Just let me fly away
Känner du dig tjock? Känner du dig alldeles för smal eller för tråkig, osynlig eller för söt. Kanske du tänker att du skulle vilja smälta in bland alla andra normala människor. De som räknas precis lagom?
Lagom, vilket intetsägande ord!
Jag önskar att jag kunde få känna mig alldeles speciell för dig och för mig.
Speciell om så endast för ett kort ögonblick, så att jag vet vad jag har att längta efter.
Jag undrar hur långt jag kan falla utan vingar
Jag vet hur det känns att inte längre orka. Hur ont det gör att le samtidigt som det gör ont att ständigt hålla inne med gråten. Att säga "det är okej" trots att jag så väl vet att ni kan se på mig att orden inte är sanna. Jag vet hur det är att springa ifrån livet i ren panik över känslan att den inte är till för mig.
Jag vet hur det känns att falla utan att veta om det finns en botten, ett slut, eller om det alltid kommer att göra lika ont som nu.
Hur länge ska livet endast ge mig en bitter avsmak av ångest och kalorier?
Idag har jag återigen fallit allt längre ned och mest velat ligga i en hög på golvet och gråta mig tom på förtvivlan.
Saknar allting som finns utanför mina ensamma väggar. Ibland, eller ganska ofta, funderar jag på hur det vore ifall jag startade om någon annanstans. BMI under 11 och jag hatar och äcklas över vartenda feta kilo på min kropp! AVSKYR KÄNSLAN av att vilja slita mig själv i stycken.
Jag orkar inte detta längre!
Förlåt för att jag inte orkat med någonting idag.. kraften går åt till att försöka orka dagen.
Lyckan över att ha någon vid sin sida så långt ifrån men ändå så nära är sådant som får mig att orka
Jag erkänner, jag är långt ifrån så stark som jag ni kanske tror. Eller så är jag för blind att alltid kunna se oron i era ögon. Kanske jag är för bra på att tränga undan de mesta svåra känslorna, som ett sätt att överleva i uppförsbackar. Jag måste erkänna att det går inte en endaste dag utan att jag bryts itu då jag sitter ensam och inser hur svårt jag har att ta mig vidare.
Det är då som jag är lycklig över att ha så fina och underbara vänner. Som stannar kvar trots att jag ligger där och säger att jag inte längre orkar. Att ni stannar kvar trots allt, att ni orkar när jag inte orkar.
Det finns inte ord som kan förklara nog hur mycket det betyder för mig. Hur mycket ni betyder för lilla mig!
Lite för ensam med mig själv
Höstkänslorna kryper allt närmare huden. Solen bländar ifrån en klarblå himmel, morgonen känns alldeles för tidig och värmen ifrån sommaren.. tiden tillbaka vet jag inte hur jag ska klara av. Fryser så fruktansvärt mycket!
Att ta vara på varje ögonblick som om den vore den allra sista. Varför ska det vara så svårt det där med att komma ihåg att leva. Jag som inte ens kan komma ihåg att andas för mig själv. Torsdag morgon och dagarna flyter ihop, får allt svårare att hålla reda på idag och imorgon. Redan i måndags trodde jag att det var onsdag eller torsdag och då spelar det ingen roll ifall jag lever eller inte. Usch, jag känner mig totalt infrusen.
Allt jag vill är bort ifrån höstkylan, även om soliga höstdagar kan vara så vackra i sin friska luft. Som om det är lättare att andas, men ändå. Ta mig tillbaka till sommaren.
Jag vet att jag varit och är fortfarande ganska osynlig och tyst här på bloggen, men jag har lite för mycket att brottas med.
Monsters don´t sleep under your bed they sleep in your head
"Våga inte ge upp nu! Förstår du inte att det finns alldeles för mycket att leva för. Kan du inte se att du är alldeles för mager och att du försvinner rakt framför våra ögon?"
Alldeles för trött idag och spegelbilden är inte alls densamma hos mig.
We all have stories
Allting känns som en tjock dimma. Jag vill lägga mig ned och gråta, skrika att jag klarar inte mer. Tankarna kommer ingenstans. Jag börjar allt mer inse att detta blir ytterligare ett dygn utan sömn. Kanske blir det att jag letar fram någon film eller vad som helst. Vrider och vänder på mig. Tänker på allt jag vill göra. Allt som jag borde göra, men mer och mer på att jag måste äta någonting.
Vad som helst, men det blir svårare och svårare. Jag kommer ingenstans.
Skulle vilja sätta mig och skriva på ett brev, men då kommer jag aldrig att kunna sluta. Sömn kom och slå mig till marken. Ska nog börja skriva listor varje dag. Att göra listor.. för att komma ihåg sådant som att äta och dricka.
Måla, teckna, fotografera, pyssla.. pyssla.. pyssla.
JAG MÅSTE KOMMA IHÅG ATT BÖRJA LEVA IGEN!
Känner en panik över att vikten rasar nedåt.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälpNär känslorna fryser fast
Mår illa. Måste försöka att få vätska i mig i alla fall.
Nu har jag tappat räkningen på när jag senast fick lite sömn eller ens vila. Sprungit omkring som en liten tok hela dagen sedan jag kom hem efter varit ute på lite ärenden tillsammans med mamma och en vän. Rusade in i duschen knappt en halv timme innan hon kom för att vi skulle åka. Sedan har tiden rusat iväg och jag tillsammans med den. Vi råkade hamna på en lägenhetsvisning dessutom, så jag blev så sugen på att tapetsera om överallt. Vilket jag velat göra länge nu. Det bjöds på fika. Kaffe och bulle, eller festis. Festis dricker jag aldrig och kaffe har jag inte heller vuxit in i (usch). Mamma tyckte jag kunde ta en bulle och innan jag hunnit reagera så gav någon mig en bulle i handen invirad i en servett. Stod ute och jag trodde jag skulle frysa ihjäl.
Bullen, ja den hamnade bit för bit i papperskorgen som stod alldeles för nära intill. Tror faktiskt inte att någon som kände mig märkte det ens, men andras blickar och tissel tassel kunde jag inte undgå.
Nu ska jag tvinga mig till att krypa upp i fåtöljen och vila.
Imorgon blir det heldag hos syster yster. Minns ärligt talat inte när jag var hos henne senast, så jag längtar.
Annars har jag alldeles för många tankar och viljor i huvudet, men inte riktigt orken. Det känns som om jag springer fram och tillbaka för att hinna ikapp.
Det känns som om vikten har rasat bara under de senaste dagarna. Jag förstår inte alls hur sjukvården fungerar, eller inte alls fungerar. Bryr de sig ens?
Stanna alltid, alltid kvar hos mig!
Om någon kunde förstå
Det finns inte längre några ord kvar som kan få någon att förstå.
Allting är så svårt att känna nu. Jag kan inte själv finna orken att få dem på papper.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär blickar kan döda ett hjärta av guld
Fortfarande alldeles för trött.
Det finns ändå några ord som jag känner behöver få lite extra plats här ikväll. Några tankar till de som berörs på ett eller annat sätt. Några ord som kanske, jag hoppas, kan få en del att tänka efter både två och tre gånger extra (även om jag önskar att det inte skulle behövas). Det handlar om respekt!
Okej, jag kan förstå när små barn undrar, viskar och kommenterar när någon med anorexia går förbi på stan eller vart det nu kan vara. Nu nämner jag just anorexia för det är det jag lider av, men givetvis handlar det även om så mycket mer.
Jag kan förstå att barn frågar sina föräldrar, sin mormor, faster eller barnvakt eller dagisfröken vad det är för gammal tant.. många gånger kan avmagrade se så mycket äldre ut. Det kan vara skrämmande, främmande och inte alls så som andra ser ut. I barns ögon, men nu till min upprördhet ikväll.
Vuxna människor borde veta bättre!
Sluta slänga ur er idiotiska kommentarer om att "Oj, vilken mager tjej!"
"Herregud så mager hon är titta på henne hon går ju snart av!"
"Fy så hemskt smal!"
"Såg du henne!!"
Blablabla...... Håll tyst för jag kan höra er!
Framför allt så kan mina anhöriga både höra och se era blickar och vet ni vad?
Era blickar kan döda ett hjärta av guld!
Min mammas hjärta och jag skulle vilja smälla till er för att ni inte har mer hyfs än så, men jag låter bli och låtsas att jag inte hörde. låtsas att jag inte bryr mig, men det gör jag. Om min mamma.
Hon lider av att vara ute och gå med mig när NI inte kan visa hänsyn och respekt!
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetDon´t let the world change your smile. Let your smile change the world
Många känslor och så mycket jag vill, men aldrig riktigt orkar. Som kompensation för mitt tidigare evighetslånga inlägg (stackare om någon orkat bry sig läsa..). Sov sött för det ska jag försöka göra strax. Går fortfarande omkring med halva garderoben och filt. Puss!
Frusna fingrar blåa tår och hjärtat där emellan
Jag bara säga att jag har mått extremt dåligt den senaste tiden, ärlig talat mycket sämre än vad jag har sagt högt till någon. Inte ens min lilla älskade mamma har fått ta del då jag vet att hon går omkring med tillräckligt mycket oro redan. Jag vill verkligen inte att hon ska bryta ihop fullständigt, de som känner henne vet att hon tar på sig alldeles för mycket oro. Älskade mamma, tänk om du kunde lära dig att släppa om så bara lite av all ängslan och oro du ständigt bär på dina axlar.
Så med det sagt så har jag fått kämpa mig igenom allting på egen hand. Kroppen har inte alls velat jobba med mig och det har tagit hårt, vilket slutade med att jag svimmade återigen härom dagen och lyckades få med mig mitt fina porslinsfat i hjärtform. Glad ändå att det blev två delar så lite lim kan nog få hjärtat att bli sig likt igen.
Vissa dagar kan en penna få mig att bokstavligt storgråta FÖRTVIVLAT!Jag vet att det beror på alla instängda känslor och om att hålla masken utåt och inte visa vad jag känner. Egentligen. Visa mig starkare, duktigare samtidigt som sanningen rasar.
Troligtvis så fick jag en smäll i armar och höften, ryggen när jag svimmade. Vissa rörelser gör fruktansvärt ont! Som tusentals nålar i nerverna skriker av smärta! Magen krampar och fryser som en liten blå (eller blå-lila). Vandrar omkring med tröja efter tröja, filt, benvärmare, tjocka strumpor lager på lager, värmeljus överallt och ändå fryser jag. Börjar ana att det är feber till följd av andra symptom i kroppen.
Hösten har börjat visa sig ifrån sin allra finaste sida nu. Längtar efter att få gå ut och sparka i prasslande höstlöv och kasta upp en alla vackra höstlöv i luften med ett leende. jag älskar sommaren och värmen, men hösten har sina ljusglimtar även den. Dels så fyller jag snart år *ler* och alla dessa mysiga tröjor att gosa in sig i. Slippa känna krav, ifrån mig själv, att vara ute alla dagar. Ni vet väl att det är helt tillåtet att kura inne höstdagar.
Lyckliga er som har en braskamin!
Väntar på att lilla mamma ska titta förbi lite kort med en tidning. Gullet. Kanske vi går en liten runda för att titta på en lägenhet/radhus en nära bekant har köpt. Det är mycket flytt i närmaste familjen nu och jag önskar att det slutar bra på alla sätt och vis. Ni vet att jag tänker på er hela tiden och jag finns här, alltid.
Många gånger tänker jag tillbaka på hur mitt liv hade sett ut om det inte vore för anorexin, om jag ens orkat leva utan den. Vad jag menar är att jag blev sjuk i anorexian till följ av alla sexuella övergrepp. Ett sätt att överleva i en så söndertrasad verklighet. Kanske flera av er tänker att det var så länge sedan och det förvånar mig inte alls, men innan ni drar förutfattade meningar. Ni vet långt ifrån hur jag har haft det och att det inte alls var så länge sedan. Jag kan inte sudda ut åratal som ändå gjort mig till den jag är idag. jag kan inte glömma och förlåta, även om jag önskar så. Såren finns kvar. Ärren i kropp och själ.
Jag vet att jag skulle behöva få någon att tala med, men som jag sagt flera gånger om redan..
JAG FÅR INTE DEN HJÄLPEN!
Om jag hade varit svårt sjuk i cancer eller en annan svår sjukdom. Om jag då varit långt under undervikt, ja om jag då varit extremt mager (som de anser mig vara..) Skulle de då sagt nej till samtalsterapi?
Troligtvis inte, men jag som har SKRIKIT efter den hjälpen under flera år, ja flera år nu. Får den inte på grund av extrem magerhet. Sjukhus är en sjuk verklighet.
Jag har inte orkat blogga i den mån som jag velat. Under denna tid har jag funderat på varför jag bloggar och vad jag vill med den. Ska jag bli mer personlig. Skriva mer om mitt liv, det som inte finns. Lägga upp fler foton, jag har extremt svårt för att lägga upp foton på mig själv så att jag ens vågade ta steget nyligen med att visa mina groteskt tjocka ben är en stor utmaning för mig kan jag erkänna. Vad jag önskar med det är att jag kanske kan se på mig själv med andra ögon en dag. Många tycker att det är fånigt att blogga, som om det endast vore till för "fjortisar eller titta-här-är-jag", men det betyder så mycket mer för mig. Därför kommer jag att fortsätta så länge som jag känner att behovet finns.
Bloggen får bli en plats för mina tankar och någonting att se tillbaka i som en väl bevarad ask med minnen.
Och det är just det som får mig att fortsätta blogga och det som fick mig att börja blogga ifrån allra första början. Att få rensa ut lite tankar och känslor på print. Jag skriver mest för mig själv, men sedan blir jag alltid lika glad för att ni är så många som följer mig och jag blir så glad ända in i hjärtegropen över att ni finns.
Jag uppskattar varenda liten gullig kommentar.
Umgänge över internet tycker många inte är äkta och det kan jag hålla med om till viss del, men det kan utvecklas till så mycket, mycket mer och jag själv är överlycklig över de som jag lärt känna genom denna som ni kallar "falska verklighet" (samtidigt som ni ständigt lägger upp bilder både på instagram, facebook och liknande)
Hur äkta är den så kallade verkligheten? Ingen går omkring och är sådär lycklig över allting precis hela tiden och att ständigt lägga upp foton på vartenda fikapaus, motionsrunda, stund i solen, diskning efter fikat, duschen efter motionspasset som de anser sig vara så behövda av och nu kanske kan få unna sig något extra för (som om man måste prestera för att unna sig-skapar ångest hos många andra), aldrig att det läggs upp foton på hur dagarna ser ut bakom kameralinserna. Detta falska HAPPY SMILE..
Alla har rätt att skriva vad de vill, jag menar ingenting annat, men det om något ger väl en falsk bild.
Alla har gråa tunga dagar, det är helt okej att få känna så.
Själv märker jag att jag påverkas väldigt mycket av alla dessa inlägg om hur mycket kalorier som förbrukats under ett motionspass, dag efter dag. Nej, nu ska jag inte tråka ut er med mitt svammel. Behövde få ur mig lite bara.
Sedan har jag fått den äran att lära känna nya vänner som kommit att stå mig nära. Som fått ett fint inrett bo i mitt hjärta för alltid. Jag har genom olika bloggar funnit enorm livsglädje och som varje gång jag tittar in fylls av livslust utöver allt annat. Ni vet vilka ni är små underbara själar! Det är ni som håller mig uppe.
En dag ska jag ha kraften att klättra minst lika högt på berget som ni och le åt solnedgången!
Det blev mycket längre än vad jag tänkt mig. Så kan det gå ibland...
Känslorna som aldrig vill försvinna
Trött, riktigt trött. Tillbringat några timmar med mamma. Hon tittade på tv och jag somnade såklart i fåtöljen. Så allt har varit precis som vanligt och sedan framåt eftermiddagen kom den snabbt krypande. Smärtan i magen!
Legat halvt på golvet, halvt framstupa med värsta magkrampen och det blir aldrig bättre. Läkarna säger att det beror på långvarig svält, men det går ju inte äta eller ens dricka när magen krampar såhär!
Det kommer att bli en lång natt, igen. Jag vet inte om jag ens vågar se framemot en ny dag. Söndagar brukar oftast vara riktiga "ligga i soffan dagar" och trotsa vädret. Jag vet inte hur många gånger som jag tänkt fly landet och aldrig någonsin komma tillbaka igen.
Ursäkta mitt svammel, men jag får ingen ordning på tankarna alls. Det gör för ont att sortera dem helt enkelt.
Mamma var gullig och ringde under kvällen. Pratade om akuten. Läkare, men de gör ändå ingenting. Hur länge har jag inte fått stå på egna ben nu? Utan någon hjälp mer än att de skriver ut recept på mediciner trots noll koll på vad jag har hemma eller inte. De vet att vikten är alldeles för låg (inte har den gått upp direkt och jodå jag själv känner mig alldeles för tjock). De vet att jag mår fruktansvärt dåligt.
Jag står på egna vingliga ben och faller precis framför era ögon. Ni blundar och går härifrån.
Jag undrar ibland vem som är fegast?
Du slet loss stjärnorna
Jag har ännu
inte glömt
natten
då du slet
loss stjärnorna
och slängde dem
i en slarvig hög
på marken
trampade på dem
stampade på dem
för att sedan
plocka upp flisorna
i din hand
och säga
ibland måste
man döda
natthimlen
för att få
en morgondag
There are two ways of spreading light, to be the candle or the mirror that reflects it
Lördag och höstkylan tränger under huden. En dag då jag mest av allt tillbringar tiden med att fantisera om en sandstrand, palmer och kristallklart vatten så långt ögat kan nå. Nu är det inte så, istället har jag lekt lite mer i datorn och några små ord till er som finns där bakom periferin (lite fler kommentarer vore roligt och kanske ni har några små önskemål, några funderingar, frågor eller vad som helst som jag kan ägna lite tid åt)
Det är aningen för svårt att hantera gråten.
Ska jag gå ut och springa bort "tjockkänslorna" eller slåss med dem på egen hand, men ensam är inte stark och det har jag säkert tröttat var och varannan med redan. Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Kan jag ta mig vidare? Livet blev så fel, så fel och jag vill så mycket mer än det här.
Ville bara sprida lite KÄRLEK till er!
Hon bor i Underlandet
Alice i Underlandet.
Jag älskar denna boken för dess innehåll. Texterna. Fantasin och alldeles underbara teckningar. Sedan att den är stor och tjock gör allting alldeles underbart. Min kamera har börjat strula senaste tiden, men fick lite fotat innan både jag och den gav upp.
Ni måste försöka hitta denna upplaga! Klart värd att få bo i hyllan tycker jag. Min ligger fint ned :)
Kramar till alla ni fina.
Allt jag gör tycks bli fel men jag försöker att ställa mig upp igen
Om jag kunde så skulle jag vilja radera bort hela denna dagen. Det känns som ett enda stort misstag att vara mig själv. Alla tankar och alla känslor som trängs under min hud. Att aldrig få visa vad som kretsar inuti, allting som brister itu så fort jag blir ensam igen och ingen finns att bolla "knäppa tankar" med.
Att alltid visa mig pigg och glad trots att jag bara vill falla isär. Precis som jag gör när ingen ser.
Idag har det allra mesta gått fel och jag gjorde allt för att prata på som om ingenting vore trasigt i hjärtat. Jag önskade så att jag hade ett gammalt porslin som jag kunde få krossa i väggar och golv. Få känna den där känslan av UPPLÖSNINGSTILLSTÅND, porslinsbitar utspridda..
Dataskärmen krånglade ett tag och trodde att jag skulle behöva köpa mig en ny. Igen. I perioder tycks precis allting gå sönder på ytan utom jag, som går sönder inuti. Nu lyckades jag fixa till datorn och funderar på att ordna en kidnappning av mamma. Till någon som jag vet att hon saknar och önskar sig mer tid med (så om du läser detta kanske vi kan ordna det?)
Jag klarar inte av att alltid vara den starka för att andra inte ska falla sönder.
Klarar inte av att stänga inne allting precis hela tiden.
Idag skulle jag vilja radera bort precis allting. Huvudet sprängs och kroppen känns öm.
Äckliga.. jobbiga.. tunga anorexikänslor!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOm du visste skulle du gå sönder
En tisdag som alla andra. På väg ned till mamma en stund. Tisdag är tvillingen hos henne och jag känner att jag behövde lite tid med honom, men det blev inte så. När jag kom till henne frågade hon efter en stund om jag ätit någonting idag. Skulle kunnat säga att jag gjort det, men sa som det var. Hon plockade fram lite fryst bladspenat och lade upp på en tallrik och kokade några bitar blomkål, broccoli och morot. Ställde fram ett glas och cyklade sedan iväg ett ärende.
Själv satt jag med tallriken. Tårar..
Jag hörde hennes fotsteg i trappen och dörren öppnades igen. Med henne vid min sida kom frågan,
"..har du inte tagit någonting att dricka?"
Jag har lagt märke till att hon noterat detta en tid nu. Jag vet inte varför just nu, men hon har börjat märka vissa saker som jag gärna vill komma undan med. Eller rättare sagt så märker hon troligtvis att det börjar bli allt svårare med allting. Jag vill bara gråta och säga att jag inte orkar längre.
Jag har trillat så långt ifrån livet nu och jag hittar inte tillbaka.
Var så trött sedan att jag aldrig blev kvar tills tvillingen kom och jag hade helst velat vara bara med honom. Tvillingen min, jag saknar Dig!
Etiketter:
Anorexi Bilder När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv
Bilder När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vilsen i mig självTa inte den kortaste vägen utan ta den vackraste
Spring inte fram i livet utan att andas. Utan att reflektera över även de små sakerna, de som du annars kanske missar. De som glimmar i höstsolen dagar som dessa. Stanna upp och låt dig få tid att andas ut sakta.
Åh, jag känner mig tusen gånger lättare efter att tagit ett stort val ikväll. Att välja bort en person som under många, många år har tryckt ned mig alldeles för många gånger. Som har sårat och krossat medans andra sett på utan att kunnat agera.
Jag gjorde valet och jag känner mig stolt och glad. Liten klapp på axeln *fniss*
Det ska tydligen bli regn imorgon, men det gör inte så mycket. Kroppen är i stort behov av vila ändå.
ÄKTA VÄNNER ÄR DET SOM FÖRGYLLER MIN LILLA VÄRLD!
Som att inte riktigt veta
Orden
är du
medan
jag
bara är
deras
mellanslag
Jag är så mycket starkare än dig
Visst är detta skrivblocket otroligt gulligt!
Vad jag kommer att fylla den med har jag inte bestämt än, men den gör mig glad bara av att se så söt ut. Ibland är det de små sakerna som kan förgylla ögonblick. Samtidigt som ett telefonsamtal kan göra att jag rasar ned i avgrunden, men denna gången tänker jag inte låta det bli så. Visst känner jag mig just nu fruktansvärt krossad, ömtålig och jag brottas med mig själv om att springa ut och komma bort ifrån gråten, men det vet vi alla att gråten följer med på vägen. Jag reagerar alltid på ett sätt som endast trasar sönder mig själv mera, har svårt att skrika och säga ifrån. Att skydda mig själv. Jag är nog den som borde få guldmedalj i att bry mig allra minst om mig själv, men det är dags att göra allt jag kan för att bryta den cirkeln. Det kommer att ta tid och det kommer komma många tårar och inträngda känslor innan jag har nått dit.
Är det oro omkring mig eller om andra bråkar så är första tanken att jag ska aldrig äta eller dricka igen!
Hela dagen har jag någonstans insett hur nära jag är en total kollaps. Som om vikten bara rinner av mig och vissa stunder har jag blivit rädd för hur svårt allting är.
Hur svårt jag verkligen har att få i mig någonting annat än grönsaker och allt oftare inte ens det.
Satt ihopkrupen och tänkte att jag skulle ringa och prata med någon. Känna mig mindre ensam.
Samtalet blev riktigt kort och nu är den personen totalt raderad ifrån mitt liv. Det finns anledningar som många omkring mig anser vara "på tiden".. De har sett mig sårad, krossad, förtvivlad och ja mer eller mindre självmordsbenägen av hårda ord. Ord som verkligen inte alls är okej, men nu efter alla dessa år är jag stark nog att radera bort allting för vet du vad?
JAG ÄR SÅ MYCKET STARKARE ÄN DIG!
Väntar på att mamma ska komma hem efter sin lilla dagstur på egen hand. Gullig som hon är så ringer hon på morgonen och frågar om det är okej att hon åker <3
Klart att hon får. Jag vet att hon ständigt är orolig över om jag får i mig någonting alls. min mamma är den allra bästa i hela världen. Älskar dig mamma!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringIn just two days tomorrow will be yesterday and today only a memory
Allt jag vill är att lyfta på luren och säga:
"hej, jag behöver ha dig här hos mig, hålla ihop mig, krama om mig"
Snälla krama om mig sådär som bara du kan!
Tror att jag snart kommer att släcka ned alla lampor. Stänga av alla ljud och krypa upp i fåtöljen för att förhoppningsvis få lite sömn. Jag vill somna in och vakna till en annan dag. En annan värld.
Ibland känns det så långt ned till marken, lustigt det där. Är det jag som förtränger verkligheten eller bara ett virrigt, snurr inuti?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälpUnder solen gömmer jag tårarna
Promenad i höstsolen. Ingen visste vilken ångest, gråt och förtvivlan jag bar inom mig. Finns inga ord för hur mycket jag avskyr mig själv. Hur mycket äckel jag känner över hur tjock - ful - fet jag känner mig och att ens lägga upp några foton är jättesvårt, men jag ser det som en utmaning.
Kanske jag kan se tillbaka med andra ögon någon gång?
(......... men den vägen känns fruktansvärt lång!)
Orkar inte med mig själv alls längre. Tankarna tynger mig. Kväver mig.
Jag vill bara få krypa ihop och vagga mig själv som tröst fram och tillbaka, för jag orkar inte längre vara mig.
Du kan väl släcka alla lampor för jag finns någonstans i mörkret
Tom på ord just nu eller brottas med mig själv. Inuti. Den där tröttheten har infunnit sig i flera timmar, men att kunna komma till ro och vila. Det är svårt. Försöker se framåt. Ny dag imorgon och även då har de lovat sol.
Längtar så. Vågar jag hoppas på att få kunna känna mig lika fri som jag gjorde tidigare idag?
Etiketter:
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringA bird doesn`t sing because it has an answer it sings because it has a song
Så föll jag tillbaka i det där mörka hålet igen. Spenderat förmiddagen med att cykla fram och tillbaka, inte kunnat äta någonting alls och ändå känner jag mig 20kg.. nej 40kg fetare om inte mer! Det kan inte vara möjligt. Det är inte möjligt så mycket kan min lilla ärthjärna förstå, eller inte alls. Logiken går inte alls ihop med känslorna.
Andas. Andas.......... a n d a s...
Det är anorexispöket som lurar bakom hörnet. Jag har fel, mina känslor är fel. Eller?
Allt jag ser i spegelbilden är fett & fult & äckligt.
24 grader i skuggan och ändå blev dagen nu så totalt FEL!
Någon som kan hjälpa mig att komma på rätt spår?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag vill dansa under solen
..bara för att den äntligen ler emot mig!
Och jag minns inte när jag kände mig så pigg och glad som idag. Som just nu! Jag vill dansa tills dagen blir natt och sedan fortsätta igen imorgon. Solen skiner på en klarblå himmel och det finns ingenting som skymmer utsikten mellan då och nu. Kan det bli bättre, ja troligtvis, men jag är så nöjd med känslorna som jag har just nu. I stunden. Passat på att cykla en runda och snart ska jag ut igen. Hjälp så nära jag var att vingla omkull flera gånger! Kände mig lite fånig när jag letade efter balansen då någon mötte min blick, tycker inte alls om när det viskas. Idag ska jag inte låta det trycka ned mig. Och varför tycks det så ofta vara okej att kommentera ifall någon anser att "hjälp så mager hon är!" för dels så är jag det INTE och hur skulle det vara ifall jag högt och tydligt kommenterade tillbaka? Nu har jag höjt rösten tillbaka vid i alla fall ett tillfälle och när jag sedan träffade på samma personer så kan jag lova att de vart tysta. Vilken min när jag vände på klacken den gången och sade ifrån (kan jag leva på lite fortfarande).
Visst går det inte alls bra med maten och jag kanske har gått ned ytterligare i vikt, men den där ångesten... nej, idag ska jag inte låta den få syre. Förtränga så mycket som möjligt. Det är soligt idag. Ut i friska höstluften nu på en gång för vem vet hur länge som den varar. Väldigt sällan som jag känner mig så lätt i sinnet så jag ska ta vara på ögonblicket. Sedan ska min lilla fina hermelinkanin Tintin få skutta runt lite extra länge hos mig.
Det blir hon och jag resten av dagen, som vanligt. Hon och jag emot världen.
Live the life you love or love the life you live
Livet känns enormt svårt nu och så har det varit länge nu, men jag har inte sagt det med ord. Inte yttrat ett litet ljud. Kämpar i det tysta. Kanske klarar jag det.. kanske inte.
Du säger farväl till livet precis som om det går
Du säger farväl till livet
precis som om det går
precis som om inte livet kommer att jaga dig längs hela gatan och trycka upp dig mot närmsta plank
och fråga vad du håller på med
du säger att döden väntar
precis som om det vore sant
precis som om inte döden hellre väntar på nästa busslast av pensionärer än låter en ensam flicka
avlida och inte ens åldras tids nog
du tänker ta livet av dig
precis som om du får
precis som om inte livet tänker klamra sig fast vid dig och sätta sina klor kring varenda blodådra
och gällt skrika att man aldrig överger en flicka i nöd
du säger att du ska dö
precis som om det vore så enkelt
precis som om inte livet besegrade döden redan i första boxningsronden utan att ens blinka
och lät döden ligga i sina egna krämpor och utvärdera sin egen existens
du säger att livet inte är värt någonting
precis som om det skulle stämma
precis som om inte det skulle få livet att darra på underläppen och krypa upp i din famn och kräva
tröstas och envist stanna kvar där i oändlighet
Små ugglor tittar sakta fram
Några kanske vet att jag har sedan en lång tid varit smått förälskad *glädjeskutt*
Ja, i små ugglor så nu har det blivit några ful - söta - ugglor..
Länge haft tanken på att förändra i dessa ramar och nu blev det äntligen av. Återstå att se hur länge de törs stå framme i hyllan! Självkritisk till tusen och det var mest kladd och nu ser jag alla fel, men vad jag ser tänker jag inte tala av. Snopet va?
Klok uggla eller mest förvirrad?
Ytterligare en liten parvel saknas i samlingen, sedan är just dessa ramar slut.
Hur min dag ska se ut, eller kommer att se ut?
Solen skiner så visst vore det synd att tillbringa den inne. Bråkar med mig själv om att cykla ut eller inte och någon sväng känns omöjligt att motstå. Den anorektiska delen skriker att förbruka kalorier, bränna fett (vilket ännu ändå inte finns i magen) men hallå det är sol ute! Inte ett moln så långt mina morgontrötta ögon kan se.
Spegling av förtvivlan
Mötte likgiltigheten i blicken
där hon stod
mitt emot mig
såg den hängande kroppshållningen
hörde ett "Och?"
som hennes enda kommentar
kände hur min näve knöts
näst intill sendrag
ville använda våld
skrika hjärtskärande ångest
mot denna intetsägande människa
denna viljelösa kompromiss
ett knytnävslag över ansiktet
en spark i mellangärdet
med raseri blossande uppför strupen
insåg jag det omöjliga
insåg hur spegelglaset
skulle skära upp
mina knogar i ren
förtvivlan
När mina ord tagit slut
När regnets stilla sång har slutat spela sin hetsiga melodi
och när balladerna på radion tagit slut
när barnen slutat skratta och när havet stannat till
och när ljusen brunnit ut
när tårarna jag gråter inte längre kan falla..
allt detta spelar ingen roll
när mina ord tagit slut
då finns inte
längre jag kvar
Vita prickar på parketten
Det lyser vita prickar på parketten
och fyra våningar ner
har snön ändrat färg
på den regnsvarta asfalten
men jag har glömt bort hur det känns
det söta och fina
någonstans trodde jag faktiskt
att det var enklare än såhär
för jag vet aldrig
hur nära jag får stå kanten
en centimeter eller kanske sju
hur nära är för nära
så det räcker inte
att finnas till i en värld
mitt bland alla andra
du är en sten
och jag är ett glashjärta
så det är konstigt att jag andas än
och det finns miljontals
med osagda bokstäver
bakom det här pannbenet
Trollen i skogen
Och så traskade jag genom trollskogen igen. Himlen låg stum och vit över de fuktiga granruskorna. Marken ringlade av grön mossa över oformliga stenbumlingar och sjön låg tät och dolsk. Det var en disig dag. Jag andades ut gammal luft, snörvlade och fortsatte traska med tunga, trötta ben. Luften låg fuktig i mitt ansikte, resten av kroppen var inbyltad med tjocka stickade tröjor. Trädens kala svarta grenar sträckte sig ut och pekade ohyfsat mot mig. Jag lämnade den upptrampade stigen och klättrade in mellan rötterna.
Jag släppte ut en pust med sorgen.
Så stod jag mitt i den urgamla mosskogen, med de slanka barkstammarna omkring mig och allting andades stilla och frid. Då såg jag, skogen levde. Ja den till och med såg på mig. Jag var trött och less och värkande, så jag satte mig tung på en sten och lade kinden i handen.
Nästa gång jag tittade upp hade himlen färgats purpurgrå och skymningen var ett faktum. Det var tyst bortsett från suset från vinden och ett och annat prasslande. Mossan, den fuktiga, isolerade. Jag reste mig upp för att leta mig tillbaka ner till stigen, men då var det som om marken öppnades och i nästa stund släpades jag neråt av två starka, ludna armar. Nere i underjorden var mörkret mättat, men skuggorna levde i ljusskenet som steg ur djupet. Hundra trollarmar forslade min kropp till de underjordiska rummens mitt.
När jag tittade upp såg jag ett virrvarr av skuggor och armar som alla slingrade sig, dansade omkring mig så jag slöt ögonen.
I öronen hörde jag det dova dunkandet av trumslag. Bum! Bum! Bum! Jag föll neråt och armarna drogs undan så att jag hamnade på jordgolvet. Trummans dunkande steg i volym. Som sprunget ur djupet självt steg trollstämmorna och jordväggarna vibrerade. Det ekade och vibrerade genom min hud, det surrade och stampade. Omkring mig började jordgolvet skälva när hundra trollfötter stampade takt. Jag kände doften av eld i näsborrarna. Jag glömde alla tankar, alla sorger och all oro när vibrationerna satte hela min gestalt i skakning.
En värme letade sig upp från korsryggen och spred sig till varje cell. Den surrande melodin varade så länge att jag trodde marken ovanför oss hade skiftat mellan två tider. Slutligen andades jag ut, tungt och skälvande. Nu var allting lugnt. Hundra händer forslade mig upp på den gröna mossan och sedan drog de försiktigt undan, den ena efter den andra.
Kvällsluften kittlade min kind. Jag satte mig upp och log mot den mörka kvällen i höstkvällen i skogen. Jag kom på fötter och traskade iväg hemåt.
Nästa gång jag tyngdes av mina sorger mindes jag surrandet och vibrationerna från den uråldriga kraften som lever i skog och mark och aldrig mer har sorgen fått fäste i min själ igen. Den har kommit och gått som vinden. För allting lever och det är en tröst för en människa som måste vandra långa sträckor ensam.
Jag har en lång väg att gå, men jag vet också hur långt jag redan vandrat. I mina trasiga skor. Sträcker lite på ryggen och tänker att det ska nog gå bra. På något sätt så ska det nog gå bra, måste bara hålla hakan över vattenytan. Andas. Andas..
Andas ljudlösa andetag
I trygghetskänslan
är hon insvept
i skymningen
darrande likt asplövet
i trädet utanför
som en kontur
i dörröppningen
står du
andas ljudlösa andetag
för hennes skull
vinden mojnar
och löven tystnar
gryningen är nära
och marken
lugnar ner sig
igen
Hjärtslag
En liten underbar kille som får mitt fastershjärta att slå extra skutt. Nu är han drygt ett och ett halvt år äldre, om minnet stämmer, men oj säkert tusen gånger charmigare. Om det är möjligt? Storebror får komma också framöver, kanske på tiden hihi..
Dagen blev inte som jag tänkt mig idag. Nya tag imorgon.
En dag att andas varje andetag som om det vore det första
Sluta spring efter att nå det där perfekta idealet. Smal är inte lycklig. Jag lovar!
Snälla sluta räkna kalorier eller ägna dygnets alla timmar till att mäta millimeter kring varje hudparti för det är inte ett liv att sträva efter. Kanske du tänker att du bara ska gå ned ett par kilon, men det fungerar inte så.
Jag har missat nästan hela mitt liv på dels incest, andra övergrepp och anorexia. Även om det många gånger känns helt omöjligt att ta mig framåt (ja det är väl nästan alltid så det känns), men jag kan inte sluta drömma. Sluta hoppas. Nu är det helt okej att krypa in under favoritfilten och andas hösten. Nästa månad fyller jag år så visst är väl månaderna inte så grå ändå?
Så kom höstens känslor på en och samma dag
Många tankar och många känslor samlade i ett och samma rum, eller snarare min lilla hjärna. Alldeles för lite sömn under en lång tid är ingenting som jag rekommenderar. Först hade jag tänkt gå ut och fotografera då solen tittade fram, tidigt på morgonen. Oj så kallt och grått det blev! Det har blivit en dag bakom gardinerna istället.
Dags att tända lampor och framför allt ljus igen. Jag som närmast älskar att mysa med ljus har precis kommit på att det har glömts bort en tid. Måste ändras på.. få lite höstmys i ruggigt väder. Bättre att det kommer ett skyfall istället för detta äckliga regn. Sådant som kommer ifrån alla håll och kanter och tränger in i varje por. Usch!
Plockat fram lilla fina pysselasken. Nu är det höst på gott och ont. Jag längtar redan till nästa sommar. Efter värme och långa ljusa sommarkvällar. Drömmer om hur det kan få bli då.
Det är nu som jag måste hålla kvar drömmarna och få dem att vakna till liv fullt ut. Hade ett samtal med mamma igår, fick ganska mycket sagt om hur jag tänker och känner. Om min oro, ångest, ängslan och ledsenhet. Det var skönt att känna sig mindre ensam här i världen.
Nu glöder ögonen av trötthet. Vem vet jag kanske kan komma till ro innan klockan två i natt?
