När är det okej att kämpa för mig? För min egen skull och inte för alla andras?

Det är inte utan att jag känner ett stick i hjärtat när jag får höra att jag ska kämpa för min systers skull.

Vad har jag gjort mer än att kämpa för hennes skull. Finnas för hennes skull. Visa att jag minsann ska klara

detta, för hennes skull. Bara för att hon inte kan sitta här bredvid och visa mig vägen, så ska jag visa att jag

klarar mig. För hennes skull ska jag leva fullt ut och hoppa över molnen.

 

..men jag kan inte. Och det verkar inte som om det finns någon plats bara för mig.

Just nu går det mesta ut på att stå rakt och hålla inne känslorna. Annars rasar andra omkring mig som

dominobrickor i blåsten. Jag är så trött på att tassa på tå. Säga att allt är bra, när det inte är det.

Jag saknar henne så enormt mycket, men jag kan inte leva för någon annan. Förlåt, men jag kan inte leva

för någon annan. Spelar ingen roll hur mycket jag vill. Hur mycket jag skriker att jag inte kan hoppa över

molnen när det åskar. Vågar jag tala om att jag inte kan leva för dig?

 

Finns ni här även om jag visar  mig svag?

Osynligheten. Det känns som om jag sätter mig själv mitt i den. Jag vet att jag måste ta mig ur min bubbla.

På något vis.. jag måste tro att på något vis ska jag klara det. Men jag kan inte göra det för någon annans skull.

Inte om det ska hålla för resten av mitt liv.

 

Inte om det ska ha någon mening för er. Eller har det ingen betydelse alls?

När ska jag våga gå mina egna vägar. Tillsammans med er och inte bakom?

 

Jag var inte med på kalaset idag. Känns okej ändå, trots allt. Jag är för trött för att tänka.

Imorgon gör jag nya försök att ta mig över ytan.