Just Know That Everyone Feels Broken sometimes

 
Idag är en sådan dag då alla tankar surrar kring varför jag finns här och inte du. Det känns inte rättvist. Alla ville
att du skulle få vara kvar här. Jag ville också det, jag vill det fortfarande. Du skulle kunna ta vara på livet på ett
mycket bättre sätt och jag vet att många skulle tycka att det vore bättre om jag försvann, istället för dig.
Jag saknar dig något så fruktansvärt mycket älskade storasyster och jag är ledsen över att jag inte hann säga
det till dig innan du somnade in. Jag är så ledsen att jag inte vet hur jag ska orka leva längre, med den känslan
av att du hade gjort det så mycket bättre. Att veta att det finns många som håller med i mina tankar, även om de
inte skulle säga det högt. Men jag känner det i luften och jag kan läsa mellan raderna. Att du visste hur man
levde, men inte jag. Ändå vet de inte mer än en liten bråkdel av hur mitt liv ser ut eller hur det har sett ut tidigare.
Man kan inte gissa sig till något sådant. Man får inte tro sig veta hur någon annans liv är utan att först
fråga och ärligt sitta kvar och LYSSNA.
 
Det är dagar som denna som jag skulle vilja ringa till dig eller cykla hem till dig. Öppna dörren utan att behöva
ringa på klockan. Säga "hej det är jag" och i samma ögonblick veta att du vill ha mig där. Hos dig.
Det är nu som jag skulle vilja prata med dig om livet och hur jag ska hitta dit. Om varför allt känns så svårt, men
ingen orkar lyssna. Jag känner mig bara till besvär. Det finns ingen som jag kan ringa och bara få gråta.
Jag vet att du hade så mycket omkring dig, kanske inte hade haft mera tid du heller..men jag hade velat.
Varför var cancern tvungen att ta dig ifrån mig och varför tog inte anorexian mig istället!
Det skulle vara mer rättvist. För jag vet hur mycket mer du hade kunnat skratta och för mig finns inget
skratt kvar. Ingen har lärt mig vägen dit.
 
Kommer jag att känna såhär länge till? Hur länge kommer jag att orka?
Gjorde ett försök att ringa till mamma, men det knöt ihop sig. F-n jag är bara till besvär!
Ständigt denna kamp för att VÅGA ÄTA! Ständigt denna kamp för att inte visa vad jag egentligen känner och jag
är så trött, så trött på detta nu. Förtvivlat trött. Det känns som om jag redan för länge sedan har klättrat över
ett berg för mycket. Det blir ljusare och ljusare ute och alla förväntar att jag då ska må bättre. Till viss del så
gör jag det. Blir lite friare. Lättare till sinnet, men ändå.... den här mörka delen visst ständigt som en objuden
följeslagare. Jag längtar till sommaren, men allra mest så längtar jag till friheten.
Vad den nu betyder.
 
Jag skulle önska att de såg mig för den jag är. Bakom anorexian.
Inte bara hon som förlorade allting och försvann.
Inte hon som tog sin äldsta systers plats.
 
Äsch.. glöm bort att jag sa någonting.
 
 



JOSEFINE ANDERSSON

sv: åhåå men tackar så himlans sötnos! så jäkla glad jag blir :') och jag måste faksitkt erkänna.. jag är själv kär i alla bilder på oss. blir så jäkla glad varje gång!

PUSS PÅ DIG

Svar: Härligt! Precis som det ska vara :)puss
Lilla hjärtat

2013-03-16, 12:13:11      http://josefineandersson.se



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR