Jag vill bara att du stannar kvar tills jag ser ett leende speglas i dina ögon


Bokstäverna ligger utspridda på mitt golv. Blottade för vem som helst att se.. ord om hur jag egentligen mår. Känslor som aldrig kommer fram innan jag sitter alldeles ensam igen. Ensam och förtvivlad. Det är så mycket som jag vill få fram, men det låser sig eller fylls på för fort. Paniken växer rakt framför allas ögon utan att de vågar lyssna på svaret efter..
-Hur mår du?
 
Ska nog inte börja rota runt i känslorna för mycket i natt tror jag (även om jag så väl skulle behöva). Hur var det nu med att lyssna på sig själv? ORDEN LÅSER SIG!
Nytt försök en annan gång. Varit på femfingrigt kalas under söndagen. Fem små söta fingrar gammal är fasters lillebus. Jag hade kameran med mig och det blev nästan inga foton alls. Lite tråkigt, men det kommer fler tillfällen. Det har varit en jobbig dag på olika sätt. Räddningen var när jag gick ifrån bordet där alla satt och pratade om kalorier, viktminskning hit och dit. Trots att jag satt där utan någon tallrik, så vad skulle jag få ångest över? Ångest och riktig panik växte fram innan jag reste mig med några flyktiga ord om att..
Det var hemskt vad mycket prat det är om kalorier!
Jag hade själv inte ätit en smula av maten och ändå kände jag mig bara tjockare och tjockare. Som om jag svällde mer och mer efter varje ord som spred sig kring bordet.
 
Så mysigt att istället sitta mitt emellan småkillarna i soffan. Födelsedagsbarnet med huvudet lutande emot min axel medans storebror satt på andra sidan och spelade. Det var lite ping-pongkänsla ett tag där.
-Titta på mig! Titta nu...!
Nu skulle jag inte berätta om femåringens dag. Ska se om något foto fastnat i kameran först och även ha mer ro i kroppen. Vimsiga tankar här..
 
Idag fick jag höra de där orden som jag redan visste om. Tror inte att hon har sagt dom så tydligt tidigare utan mer i hastiga kommentarer, precis på gränsen. Vi satt i bilen på väg hem. Jag kunde verkligen inte alls hålla med om att jag skulle vara för smal, eller skinn och ben. Hallå, jag är ju tjock om benen!
En väninna har sagt detsamma till henne. Att hon tydligt märker att folk stirrar och pratar om hur fruktansvärt mager jag är. Att hon tycker det är enormt jobbigt att synas med mig just för att jag skulle vara så mager.
Själv undviker jag ögonkontakt även om jag får höra ord ibland. Förstår de inte att det sårar?
Nu sa mamma ändå det jag sedan länge märkt så tydligt.
-Jag klarar inte av att synas tillsammans med dig för att du är så fruktansvärt mager! Jag mår riktigt dåligt av att folk tittar..
 
Längre än så orkar jag inte tänka på orden hon sa. Jag har redan lagt märke till det tusen gånger om. Det är så tydligt de få gånger som mamma och jag nu hittar på någonting utanför dörrarna. Jag har pratat om att jag saknat våra promenader, dels för att jag också behöver bryta mitt mående. Det är inte alls bra tankarna och känslorna som jag har inom mig. Behöver också komma ut, våga gå ut. Själv är jag ständigt rädd för att någon ska tycka att jag är tjock. Jag är LIVRÄDD för min egen spegelbild!
Vid det tillfället tyckte hon att vi kunde gå när det är lite mörkare - ingen som ser oss - ser mig.. Lilla mamma jag förstod vad du innerst inne ville ha sagt.
Det gör mig ledsen. Riktigt ledsen över att hon inte vill gå med mig bland folk.
Det är ju bara jag.
Bara jag..
 
Hur många gånger har jag inte suttit ensam och saknat någon. Någon som hade tid att vänta ut ett leende inifrån mitt hjärta istället för tårarna, men det blir alltid "hejdå vi hörs imorgon".
Snälla stanna kvar hos mig.
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet
Kommentera inlägget        1 kommentar




För att du är du


Du skriker ut din ångest och ser förtvivlat
spegelglaset krossas framför dina fötter
ett liv i spillror avspeglas i
varje andetag
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Du är fet, äcklig och händerna krampar
väntar på att slå sönder dig inifrån
dit alla tysta orden gömmer sig
av rädsla för
livet
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Du känner dig misslyckad, värdelös
ensam mitt ibland alla andra
och du vill låta tårarna viska
hjälp mig överleva
eller dö
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Gråtandes plockar du försiktigt upp skärvorna
av det som skulle varit du om
du bara kunde få hjälp att
hitta tillbaka till dig
själv igen
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Kalori-lureli  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        2 kommentarer




En ensam dröm kanske är en stark dröm eller ingenting alls


Så har dagen redan närmat sig alldeles för nära kvällen. Visst några timmar kvar, men det blir snart mörkt och tiden tycks ha försvunnit alldeles för fort. Vaknade när jag inte alls ville vakna. Vridit och vänt på både mig och känslorna. Skrivit ord som raderats för att minuterna senare bli till nya, raderats igen..
Vissa dagar blir tiden som en karusell, snurrar utan stopp. Nu har jag efter önskemål försökt få till några foton på en tavla som jag gjorde ganska nyligen.
Såhär kommer lite smygtittar.. lilla fröken nyfiken..
 

Åh, nu får jag väl all världens "tyck synd om mig som väntat så".. Nej jag skojar bara, helheten kommer tids nog.
Annars har jag inte hunnit med allt som jag tänkt så nu ska jag sätta fart och samtidigt sparka iväg anorexins dumma tankar om att jag är alldeles för tjock. Svårt? ..jaaaaaaaaa!
Vill inte känna såhär hela, hela tiden oavsett om magen är tom eller en liten ärta irrar vilse därinne. Jag blir inte av med känslan och jag klarar inte av att bli vän med spegelbilden.
Hur ska jag ta mig dit? Kommer jag alltid att få ha denna plågsamma kamp inom mig?
 

Snipp, snapp, slut så var det dags att göra allt för att skrynkla ihop mitt inre och gömma undan långt bort.
Hoppa runt och önska att lilla hjärnan kunde repareras och bli som någon annans, kanske just din?
Jag beundrar de som klarar och vågar äta. Verkligen äta! Utan ångest och utan att i flera timmar, bland dagar och veckor innan få ångest och oro OM och VAD jag ska försa peta i mig. Hur kommer jag dit?
Det är så svårt att kämpa ensam och jag vet att jag sagt det tuse gånger redan, men det är inte lätt att kämpa på egen hand.
..men det betyder inte att jag har gett upp!
 

Hoppas att dessa foton kan bidra till ett och annat leende om inte annat. Fortsättning kommer så håll ut :)
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        2 kommentarer




Ugglor.. dessa söta ugglor

 

Nu menar jag inte just denna lilla uggla som fastnade på ett skisspapper en vänligt, väldigt tidig morgon då jag inte kunde sova. Innan sömnen tog över precis allting, men ni kan kanske fantisera lite och få lägga ett filter framför ögonen. Det finns en charm kring små ugglor tycker jag. De som är så söta!
 
 
Ett papper, tuschpenna och svart bläckpenna. Lite kladd här och lite kladd där så blev det en "kluddilutt"
Vad gör ni en dag som denna? Höstmys med ljus känns lockande även om trötheten kryper fram igen..
 
Ledsen att bilderna blev så dåliga. Morgonen då jag tog foto på dom var ännu inte vaken och ljuset inte alls på min sida, men det får duga. En uggla är en uggla och ugglor tycker jag om hihiii..
Ny vecka och jag känner ångest över så många saker. Vissa stunder så vill jag bara ge upp, medans stunder kommer då jag finner aningens hopp. Det är de stunderna som jag skulle vilja limma fast i mitt hjärta med superlim. Ett som torkar på en sekund för då hinner jag inte ångra mig eller tveka. Räck upp en hand den som klarat av att limma ihop två fingrar med detta "superlim"!?
 
Nu är det dags att försöka att göra det bästa av dagen. Försöka sparka anorexin all världens väg.
Tränga undan tjocka - fula - äckliga känslorna och tankarna.......................................................................
Det är verkligen inte lätt, inte ensam, inte utan stöd, inte utan väggar som tål porslin slängandes i panik över hur svårt allting är!
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        6 kommentarer




Önskar mig en blå dag


Små tofflor som påminner om en liten fyraårings spring fram och tillbaka mitt i flytten. En sak i taget och sedan frågar "vad ska jag hämta nu?". Då gällde det att försöka komma ihåg vad som fanns kvar i min gamla lägenhet. Små blå tofflor och nu inser jag att hösten verkligen är här. Inga blå blir det detta året, men jag hoppas så att jag får mysa med de två killarna imorgon kväll, eller jag menar senare idag.
Livet som faster förgyller tid och rum! Fått njuta av deras sällskap betydligt oftare nu. Härligt!
Jag var på väg att säga hejdå till dagen redan för några timmar sedan, men ändå sitter jag uppe. Mår illa.. Målat en stund och tassat fram och tillbaka, nattat Tintin under sin filt. Tintin är min hermelinkanin om nu någon missat det, två år lilla tjejen. Nu börjar jag att spåra ur helt. Borde sova för ska iväg och få hem nytt hö på förmiddagen, blir hämtad vid kl.11 och gissar att det kommer ta sin lilla tid. Sedan får jag höra om tvillingen frågar ifall killarna får komma, om jag orkar.. men tror att jag denna gången hinner fråga om de kommer till mig. Häromdagen satt lillen hos mig och frågade när jag skulle klippa mig. Skrattade åt hans helt oväntade undran, men helt ärligt har jag länge behövt klippa mig. Så jobbigt att kämpa med både anorexin.. livet och denna ekonomi som gör att jag hindras till så mycket.
 
Önskar att jag vann på lotteri. Bara en sådan sak att detta året är den allra första gången någonsin som jag önskar mig en fylld kyl och frys till födelsedagen! Det mina vänner är för mig totalt främmande, men som det är nu så vrider och vänder jag på minsta lilla grönsak tills det blir is i kylen. Tidigare kunde jag gå fram och tillbaka och vrida och vända på olika champinjoner eller äpplen. Vägde dom mellan mina händer och sedan på köksvågen, brevvågen och sedan tillbaka in i kylen för att jag inte kunde bestämma vilken jag skulle våga bita i!
Galet.. men jag känner att mycket finns fortfarande kvar. Märkt det då och då när jag kommer på mig själv med olika saker. Det oroar mig måste jag erkänna för jag vill bli frisk! Det är svårt för någon som inte ser min kamp i verkligheten utan "bara bakom en dataskärm", men jag kämpar hela tiden och jag har varit väldigt mager tidigare. Då kunde jag inte se det, men nu.... Oj! Hjälp!
 
Vilket fall som helst om jag vann på lotteri så skulle jag fylla på mina akrylfärger, dukpannåer, oljefärger och en massa pyssel. Resa bort till solen och inreda en hel del i min lägenhet eller bara sitta på en cafeteria och äta räksallad med sorbetglass som födelsedagsfika. Som det är nu vet jag ingenting om hur den dagen blir. Gissar att det blir jag och mamma då tvillingen jobbar och är borta under helgen.
Jag har så SVÅRT att våga äta!!! Jag vet inte hur ofta jag tänker för mig själv att jag önskar att jag vågade i alla fall smaka av det andra äter. Skulle jag fotografera mina intag kunde jag lika gärna lägga upp exakt samma foto, det är väldigt ensidigt. Dels så vågar jag inte för kroppen reagerar helvilt över minsta lilla, sedan denna dumma och falska trygghet. Jag vill inte vara trygg, livet ska vara aningen spännande också! Anorexin förstör allting och jag känner mig ensam.. Så ensam..
Önskar att någon kunde säga att du måste smaka. Du måste våga ta steget för jag vill.
 
Allting snurrar, svimfärdig och ändå kommer jag inte till ro. Trycker på knappen och stänger av lilla hjärnan. Ska försöka och stackars den som kanske orkat läsa detta vimsiga inlägg. Ibland, eller oftast så får orden komma som de vill. Nu vill jag tänka i blått. Blå himmel och mys med småkillarna är vad jag hoppas dagen blir till.
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Tvillingbror och jag  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Fina Hjärtat


Tassade ned sent igår och tittade i mitt postfack och så blev jag som ett litet barn på julafton. Tror nästan inte att det finns någon som blir så glad över ett litet kort eller brev som jag! Sedan låg detta fina hjärtat i ett kuvert, tack rara dig.. om du gjorde min kväll. Så gulliga ni är, med era kommentarer och bara det att ni finns där ute. Många av er vet jag inte vilka ni är, men tusen tack. Ni får mig att orka kämpa vidare. Ni får mig att orka!
Dagen igår blev inte alls som jag tänkt mig eftersom solen strax förvandlades till regn och blåst. Det känns att hösten är nära nu, men då också min födelsedag. Blandade känslor kring den som vanligt och då är det skönt att ha en tvillingbror att dela den med. För det där med uppmärksamhet är verkligen inte alls min grej.
Får alltid ångest flera veckor i förväg och flera födelsedagar och jular, nyår och liknande har jag suttit ensam av olika själ. Bott långt ifrån, varit inlagd på sjukhus eller helt enkelt inte vågat av svårt personliga orsaker.
Vet ingenting om årets födelsedag, inte ens vilken veckodag det är, glömmer alltid bort det år ifrån år.
Det är jag och min lilla hjärna, liten som en ärta.
 
Natten har varit lång och sömnlös. Suttit ihopkrupen antingen vid datorn eller framför tv:n med någonting, vad som helst att lägga ögonen på. Halva stan är troligtvis nere på stan nu och trängs, stackarna får söka skydd när skyfallen växlar med sol. Modevisningar, matstånd ifrån olika länders smaker, höstmarknad, musik på stan, skördefest i Apladalen, tjejkväll, utomhusbio (kul om det regnar..), sedan är det väl en del för barnen och pubkvällar för de stora. Tror aldrig att jag varit nere något år, inte mer än lite på avstånd.
Totalt omöjligt att ta sig igenom stan under dess dagarna.
Någon gång skulle det ändå vara roligt att se modevisningen med någon. Kanske nästa år..?
 
Tidigare trodde jag att jag skulle svimma så trött och matt kände jag mig. Nästan illamående, hoppas verkligen inte jag kommit in i ännu en period med sömnlösa dygn. Inte nu då jag äntligen börjat få lite ordning på sömnen.
Hade lite panik i natt och det kändes nästan som om jag gått ned i vikt. Så satt länge, länge och tänkte för mig själv om jag skulle försöka mig på en näringsdryck eller inte, näringsdryck eller inte? Vidriga kalorier som får mig att svälla. Ångest till tusen och ingen att bolla tankar och känslor med.
Det var jag och mina ensamma väggar och vet ni vad jag VÅGADE!
JAG VÅGADE TILL SLUT! Fick inte i mig en hel, men ändå.. jag tog fram en näringsdryck.
 
Hur det känns just nu? Tycker att jag ser ut som en uppsvälld gris i ansiktet, så skönt för er att mitt ansikte är suddigt på fotot. Vill ju ert bästa.. måste skoja om det då och då. Dessa kalori-lureli..
Nu är det nästan helt tomt inne hos min fina grannes lägenhet. Väggarna ekar nästan ända in till mig. Det känns i hjärtat och gråten har fastnat i min hals. Vill inte se, vill inte förstå att hon aldrig kommer att le emot mig igen. Allra raraste Annalisa, jag SAKNAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET! Skulle behöva dig nu, speciellt nu då de andra är så elaka. Även om du inte skulle kunna säga så mycket, vet jag att du skulle förstå. Jag blundar, vänder bort blicken, drar för gardinerna för att slippa se dina nu kala, vita väggar. Rullstolen har de inte hämtat ännu. Den står ensam i ditt rum.
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vänskap
Kommentera inlägget        10 kommentarer




Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar


Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
 
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
 
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
 
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
 
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Livet  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        2 kommentarer




Det står en spegel framför mig

 
Med silver och vackra detaljer
hänger hon framför mig
ser lite gammal ut
även om hon är som ny
på utsidan
 
jag undrar hur hon
känner sig efter att blivit
stirrad på om och
om igen
inifrån och ut
 
kritiserad och hatad
 
jag försöker lyfta blicken
tittar i ögonvrån
och ser
en bild
med ett innehåll som
visar vem jag är
säger ni
 
jag tittar längre
noga
och försöker dra slutsatser
på vad det är jag ser
men hela tiden
visar spegeln..
 
ingenting.. jag är
ingenting
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Kalori-lureli  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        12 kommentarer




Trettio centimeter och ångest

 
 
Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!
Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!
Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.
 
(..du ser så löjligt, fånigt, mesigt knäpp ut lilla champinjon, men jag skulle vilja döda dig just nu för du ger mig känslor som jag inte vill kännas av alls!)
 
Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop!  Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp..  Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.
Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.
Förvillad!
 
 
De senaste dygnen har varit totalt kaos och sömnbrist.. Vågar inte tänka på hur lite som jag ens kunnat vila ögonen. Ibland inga minuter alls på hela dygn, eller max 2-3 timmar. På tok för lite. Jag blir uppstressad, kan inte vara still och till slut snurrar allting och en sen natt hann jag precis lägga mig på golvet.. innan benen skulle till att vika sig som kokt spaghetti.
Bara en stund, tänkte jag för mig själv. Bara en liten stund. Minns hur jag på morgonen upplevt mig som världens allra fetaste och äckligaste!
 
Kunde inte för ett ögonblick tro på vad andra säger till mig om och om igen. Kunde inte tro att det var riktig oro över min vikt. Allting måste varit så fel.
..men då när jag låg där på golvet så kände jag mig mera som ett skelett än en människa. Måste ärligt talat säga att i den stunden så blev jag lite rädd för att sedan några minuter senare inte visste någonting om vad som var rätt och fel. Dagen hade för länge sedan kommit en bra bit in på en ny och när det blivit ljust så somnade jag äntligen. Där på golvet.
  
 
Detta blir ett väldigt snurrigt inlägg, men jag känner mig också snurrig. Allt som jag nu skulle vilja göra är att klippa sönder detta dumma måttband för jag vill inte fastna i ett evighetsmätande igen! Nej!
Några siffror på ett smalt, fult måttband ska inte få styra över mig.
Att ena stunden vara fullständigt övertygad om hur jag ser ut till att i nästa se hur litet det ser ut i en ring. För att sedan återigen förvridas till att måttbandet ljuger för mig. Hallå knäppis ett måttband kan inte ens prata!
Vad ska jag tro på när jag inte alls vet vad eller vem jag ska tro på? 
 
 
Om jag tog fram måttbandet igen efter ett kort stunds utmattning på golvet? Ja, dumt nog! För att dubbelkolla, för säkerhets skull. Som om dessa siffror var större eller mindre.. ja, jag misslyckades där, men nu blir det ALDRIG IGEN!
Kan bara säga att jag blev rädd och förvillad. Fick lite panik över vart livet tog vägen..
Jag har fått ett tips om att titta på foton, kanske lite lättare då. Det är svårt! ibland kan jag tänka att Oj, vilka smala armar och "poff" sekunden senare tänka att jag är tjock! Tänk om alla de där läkarna som endast skriver ut lugnande tabletter och liknande, kunde slå sina skallar ihop och ge mig ett piller som tog bort
 
ANOREXIAN FÖR ALLTID! Att ingen visste vad det var eller att det ens funnits. Att inte ha en aning om hur mycket ÅNGEST TRETTIO CENTIMETER PÅ ETT MÅTTBAND ELLER MINDRE inte är att dugg okej!
Passa på att utrota alla slags vågar när ni ändå håller på..... om ni har tid?
 
 
Jag ska bli en KRIGARE!
Jag ska bli en krigare emot anorexian och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd när jag behöver det som allra mest. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi erövra hela världen och göra den till vår egen.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        5 kommentarer




När det blev liv i luckan för en stund


När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.
 

Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!
Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.
"Får jag titta om dom fastnade nu?"
..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!
 

Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.
Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.
"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..
 

Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!
Om jag höll mig vaken, ja  :)
Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.
Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.
Hoppas att det gick bra.
 

Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!
De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.
Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.
Det är så jag verkligen upplever det!
Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?
Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        8 kommentarer




Don´t you dare give up


Springa bort. Jag vill springa bort härifrån och aldrig komma tillbaka. Hitta en ny lägenhet och aldrig mer se personer som krossar och förstör! Drömmer och längtar mig bort, långt.. långt bort, men jag sitter fast. Klarar inte ens av att gå en promenad i solen. Känner mig så INSTÄNGD!
Svullna vrister och fötter som jag ibland lyckas lura mig till att vara bättre. Tills jag känner smärtan. Tills jag ser feta klumpar där fotknölar tidigare stack ut. Inte var det såhär jag ville ha sommaren.
 
Två små ganska lätta tramp i golvet när skriken inte ville släppas fram. När grannars plågor skrapat nog på min själ fick mig att stampa i golvet. Mer än vad mitt skelett klarade av. Hade de inte betett sig som de gjort så hade detta aldrig hänt.. det är sanningen. Jag skulle inte trampat i golvet, två ynkliga steg. Jag hade aldrig suttit här med två vrister som jag helst av allt inte vill använda mer än nödvändigt.
Ändå försöker jag, kan inte sitta på en och samma kudde dagarna i ända. Ångesten är enorm just nu. Har varit hela dagen även om den växt sig allt starkare ju närmare kvällen kommit.
 
Nu vill jag slita mig själv i stycken!
Ringde tidigt på morgonen för att få recept utskrivna på näringsdrycker och en röst talade om att de skulle ringa upp mig kl.11. Jag väntade och väntade, min läkare ringde aldrig. Kände mig så ledsen och trött, besviken och betydelselös. Nu när jag kämpar med att dricka dessa ÄCKLIGA NÄRINGSDRYCKERså kan hon inte ens ringa upp. Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon på redas telefontid. En tid som är till för att de sedan ska ringa upp, men inte det. Känner mig ledsen idag. känner mig jätte tjock och ful.
 
Tjockare och fulare än annars, hur nu det är möjligt?
Rastlös och inte fått någonting gjort alls, inte ens klarat av att sitta på balkongen trots att jag vet innerst inne att det brukar lugna mig. En stund i solen, men jag längtar efter havet!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Jag önskar mig de vingar som saknas


Timmarna har passerat och lämnat mig med oron kvar. Ensam. Den där näringsdrycken igår vred och vände på mig. Totalt omöjligt att komma till ro så när klockan visade på närmare halv fem på morgonen kröp jag under filten på min balkong. med ljudet av grannar som tydligen är väldigt morgonpigga, lyssnade jag på deras samtal. Ett ljud jag inte kunde förstå, men det gav ett litet lugn.. men redan efter mindre än två timmar var sömnen borta.
Tillbringat de senaste nätterna på min balkong. Vaknat av solljuset och fåglarna.
Föredrar de som kvittrar mer än kraxar, men det är sommar. En sommar med ÖMMA FÖTTER och
NÄRINGSDRYCKSRÄDSLA!
 
Vem kom på det idiotiska ordet och innebörden med SIFFROR?Trehundratre kalorier i en dryck borde inte ta livet av mig, det är siffrorna som gör det. Siffror som talar om ifall du duger eller inte. Siffror på en VÅG.. siffror på ett BETYG,antingen det kommer ifrån ett skolbetyg eller din allra innersta lista om vad som är okej eller inte.
Siffror som samhället har byggt upp som en hög mur att passera.
Vilken idiot kom på idéen att springa med huvudet före emot en mur i betong!?
 
Känner mig lite stolt ändå att jag vågade (liten klapp på min axel samtidigt som en röst skriker hur fet jag är!)
 
Mamma kom till mig i lördags för att hjälpa mig att storstäda lägenheten och jag kunde sova. Behövde så väl. Och vad hade hon med sig om inte ett fint litet inslaget paket ifrån en vän som tänker på mig. Fint kort och flera band i siden som kommer bli till pyssel. Tack söta dig så glad jag blev!
 
Och de där vingarna som jag saknar på mina skuldror. De hade jag verkligen behövt i fredags, men som någon sa.. "Du hade änglavakt!
 
Idag har jag sovit medans mamma tittat förbi. Älskade mamma, vad vore jag utan dig..
Jag kan inte säga att jag mår bra. Inte någonstans och vissa grannar som
"saknar en flinge i paketet" , har krossat både mig och mamma. Jag har inte krökt ett finger på dem och ändå är det som om de vill ha bort mig död eller levande. *förtvivlad gråt*
 
Tittade in hos sötaste grannen igår, eller jag såg nog mest vinglig och som om jag gick på en is. En is som när som helst skulle spricka under mig. Det gör så ONT att gå! Lilla grannen började plötsligt att rossla och få ansträngd andning. klumpen i magen växte sig upp till halsen. Gråten var nära, tåren trillade ned. Så när jag på eftermiddagen idag hämtade posten så var hon inte hemma. Dörren låst och troligtvis åkte hon in till sjukhuset igår.. kommer hon aldrig hem igen?
 
Just nu vill jag ge henne hela världens änglavingar. SAKNAR DIG GUMMAN..
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Näringsdryck.. Ångestdryck du skrämmer livet ur mig!

 
303 kalorier i en ÅNGESTFLASKA med sugrör!
Sedan att bestämma smak och sort, de hade bara två olika hemma. kaffe, choklad, banan och en till vilken jag inte minns gick bort direkt. Jag kände hur folk stod och väntade, men hon var gullig och tog sig tid för att stötta och hjälpa mig. Tydligen varit enormt orolig över mig och sa att hon kunde se genom jeansjackan hur mager jag var. jag kan inte skriva att jag är det då känslan skriker någonting helt annat!
Tre feta kalorier mer i denna och hon såg långt innan dess min RÄDSLA!
 
"Ska jag hjälpa dig att välja?"
"..... ja"
..mumlade jag skakigt fram medans mina fötter höll på att ta döden av mig,
men det är en annan historia. Berättar mer en annan gång för inser att kroppen verkligen inte tål speciellt mycket. Så tråkigt att inte kunna gå promenader med kameran nu då solen skiner igen. Så det kommer säkert att bli en del gamla en tid, eller sådana som inte kommit med.
Verkligen inte alls orkat med vare sig livet, psykiskt eller fysiskt. Suttit apatisk eller sovit, men nu börjar jag att spåra ur totalt.
 
I söndags var jag på ett 7 årskalas. Så bilder därifrån kommer så småningom.
Nu har jag i alla fall några näringsdrycker i kylskåpet. Känner mig lite stolt ändå att jag
VÅGADE!
 
TREHUNDRETRE KALORIER I EN ÅNGESTFLASKA MED SUGRÖR!
Och jag känner mig som världens fetaste, fulaste och äckligaste.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        2 kommentarer




När våren känns lika vilsen som jag

 
Regn och åter regn.. Suttit inne hos grannen, klappat på kinden, flätat hennes hår och lyckades få henne att äta banan, hjortronsylt och vaniljglass med kanel. Hon har sina favoriter och skulle helst vilja leva på sockersött. Nu ligger hon och sover med "Bumsingen" bredvid sig och själv ska jag krypa in under en filt.

Så otroligt rastlös och orolig. Vridit och vänt på mig hela natten, men nu har jag klarat av att ligga i min säng flera nätter i rad. Detta har inte hänt på evigheter, utan fåtöljen har varit mitt hem dygnet runt. Tar en liten stund i taget. Ett kort ögonblick för jag vet att allting raseras så fort. Igår var jag och mamma iväg för att köpa hö till lilla Tintin. Två stora säckar så har hon en tid framöver.
 
Jag kämpar med enorma känslor av att vara tjock och ful, medans hon inte ville att jag skulle ha min regnjacka på mig.. då syntes mina "stickor till ben".. så ut i regnet och blöt blev jag.
Får inte ihop hennes ord med mina känslor och vad min spegelbild visar.
Varför ska det vara så svårt!?
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        4 kommentarer




När tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst

 
 
Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        4 kommentarer




Det är på de små tingen som jag märker hur tiden rinner som sand mellan mina fingrar


Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!
Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.
Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.
Kommer det aldrig att kännas bättre?
Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?
 
Det är när jag får lite ensamtid som jag verkligen kan njuta och må bra av att vara tätt, tätt intill fasters små hjärtan! Jag kan många gånger komma på mig med att sakna dem så enormt, även om jag då just kommit hem ifrån dem eller då de varit hos mig. Jag kan blunda i min ensamhet och LE åt deras härliga kommentarer och busiga blickar. Hjärtat smälter som smör i solsken.

Det blir så påtagligt när jag inser hur mycket jag förlorat genom min anorexia.
Ett liv. Ett riktigt liv med allt vad det skulle kunna innehålla, minus anorexian ÅNGEST!
Jag vill inte känns sådant här äckel och tjock-känslor hela, hela, hela tiden.
Om jag inte ätit eller druckit, varför kommer ändå dessa känslor att växa sig enormt starka på ett par sekunder!?
Hur ska jag ta mig vidare?
Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Kalori-lureli  Livet  Tvillingbror och jag  Vakna upp i min verklighet
Kommentera inlägget        1 kommentar




Livrädd för det livsnödvändiga

 
Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.
Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!
 
Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!
Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!
Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!
Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.
 
Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".
Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.
Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.
 
Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.
Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).
Jag tycker inte.. inte..  inte..  inte om mig själv.
Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        5 kommentarer




Det är helt enkelt inte okej.. du mår inte bra.. du är sjuk gumman!

 
Lagt upp färska spenatblad på en liten tallrik, ett par champinjoner och några tråkiga körsbärstomater.
Försöker att värma dem i micron dem i tron att det ska bli bättre. Delar en clementin och kryper ned i fåtöljen. Täcker mina feta ben med en filt. Ångestens följeslagare.
Ett sms i mobilen ifrån mamma "Jag finns alltid för dig.."
Och här sitter jag med ÅNGEST över grönsaker som inte alls borde vara farliga. Ändå tränger rädslan på.
Kommer jag att bli ännu fetare nu!?
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        1 kommentar




Bara du finns där för mig när någonting hotar kväva mig så håll om mig


Håll om mig. Jag håller om dig. Någonting hotar att kväva mig, bara du finns där för mig och förstår mina ord innan jag har sagt dem. Jag vill flyga bort härifrån, bort till där du är och vandrar planlöst om natten.
Tårarna trillar nedför kinderna av saknad, av längtan efter någonting som bara du kan förstå.
Det är tryggt att ha dig och du ska veta att jag aldrig kommer att försvinna ifrån dig. Vänskap som är mer än guld för mig. Sömnlösheten är kvar.. Alla tankarna kryper under huden på kvällar och nätter. Allt som jag gömmer undan ifrån dagsljuset.
Hur tar jag mig vidare? Min osäkerhet gör att jag skakar av ångest. Mamma har varit hos mig en stund idag.
Min sallad och hennes potatisbullar med lingonsylt. Mådde så väldigt illa och jag kom på mig själv med att liksom "vakna till". Så bra på att stänga av hela tiden och idag ville jag kasta iväg de där kokta grönsakerna i väggen. Ångest över grönsaker. GRÖNSAKER!
Magkramp och bara så jobbigt. Det är bara att stå ut och hoppas på lite vila, men så mycket jag vill göra. Så mycket jag tänker på. Svarar på kommentarer imorgon, nu ska jag skriva vidare på annat håll.
Eller jag vet inte vad det blir. Natten är ung och alldeles för lång.
 
Håll om mig för någonting hotar att kväva mig. HÅLL OM MIG.
Håll om mig.. bara du finns där för mig och jag finns där för mig. Bara du förstår orden innan jag sagt dem högt.
Trygghet som aldrig försvinner och jag vill bort härifrån till dig.
Etiketter: Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Springer för livet.. för livet.. livet


Du säger att det får dig att må bra. Du säger att du har ätit så mycket över julen och att det är helt normalt att springa iväg till gymmet varenda dag. Speciellt efter den där extra skinkan, köttbullen eller sillen. Du säger att det är helt normalt att få lite lagom ångest över missad träningstid samtidigt som du ler med chokladfläckar på tänderna. Du måste ständigt uppdatera om hur duktig du varit och hur perfekt allting varit, samtidigt som det står mig upp i halsen för det borde inte vara så väldigt viktigt. Det där med att stressa rakt igenom livet med ett ganska falskt leende på läpparna.
Varför dyker det ständigt upp nya bantningsdieter, träningsbloggar, matkoma hit och dit? Varför kan det inte få vara okej en liten stund att vara som du är? Det är inte alls konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut och vad de äter eller inte äter. Själv vill jag just nu springa åt helt fel håll och aldrig, aldrig stanna kvar igen.
Den där grönsakerna känns plötsligt så vidrigt äckliga och ger mig ångest så stark, så stark. Samtidigt som jag innerst inne kan förstå att det inte alls är sant att de betyder FETT.. känslorna vrids om och skapar någonting som förnuftet inte rår på. jag är så trött på att ständigt matas med denna hysteri om att vara perfekt.
Nu ska man inte bara vara smal utan sund och "fit" till maxgränsen. Varje litet gram är räknat och ingen mat utan träningstid på gymmet eller motionsspåret.
Det är inte konstigt att jag sitter här och funderar på att allvarligt strunta i allt vad grönsaker heter och aldrig, aldrig äta igen. Nu säger jag inte att det kommer att bli så, men det känns så. Det känns så.
 
Tidigare så fick jag en sådan stark ångest och tänkte direkt att nu orkar jag inte kämpa längre. Nu struntar jag i allting, för det blir för mycket. Vill inte förklara hela tiden varför jag mår som jag mår. Varför eller därför..
Jag är trött på att skrika efter hjälp som jag ändå inte får och att försöka göra min röst hörd när omgivningen ändå inte tar den till sig. Så många som inte alls vet någonting och det gör allvarligt talat riktigt, riktigt ont.
"Det är så verkligheten ser ut och det är normalt att vara sund och träna"
Visst, till en gräns, men jag kan inte säga att det inte påverkar mig negativt. Jag kan inte säga att jag mår fruktansvärt dåligt av det och att jag mer än gärna skulle vilja springa iväg till gymmet på direkten.
Bara för att förbränna de där grönsakerna som jag fått i mig (men jag tycker att jag är för tjock för att synas bland andra i träningstrikåer)
 
"Du kan väl inte mena att du tycker du är tjock!?"
Jo, det tycker jag. Du kommer aldrig att förstå det, men det tycker jag och jag hatar den känslan. Jag vet att det är en känsla, bara en känsla.. men den känslan får mig att springa för livet, för livet åt helt fel håll och det hjälper inte mig att ständigt matas av träningshysteri.
Det är hälsosamt att träna det håller jag med om, men frågan är när det går ifrån hälsosamt till tvång?
När du går till gymmet för att kroppen vill eller när hjärnan vill? när du går till gymmet enbart för att träna upp en svag rygg, eller starkare skelett och inte för att du åt lite för mycket till middag dagen före? För erkänn att du mår lite bättre av att tacka nej till kakan på kafferasten, medans jobbarkompisarna slickar sig om munnen.
Status: 560 kalorier förbrukade i skogen och det får mig att vilja strunta i varenda grönsak.
 
Jag för en ständig kamp som ingen annan har en aning om, eller väldigt få för det finns några som förstår. Några som förstår. Tycker bara att det är synd hur många det är som mår riktigt, riktigt dåligt av all denna träningshysteri.
Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




❤ Tidigare inlägg ❤


Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0