livet.
Anorexi är att leva med en röst som förvrider allting till en mall som aldrig passar. Jag vill ha ett perspektiv
så att jag kan se vad som är rätt och vad som är fel. Empati och ödmjukhet inför livets dagar.
Jag vill strypa anorexin, men har inte kraften att göra detsamma.
Jag vill kunna välja om jag ska lyssna på anorexins röst.
Att kunna välja om jag vill lyssna eller inte, nu har jag inget val. Så jag sitter här och vågar inte lägga mig för
att sova. Lägga kontrollen åt sidan utan att trilla ihop. Snart är det en ny dag, morgonen är nära.
Allting skiftar i färg.
Oktober månad närmar sig allt fortare en ny månad. Snart kan jag skriva månaden i nya bokstäver.
Nya färger, naturen skiftar färg. Löven täcker mer av marken och omgivningen blir mycket kallare.
Jag får chansen att snubbla in på någon annans mark, snabbt snubbla ut igen. Obemärkt.
Det står skrivet i min egen panna, med mina egna pennor att jag är inget att ha, men ändå vill jag vara
något att ha. Tycker mig förtjäna ångesten och oron, bara för att duga i mina ögon. Jag trycker på knappar
för att veta vart jag ska ta vägen utan att inse risken. Dyker utan att veta om jag har tillräckligt med luft.
Svaren står aldrig skrivna någonstans, jag måla mina egna resultat i gömda böcker. Centimeter för
centimeter. Livet har inget förtryckt facit hur gärna vi än vill.
Jag kan inte påstå att jag trivs i detta mönster, att leta upp tomma leenden och säga
"det är okej" när det enda jag vill är att någon ska förstå utan mina ords betydelse eller innebörd.
Kanske jag är rädd för att tiden aldrig ska räcka till. Att någonting oväntat ska hända och att min tid plötsligt
blir för kort, att sanden runnit ut.
Jag vill springa mitt maratonlopp utan andetag. Slippa känna döden jaga mig i nacken bara för att känna
att jag kan få leva. Med eller utan vingar. Nu är jag bara trasig.
Jag vill ha andan i halsen eller pulsen uppskruvad till max innan jag vilar, tar mig tid att stanna.
Flyr i en kamp för att få ro en dag.
Kanske imorgon eller..
Jag vill känna hotande skrik utan att bli rädd. Veta hur det känns att fysas till is utav skräck.
Hur det känns att vara en av tusen som slåss om en plats här på jorden, att sedan få den. Jag vill hoppa
ifrån en klippa till en annan, med risken att falla ned i springan, men klara mig. Jag vill sitta i ett störtande
plan över havet och sedan klara mig hel därifrån. Bara en rispa över mitt leende.
Jag vill vara med om någonting stort som man tappar andan på, någonting som får mitt hjärta att brista
efter alla år av trasighet. Jag vet att det bara är konstiga tankar, bara ord som får leka fritt.
Allt jag vill är att få andas lite fritt.
Snart är det morgon och jag ska strax vakna, öppna mina ögon lite lite mer.
Jag vill vara den blomman som väljer sin egen väg upp emot en himmel klarare än alla andra.
Är jag inte riktigt levande om jag inte gråter först?
Ibland tänker jag att jag borde berätta. Berätta hur jag gör för att överleva mig själv.
Berätta om de saker som ger mig perspektiv. Om jag snubblat efter vägen eller då jag varit för bekväm.
Nu slåss jag bara emot mina egna demoner och det är anorexin som får alla blanka pokaler.
Ensam är aldrig starkast och jag är trött på ensamheten.
