Synen är blind

 
Kände lampan markera min skuggbild
hörde den vrida sig av ångest
jag hörde, jag såg
men förstod inte vad som
var rätt eller fel
 
som i en dröm
utan att vakna upp i en
verklighet av sanna röster
smala skuggor
utan konturer eller ord
 
vill vara kvar i den
andra världen
den medvetslösa, tysta
där tankarna blir eviga
utan tyngder
 
där ingen bedömmer mig
och jag inte mig
själv
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Du lever i hjärtat

 
Dina vackra ögon
tindrar
då du faller ner
från himlens portar
 
långsamt
 
dalande
med en doft av
jasmin
tänder du regnbågens
färger
 
med toner från dina
vingars slag
 
i mina ögon
tränger tårar fram
gnistrande
likt ditt
 
leende
 
i hjärtat lever
du kvar
Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Ett rum utan dörrar


I ett rum utan dörrar
ligger ihopkrupen på
det kalla
 stengolvet
 
trasiga mattor
 
händer som rör
i mina mardrömmar
tystnaden
mina
 
skrik
..ekar ..ekar
 
tomheten
 
efter tröst
onda demoner
orienterar sig i mina
tankar
 
äter upp min
själ
 
Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Stjärnorna faller

 
Det finns så många
förnimmelser av dig
i nattluften
när månen målar världen
i silver
 
och
skuggorna långsamt
klättrar upp
på höften
 
det finns så många
sagor om dig
i trädtopparna
när nattsvärtan möter
horisonten
 
i skimmer
och
stjärnorna faller
för att landa
på huvudet
Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Du lever i evigheten nu


När jag drömmer
om att få röra vid din hand
och känna dofter av liv
i dina andetag
tappar jag alla tårar
och inser
 
du har vandrat färdigt
och gatorna saknar liv
 
dina ögon är stängda
för världen
men när jag skådar
ut i frostnatten
ser jag dina blickar
lysa lika klart
som stjärnorna
 
ty du lever i evigheten nu
Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Jag ler men ingen ser tårarna

 
Jag vill måla hela världen i nya färger. Stryka bort tårarna som trillar ned. Få den tunga smärtan att sakta
förvandlas till en nyare och klarare nyans, som är lättare att andas in.
Idag är saknaden enorm. Starkare och svårare. Vill tala om hur mycket jag älskar dig och hur mycket du
betyder för mig. plötsligt kan jag se dig så mycket klarare, som om världen ger dig liv igen.
Älskade syster, kom tillbaka till mig!
 
(men ditt ansikte är osynligt i en otrygg tillvaro.. du fattas mig)
Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Att vinna eller förlora

 
Ute springer alla omkring och jagar efter små "musöron" bland buskar och träd. Det är som ett lyckorus
efter vårens tecken på att nu, nu kommer den att slå ut i blom! Själv kryper jag på backen och hoppas på
att någon ska se.. mig. Samtidigt är det en ständig flykt ifrån känslor och tankar, men allra mest en flykt
ifrån mig själv. Allting med mig själv som jag föraktar.
Jag beundrar dem som går omkring med ett leende som sprider sig till ett ljus i ögonen.
Sådär som endast den rätta glädjen kan ge.
 
Jag drömmer om att någon ska kunna tyda min tystnad och hjälpa mig upp härifrån.
Det är så mycket som döljer sig här bakom ytan. Skrapa lite lätt och försiktigt, snälla du.
Någonting tynger mig. Drar mig nedåt. GÖR ONT I MIG ATT ANDAS!
 
Trots att jag vet att det är fel så kan jag inte göra någonting för att få tyst på den där dumma rösten.
En snabb, omedveten, blick i spegeln avslöjar en förvrängd bild. Någon med smala ben och höfter som
stack ut bakom allt tyg. Jag vte att det är fel, vet att det inte är jag, inte är rätt. För jag vet att jag är fet.
-"Du är inte värd någonting!"
-"Du måste gå ned i vikt det förstår du väl ditt äckel!"
-"Neeeej titta inte på mig, du vet att jag bryter sönder dig mer och mer!"
 
Ingen idé att fråga mig själv varför jag inte vågar lita på någon annan, men varför litar jag då på anorexin?
Den där dumma rösten som gör hela min tillvaro svart av ångest och gråt.
Ensamma tårar kommer på kvällen, alla känslor som varit avstängda tränger sig fram. Gör sig påminda.
En värld full av självhat. Det borde inte behöva vara såhär, eller hur? Dte är tungt. Det är jobbigt.
Det är så fruktansvärt svårt. Som om alla känslor kväver mig när mörkret suddar ut alla konturer kring mig.
Sammanbrotten då allting plötsligt blivit för mycket. Rädslan av att kanske inte orka med att kämpa
ytterligare en dag.
 
Först kommer den här natten, alla stora ord vill få mig att bli någon annan, någon mycket mindre.
Mindre än minst. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte! Jag vill inte ha denna ångest!
Den där känslan av att allting är meningslöst. Hopplöst. Tröstlöst..
Att bara vilja hoppa ifrån en bro och aldrig dyka upp igen, men så tar jag mig på något sätt ändå över
den där gränsen. Utan att veta hur står jag på skakiga ben och vet inte hur jag ska kunna ta mig upp
nästa gång. För den kommer, nästa gång.
 
Jag vill slå huvudet i väggen. Banka händerna blodiga emot garderobens hårda kanter. Slänga mig över
bordskivan. Ja ibland vill jag bara få falla isär. Det är svårt att kämpa utan alla dessa gränser.
Idag ringde min gamla läkare. hon bad om förlåtelse över att hon inte hört av sig sedan remissen skickats.
(ja jag har känt mig totalt bortglömd och vilsen, men det sa jag aldrig)
Vi bokade en tid framöver, undrar vart jag skrev ned datum och tid?
Mitt minne är som en liten myra. Litet och förvirrande.
 
Vad har jag för förväntningar? Jag vet inte..
Att vinna eller förlora över denna ångesten. Känner mig redan förlorad.
Förlorad till anorexins klor.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Jag tillhör inte den här världen

 
ingen idé att ens försöka längre
 
för jag tillhör inte den här världen
har aldrig gjort
och kommer aldrig att göra
 
därför skyddar jag mig från den värsta stormen
genom att gömma mig under mitt täcke
och glömma bort att
det finns en värld utanför
 
som jag ändå inte kan nå
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Själens ohörbara tystnad

 
In till min själs ohörbara tystnad
och mitt hjärtas ljudlösa
smärta
 
kan
ingen
nå
Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Lekte konstnär inatt

 
Jag var ute
och lekte konstnär inatt
suddade bort allt det
svarta och
svåra
 
målade himlen
med guldröda färgpennor
och stjärnfall
framför mina
ögon
 
i väntan
på morgonljusets
glittrande ankomst
andades jag
lätt
 
Etiketter: Bilder  Dikt  Känslor  Saknad  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Gryningsstjärnor

 
Med en tunn morgondimma
över ögonlocken
kastar du
dofter
av torkade blomblad
 
och under
det blekblå himlavalvet
ligger du på rygg
i ljusgrönt
vårgräs
 
ser på
när atmosfären leker
och förvandlar
månljus
till
gryningsstjärnor
 
Etiketter: Bilder  Dikt  Känslor  Saknad  Tankar  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Snälla snälla

 
-Neeej snälla anorexi ät inte upp mig!
-Ät inte upp mina tankar!
-Ät inte upp mina känslor!
 
-Snälla, snälla anorexi ät inte upp alla mina krafter att kämpa!
(men jag vet att du är smartare än så..)
 
Du skulle väl aldrig låta mig bli fri att ta egna steg och tänka mina egna tankar, utan ditt slit i min själ?
Samtidigt så är jag rädd, för vem vore jag utan dig?
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




När orden inte räcker till


Ögonen tåras när solen skiner utanför mitt fönster, ännu en lång natt med smärta, kramp och
fruktansvärda tankar om att bara falla isär. Svårt att förstå hur jag tog mig igenom den trots allt.
Ärligt talat så trodde jag aldrig det, men jag vill ändå tro att det kan bli bättre. Någon gång?
 
Idag är det en sådan dag då jag inte klarar av att sortera orden, tankarna och känslorna. De har blivit
alldeles för ogripbara, halkar omkring i ett rasande tempo och känns farliga att ens försöka stanna till vid
för att klura ut. Varför?
Lyckades kanske få ett par timmars sömn framåt morgonen. Önskar att dagen försvann i en lång sömn.
 
Det har blivit för mycket nu. Psykiskt vrak och trasas sönder inuti. En kamp!
En del dagar räcker orden helt enkelt inte till. Då blir det tyst..
Försöker att hålla fast vid någonting som kan göra allting värt att stanna kvar vid, men det är svårt när jag
strider med alla dessa tankar. Slåss emot mig själv och aldrig för mig själv. Ensam på arenan.
 
Jag kämpar! Jag kämpar så!
 
..men kan det inte vända nu?
Våren väntar och jag vill ut i friheten och andas liv. Det är inte lätt, ska väl inte vara så
 
Jag är rädd för att det kanske aldrig blir bra.
Så rädd, så rädd.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Jag skulle vilja välja livet på nytt varje dag

 
Känna vårens andetag ge mig lust att börja om, börja leva lite grann.
På försök för att se om jag är redo, om jag vågar. Om jag är stark nog. jag skulle vilja vakna med ett
leende, eller ialla fall ett intresse om vad som väntar bakom hörnet. Allt bara jag kunde få slippa denna
ständiga ångest och jakt på att gå ned i vikt. Att se blommorna sakta slå ut lite mer för varje dag utan att veta
att det kommer att regna snart igen. Slippa känna kylan bryta mina fingrar itu och känna hur hjärtat slits
sönder av ren förtvivlan och hopplöshet.
Jag vill, nej jag skulle vilja "vilja leva". Varför måste det vara så svårt?
 
Att ta nya andetag borde inte vara så svårt. Det borde vara en självklarhet.
Nu sitter jag och plågas av äckel för att jag.. finns. När alla andra säger att jag är alldeles för mager så
kan jag inte tro på deras ord. Trots att deras förtvivlan ibland bryter igenom och en tår trillar på en kind,
min ångest och min känsla blir inte mindre för det. Snarare känner jag mig maktlös över att ha sårat eller
gjort någon ledsen på grund av hur jag mår.
Nu drar jag mig undan en del, nej de flesta. Omedvetet, men ändå, jag gör det.
 
Dels på grund av att jag inte orkar se deras ansikten och höra deras undringar om varför jag inte förstår.
(att jag skulle se fel..?)
Dels på grund av att jag inte orkar med att de ser mig, som själv avskyr att se mig själv.
(att min spegelbild bara visar allt som jag inte vill se måste väl vara rätt i en fel värld.. ?)
 
Så jag sitter här och funderar på om jag ska ägna hela natten åt att springa fram och tillbaka i rummet, bara
för att få känna mig lättare imorgon. Jag märker att de tankarna kommer till mig allt mer nu.
Tankarna på att gå ned i vikt, ju mer desto bättre, men ändå.. jag vill inte att det ska vara såhär.
Såhär fel.
 
Jag skulle vilja välja livet på nytt varje dag, men jag har insett att jag har en enormt lång väg dit.
(och jag vet inte om jag ens vågar hoppas på att nå dit en dag)
 
Inatt satt jag uppe och gjorde nästan klart ett nytt halsband till mamma. Insåg att det inte är det bästa stället
att på en svart ryamatta lägga ihop små, små pluttedelar! Trött var jag, men ångesten gav mig ingen ro.
Jag sprang inte omkring som en tok ialla fall, alltid något, men inatt.. hur kommer det att gå?
 
Jag vill bara få välja livet på nytt varje dag. Utan ångest. Utan riktig rädsla för en grönsak!
 
RIKTIG RÄDSLA FÖR EN GRÖNSAK!!!
 
(jag kan förstå hur dumt det låter, men jag känner det ändå fullt ut på riktigt och är det då verkligen
så att jag lurar mig till att tro att jag inser hur dumt det låter, eller är anorexin så stark?)
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




När anorexin vill äta upp mina känslor


Har jag inte kämpat länge nog nu?
Det finns en gräns över vad jag klarar av och dit har jag nått.
 
JAG ORKAR INTE LÄNGRE!
 
Solen skiner utanför mitt fönster och jag borde verkligen gå ut och möta våren, men inte bara det.
Jag borde röra på mig! Ledsen att behöva skriva det, men jag måste få skriva av vad jag känner och
på något sätt sätta ord på känslor och tankar. Jag vet varför jag nu känner det såhär allt mer och
allt starkare. Alla dessa födelsedagskalas får min ångest att stiga tills jag inte kan hantera den.
Jag vet så väl hur jag reagerar och ändå blir det alltid detsamma.
 
ÅNGEST och JAG VILL BARA NED I VIKT!
 
Det är som om anorexin äter upp alla mina tankar och känslor. Gör dem till sina.
När jag väl sitter där så kommer jag ändå inte att äta någonting, men jag tycker verkligen att det är
fruktansvärt jobbigt att vara ibland många andra. Visst jag känner dem, de vet om min anorexi, men ändå..
det är så SVÅRT!
 
 
Jag vill inte känna det såhär, men det är riktigt svårt att orka leva nu.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




När livet ger mig skavsår


Trots att jag står utanför allting, nu mer än någonsin tidigare, så känns livet så mycket starkare.
Eller frånvaron utav livet. Det är med en stark ångest som jag varje kväll inser hur krampaktigt jag
försöker att hålla fast i det lilla jag har kvar, den lilla glimten utav vad som borde ha varit mitt liv.
För det är inte så, det är inte längre mitt liv, anorexin har tagit över så mycket mer än vad jag själv har
velat inse. Så mycket mer än vad jag pratar med någon om och det känns ensamt.
Varje dag "stänger jag av" alla känslor och tankar. Går liksom i en bubbla utav stål, kan inte se vad som
finns utanför. En falsk trygghet som jag inte vet hur jag ska ta mig ur!
 
Det är på kvällarna när mörkret närmar sig, det är då som jag märker hur mycket jag stänger ute.
Stänger ute bara för att jag ska orka överleva i mitt kaos. Jag får skavsår utav livet och det finns
ingenting jag kan göra för att bli fri.. det är så det känns.. det är så det är hos mig.
Jag har kämpat med anorexin i så många år nu. Jag har kämpat med så många olika saker ända sedan jag
var ett litet barn och det är med stor förtvivlan som jag inser att jag måste
"stänga av" för att orka överleva livet.
 
Önskar att jag kunde trycka på en knapp, som att tända och släcka en lampa.
Då skulle jag skaffa mig den varmaste och starkaste lampan som finns och sedan ligga där under och
bara få vara mig. Utan ångest!
Jag längtar efter riktig sommarvärme. Att ligga på min balkong och sova hela dagen i solen. Då kan jag
tillåta mig att vara för ett ögonblick, eller det har varit så tidigare.
 
Jag har så svårt att koncentrera mig. Borde skissa på en eventuell teckning eller målning. Snart ska jag på
2-årskalas och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska göra en liten tavla eller inte. Material till ett
halsband ligger framme. Mamma har önskat sig ett till. Jag har flera beställningar på tavlor som väntar och
inuti mig trängs alla bilder i väntan på att få komma fram, men det jag vill just nu är..
 
att slippa känna som jag gör!
 
Jag vill inte ha skavsår genom att leva. Det borde inte vara såhär. Vill inte.
 
Alla dagar är sig lika. Alla timmar och minuter är som spegelbilder utav de timmar och minuter som precis
passerat, lika tunga och svarta. Lika svåra att hantera. Det var med snurriga ben som jag var förbi en vän
och lämnade veckans radioprogram i hennes låda. Jag har inte varit där på långa vägar så mycket
som tidigare. Tror att jag har behövt denna pausen. Kroppen har ett stort behov av vila, samtidigt som jag
drivs av ett tvång att röra på mig. Försöker att hitta olika mål dit jag kan ta mig, bara för att få luft.
 
När det blir sommar ska jag cykla mig fri. Jag längtar dit.
Ibland kommer jag på mig med att sakna tiden på olika behandlingshem som jag varit på. Tryggheten där.
Känslan av att någon finns i min närhet och stöttar, tröstar, lyssnar eller bara.. är.
Visst finns mamma mycket för mig, men jag blir ledsen när jag märker hennes oro. Jag vill inte lägga över
allting på henne, hon är värd så mycket mer. Älskade mamma så mycket hon har varit med om i mina turer
hit och dit.
 
Skulle det inte vara bättre om jag inte fanns?
 
Jag vill inte ha dessa skavsår!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Springer åt fel håll

 
Idag känner jag mig helt tom på krafter. Natten var fylld utav ångest och instängd gråt. Jag är så trött på
ångesten nu. Trött på tårarna och den ständiga kampen för att orka en liten stund till.
Jag är trött på att hela tiden kämpa på egen hand och visst de vill lägga in mig på sjukhuset, men att
tvingas ligga i en säng utan att få gå på minsta promenad.. vilket är värst!?
Orkar inte tänka längre.
 
JAG ORKAR INTE LÄNGRE!
 
(anorexi jag hatar dig HATAR DIG)
 
Kommer jag någonsin att se dagsljuset igen?
Jag sitter i ett rum fyllt av tankar som bara studsar tillbaka till mig igen utan några resultat. Studsar och
slår hårt emot mitt ansikte. Det ekar av tomhet, ingen glädje, inget liv, bara tomma ekon.. men det är just
det som gör ondast just nu. Att jag känner hur livsgnistan dämpats ned och jag vet inte hur jag ska
klara av att ta  mig upp.
 
Jag springer åt helt fel håll idag och jag har inga krafter till att hindra mig själv.
Inte idag.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Målar hjärtan som en tröst

 
Det känns nu om natten då ljuset har lagt sig till ro. Oron vaknar till liv och sliter sönder alla tankar, all
min önskan. Jag målar hjärtan i hopp om att få känna lite glädje, lite tröst. Det spelar ingen roll längre för
jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Balaserar mitt emellan alla andras handtag.
Jag har tappat bort mina dagar, allting flyter samman till en förtvivlad gråt och just nu vill jag bara
få försvinna. Jag har känt mig tom så länge nu, men jag vill ändå inte ge upp.
 
Vilken fot ska jag stå på?
Åt vilket håll ska jag gå?
 
Tittar ut igenom mitt fönster och stjärnan som tittat ned på mig två nätter i rad.. finns inte kvar där längre.
Allting känns svart. Hopplösheten finns här, men jag vill inte ha den som en ständig inneboende.
Hur ska jag kunna bli fri? Finns det någon mening med någonting.
Jag kryper ihop med knäna under hakan och vaggar tyst fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Saknar livet mindre och mindre eller så stänger jag helt enkelt av alla känslor. Rädsla av att om jag
låter mig känna efter för mycket, ja då trasas jag sönder. Splittras totalt. Förtvivlad gråt kväver mig.
 
Om dagarna kan jag sitta timme efter timme och i fantasin se på ett liv som aldrig kommer att bli mitt.
(jag låter det endast finnas där, i fantasin) Gör mig mindre sårbar, eller har jag fel?
Om du frågar hur jag mår så var beredd på att du troligtvis inte får ett leende tillbaka.
Jag kan måla ett hjärta till dig. Du får välja vilken färg du vill, men formerna är mina egna.
 
Kanske kan de vara en tröst även för dig?
Jag vill vara flickan som ingen glömmer, men jag vill inte minnas mig själv.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Flickan som aldrig fanns

 
Hon är flickan som alltid går lite efter er andra
 för att se om någon bryr sig alls
 
och när hennes oroliga mamma vänder sig om
säger hon att hon bara ville titta på
dockan i skyltfönstret
 
hon är flickan som stannar lite längre
på varje övergångsställe för att se om någon bil
kunde råka köra över henne
 
och när hennes oroliga mamma vänder sig om
säger hon att hon tappade någonting
sitt liv, kanske?
 
hon är flickan som är under vattnet lite för länge
för att se om hon är duglig till att
 drunkna
 
och när hennes mamma oroligt drar upp henne
säger hon att hon såg en sjöjungfru
 i badkaret
 
hon är flickan som bara är 4 år
men känner hennes pappas äckliga andetag lika tydligt som igår
och hon vet att de inte kommer att bli ett dugg
svagare
Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Dikt  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Spåren du lämnat kvar

 
Jag tycker inte
om de randiga
spåren
du lämnat kvar
på mina kinder
 
som en
påminnelse
om hur älskad
du alltid
kommer att vara
Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer






Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0