När det känns så tomt inuti att jag tror vem som helst kan se rakt igenom mig, samtidigt som om hela hjärtat skulle kunna sprängas precis när som helst. Det är så mycket som jag saknar dig.

Så grymt trött efter en natt som fyllts av tankar jag inte vill kännas vid. Tankar som jag trodde att jag lyckats radera bort i min febertrötta kropp.. men nej, så kommer en granne och lyckas förstöra allting!

Varken lust eller energi att gå in mer på det just nu och inte är hon värd mer tid och energi heller.

 

Solen skiner bakom mina persienner och jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut lite idag. Om mina ögon tål lite dagsljus vill säga. Halva stan är säkert nere på marknaden idag. Inte jag.

Ibland kan jag sakna att spatsera emellan alla marknadsstånd, men helt ärligt så brukar det vara så mycket folk att det mer eller mindre handlar om att tryckas fram och tillbaka. Att stå på exakt samma plats efter en timme eller två, för att det är så trångt. Vårsol och marknad betyder mycket utrymme med en kamera runt sjön!

Jag vill, jag vill..

Dags att försöka vakna och skaka av mig grannens dammiga tankar. Kanske spela lite HÖG musik och DANSA med spetsigaste klackarna (tanken lockar verkligen, men så lågt ska jag inte sjunka).

Klockan är bara barnet och jag är så trött. Stackars mamma tittade förbi igår och det fanns inga möjligheter för mig att hålla mig vaken. Nya försök idag.

Det finns en glänta

mitt i skogen

som bara kan hittas

av den som gått

v i l s e

 

jag väntar på dig

och du väntar

på mig

i

s k o g s g l ä n t a n

 

 

När pussar och kramar lämnar spår kvar, inte bara i mitt hjärta utan jag lyckades även bli sjuk. Efter att varit på kalaset i knappt ett par timmar i lördags så ligger jag nu med sönderhostad hals, förkylning och känner mig febrig och trött. Kände av det redan då jag kom hem.. frös som en liten blå, men det kan jag gott offra för att få lite mys med småkillarna. Tror att jag är lite stolt över att jag klarade av att vara med för hur många födelsedagar, jular och liknande har jag inte suttit ensam eller varit inlagd. Hur många familjeträffar har panikångesten fått mig att springa åt det andra hållet ifrån?

Jag klarade av att vara med och inom mig undrar jag när jag ska våga äta ens lite, lite av vad de gör.

Hoppet är det sista som överger mig sa loppan och hoppade vidare med ett litet leende på läpparna.

Nu ska jag krypa ihop under filten igen. Dagar som denna får det vara tillåtet att vila.

 

 

Fick mig en härlig dos av kärleksvitamin igår på kalaset. Pussar och kramar ifrån två småkillar som nu börjar bli stora. Födelsedagsbarnet var fortfarande febrigt och själv känner jag mig trött, hängig och förkyld idag. Solen är framme och jag borde verkligen försöka ta mig ut i kylan. Än har jag svårt att gå omkring i vårens jackor utan att frysa halvt ihjäl. Känner mig som en komisk filur bland alla som har på sig vad jag kan tycka, ingenting.

"Dig ska man aldrig fråga för du fryser alltid"

Får se hur det blir, men lite friskluft vore skönt. Om jag lyckas hålla mig vaken. Låg och vred och vände mig framåt småtimmarna i natt och det hann bli morgon än kväll då jag äntligen somnade.

 

Sitter och tänker på sommaren som snart är här. Samtidigt som jag längtar efter sol och värme, allra helst efter sådan värma som får alla andra att svimma och jag kan trivas. Skämt åsido, men jag älskar värmen!

En sak som jag funderat mycket över är hur öppen jag ska vara i min blogg. Jag kommer ofta på mig själv att sortera ut tankarna, känslorna, kaoset i små fack och lämnar dem aldrig helt öppna.

Jag vet fortfarande inte hur jag kommer att göra, hur det kommer att bli. En dag i taget om ens det. Jag vill göra rätt val och inte efter vad alla andra gör eller strävar efter. Någonting som jag har svårt för är bloggar som svämmar över med inlägg var och varannan halvtimme om saker som varken skiljer sig det allra minsta och ofta nästan mer eller mindre tigger om läsare. Ingenting för mig

Den här bloggen skapade jag för mig och mina tankar och känslor. Inte efter kom och se mig, men visst är det roligt med uppmuntrande kommentarer som gör att jag orkar kämpa det där extra

 

Tankarna bubblar inom mig..

 

Igår fick jag en härlig dos av mys. Hemma efter ett par timmar. Lagom för mig som länge gått omkring med ångest inför alla dessa födelsedagar som våren kommer med.

 

 

Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!

Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.

Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.

Kommer det aldrig att kännas bättre?

Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?

 

Att våga möta dagen med ett leende är svårt när rädslan att falla är så stark, men idag vill jag göra det allra bästa för att andas lite friare.

Plötsligt tittar den fram när jag som minst anar det. Med sina varma strålar hittar den ett litet kryphål bakom mina persienner, solen! Jag får liten skymt av hopp mitt i allt det tunga.

Jag försöker tolka det som att livet kanske finns därute och väntar på mig, trots allt.

Trots alla tårar och trots alla ensamma skrik.

När ska kampen ta slut? Jag springer och springer så fort jag kan ifrån mig själv och det är nu som jag inser att jag gjort fel. Jag har lyssnat för mycket på dem som sagt att jag måste glömma och gå vidare, men de har inte vetat allting som tynger min ryggsäck. Det spelar egentligen ingen roll för det är i slutet alltid jag själv som måste leva med mig.. med mig och ingen annan. Jag har tillbringat nästan dygnen runt med att sova.

Orkar helt enkelt inte med alla tankar och känslor.

Det räcker med ett litet felstavat ord för att hela min tillvaro ska trilla isär.

Var hittar jag styrkan till att ta mig framåt?

Idag måste jag hålla mig vaken för att hinna med att göra ett födelsedagskort tills imorgon. Måste hålla mig vaken och slåss emot alla demoner som skriker hur tjock och ful jag är. Kommer jag aldrig att våga tro på vad någon annan säger till mig? Kommer jag alltid att slåss emot mig själv och vara den ständiga förloraren?

 

 

Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför dina kinder. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att gå i våta skor. Det spelar ingen roll hur högt du skriker i förtvivlan. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att lyssna på dina ord. Det spelar ingen roll hur fort du kommer försöka springa ifrån allting. Jag kommer ändå alltid att göra allt för att vara så nära dig som möjligt. Det spelar ingen roll hur många gånger du kommer säga att du känner dig värdelös eller hopplös. Jag kommer ändå alltid att tusen gånger mer tala om för dig hur mycket du betyder för just mig. Jag kommer stanna kvar vid din sida för alltid och det tror jag att du innerst inne vet.. men

 

Jag längtar tills vi ses min finaste vän.

 

Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.

Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.

Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.

Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.

Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.

"-Åh, Madde!"

Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.

 

Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.

Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.

Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!

Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.

Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.

Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).

Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!

Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.

Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.

Hellre sova än att plågas av mig själv.

 

Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)

Kommer det aldrig att vända?

Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.

Jag vill ha liv!