Tankarna blir meningslösa när jag vaknar till en verklighet som jag inte kan förstå
Knyter upp de hårda knutarna i magen och låtsas att jag är fri för ett ögonblick.
När jag äntligen tillåter mig själv att ha lite "egentid", inser jag hur långt ifrån den rätta vägen jag har vandrat under alla dessa år. Bättre sent än aldrig heter det väl, eller hur? Säg inte att jag har fel för jag vet inte om det finns någon som kan ta emot mig då. När jag utmattad trasslar in mig i anorexins tankemönster.
Det finns så mycket som jag vill göra. Så många drömmar, men nu har jag bestämt mig för att sluta skriva önskelistor i huvudet. nej, nu ska jag skriva listor på allt som jag har lyckats med för att med ett litet leende kunna stryka över och tänka på att jag klarat av någonting.
Någonting.. om än så litet så alltid just någonting.
Ibland kommer jag på mig själv med att hålla tårarna inom mig. När drömmarna kryper fram och jag inser hur långt borta ifrån dem som jag står.
Någon slet sönder mitt liv redan när jag var liten och om jag nu inte kan få någon hjälp att hantera dem och allt där emellan får jag försöka plåstra om dem på egen hand. Frågan är hur?
De säger att vikten går nedåt, men min spegelbild säger någonting helt annat.
Varit inne hos min granne nästan varje dag en tid nu. Ordnat till hennes lunch, pratat lite, skojat och mest bara varit. Suttit på hennes säng och ibland nästan somnat.
"Ligg du där, jag väcker dig när jag ätit klart och vill få plats också!"
Skavfötters med fina vännen. Ålder är bara ett par siffror. Jag är glad att hon finns. Lilla gumman.
Snart åker mamma bort i en vecka och då blir jag ensam en hel vecka. Visst kan jag ringa som vanligt, men ändå.. Jag längtar till havet så mycket att det gör ont. Det påminner om LIVET.
Livet som jag missat. Som jag saknat, men nu ska det bli varmare igen och jag ska ta vara på dagarna så mycket mera.
(saknar en liten fin vän som jag tänker på varje dag.. ibland tror jag att jag pratat med henne då konversationen ständigt pågått i just tankarna) Jag vill bli lika stark och fin som hon!
Sparka anorexin i magen och bli fri!
Det är när solen går i moln som jag inser hur mycket jag saknar livet
Plocka ned diamantstjärnorna ifrån en glittrande himmel och stoppa försiktigt ned dem i min ficka. Jag lovar att bevara dem där för alltid, eller tills du ber mig att försiktigt, försiktigt lägga dem i din hand.
Jag vandrar ifrån dag till natt. Ifrån natt till dag och försöker att ta till vara på varje stund så gott det går. Ibland klarar jag av att stå rakt, medans andra stunder kan jag falla hårdare än hårdast. ibland tror jag nog att jag är starkare än vad jag egentligen är. Idag föll jag. Blev riktigt rädd (ärligt talat), men en ny dag väntar och himlen var röd ikväll. Så jag önskar att det väntas en solig morgon.
Jag vandrar ifrån dag till natt. Ifrån natt till dag och försöker att ta till vara på varje stund så gott det går. Ibland klarar jag av att stå rakt, medans andra stunder kan jag falla hårdare än hårdast. ibland tror jag nog att jag är starkare än vad jag egentligen är. Idag föll jag. Blev riktigt rädd (ärligt talat), men en ny dag väntar och himlen var röd ikväll. Så jag önskar att det väntas en solig morgon.
Att vakna med solen i ögonen är väl det bästa en sommar! Annars går det alltid att dra täcket över huvudet, eller hur. Går med värk så jag knaprar piller, även om jag gör mitt bästa för att stå ut utan dem.
Inte alls haft ork till att blogga en tid.
Försöker att hitta de bitar av mig som är borta med vinden.
En dag ska jag stå fri!
The happiest people don´t have everything.They just make the best of everything
Tiden har runnit emellan mina fingrar alldeles för länge redan. Nu när solen skiner vill jag tillbringa så mycket som möjligt under den. Det finns så mycket som jag vill skriva ned, men tankarna slåss om platsen. Min plats som jag måste låta få lite mer egen tid och rum. Blev lite rädd för min egen spegelbild hemma hos mamma igår. Var det verkligen jag? Ser jag så mager ut? Vad har jag gjort med mig själv under alla dessa åren, utan att förstå riktigt trots alla ord ifrån läkare som säger att hjärtat i princip kan lägga av när som helst.
Det finns för mycket som jag vill göra. Så mycket jag missat redan och det skulle kräva ett maratonlopp för att ens hinna med en liten del av "önskelistan".
Ändå är det så svårt att äta!
Min egen spegelbild här hemma.. den visar någonting annat och jag förstår inte varför. Smått förtvivlad, eller rättare sagt riktigt förtvivlad, men jag måste ta mig framåt.
Idag ska jag ut i solen. Tänk så mycket en strålande sol kan göra för mitt hjärta!
Annars hade jag en lång dag igår med småkillarna bus så inte konstigt att jag var extra trött när jag klev in genom min egen dörr. Meningen var att 3-åringen ville vila (stort behov av det dessutom), men efter några böckers läsning var det han som gick till storebrors film och jag som somnade.
Fick veta någonting väldigt ledsamt på kvällen. Oroar mig, men kan jag göra någonting mer än att finnas?
