Jag saknar ditt leende.. men jag saknar mitt så mycket mer
Jag har saknat mitt leende så mycket mer än ditt.
Snälla sitt inte och tro att jag inte bryr mig om hur du mår, vad som händer i ditt liv eller hur du mår.
Jag tror innerst inne att du redan vet att jag alltid finns vid din sida, mycket mer än min egen.
Hur ska jag börja förklara allt som jag varit med om under denna tiden?
Jag vet inte alls hur jag ska få ihop orden på sina rätta platser och jag kan inte fråga någon annan.
Tror att det får bli lite här och lite där, finns ingen möjlighet att samla det i ett och samma inlägg.
Först så vill jag tacka er som har varit tålmodiga, ja många gånger oroliga, att ni tittat in under hela denna
period. Ni som skrivit mejl, sms, ringt eller kanske gjort allt för att finnas för mig genom facebook.
Ni som har ringt och aldrig gett upp, vågar inte svara på obekanta nummer eller den största rädslan, när
dörrklockan ringer.
Tack för att ni alltid har stannat kvar hos mig!
PANG! Så slår skyddsmekanismen på som hårdast och jag gömmer mig allt djupare inom mig själv.
Hjällp, jag vet inte vad jag ska börja skriva ner... för min skull. Hur många gånger de senaste veckorna
speciellt, att låsa bloggen för att inte den ska nå till verklighetens monster...?
Inte så att den helt plötsligt är borta, ni får veta i tid och kan följa mig även om det blir så.
Jag är så livrädd att den ska nu ut till monstret som nu krossar sönder min själ.
Sliter sönder lager av bomull och tar livet av mig sakta, men säkert.
Nu ska jag skriva mer öppet. För min skull, men var går gränserna? Att skriva i kodord som ingen annan än
jag vet innebörden av. Jag måste få bearbeta allting om jag visste hur. Vad är det bästa sättet?
Jag känner mig så förlorad. FÖRLORAD och TRASIG INUTI och UTANPÅ!
Jag sätter på mig min clownmask och låtsas att allt är bra trots att jag är närmare
döden än livet.
Det handlar inte enbart om min kamp med att bli fri från ANOREXIAN utan nu handlar det om
någonting jag har svårt att sätta orden på. Sätta orden på klart och öppet för er, men även för mig.
Den verklighet jag lever i, nej knappast orkar andas i... sexuelle övergrepp, våldtagen igen... igen.
Snälla, stanna kvar!
Det är nu mer än någonsin som jag behöver känna att jag har stöd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Vad skulle hända om du visste?
Jag kan inte hålla andan i mer än en minut. Hur mycket jag än försöker att springa åt höger så sliter du hela tiden mig åt fel håll. Det är så många som vill säga precis hur allting ska vara, men det är ändå alltid jag som får dra det sista tysta andetaget. Vad skulle hända om du visste att jag varje sekund slåss mot mina egna känslor, mina egna tankar,för inte kan du veta om de är rätt eller fel.. inte heller är det så säkert
att dina är de enda rätta. Tårarna har bränt sönder mig, gjort hål i hjärtat utan att riktigt orka ta sig ut.
Dränk mig gärna i dina ord.
Det spelar ingen roll längre för jag vet att jag kan lära mig flyga bara du ger mig tid att bevisa det.
Kanske jag faller.
Kanske jag faller så hårt att jag inte tar mig upp igen, men jag har i alla försökt.
Vad skulle hända om du visste att jag längtat efter att försvinna ifrån min egen kropp så mycket att alla krafter gått åt till att överleva.. andas över ytan eller strax under ytan?
Idag var jag ute för första gången på en evighet. Satt på biblioteket och spelade schack med min
brors äldsta kille. Ingen lång stund, men jag hann njuta av att möta hans bruna ögon och finurliga leende.
Det är kämpigt, kämpigt till tusen. Jag är blekare än ett spöke och jag har tillbringat all tid på en och samma plats dygnen runt. Inte konstigt att livslusten runnit ifrån mig. Ingen orkar leva så.. ändå är det allt jag klarat av.
Får starka äckelkänslor av att se mig själv. Se min kropp, mina armar, mina händer..
ja inte ens mina händer klarar jag av att se. Har lärt mig att stänga av synen, fokusera på en prick på golvet eller en liten fläck någonstans även om den är påhittad.
Stänger av så jag orkar leva. Avskyr att kännas vid kroppen när jag går, när jag sitter. Drar i tröjan tills hela händerna försvinner. Drar filten över huvudet och allt blir svart.
Spelar det någon roll eftersom allt är redan svart inuti?
Mamma var förbi en liten stund igår. Hon satt på en fåtölj och jag på den andra. Tyst. Ingen tv, ingen musik.
Jag orkade inte säga någonting trots att jag ville skrika,
"Ta mig härifrån, ta mig härifrån mamma för jag orkar inte leva längre!"
Ville prata med henne om hur dåligt jag verkligen mår.. få det ur mig så det inte blir för mycket, som nu. Som då.
Till slut fick jag göra allt för att låta bli kasta iväg skorna tvärs genom rummet. Mamma jag behövde dig så mycket i den stunden samtidigt som jag inte klarade av att vara i mig själv. Det är svårt att vara med någon annan när jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag hatar anorexin så mycket, men jag hatar mig själv lika mycket.
Hur ska jag kunna få dig att förstå mamma?
Hur ska jag få dig att förstå och stanna kvar och lyssna utan att dra ner dig själv också?
Nu har jag fått en remiss till en MR undersökning i april. Mellan 30-60 minuter ska jag ligga där.
Vad visade då mitt EEG undrar är det många som undrat..
"....visade ett avvikande fynd..." Så en MR undersökning skulle sändas på remiss och sedan ett återbesök av läkaren för att diskutera läget, som det stod på brevet jag fick. Jag fick därefter två exakt likadana brev, på samma dag, med tiden för MR undersökningen. Är det så viktigt eller är de så snurriga?
I vissa fall kommer de ge en kontrastinjektion i ett blodkärl i armen. Jag vill få veta varför jag blev medvetslös hos mamma. Minns ingenting. Vet ingenting. Frågar inte mamma om det heller för jag vet att det var hemskt för henne. Vet att hon trodde jag skulle dö. Hon har varit beredd på det under lång, lång tid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetMedvetslös, tårar och en kamp
Egentligen så vet jag inte riktigt vad som hände. Går och väntar på svar ifrån undersökningen som skulle upp till Linköping först.. men först och främst. Nu tar jag det lite mer ifrån början.
Under en lång tid var jag betydligt sämre. Det började redan tidigt i höstas om inte tidigare. Jag blev lite van att ha det så. Minns att jag inte berättade för mamma om hur det låg till utan det gick en tid.
Sa ofta att jag ville vara ensam eller om hon hälsade på försökte jag hålla mig stilla så jag inte avslöjade mig.
Mamma blir otroligt orolig över allt så att berätta skulle gjort henne förtvivlad.
Ja, vad var det nu det började med?
Jag blev konstant yr och det var ingen vanlig yrsel som vid lågt blodtryck. Då går det över lite efter en stund, men nu var det betydligt värre. Kunde inte ens blunda eller blinka, kunde inte röra huvudet sakta, sakta åt sidan eller ens röra fingrarna utan att hela rummet snurrade och det var hemskt. Nu bor jag ensam så att förflytta mig innebar en noga planering... skulle jag hinna innan jag svimmar?
Denna yrsel pågick konstant fram till början av året. Flera månader med yrsel oavsett om jag stod upp, satt eller låg ner. Jag vågade knappast ta mig ut genom dörren för att slänga soporna.
Mamma fick veta så småningom. Jag kunde inte hålla det i hemlighet längre.
Hon kom och tittade till mig allt oftare och ville knappast gå ifrån mig. Jag satt ihopkrupen under en filt och orkade eller kunde inte göra någonting speciellt. Julen kom och likadant var det då.
Mamma var hos mig på nyårsafton. Vi stod på min balkong och det kändes rakt igenom kroppen med alla raketer ifrån höger och vänster. Tänk att stå på femte våningen utan några hus i närheten så nog blev det fyrverkerier genom skelettet hihi..
Min yrsel gjorde att jag mest var hemma. Utom en gång då jag var hos mamma.
Vet att jag gått undan för att vila i en fåtölj. Det är allt jag minns....................
Mamma satt bredvid, vet inte om hon skulle fråga om något eller varför.
Hon har senare berättat för mig att jag blev medvetslös och att hon inte vågade lämna mig för en sekund.
Detta var i början av januari. Det blev akuten och medicinavdelningen.
Läkarna kunde inte säga vad det berodde på eller varför det hände.
Vad det än beror på så vill jag veta!
Kommer det hända igen, ska jag gå med oron att jag en dag ligger på golvet medvetslös i min lägenhet?
Nu fick jag en remiss till EEG och det är det svaret som jag väntar på nu. Det som först skulle till Linköping.
"det är inte ovanligt om det dröjer en månad"
En månad?
Jag minns inte riktigt när detta var, men ett par veckor har det troligtvis gått.
När jag varit hemma i en vecka så blev jag yr igen och hann inte ta tag i någonting.. jag svimmade
och föll baklänges. Slog i hela ryggen och revbenen mot golvet. Aldrig trodde jag att jag kunde ta mig upp.
Det var en fruktansvärd värk!!!
"..nu får jag ligga här tills någon kommer"
Ironiskt nog så tänkte jag mest på att inte kan jag ligga här ifall mamma kommer.
Mamma lilla du blir så orolig.
Efter det fallet fick jag sprickor och frakturer i mitt skelett, mina revben.. Nu är det att vänta tills det läker.
Klarar inte nysa, inte hicka, inte röra på mig som tidigare utan att skrika av smärta. Jag hyperventilerade hela tiden, för det gjorde ont att andas. Allt detta har gjort mig deprimerad och ledsen.
Instängd i min lägenhet och inte ens kunna vila huvudet på fåtöljens ryggstöd.
Då skulle jag slappna av vilket gjorde tusen gånger ondare!
Det går åt rätt håll nu vilket är skönt.
Vad som kommit till är detta självhat, äckel, att jag är tjock och ful, värdelös.... orkar inte.
Ofta vaknar jag varje timme och måste kväva skriken av ren panikångest! Hur många gånger som jag tänkt att nu orkar jag inte leva längre är oräkneliga. Livet är en kamp. Jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom detta, men hjälp vad det är svårt.
Det var lite kortfattat om vad som min tysthet beror på.
Ta hand om er för ingen vet vad som händer om fem minuter eller imorgon.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetOrdet jag aldrig vill skriva..
Jag är ledsen att jag inte kunde rädda dig ifrån dig själv. Du valde att inte leva längre.. självmord, du valde
SJÄLVMORD!
Snälla kom tillbaka, snälla kom tillbaka!
Jag vet att vården svek dig när du behövde den som allra mest. Två dagar senare, när de släppt dig fri.
Två dagar efter att de gett upp eller i mina ögon svikit dig. Två dagar efter att de slutat försöka lyssna på dina rop.. så tog de ditt liv. Även om det var du som tog steget så var det någon som knuffade dig över kanten.
Jag känner mig ledsen, förtvivlad, arg.. känslor som jag inte kan sätta ord på. Önskar att jag kunde hållit dig uppe. Över ytan vännen. Ditt liv hade knappast hunnit börja, inte på riktigt.
DET VAR INTE DIN TID ATT DÖ VÄNNEN!
Jag önskar att jag kunde burit alla dina bekymmer, all smärta, all ångest, alla skrik om nätterna så att du
inte vaknade varje dag fullt påklädd med tunga kängor och jackan på. På väg att fly.
Jag önskar att jag hade kunnat slita loss all din sorg på hösten då du bara såg döda löv falla handlöst mot marken. Du såg träden som döende.
Om jag bara hade hunnit måla om dom till gyllende färger redan då, innan de föll.
Jag önskar att jag hade hunnit sjunga vindens sånger för dig så högt att ångesten försvann, men jag kan inte trolla. Jag vet att jag inte kan trolla, men jag vill ha dig tillbaka!
JAG VILL HA DIG TILLBAKA VÄNNEN!
Jag önskar att jag kunnat lägga all din smärta i en svart låda med ett hänglås. Jag skulle lyfta dig till en lekplats och lära dig hur livet kan kännas bakom molnen.............. men du är inte längre här.
Du är inte kvar.
"Glöm inte bort att jag finns hos dig även om du inte går att ta på"
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad VänskapDu valde ut mig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
ditt hjärta
när det var
för tungt
för
dig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
dina sista
ord
när du själv
inte längre
orkade
viska
Varför valde du ut mig
till att vara den
dsom skulle vara
stark och
bära upp
dig
när jag själv
står
och vacklar
Under huden är vi alla lika små
Idag har det varit svårt att hålla barnet inom mig på avstånd. Det gör ont att skriva, allt gör ont.
Ledsen över att jag inte kunde rädda henne.
Att jag inte skrek tillräckligt högt eller slog med armarna för att försvara mig. Hon har varit gömd under min hud i ett sätt att försvara sig, försvara mig. Tyst för att inte spricka..
Idag har allting gjort alldeles för ont och allting har kommit mig för nära.
Smärtsamt nära!
Nu önskar jag mig tjugo meter snö att begrava mig under och inga krav att gå ut i höstsolen.
Idag är det svårt att leva som jag vill. Försökte packa på förmiddagen, men det var som att gå rakt in i en vägg.
Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Imorgon kommer mamma och hjälper mig för på måndag börjar flytten på allvar. Tre nätter kvar i denna lägenheten.
Tre nätter och jag kan inte andas.
En stund på jorden
Jag var nära, jag var nära........................ att falla ihop rakt framför era blickar, men ni vände om.
Länge har jag funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva, när eller kanske inte alls. Tror inte jag är stark nog eller snarare inte värdig lika mycket plats.
Jag har varit nära, jag har varit så nära flera gånger om att totalt ge upp. Visa att okej om någon inte tror att jag kämpar, då ska jag visa hur det är att inte kämpa.
Jag tänkte att jag går väl då................................... går under ytan. Jag har haft min stund på jorden, men
Nej, jag ska inte låta någon få krossa mig över någonting som inte alls är sant.
Fingrarna dansar över tangentbordet, snubblar till ibland, tvekar. Radera eller inte?
Radera eller inte?
En dag ska jag berätta mer. Det har jag lovat mig själv. En dag ska jag stå helt upp för mig själv och det enda jag önskar just nu är att jag inte faller för djupt innan dess.
En annan röst som jag inte velat glömma fick mig att våga andas högre, tydligare.
En stund på jorden var nära att bli slutet. Känslorna var för svåra att bära på själv. Nu greppar jag tag i handen som sträcks fram till mig och hasar mig sakta och försiktigt upp ur jorden.
Vad jag ha sagt..? Ja, någon sårade mig så jag har varit nära att ge upp och bara dö!
men jag tänker inte gå för jag kämpar lika mycket.
Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Kanske var just dessa orden en början på någonting som behövde komma fram.
Jag har varit i anorexins klor i så många år, i så många svängar till sjukhus, anorexienheter, akuten fram och tillbaka, hit och dit igen. Nu står jag i princip ensam och KÄMPAR MOT ANOREXIN!
Det är så lätt för en del att tro att jag inte gör det, men vem har den rätten att dömma?
Träffar ingen läkare, har ingen psykolog att bearbeta allt med. Jag vandrar ensam och det är inte lätt, men jag har också krigat mig igenom svåra inläggningar med allt vad det innebär.
Jag vet vad det handlar om att kämpa.
Det gör ont.
Under lång tid har jag stängt så mycket inom mig. Inte visat ångesten växa. Gråtit all ensam tid.
Satt mig vid datorn och stirrat tomt framför mig.
"jag tycker inte om när alla andra sover när jag är vaken"
Nu ska jag avsluta innan jag raderar allting. Kroppen värker, kramper i magen, nära nackspärr som strålar ut i ögonen. Var nära att jag slet ut ögonen i natt för det gjorde så vidrigt ont! Kan inte bestämma mig för om jag ska krypa ihop på balkongen eller vandra runt. Får ingen ro längre. Ledsen att jag inte svarat på kommentarer, men helt enkelt inte orkat alls. Till dig som är vaken..
Ta hand om dig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetHer heart was a secret garden and the walls were very high
Stressat fram och tillbaka för att hinna med allt som måste göras. Känna pulsen öka och hoppa till bara av att någon kommer förbi bakifrån alldeles för tyst. Orkade inte ta mig runt helt och hållet utan det får vänta tills imorgon. Totalt barskrapad och livet är långt ifrån härligt att leva..
Skulle kunna ge upp allting, men jag vill så mycket mer.
Känner mig så ledsen över allt som händer omkring mig. Meningslösa ord, för världen får mig att känna mig meningslös. Som om min kamp inte vore tillräcklig.
Hindrar nästan mig själv av rädsla för att känna mig osynlig. Nej, egentligen vill jag tala om att jag visst är lika mycket värd som andra. Det tar emot att försöka inse det, men jag kämpar lika mycket som någon annan.
Sedan att jag inte har möjligheterna är inte mitt fel.
..................och skulle det vara så, ja då får jag väl försvinna då.
Så ledsen, så fruktansvärt ledsen.
Träffade på en liten äldre dam strax innan jag var hemma. Vi ställde oss tyst och tittade på ett par harar som låg och kurade i gräset. De gav mig ett leende. Ett leende som hon tyckte att jag skulle suga åt mig och spara.
Vi bytte några ord en stund och det kändes skönt. Många stressar förbi och yttrar aldrig ens ett litet "hej" när någon obekant kommer i deras väg. Ett hej eller ett leende kan betyda så mycket och ger även
möjligheter att öppna nya dörrar för dig själv.
Jag ska sätta mig och försöka skriva ner lite olika mål. Borde lägga mig och vila, mår illa bokstavligen av sömnbrist. Att skriva överst på listan är "Kom ihåg att dricka!"
Jag glömmer alltid bort att dricka.
jag vill ha ett liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag vill måla om hela världen
Någon sa att.. "Du är vacker", men allt jag hör är att då måste jag vara tjock, ful.Orden vrids om och jag får ingen rätsida på dom. Överallt skrivs det om hur långt någon har sprungit, hur många kalorier som förbrukats och om träning morgon som kväll. Överallt är det en press på att vara bäst, nyttigast.
Mitt i allt sitter jag och vill skrika att det räcker nu!
Hur ska jag kunna lära mig att ens se min egen spegelbild när verkligheten är en jakt på utseende?
Det är så svårt för samtidigt behöver jag ibland få höra om jag verkligen är alldeles för smal..
men jag är livrädd för att svaret skulle vara att "det är du inte"!!!
Kanske ska ta fram en svart tuschpenna och rita en glad streckfigur på spegelbilden och sedan fylla ut alla ytor med glada färger. Precis så mycket så att jag slipper se mig själv och låtsas vara någon annan.
Hur många gånger har jag inte snubblat över alla som lägger upp bilder på fikaträffar eller kvällsmys och tänkt att det är så jag också vill ha det. Jag vill fylla min blogg med foton på fint upplagd mat, men jag är så långt därifrån.
Så tappar jag alla orden för allting gör mig ledsen. Hatar detta så kallade liv!
Jag hatar anorexian!
Ett steg för livet
Sitter här med min ljusrosa pyjamas och hjärtat hoppar snart ut genom fönstret.
Det fattas några knappar, men det är ingenting med tanke på alla känslor som slår alldeles för fort. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika HJÄLP MIG! KRAMA OM MIG! SE MIG!
..men vem skulle höra mig nu eller ens imorgon eller nästa dag.
Vem skulle lägga en tanke på att krama om mig så jag inte går sönder lika fort som nu?
Vem kan se mig när jag alltid känner mig som en fläck i tapeten. Du vet en sådan där fläck som du vet finns där, men inte kan få bort så varför bry sig?
Panikångesten växer sig allt starkare och om jag inte visste vad det var skulle jag tro att jag håller på att dö!
Vet inte vart jag ska ta vägen! a - n - d - a - s ALLTING SNURRAR RUNT!
Det är nu som jag borde få leva och känna våren krypa fram. Solen skiner, men jag har länge varit långt ned i anorexins klor. Ångesten har blivit så mycket starkare och jag har känt mig så ensam. Vill inte prata med mamma om hur dåligt jag mår.. Så mamma, om du läser detta förlåt för att jag inte klarar mig så bra.
Jag vill. Jag vill springa i gräset i sommar.
Jag ska springa i gräset i sommar.. i alla fall medans jag sover.
Känner mig precis som fläcken på tapeten. Ingen bryr sig om att fråga hur det verkligen är. Jag drar mig undan för att inte längre bli lika sårad. För vet ni vad?
Jag gråter tårar som ni inte vill se trots att ni sitter på en kuddes avstånd.
Det gör mig ENSAM.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självSometimes you have to just let go and see what happens
Lev livet för det kommer aldrig tillbaka en gång till.. ord som gör att jag nu nästan gett upp alla försök att få andra att förstå hur mycket jag kämpar!
Orden kommer oftast ifrån någon som inte alls har en aning om hur det är att sitta ensam och slåss emot all ångest precis hela tiden.. eller ifrån någon som blivit frisk, eller ger det intrycket. Känns det bättre att vara en av de som misslyckas? Nej!
Jag känner mig allt mer misslyckad och värdelös!
Påsken har nyligen kommit och gått förbi mig. Är inte alls så mycket för att klä hela lägenheten i gult och kycklingar överallt. Så en dag hittade jag mina små målade äggkoppar. De brukar ha sin plats varje år, men nu tittade de fram tillsammans med små miniägg och morötter under en tidigare pysseltid.
De har en speciell plats för mig. Inom mig. Även om de inte har varit använda så vet jag hur mycket min syster älskade dessa äggkoppar. Minns att jag målade några till henne.. undrar var de är nu. Hoppas att de kommit till glädje. För mig är det systerskärlek jag känner när jag tittar på dom.
Nästa år ska ni få en ny plats och då även någon liten kyckling till påsk. Nu blev det lite svårt att hitta resten i samband med flytten. Orkade inte vända upp och ned på varje kartong heller ;)
Ååååh, jag försöker att skriva mer upplyftande idag, men jag mår verkligen inte alls bra!
JAG KÄMPAR SÅ MYCKET MER ÄN VAD NI HAR EN ANING OM!
Jag vill bara att du stannar kvar tills jag ser ett leende speglas i dina ögon
Bokstäverna ligger utspridda på mitt golv. Blottade för vem som helst att se.. ord om hur jag egentligen mår. Känslor som aldrig kommer fram innan jag sitter alldeles ensam igen. Ensam och förtvivlad. Det är så mycket som jag vill få fram, men det låser sig eller fylls på för fort. Paniken växer rakt framför allas ögon utan att de vågar lyssna på svaret efter..
-Hur mår du?
Ska nog inte börja rota runt i känslorna för mycket i natt tror jag (även om jag så väl skulle behöva). Hur var det nu med att lyssna på sig själv? ORDEN LÅSER SIG!
Nytt försök en annan gång. Varit på femfingrigt kalas under söndagen. Fem små söta fingrar gammal är fasters lillebus. Jag hade kameran med mig och det blev nästan inga foton alls. Lite tråkigt, men det kommer fler tillfällen. Det har varit en jobbig dag på olika sätt. Räddningen var när jag gick ifrån bordet där alla satt och pratade om kalorier, viktminskning hit och dit. Trots att jag satt där utan någon tallrik, så vad skulle jag få ångest över? Ångest och riktig panik växte fram innan jag reste mig med några flyktiga ord om att..
Det var hemskt vad mycket prat det är om kalorier!
Jag hade själv inte ätit en smula av maten och ändå kände jag mig bara tjockare och tjockare. Som om jag svällde mer och mer efter varje ord som spred sig kring bordet.
Så mysigt att istället sitta mitt emellan småkillarna i soffan. Födelsedagsbarnet med huvudet lutande emot min axel medans storebror satt på andra sidan och spelade. Det var lite ping-pongkänsla ett tag där.
-Titta på mig! Titta nu...!
Nu skulle jag inte berätta om femåringens dag. Ska se om något foto fastnat i kameran först och även ha mer ro i kroppen. Vimsiga tankar här..
Idag fick jag höra de där orden som jag redan visste om. Tror inte att hon har sagt dom så tydligt tidigare utan mer i hastiga kommentarer, precis på gränsen. Vi satt i bilen på väg hem. Jag kunde verkligen inte alls hålla med om att jag skulle vara för smal, eller skinn och ben. Hallå, jag är ju tjock om benen!
En väninna har sagt detsamma till henne. Att hon tydligt märker att folk stirrar och pratar om hur fruktansvärt mager jag är. Att hon tycker det är enormt jobbigt att synas med mig just för att jag skulle vara så mager.
Själv undviker jag ögonkontakt även om jag får höra ord ibland. Förstår de inte att det sårar?
Nu sa mamma ändå det jag sedan länge märkt så tydligt.
-Jag klarar inte av att synas tillsammans med dig för att du är så fruktansvärt mager! Jag mår riktigt dåligt av att folk tittar..
Längre än så orkar jag inte tänka på orden hon sa. Jag har redan lagt märke till det tusen gånger om. Det är så tydligt de få gånger som mamma och jag nu hittar på någonting utanför dörrarna. Jag har pratat om att jag saknat våra promenader, dels för att jag också behöver bryta mitt mående. Det är inte alls bra tankarna och känslorna som jag har inom mig. Behöver också komma ut, våga gå ut. Själv är jag ständigt rädd för att någon ska tycka att jag är tjock. Jag är LIVRÄDD för min egen spegelbild!
Vid det tillfället tyckte hon att vi kunde gå när det är lite mörkare - ingen som ser oss - ser mig.. Lilla mamma jag förstod vad du innerst inne ville ha sagt.
Det gör mig ledsen. Riktigt ledsen över att hon inte vill gå med mig bland folk.
Det är ju bara jag.
Bara jag..
Hur många gånger har jag inte suttit ensam och saknat någon. Någon som hade tid att vänta ut ett leende inifrån mitt hjärta istället för tårarna, men det blir alltid "hejdå vi hörs imorgon".
Snälla stanna kvar hos mig.
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetLet me go. I don´t wanna be your hero. I don´t wanna be your superwoman, just wanna fight like everyone else
När du tog det där allra sista steget ut genom dörren skulle du vända om ifall jag bad dig?
Livet är för svårt.. för tungt och alldeles för mycket bryter sönder mig.
HJÄLP MIG BORT IFRÅN MIG SJÄLV!
Någon sa att.. Du är så fin
..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!
Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?
Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.
orkar inte med att vara kvar här
Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Samtidigt som jag gör allt för att fly ifrån tid och rum så skulle jag vilja bli omkramad av mamma tills jag kanske kan känna att jag kan få vara till glädje.
Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.
MAMMA, KRAMA OM MIG SOM DU ALDRIG GJORT TIDIGARE FÖR DET FINNS INGENTING SOM JAG BEHÖVER SÅ MYCKET SOM JUST NU!!!
.................................. nu har jag gjort det jag aldrig gjort tidigare. Även om jag vet att hon inte är hemma, så har jag ringt och "stört henne.." Signal efter signal gick fram utan svar. Det var tungt att lägga på luren.
Sedan ringde hon upp och frågade om det var jag som ringt....
JAG BEHÖVER EN KRAM MAMMA!!!
-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.
-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)
-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få
KRAMEN AV MAMMA!!!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälpRädsla i varje andetag
Min själ är borta
förövaren som skulle vara min förebild
tog sig an mitt hjärta på ett grovt sätt
ett hjärta som barnet inte lärt sig låsa
när tjuven i sitt själviska letande
efter makt och övertag
känslolöst tog för sig
gick han lös på barnets innersta inredning
varje grepp kring min kropp
rör sig i mina ådror
pulserar av rädsla
andas inte.. andas inte
alla oersättliga tankar och känslor
slets sönder och blev äckliga
hjärtat lämnades
i ett trasigt och blodigt skick
reparationerna är svåra att göra
de har kostat en barndom
och
förlorarat
fortsatt liv..
springandes ifrån sin egen skugga
rädsla i varje andetag
han tog min barndom och i samma sekund
önskade jag att någon kunde
sända mig till änglarna
vem hörde ett barn som grät
i tystnad
Ställ dig upp och kriga även när du har varje anledning att ge upp
För ni kan inte se att hela världen rasar omkring mig.. eller
så är det helt enkelt så att små människor inte syns
när alla andra ansar i sina liv.
Jag vet inte hur många fler motgångar som jag kan ta emot. För vet ni vad?
De är redan alldeles för många!
Hur ska jag kunna kämpa så mycket som ni förväntar er endast för att visa att jag kämpar och att jag vill?
Hur ska jag kunna visa för er när jag inte har råd att leva som ni?
Ställ dig upp och kriga!
..men ni bryr inte om min verklighet och jo, JAG VILL BARA FÅ MÅ BRA!
När allting försvann bort ifrån mig
Låt ingen se.. låt ingen se tårarna ifrån ditt hjärta!
Jag vill skrika sönder min röst. Tiden passerar och med den livet och allting rasar omkring mig. Står ensam och skakar galler av förtvivlan. Sitter här och stirrar tomt framför mig som för att vänta på att orden ska komma fram av sig själva, men hallå Kan du aldrig lära dig att känslor inte alltid syns utanpå!
Försöker ständigt visa med tystnad hur ont det gör. Allting gör ont. Det har varit en lång tid av ständig smärta, saknad, längtan, förtvivlan och så många smällar som skär sönder mig inifrån. Hur många dagar och nätter har jag inte önskat att jag slapp säga orden högt. Hur många gånger har jag inte suttit här ihopkrupen och önskat att du kunde se bortom mitt leende, bortom mina tysta tankar och ändå vetat precis vad som händer inom mig.
..men du finns inte här och jag saknar dig mer än ord kan förklara! Du fattas mig! DU FATTAS MIG SÅ!
Efter en period av sömn dagar och nätter igenomär jag nu tillbaka till sömnlöshet. Snälla ta mig härifrån. Hjälp mig att växa tillsammans med våren som ligger under snön. HJÄLP MIG!
En lätt knakning i en vägg bryter av tystnaden. Datorn surrar svagt eller om det är ventilationen. Känner mig ensam. Jag är ensam.
..nej jag orkar nte gråta längre.. orkar inte gråta längre.
Sätter på ett leende och stänger dörren om mig. Viker ihop mig med knäna under hakan och försöker trösta mig själv när det gör för ont. SAKNAR!
Små bilder kan på ett ögonblick förvandlas till hjärtskärande ångest, oro och minnen jag gör allt för att tränga undan. Finns inte. Syns inte. Så länge jag gömmer mig under min filt så kan ni inte se. Inte förstå.
..men varför kan ni inte stanna kvar och vänta ut mina tårar bakom ögonlocken!
"Önskar att du kunde se det jag ser lilla lilla tindra. Önskar att du kunde se det jag ser!"
Hatar anorexiäcklet som förstör allting! Allting!
Försöker hitta tillbaka till mig själv och kämpar, kämpar, kämpar verkligen.. men så mycket fattas inom mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär allt jag kan göra är att försöka andas ..åt dig
Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att jag behöver dig om du ändå inte finns här?
Spelar det någon roll hur högt jag skriker i förtvivlan att jag inte vet om jag orkar andas åt oss båda om jag inte ens längre vet om du vill att jag stannar kvar?
Jag har aldrig varit så vilsen som då jag försökte jaga dina spår i snön, när alla andra vilsna själar sprang åt olika håll. Mina fotspår i snön förblir otydliga.
"Varför har du slutat andas.. kan du inte se att du försvinner mer och mer!!?"
Om du bara visste vilket krig jag förlorar varje minut för jag klarar inte andas åt oss båda längre.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOm stjärnorna kunde få vara mitt täcke när jag gråter
Svart och vitt. Hur ska jag kunna ge ett svar på en fråga som jag fått flera gånger senaste tiden. En tid som mest känns som evighet mellan vår.. sommar.. höst och nu vinter. Jag har inget bra svar, om nu bra svar finns? Allting har två olika sidor som svart och vitt. Motsatser som på något sätt ändå sitter ihop med Karlssons klister.
Jag känner mig fastlåst i ett hamsterhjul och alla känslor faller över mig som höstens eviga regn. Tårar..
Längtan. Saknad. Ensamhet. Hopplöshet. Fruktan. Förtvivlan. Rastlöshet. Tysthet. Rädsla.. men mest av allt en enorm vilsenhet i pannkakan! Jag har så många kvällar och nätter vridit mig runt och verkligen gjort allt för att lösa upp knuten i min mage. Det måste börja vända snart. Detta svarta och vita till färger som bländar av solen, istället för att förfrysa under iskalla stärnornas nätter.
"Du börjar se osynlig ut".. mammas röst strax innan hon går.
.............................................."men mamma det ser du väl att jag inte alls är!?"
Någonstans är jag osäker, eller kanske en sekund då och då. Sällan, men just nu är jag alldeles för stor för den här världen.
Eller är det mina tårar som gör att jag känner mig så tung?
Snälla ta mig härifrån långt bort till dig. Tiden springer förbi utanför mina fönster och ensamheten är tydlig.
Jag andas i en svart och vit värld. SVART-VIT VÄRLD under stjärnornas tårar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självHur känns det.. på riktigt?
Hur känns det, Madeleine? Känns det bra eller varför har du försvunnit ifrån dig själv på riktigt?
Jag springer förbi innan frågan blir för tydlig. Skymtar en hårslinga i ögonvrån och hennes blågröna ögon stirrar på mig. Rakt igenom mig. Hon ser allt som ingen annan kan se. Tårarna trillar nedför hennes kinder.
En känsla av att svimma och falla isär vilken sekund som helst. Hon sträcker fram sina händer emot mig och allt jag kan göra är att försiktigt torka bort fläcken som lämnas kvar på spegelbilden.
........ nej, ärligt talat så mår jag inte alls bra.Inte alls.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
