Sommarens fräknar blev vitare än snö på ett ögonblick
vore liten.. men inte ens då ville någon måla tillbaka mina fräknar.
Huvudet slog hårt mot skogens grenar, varje sten lämnade spår i huden. En smutsig. äcklig, grå tröja
dolde allt det vidriga....... när det vita gjorde att mina fräknar försvann.
Du har gjort att jag ligger i fåtöljen återigen med hammaredn bredvid mig.
Jag slår och slår, hårdare och hårdare.
Allt för att tränga undan det omöjliga.. ändå kan jag inte sluta slå.
SLÅ PÅ MIG FÖR DET GÖR ONT!
Jag kommer på mig själv med att inte längre kunna gömma mina känslor så bra, gråter som ett litet barn
och jag SLÅR MIG HÅRT MED HAMMAREN.
.................hoppas fortfarande att det ska hjälpa mig.
Jag gråter högre, HÖGRE, HÖGRE,men det spelar ingen roll då jag inte är någonting för någon.
(..varför fick ag inte lära mig redan i skolan att fräknar inte ska målas vita av kladdig smet?)
Jag vill kräkas för jag avskyr allt du tvingar mig att göra medans du stönar och ler.
Jag saknar ditt leende.. men jag saknar mitt så mycket mer
Jag har saknat mitt leende så mycket mer än ditt.
Snälla sitt inte och tro att jag inte bryr mig om hur du mår, vad som händer i ditt liv eller hur du mår.
Jag tror innerst inne att du redan vet att jag alltid finns vid din sida, mycket mer än min egen.
Hur ska jag börja förklara allt som jag varit med om under denna tiden?
Jag vet inte alls hur jag ska få ihop orden på sina rätta platser och jag kan inte fråga någon annan.
Tror att det får bli lite här och lite där, finns ingen möjlighet att samla det i ett och samma inlägg.
Först så vill jag tacka er som har varit tålmodiga, ja många gånger oroliga, att ni tittat in under hela denna
period. Ni som skrivit mejl, sms, ringt eller kanske gjort allt för att finnas för mig genom facebook.
Ni som har ringt och aldrig gett upp, vågar inte svara på obekanta nummer eller den största rädslan, när
dörrklockan ringer.
Tack för att ni alltid har stannat kvar hos mig!
PANG! Så slår skyddsmekanismen på som hårdast och jag gömmer mig allt djupare inom mig själv.
Hjällp, jag vet inte vad jag ska börja skriva ner... för min skull. Hur många gånger de senaste veckorna
speciellt, att låsa bloggen för att inte den ska nå till verklighetens monster...?
Inte så att den helt plötsligt är borta, ni får veta i tid och kan följa mig även om det blir så.
Jag är så livrädd att den ska nu ut till monstret som nu krossar sönder min själ.
Sliter sönder lager av bomull och tar livet av mig sakta, men säkert.
Nu ska jag skriva mer öppet. För min skull, men var går gränserna? Att skriva i kodord som ingen annan än
jag vet innebörden av. Jag måste få bearbeta allting om jag visste hur. Vad är det bästa sättet?
Jag känner mig så förlorad. FÖRLORAD och TRASIG INUTI och UTANPÅ!
Jag sätter på mig min clownmask och låtsas att allt är bra trots att jag är närmare
döden än livet.
Det handlar inte enbart om min kamp med att bli fri från ANOREXIAN utan nu handlar det om
någonting jag har svårt att sätta orden på. Sätta orden på klart och öppet för er, men även för mig.
Den verklighet jag lever i, nej knappast orkar andas i... sexuelle övergrepp, våldtagen igen... igen.
Snälla, stanna kvar!
Det är nu mer än någonsin som jag behöver känna att jag har stöd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet VåldtagenVad skulle hända om du visste?
Jag kan inte hålla andan i mer än en minut. Hur mycket jag än försöker att springa åt höger så sliter du hela tiden mig åt fel håll. Det är så många som vill säga precis hur allting ska vara, men det är ändå alltid jag som får dra det sista tysta andetaget. Vad skulle hända om du visste att jag varje sekund slåss mot mina egna känslor, mina egna tankar,för inte kan du veta om de är rätt eller fel.. inte heller är det så säkert
att dina är de enda rätta. Tårarna har bränt sönder mig, gjort hål i hjärtat utan att riktigt orka ta sig ut.
Dränk mig gärna i dina ord.
Det spelar ingen roll längre för jag vet att jag kan lära mig flyga bara du ger mig tid att bevisa det.
Kanske jag faller.
Kanske jag faller så hårt att jag inte tar mig upp igen, men jag har i alla försökt.
Vad skulle hända om du visste att jag längtat efter att försvinna ifrån min egen kropp så mycket att alla krafter gått åt till att överleva.. andas över ytan eller strax under ytan?
Idag var jag ute för första gången på en evighet. Satt på biblioteket och spelade schack med min
brors äldsta kille. Ingen lång stund, men jag hann njuta av att möta hans bruna ögon och finurliga leende.
Det är kämpigt, kämpigt till tusen. Jag är blekare än ett spöke och jag har tillbringat all tid på en och samma plats dygnen runt. Inte konstigt att livslusten runnit ifrån mig. Ingen orkar leva så.. ändå är det allt jag klarat av.
Får starka äckelkänslor av att se mig själv. Se min kropp, mina armar, mina händer..
ja inte ens mina händer klarar jag av att se. Har lärt mig att stänga av synen, fokusera på en prick på golvet eller en liten fläck någonstans även om den är påhittad.
Stänger av så jag orkar leva. Avskyr att kännas vid kroppen när jag går, när jag sitter. Drar i tröjan tills hela händerna försvinner. Drar filten över huvudet och allt blir svart.
Spelar det någon roll eftersom allt är redan svart inuti?
Mamma var förbi en liten stund igår. Hon satt på en fåtölj och jag på den andra. Tyst. Ingen tv, ingen musik.
Jag orkade inte säga någonting trots att jag ville skrika,
"Ta mig härifrån, ta mig härifrån mamma för jag orkar inte leva längre!"
Ville prata med henne om hur dåligt jag verkligen mår.. få det ur mig så det inte blir för mycket, som nu. Som då.
Till slut fick jag göra allt för att låta bli kasta iväg skorna tvärs genom rummet. Mamma jag behövde dig så mycket i den stunden samtidigt som jag inte klarade av att vara i mig själv. Det är svårt att vara med någon annan när jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag hatar anorexin så mycket, men jag hatar mig själv lika mycket.
Hur ska jag kunna få dig att förstå mamma?
Hur ska jag få dig att förstå och stanna kvar och lyssna utan att dra ner dig själv också?
Nu har jag fått en remiss till en MR undersökning i april. Mellan 30-60 minuter ska jag ligga där.
Vad visade då mitt EEG undrar är det många som undrat..
"....visade ett avvikande fynd..." Så en MR undersökning skulle sändas på remiss och sedan ett återbesök av läkaren för att diskutera läget, som det stod på brevet jag fick. Jag fick därefter två exakt likadana brev, på samma dag, med tiden för MR undersökningen. Är det så viktigt eller är de så snurriga?
I vissa fall kommer de ge en kontrastinjektion i ett blodkärl i armen. Jag vill få veta varför jag blev medvetslös hos mamma. Minns ingenting. Vet ingenting. Frågar inte mamma om det heller för jag vet att det var hemskt för henne. Vet att hon trodde jag skulle dö. Hon har varit beredd på det under lång, lång tid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetMedvetslös, tårar och en kamp
Egentligen så vet jag inte riktigt vad som hände. Går och väntar på svar ifrån undersökningen som skulle upp till Linköping först.. men först och främst. Nu tar jag det lite mer ifrån början.
Under en lång tid var jag betydligt sämre. Det började redan tidigt i höstas om inte tidigare. Jag blev lite van att ha det så. Minns att jag inte berättade för mamma om hur det låg till utan det gick en tid.
Sa ofta att jag ville vara ensam eller om hon hälsade på försökte jag hålla mig stilla så jag inte avslöjade mig.
Mamma blir otroligt orolig över allt så att berätta skulle gjort henne förtvivlad.
Ja, vad var det nu det började med?
Jag blev konstant yr och det var ingen vanlig yrsel som vid lågt blodtryck. Då går det över lite efter en stund, men nu var det betydligt värre. Kunde inte ens blunda eller blinka, kunde inte röra huvudet sakta, sakta åt sidan eller ens röra fingrarna utan att hela rummet snurrade och det var hemskt. Nu bor jag ensam så att förflytta mig innebar en noga planering... skulle jag hinna innan jag svimmar?
Denna yrsel pågick konstant fram till början av året. Flera månader med yrsel oavsett om jag stod upp, satt eller låg ner. Jag vågade knappast ta mig ut genom dörren för att slänga soporna.
Mamma fick veta så småningom. Jag kunde inte hålla det i hemlighet längre.
Hon kom och tittade till mig allt oftare och ville knappast gå ifrån mig. Jag satt ihopkrupen under en filt och orkade eller kunde inte göra någonting speciellt. Julen kom och likadant var det då.
Mamma var hos mig på nyårsafton. Vi stod på min balkong och det kändes rakt igenom kroppen med alla raketer ifrån höger och vänster. Tänk att stå på femte våningen utan några hus i närheten så nog blev det fyrverkerier genom skelettet hihi..
Min yrsel gjorde att jag mest var hemma. Utom en gång då jag var hos mamma.
Vet att jag gått undan för att vila i en fåtölj. Det är allt jag minns....................
Mamma satt bredvid, vet inte om hon skulle fråga om något eller varför.
Hon har senare berättat för mig att jag blev medvetslös och att hon inte vågade lämna mig för en sekund.
Detta var i början av januari. Det blev akuten och medicinavdelningen.
Läkarna kunde inte säga vad det berodde på eller varför det hände.
Vad det än beror på så vill jag veta!
Kommer det hända igen, ska jag gå med oron att jag en dag ligger på golvet medvetslös i min lägenhet?
Nu fick jag en remiss till EEG och det är det svaret som jag väntar på nu. Det som först skulle till Linköping.
"det är inte ovanligt om det dröjer en månad"
En månad?
Jag minns inte riktigt när detta var, men ett par veckor har det troligtvis gått.
När jag varit hemma i en vecka så blev jag yr igen och hann inte ta tag i någonting.. jag svimmade
och föll baklänges. Slog i hela ryggen och revbenen mot golvet. Aldrig trodde jag att jag kunde ta mig upp.
Det var en fruktansvärd värk!!!
"..nu får jag ligga här tills någon kommer"
Ironiskt nog så tänkte jag mest på att inte kan jag ligga här ifall mamma kommer.
Mamma lilla du blir så orolig.
Efter det fallet fick jag sprickor och frakturer i mitt skelett, mina revben.. Nu är det att vänta tills det läker.
Klarar inte nysa, inte hicka, inte röra på mig som tidigare utan att skrika av smärta. Jag hyperventilerade hela tiden, för det gjorde ont att andas. Allt detta har gjort mig deprimerad och ledsen.
Instängd i min lägenhet och inte ens kunna vila huvudet på fåtöljens ryggstöd.
Då skulle jag slappna av vilket gjorde tusen gånger ondare!
Det går åt rätt håll nu vilket är skönt.
Vad som kommit till är detta självhat, äckel, att jag är tjock och ful, värdelös.... orkar inte.
Ofta vaknar jag varje timme och måste kväva skriken av ren panikångest! Hur många gånger som jag tänkt att nu orkar jag inte leva längre är oräkneliga. Livet är en kamp. Jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom detta, men hjälp vad det är svårt.
Det var lite kortfattat om vad som min tysthet beror på.
Ta hand om er för ingen vet vad som händer om fem minuter eller imorgon.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetDu valde ut mig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
ditt hjärta
när det var
för tungt
för
dig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
dina sista
ord
när du själv
inte längre
orkade
viska
Varför valde du ut mig
till att vara den
dsom skulle vara
stark och
bära upp
dig
när jag själv
står
och vacklar
Vilse i blåbärsskogen och kampen mot min anorexi
Sitter ihopkrupen längs skogens blåaste bär. Solen gör att det tittar fram små, små prickar omkring mig och äntligen var jag där igen. Frågat mamma i några år nu om att åka iväg och plocka blåbär.
Jag drar mig längre och längre bort ifrån mamma och hennes vän. Bortifrån bilen och stigenoch jag trivs som bäst när jag kan låta mina tankar vandra som de vill.
Tystnaden.. ja bortsett en ettrig fluga som hela tiden ville göra mig sällskap i ansiktet.
kan väl kalla det som en vänskaplig klapp när jag ivrigt försökte vifta bort den. Blev inte biten av några mygg eller knott för de fanns inte. Inte runt mig ialla fall.
Så när jag plockar som mest ringer min mobil. Att plocka fram en mobil med händer färgade i blått är inte lätt.
Visst hade jag landstingets engångshanskar, men dom var blå. Blå händer betyder blå mobil :)
Slet av mig handskarna och hann nästan svara. Efter andra försöket hör jag mammas röst..
-"Var är du, jag kan inte se dig för du försvinner bland blåbären!"
Intalade henne om jatt jag inte gått vilse.
-"Jag sitter här borta och jag har inte kommit vilse mamma"
Hon lugnade sig en aning.
Försvinner bland blåbären?
Okej jag hade en blå-vit randig tröja, men mitt hår påminner väl mer om en champinjon eller kantarell till färgen?
Trivs bäst i små, lugna sällskap och även om det inte var någon mer än vi tre, var det skönast att plocka ensam. Tre stycken kan inte plocka ifrån samma lilla plätt. Lyckades få ihop fem liter blåbär och de ligger nu nedkylda i frysen. Två mindre och en större burk. Hoppas att de inte färgar av sig.
-"OJ, vilka fina bär du hittat!"
..vem plockar de fulaste?
Idag är jag så trött, så trött.
Sedan fick jag en kommentar häromdagen, tänkt skriva ett inlägg med olika frågor och troligen ha en frågestund så ni kan få ur er alla undringar. Vill bara säga en sak och det är att
Jag kämpar varje dag, varje stund med min anorexia och efter att varit svårt sjuk i över 20 år skulle jag inte ens suttit här nu om jag inte KÄMPAT!
Skulle vilja skriva IP adressen för att vara anonym, det går att spåra, är fegt och det sårar. Jag sitter inte och beklagar mig varannan rad över hur kämpigt det är att inte ha råd med mat, inte råd att hitta på saker, köpa kläder vilket jag behöver och jag klagar inte heller över vare sig allt jag gått igenom i mitt liv (vilket bara två personer vet det mesta av.. inte allt) Jag klagar inte över hur min kropp mår i tid och otid.
Varför jag inte söker behandling till SCÅ Capio eller Mando?
Har du råd att betala vården och mina räkningar?
Du kan sitta bakom datorn och påstå att jag inte vill. Att jag inte kämpar. Att jag är feg.. men i detta fallet är det inte jag som är feg utan du och om du har den minsta aning om vad jag gått igenom och ja, jag har varit inlagd i många år så
JAG VET HUR DET ÄR ATT KÄMPA MED ANOREXI både på Anorexienheter,intensiven, medicin, psyk och att bara få ligga i en säng och inte göra någonting.
Jag vet hur det känns att kämpa med grå sjukhusmat och att ställa sig på vågen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag återkommer.
JAG KÄMPAR VARJE SEKUND!
En stund på jorden
Jag var nära, jag var nära........................ att falla ihop rakt framför era blickar, men ni vände om.
Länge har jag funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva, när eller kanske inte alls. Tror inte jag är stark nog eller snarare inte värdig lika mycket plats.
Jag har varit nära, jag har varit så nära flera gånger om att totalt ge upp. Visa att okej om någon inte tror att jag kämpar, då ska jag visa hur det är att inte kämpa.
Jag tänkte att jag går väl då................................... går under ytan. Jag har haft min stund på jorden, men
Nej, jag ska inte låta någon få krossa mig över någonting som inte alls är sant.
Fingrarna dansar över tangentbordet, snubblar till ibland, tvekar. Radera eller inte?
Radera eller inte?
En dag ska jag berätta mer. Det har jag lovat mig själv. En dag ska jag stå helt upp för mig själv och det enda jag önskar just nu är att jag inte faller för djupt innan dess.
En annan röst som jag inte velat glömma fick mig att våga andas högre, tydligare.
En stund på jorden var nära att bli slutet. Känslorna var för svåra att bära på själv. Nu greppar jag tag i handen som sträcks fram till mig och hasar mig sakta och försiktigt upp ur jorden.
Vad jag ha sagt..? Ja, någon sårade mig så jag har varit nära att ge upp och bara dö!
men jag tänker inte gå för jag kämpar lika mycket.
Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Kanske var just dessa orden en början på någonting som behövde komma fram.
Jag har varit i anorexins klor i så många år, i så många svängar till sjukhus, anorexienheter, akuten fram och tillbaka, hit och dit igen. Nu står jag i princip ensam och KÄMPAR MOT ANOREXIN!
Det är så lätt för en del att tro att jag inte gör det, men vem har den rätten att dömma?
Träffar ingen läkare, har ingen psykolog att bearbeta allt med. Jag vandrar ensam och det är inte lätt, men jag har också krigat mig igenom svåra inläggningar med allt vad det innebär.
Jag vet vad det handlar om att kämpa.
Det gör ont.
Under lång tid har jag stängt så mycket inom mig. Inte visat ångesten växa. Gråtit all ensam tid.
Satt mig vid datorn och stirrat tomt framför mig.
"jag tycker inte om när alla andra sover när jag är vaken"
Nu ska jag avsluta innan jag raderar allting. Kroppen värker, kramper i magen, nära nackspärr som strålar ut i ögonen. Var nära att jag slet ut ögonen i natt för det gjorde så vidrigt ont! Kan inte bestämma mig för om jag ska krypa ihop på balkongen eller vandra runt. Får ingen ro längre. Ledsen att jag inte svarat på kommentarer, men helt enkelt inte orkat alls. Till dig som är vaken..
Ta hand om dig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag är värd mer än så
Jag släpper taget nu. Orkar inte bry mig även om det gör otroligt ont, men jag tänker inte låta personer trycka ner mig längre. Tänker inte låta det fortsätta. För vet ni vad..?
Jag är värd mer än så!
Nu sätter säkert många kaffet i halsen så att säga. Att jag, lilla jag, skulle höja rösten och säga att det räcker nu.
Det har tagit lång tid för mig att komma hit där jag är nu. Många tankar och många tysta ord ifrån er.
Jag kan inte låta bli att undra om ni förstår att tysta ord sårar precis lika mycket, om inte mer än de som blir sagda. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Snarare tvärtom och det vet fler än jag.
Min kamp är minst lika mycket värd som någon annans. Jag säger inte att jag är bättre, men jag är inte ett dugg sämre. Så många har varit inne i anorexins spår, tyvärr. Ändå är det som om jag inte är värd det allra minsta eller rättare sagt att min kamp inte skulle vara tillräcklig. Nej, jag får ju ingen hjälp. Inte ens samtalskontakt på grund av att min vikt skulle vara "farligt låg". Ändå så kämpar jag varenda sekund och under en lång tid så har jag varit långt nere och gråtit mig igenom alla dagarna. Det är många saker som ligger bakom, till slut så tippar det över och jag har känt mig totalt värdelös och oviktig.
Den biten släpper jag nu. Jag släpper taget för min kamp, den ni inte ser, är lika betydelsefull som andras.
Jag är värd mer än så!
Nu är inte detta riktat till någon som skrivit kommentarer här eller på annat sätt kontaktat mig.
För ni är guld värda!
Jag har äntligen börjat tro och inse att jag är värd mer.
Troligtvis så kommer saknaden att gripa tag i mig tusen gånger om. Den finns kvar och den känns, men den ska inte längre få hindra mig att tro på mig själv och min kamp.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändringHer heart was a secret garden and the walls were very high
Stressat fram och tillbaka för att hinna med allt som måste göras. Känna pulsen öka och hoppa till bara av att någon kommer förbi bakifrån alldeles för tyst. Orkade inte ta mig runt helt och hållet utan det får vänta tills imorgon. Totalt barskrapad och livet är långt ifrån härligt att leva..
Skulle kunna ge upp allting, men jag vill så mycket mer.
Känner mig så ledsen över allt som händer omkring mig. Meningslösa ord, för världen får mig att känna mig meningslös. Som om min kamp inte vore tillräcklig.
Hindrar nästan mig själv av rädsla för att känna mig osynlig. Nej, egentligen vill jag tala om att jag visst är lika mycket värd som andra. Det tar emot att försöka inse det, men jag kämpar lika mycket som någon annan.
Sedan att jag inte har möjligheterna är inte mitt fel.
..................och skulle det vara så, ja då får jag väl försvinna då.
Så ledsen, så fruktansvärt ledsen.
Träffade på en liten äldre dam strax innan jag var hemma. Vi ställde oss tyst och tittade på ett par harar som låg och kurade i gräset. De gav mig ett leende. Ett leende som hon tyckte att jag skulle suga åt mig och spara.
Vi bytte några ord en stund och det kändes skönt. Många stressar förbi och yttrar aldrig ens ett litet "hej" när någon obekant kommer i deras väg. Ett hej eller ett leende kan betyda så mycket och ger även
möjligheter att öppna nya dörrar för dig själv.
Jag ska sätta mig och försöka skriva ner lite olika mål. Borde lägga mig och vila, mår illa bokstavligen av sömnbrist. Att skriva överst på listan är "Kom ihåg att dricka!"
Jag glömmer alltid bort att dricka.
jag vill ha ett liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självEtt steg för livet
Sitter här med min ljusrosa pyjamas och hjärtat hoppar snart ut genom fönstret.
Det fattas några knappar, men det är ingenting med tanke på alla känslor som slår alldeles för fort. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika HJÄLP MIG! KRAMA OM MIG! SE MIG!
..men vem skulle höra mig nu eller ens imorgon eller nästa dag.
Vem skulle lägga en tanke på att krama om mig så jag inte går sönder lika fort som nu?
Vem kan se mig när jag alltid känner mig som en fläck i tapeten. Du vet en sådan där fläck som du vet finns där, men inte kan få bort så varför bry sig?
Panikångesten växer sig allt starkare och om jag inte visste vad det var skulle jag tro att jag håller på att dö!
Vet inte vart jag ska ta vägen! a - n - d - a - s ALLTING SNURRAR RUNT!
Det är nu som jag borde få leva och känna våren krypa fram. Solen skiner, men jag har länge varit långt ned i anorexins klor. Ångesten har blivit så mycket starkare och jag har känt mig så ensam. Vill inte prata med mamma om hur dåligt jag mår.. Så mamma, om du läser detta förlåt för att jag inte klarar mig så bra.
Jag vill. Jag vill springa i gräset i sommar.
Jag ska springa i gräset i sommar.. i alla fall medans jag sover.
Känner mig precis som fläcken på tapeten. Ingen bryr sig om att fråga hur det verkligen är. Jag drar mig undan för att inte längre bli lika sårad. För vet ni vad?
Jag gråter tårar som ni inte vill se trots att ni sitter på en kuddes avstånd.
Det gör mig ENSAM.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självJag vandrar vilsen omkring
Ni rockade väl sockorna igår?
Tycker det är en viktig, bra och fin tanke som borde tas upp oftare. Speciellt bland alla de som har sina tankar och åsikter, de som trycker ned barn och vuxna som är annorlunda.
"Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt!"
Tänk att en liten tjej tagit ett så stort iniativ för sin storasysters skull som har Downs syndrom. Att genom att välja annorlunda, välja roligt i lådan bland sockor visa att det är roligt att vara annorlunda! Hon är endast 10 år och jag hoppas verkligen att hon kan nå fram till de som inte vågar se och förstå att bara för att någon har en diagnos, betyder inte det är de är mindre värda. Tvärtom!
Öppna ögonen och se verkligheten!
Nathea som är 10 år är stolt över sin storasyster Noelle. Hon är annorlunda, men hon är rolig. Att som barn få höra andra säga elaka saker till sin syster, bror, förälder eller vän får vem som helst med ett hjärta att gråta.
Nathea blir ledsen, men hon är också så stark och jag som inte ens känner henne blir STOLT!
Stolt för hennes skull. För hennes storasysters skull och hennes föräldrar.
Att se alla som igår "Rocka sockorna i hela Sverige! Rock every sock!" gjorde mig tårögd. Berörd.
Nathea berör verkligen rakt in i hjärtat och jag sänder tusen kramar till henne i mina tankar.
Kramar till Nathea & Noelle <3
Annars då, detta fotot skulle kommit upp även i min blogg redan igår, men livet har gått i baklås..
Efter vad som känns som en evighet har jag sovit dygnen runt. Inte orkat med livet, inte orkat med mig själv alls.
Sovit hela nätterna.. gått upp och pysslat om kaninen Tintin för att sedan somna om hela dagen.. vaknat sent på eftermiddagen eller kvällen och gjort mig klar för natten ofta redan innan kl.18 och sedan sovit. Galet!
Jag vet inte hur många gånger som jag har svimmat. Tappat räkningen på hur många gånger jag har hunnit hindra fallet. Blodtrycket var häromdagen 82 genom 93. Jag kan inte så mycket om dessa siffror så frågar en vän och visst förstår jag att det inte är så högt. Snarare tvärtom.
Ibland vågar jag inte vrida på huvudet för att jag ska bli alldeles yr!
Nu har jag bott i min fåtölj dygn efter dygn tills det vände igår. Tillbaka till att inte kunna sova alls igen.
Orkar inte leva med denna ångest och oro!
Ska jag nu vandra runt i ett ekorrhjul av sömnlöshet trots att jag har mediciner?
När ska detta vända?
"Det är bara att börja äta!"
Om ni anar hur ont det gör att få de orden!
Jag kämpar för varje stund, men ni ser inte min vardag. Ni ser egentligen ingenting om ni kan säga de orden.
Så det är mycket därför som det varit "tyst" här under en alldeles för lång tid. Saker har hänt både inom mig och bland vänner som står mig nära. Oron har byggt ett bo i mitt hjärta och jag vill gråta och skrika för de som går igenom andra sjukdommar. Inte Anorexi.. Sjukdom som fått livet att vända och slå runt och jag vill bara få
Krama om dig!
Läser din mamma detta en dag då hon orkar så vet ni att jag ständigt tänker på er. Ni vet att ni finns i mitt hjärta och jag gråter ofta. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist!
Jag bryr mig inte om mig själv så länge de som står mig nära kunde få må bra.
Jag har ändå inget liv. Det är inget liv att ständigt sitta ihopkrupen, ensam för det mesta och vara trött, frusen.
Känner mig så ensam. Förlåt, men jag känner mig många gånger enormt ensam. Mamma tittar upp ibland och det är jag glad över, men det är inte alls så ofta som tidigare. Varför ska jag vara kvar och kommer det någonsin att bli vad jag önskar?
Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!
Tack för allt du gav mig genom tröst och hopp!
Du fanns alltid där.. nu finns du i mitt hjärta, men jag önskar att du vore här. I sängen som du var då.
Tiden har stannat på något sätt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.
Saknar mina älskade brorsbarn!
Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.
Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!
Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..
Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?
Ångest! Ångest! Ångest!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv VänskapLet me go. I don´t wanna be your hero. I don´t wanna be your superwoman, just wanna fight like everyone else
När du tog det där allra sista steget ut genom dörren skulle du vända om ifall jag bad dig?
Livet är för svårt.. för tungt och alldeles för mycket bryter sönder mig.
HJÄLP MIG BORT IFRÅN MIG SJÄLV!
För att du är du
Du skriker ut din ångest och ser förtvivlat
spegelglaset krossas framför dina fötter
ett liv i spillror avspeglas i
varje andetag
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
Du är fet, äcklig och händerna krampar
väntar på att slå sönder dig inifrån
dit alla tysta orden gömmer sig
av rädsla för
livet
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
Du känner dig misslyckad, värdelös
ensam mitt ibland alla andra
och du vill låta tårarna viska
hjälp mig överleva
eller dö
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
Gråtandes plockar du försiktigt upp skärvorna
av det som skulle varit du om
du bara kunde få hjälp att
hitta tillbaka till dig
själv igen
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli Vilsen i mig själv Våga be om hjälpNågon sa att.. Du är så fin
..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!
Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?
Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.
orkar inte med att vara kvar här
Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Samtidigt som jag gör allt för att fly ifrån tid och rum så skulle jag vilja bli omkramad av mamma tills jag kanske kan känna att jag kan få vara till glädje.
Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.
MAMMA, KRAMA OM MIG SOM DU ALDRIG GJORT TIDIGARE FÖR DET FINNS INGENTING SOM JAG BEHÖVER SÅ MYCKET SOM JUST NU!!!
.................................. nu har jag gjort det jag aldrig gjort tidigare. Även om jag vet att hon inte är hemma, så har jag ringt och "stört henne.." Signal efter signal gick fram utan svar. Det var tungt att lägga på luren.
Sedan ringde hon upp och frågade om det var jag som ringt....
JAG BEHÖVER EN KRAM MAMMA!!!
-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.
-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)
-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få
KRAMEN AV MAMMA!!!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälpStäll dig upp och kriga även när du har varje anledning att ge upp
För ni kan inte se att hela världen rasar omkring mig.. eller
så är det helt enkelt så att små människor inte syns
när alla andra ansar i sina liv.
Jag vet inte hur många fler motgångar som jag kan ta emot. För vet ni vad?
De är redan alldeles för många!
Hur ska jag kunna kämpa så mycket som ni förväntar er endast för att visa att jag kämpar och att jag vill?
Hur ska jag kunna visa för er när jag inte har råd att leva som ni?
Ställ dig upp och kriga!
..men ni bryr inte om min verklighet och jo, JAG VILL BARA FÅ MÅ BRA!
När allting försvann bort ifrån mig
Låt ingen se.. låt ingen se tårarna ifrån ditt hjärta!
Jag vill skrika sönder min röst. Tiden passerar och med den livet och allting rasar omkring mig. Står ensam och skakar galler av förtvivlan. Sitter här och stirrar tomt framför mig som för att vänta på att orden ska komma fram av sig själva, men hallå Kan du aldrig lära dig att känslor inte alltid syns utanpå!
Försöker ständigt visa med tystnad hur ont det gör. Allting gör ont. Det har varit en lång tid av ständig smärta, saknad, längtan, förtvivlan och så många smällar som skär sönder mig inifrån. Hur många dagar och nätter har jag inte önskat att jag slapp säga orden högt. Hur många gånger har jag inte suttit här ihopkrupen och önskat att du kunde se bortom mitt leende, bortom mina tysta tankar och ändå vetat precis vad som händer inom mig.
..men du finns inte här och jag saknar dig mer än ord kan förklara! Du fattas mig! DU FATTAS MIG SÅ!
Efter en period av sömn dagar och nätter igenomär jag nu tillbaka till sömnlöshet. Snälla ta mig härifrån. Hjälp mig att växa tillsammans med våren som ligger under snön. HJÄLP MIG!
En lätt knakning i en vägg bryter av tystnaden. Datorn surrar svagt eller om det är ventilationen. Känner mig ensam. Jag är ensam.
..nej jag orkar nte gråta längre.. orkar inte gråta längre.
Sätter på ett leende och stänger dörren om mig. Viker ihop mig med knäna under hakan och försöker trösta mig själv när det gör för ont. SAKNAR!
Små bilder kan på ett ögonblick förvandlas till hjärtskärande ångest, oro och minnen jag gör allt för att tränga undan. Finns inte. Syns inte. Så länge jag gömmer mig under min filt så kan ni inte se. Inte förstå.
..men varför kan ni inte stanna kvar och vänta ut mina tårar bakom ögonlocken!
"Önskar att du kunde se det jag ser lilla lilla tindra. Önskar att du kunde se det jag ser!"
Hatar anorexiäcklet som förstör allting! Allting!
Försöker hitta tillbaka till mig själv och kämpar, kämpar, kämpar verkligen.. men så mycket fattas inom mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär allt jag kan göra är att försöka andas ..åt dig
Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att jag behöver dig om du ändå inte finns här?
Spelar det någon roll hur högt jag skriker i förtvivlan att jag inte vet om jag orkar andas åt oss båda om jag inte ens längre vet om du vill att jag stannar kvar?
Jag har aldrig varit så vilsen som då jag försökte jaga dina spår i snön, när alla andra vilsna själar sprang åt olika håll. Mina fotspår i snön förblir otydliga.
"Varför har du slutat andas.. kan du inte se att du försvinner mer och mer!!?"
Om du bara visste vilket krig jag förlorar varje minut för jag klarar inte andas åt oss båda längre.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOm stjärnorna kunde få vara mitt täcke när jag gråter
Svart och vitt. Hur ska jag kunna ge ett svar på en fråga som jag fått flera gånger senaste tiden. En tid som mest känns som evighet mellan vår.. sommar.. höst och nu vinter. Jag har inget bra svar, om nu bra svar finns? Allting har två olika sidor som svart och vitt. Motsatser som på något sätt ändå sitter ihop med Karlssons klister.
Jag känner mig fastlåst i ett hamsterhjul och alla känslor faller över mig som höstens eviga regn. Tårar..
Längtan. Saknad. Ensamhet. Hopplöshet. Fruktan. Förtvivlan. Rastlöshet. Tysthet. Rädsla.. men mest av allt en enorm vilsenhet i pannkakan! Jag har så många kvällar och nätter vridit mig runt och verkligen gjort allt för att lösa upp knuten i min mage. Det måste börja vända snart. Detta svarta och vita till färger som bländar av solen, istället för att förfrysa under iskalla stärnornas nätter.
"Du börjar se osynlig ut".. mammas röst strax innan hon går.
.............................................."men mamma det ser du väl att jag inte alls är!?"
Någonstans är jag osäker, eller kanske en sekund då och då. Sällan, men just nu är jag alldeles för stor för den här världen.
Eller är det mina tårar som gör att jag känner mig så tung?
Snälla ta mig härifrån långt bort till dig. Tiden springer förbi utanför mina fönster och ensamheten är tydlig.
Jag andas i en svart och vit värld. SVART-VIT VÄRLD under stjärnornas tårar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självHur känns det.. på riktigt?
Hur känns det, Madeleine? Känns det bra eller varför har du försvunnit ifrån dig själv på riktigt?
Jag springer förbi innan frågan blir för tydlig. Skymtar en hårslinga i ögonvrån och hennes blågröna ögon stirrar på mig. Rakt igenom mig. Hon ser allt som ingen annan kan se. Tårarna trillar nedför hennes kinder.
En känsla av att svimma och falla isär vilken sekund som helst. Hon sträcker fram sina händer emot mig och allt jag kan göra är att försiktigt torka bort fläcken som lämnas kvar på spegelbilden.
........ nej, ärligt talat så mår jag inte alls bra.Inte alls.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetIngen har gått i samma skor som jag även om de vore av ett liknande märke
Många känslor idag. Djupa tankar och ensamhet, tomhet. Tårar, men det är helt okej att känna för ingenting kan göra mer ont än sanningen som varit. En total tystnad ifrån alla håll. Det märks att flera omkring mig varit eller är förkylda och allmänt nere. Det känns som om det vore en hel evighet sedan jag fick mysa med mina brorsbarn.
Inser någonting jag redan tidigare visst, men som blir så tydligt nu. Jag älskar de två så otroligt mycket.
"jag älskar dig!" ..säger han och kramar om mig längre än längst.. som om hela världen skulle rasa ifall han släppte taget om mig.
Att betyda någonting för någon.
Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"
Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?
Ibland slår det mig att jag sitter i min fina, älskade,saknade grannes lägenhet.. gumman då!
Min syster.. min älskade saknade syster. Förlåt för att jag misslyckats vara den jag borde blivit. Tomhet.
Livet är hårt, men jag försöker ta mig uppåt. Verkligen.. jag gör allt jag kan!
..men just nu, idag, ikäll har jag bara velat krypa upp i någons knä istället för att krama sönder en kudde.
Väntar på att tiden ska gå tills det blir en ny dag, eller om jag ska sätta mig och göra någonting med de få timmar som är kvar. Funderar på om jag ska sätta på en film.. Tomheten kommer tydligare igen.
Jag känner mig som...................................... ingenting alls.
Orden betyder ingenting, men jag har sagt det tusen gånger om tidigare.
Jag kämpar för livet!
Här kommeren urusel bild på en tavla jag målade för en tid sedan. Vet att en del av dessa foton nyligen kom up här, men nu visar jag den riktiga bilden. *nallekram till dig* Fotad i så dåligt ljus, inte konstigt då morgonen inte ens hade börjat och sedan har det mest varit mörkt ute. Over and out. Nu slipper ni mig för en stund ialla fall. Jag känner mig bara tom.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv Vänskap
