Jag springer rakt in i dina armar

 
..om jag tar på mig skorna och knyter tillräckligt hårt så att jag inte faller innan du kommit tillräckligt nära.
Lovar du då att stå kvar, lovar du att stanna och lyssna på tystnaden?
Om jag var en skulptör och låter leran få ett eget liv, vill du då hjälpa till att färglägga den åt mig?
Jag hoppas att du inte bli skrämd av mina tårar.
Min kamp är här och jag behöver någon som håller mig kvar..
 
Jag har mest varit tyst idag. Alla tankar och känslor har behövt en paus eller ett inlåst rum, utanför min kropp.
Packningen får vänta lite, behöver andas och i samma ögonblick inser jag att jag håller andan igen.
 
Jag gör allt för att övertyga mig om att allt kommer att bli bra.
Jag kommer att bli..   okej.
 
 



Jag är värd mer än så


Jag släpper taget nu. Orkar inte bry mig även om det gör otroligt ont, men jag tänker inte låta personer trycka ner mig längre. Tänker inte låta det fortsätta. För vet ni vad..?
Jag är värd mer än så!
 
Nu sätter säkert många kaffet i halsen så att säga. Att jag, lilla jag, skulle höja rösten och säga att det räcker nu.
Det har tagit lång tid för mig att komma hit där jag är nu. Många tankar och många tysta ord ifrån er.
Jag kan inte låta bli att undra om ni förstår att tysta ord sårar precis lika mycket, om inte mer än de som blir sagda. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Snarare tvärtom och det vet fler än jag.
Min kamp är minst lika mycket värd som någon annans. Jag säger inte att jag är bättre, men jag är inte ett dugg sämre. Så många har varit inne i anorexins spår, tyvärr. Ändå är det som om jag inte är värd det allra minsta eller rättare sagt att min kamp inte skulle vara tillräcklig. Nej, jag får ju ingen hjälp. Inte ens samtalskontakt på grund av att min vikt skulle vara "farligt låg". Ändå så kämpar jag varenda sekund och under en lång tid så har jag varit långt nere och gråtit mig igenom alla dagarna. Det är många saker som ligger bakom, till slut så tippar det över och jag har känt mig totalt värdelös och oviktig.
 
Den biten släpper jag nu. Jag släpper taget för min kamp, den ni inte ser, är lika betydelsefull som andras.
Jag är värd mer än så!
Nu är inte detta riktat till någon som skrivit kommentarer här eller på annat sätt kontaktat mig.
För ni är guld värda!
Jag har äntligen börjat tro och inse att jag är värd mer.
Troligtvis så kommer saknaden att gripa tag i mig tusen gånger om. Den finns kvar och den känns, men den ska inte längre få hindra mig att tro på mig själv och min kamp.



För att du är du


Du skriker ut din ångest och ser förtvivlat
spegelglaset krossas framför dina fötter
ett liv i spillror avspeglas i
varje andetag
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Du är fet, äcklig och händerna krampar
väntar på att slå sönder dig inifrån
dit alla tysta orden gömmer sig
av rädsla för
livet
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Du känner dig misslyckad, värdelös
ensam mitt ibland alla andra
och du vill låta tårarna viska
hjälp mig överleva
eller dö
 
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
 
Gråtandes plockar du försiktigt upp skärvorna
av det som skulle varit du om
du bara kunde få hjälp att
hitta tillbaka till dig
själv igen



Någon sa att.. Du är så fin


..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!
Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?
Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.
orkar inte med att vara kvar här
 
Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
 
Samtidigt som jag gör allt för att fly ifrån tid och rum så skulle jag vilja bli omkramad av mamma tills jag kanske kan känna att jag kan få vara till glädje.
 
Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.
MAMMA, KRAMA OM MIG SOM DU ALDRIG GJORT TIDIGARE FÖR DET FINNS INGENTING SOM JAG BEHÖVER SÅ MYCKET SOM JUST NU!!!  
 
.................................. nu har jag gjort det jag aldrig gjort tidigare. Även om jag vet att hon inte är hemma, så har jag ringt och "stört henne.." Signal efter signal gick fram utan svar. Det var tungt att lägga på luren.
Sedan ringde hon upp och frågade om det var jag som ringt....
JAG BEHÖVER EN KRAM MAMMA!!!
 
-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.
-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)
-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.
 
Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få
KRAMEN AV MAMMA!!!
 
 
 



Dagar med färger i vattenpölar


En plötslig tanke irrar förbi och allting rasar. Hösten är här på riktigt och jag sitter och jag har lyckats bli smittad av mammas förkylning. Huvudet känns tjockt och kroppen halvdöd. Orden som jag tänkte skriva ha hamnat långt bak och är svåra att få fram. Det bildas bara en klump av alltihopa. Jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv längre. Trasas sönder inifrån och ut. Jag vill bara få vinna någon gång. Någo gång snart så tippdet över. Skriker tyst... hjälp mig över kanten. Hjälp mig över kanten.
Jag kan inte lita på mina egna känslor. Vet inte om det är rätt eller fel det jag ser, om mina tanka stämmer med de andas. Runt omkring.
 

Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.
DET ÄR SÅ TOMT HÄR!
 



John Blund kastar grus i mina ögon och ler

 
Titta på mig där jag står bakom trädet till höger om din skugga. Kan du inte se att jag vinkar och ler lite försiktigt emot dig, bara för att du kanske ska lägga märke till att jag finns? Kanske jag inte passar in i någon annans värld, kanske jag inte passar in någonstans.
Snälla stå still ett litet ögonblick innan du gungar iväg så mycket högre än vad jag har lärt mig än. Stå still ett litet, litet ögonblick och känn efter om jag kan få ha en plats i din verklighet, bortom min egen.
Jag vet att jag inte är lika stark, men ensam är inte stark. I alla fall inte jag och det är precis såhär jag ser ut om du slutar dina ögon för ett kort ögonblick och tänker efter om jag passar in hos dig eller om jag ska stanna kvar utanför.
Jag känner mig ensam och jag vet att jag har sagt det tidigare, men känslor försvinner inte lika lätt som ett sönderrivet papper i septembervinden.. hur tunga de än känns. Jag vet inte om jag ska hoppa av eller stanna kvar längre. Jag vet vad jag vill, men jag klarar mig inte på egen hand för jag behöver hjälpen bredvid mig.
Säg någonting, vad som helst!
..bara du bryter tystaden som befinner sig omkring mig, inuti och utanpå. Säg någonting som en liten bekräftelse på att jag finns lika mycket som någon annan. Märker du inte att det enda jag vill är att få prata en stund med dig?
 
Syns det inte att jag behöver någon här, bredvid. Inte bakom eller långt framför. Utan bredvid mig!
 



Jag försöker kriga och stå upp för mina drömmar, men om jag faller är allt ni ser min skugga.. övergiven


Behöver någon som kan hjälpa mig att stå rakt, inte vingla, inte falla. Jag behöver någon som finns när alla andra går. Jag kämpar och kämpar, men det känns som om min kamp aldrig räcker till.
Gråten har mest trängts undan större delen utav dagen och jag vet inte om jag hör hemma någonstans, eller hos någon. Vet inte vem jag ska vända mig till när omvärlden rasar omkring mig och jag har en stark känsla av att om jag faller så skulle allt ni kan ana efter mig.. är en liten skugga. Nedtrampad av förbigående, för vem hör någon som inte längre vågar skrika på hjälp?
Skulle det märkas om jag inte fanns?
 
Jag känner mig fruktansvärt ensam och bortglömd. Gömd i sanden och aldrig hittad igen. Skulle vilja skrika högt.. SNÄLLA TA MIG HÄRIFRÅN! Om jag bara kunde, om jag bara kunde.. och vågade. Jag ser mamma trasas sönder rakt framför mina ögon och hennes oro både i blicken och på rösten när hon frågar om jag inte förstår att vikten rasar nedåt (men mamma, allt jag känner är sorg över att jag förstörde allting.. min spegelbild visar någonting helt annat och jag vet inte längre om jag hör ihop med denna världen).
Varit på försäkringskassan idag, hoppades på lite bostadsbidrag då det är tänkt att jag ska flytta den 1 oktober. Två små hundra tycks det bli, så med en hyra på 600kr mer kommer det bli enormt tufft en lång tid framöver, med flytt av allting. Slåss redan i motvind och jag känner mig allt mer vilsen och tom. En kropp som gör allt för att slå ned mig. Kanske ingen tycker att min kamp är "bra nog", men jag kämpar så gott jag kan.
 
Det här är jag och jag gör vad jag kan för att orka med livet.
..men vilket är bäst?
Jag behöver stöd, men kan samtidigt inte kräva att någon ska lägga en minut på mig när livet kretsar runt omkring.. utom just här. Detta är mina känslor.. behövde få ur mig lite, lite grann av allt som gömmer sig under ytan.
 



Jar försöker att dra en linje med min blyertspenna.. någonting som ska likna ett leende, men vad som finns där bakom kan ingen se


Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!
Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.
Känner mig så ensam!
 
Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!
Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.
Orkar inte!
 
Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!
Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!
Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!
..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.
Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.



Jag undrar om hjärtat håller

 
Jag vet inte längre
hur jag ska kunna förvandla
mina känslor
till ord
det är tyst runt omkring
 
..men på insidan pågår
 
ett ensamt krig
i tysthet
ord utan
röst
 
..men det känns
 
och som små steg
i taget
glömmer jag bort
hur jag stavar
till tomhet
 
ensamhet
 
det är som ett enda
hål i mig
och jag undrar om
hjärtat håller om jag
faller
 
..åt rätt håll
eller fel



Letar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna

 
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
 
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
 
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
 
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
 
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
 



När det blev liv i luckan för en stund


När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.
 

Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!
Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.
"Får jag titta om dom fastnade nu?"
..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!
 

Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.
Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.
"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..
 

Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!
Om jag höll mig vaken, ja  :)
Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.
Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.
Hoppas att det gick bra.
 

Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!
De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.
Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.
Det är så jag verkligen upplever det!
Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?
Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.



Näringsdryck.. Ångestdryck du skrämmer livet ur mig!

 
303 kalorier i en ÅNGESTFLASKA med sugrör!
Sedan att bestämma smak och sort, de hade bara två olika hemma. kaffe, choklad, banan och en till vilken jag inte minns gick bort direkt. Jag kände hur folk stod och väntade, men hon var gullig och tog sig tid för att stötta och hjälpa mig. Tydligen varit enormt orolig över mig och sa att hon kunde se genom jeansjackan hur mager jag var. jag kan inte skriva att jag är det då känslan skriker någonting helt annat!
Tre feta kalorier mer i denna och hon såg långt innan dess min RÄDSLA!
 
"Ska jag hjälpa dig att välja?"
"..... ja"
..mumlade jag skakigt fram medans mina fötter höll på att ta döden av mig,
men det är en annan historia. Berättar mer en annan gång för inser att kroppen verkligen inte tål speciellt mycket. Så tråkigt att inte kunna gå promenader med kameran nu då solen skiner igen. Så det kommer säkert att bli en del gamla en tid, eller sådana som inte kommit med.
Verkligen inte alls orkat med vare sig livet, psykiskt eller fysiskt. Suttit apatisk eller sovit, men nu börjar jag att spåra ur totalt.
 
I söndags var jag på ett 7 årskalas. Så bilder därifrån kommer så småningom.
Nu har jag i alla fall några näringsdrycker i kylskåpet. Känner mig lite stolt ändå att jag
VÅGADE!
 
TREHUNDRETRE KALORIER I EN ÅNGESTFLASKA MED SUGRÖR!
Och jag känner mig som världens fetaste, fulaste och äckligaste.
 
 



Kan någon höra orden bakom er i skuggan av era liv

 
Kämpar och kämpar.
Kastar alla känslorna i väggen
samtidigt som jag
känner mig väldigt
 
osynlig.
 



När alla drömmar faller som ett korthus rakt framför mina ögon och balansen att bygga upp dem har tynat bort

Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?
Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?
Sälja min själ i ett gatuhörn?
Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.
 
Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.
Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?
............................................ gråtit förtvivlat.



Sometimes you just need someone to tell you you´re not as terrible as you think you are


Dessa orden har troligtvis aldrig tidigare här i bloggen eller någon annanstans heller för den delen, bortsett alla skrik på hjälp länge utan att bli hörd.. men jag känner att det är nu som jag verkligen behöver allt tänkbart stöd.
Om det skulle kunna vara genom kommentarer, mail, brev eller sms. Vad som helst för jag känner att jag tappar fotfästet mer och mer. Medvetet har jag varit tyst i min blogg. Inte hittat någon låga.
Någonstans finns den säkert kvar, även om jag nu har enormt svårt att känna den.
Jag behöver stora förändringar, mycket stöd.. men jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv för jag orkar verkligen inte alls längre.
Min själ är krossad. Förlåt för att jag inte har någonting roligt att säga, men jag känner mig förlorad för alltid.
 
 



We know every line and now I can´t remember


Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!
 
Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.
Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.
Jag får inte ihop matematiken alls.
hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.
Vilken den nu är?
 
Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!
Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.
Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.
Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..
 



Säg att du behöver mig lika mycket som jag behöver dig

 
Jag har aldrig vågat göra som de säger även om jag aldrig slutat be om råd. Det kan gå dagar och veckor utan att jag vågar höja min röst lika mycket som jag borde. Jag vet att jag lätt fastnar i min egen fälla och allting som jag borde sagt ligger och gror i sin egen ångest. Jag måste lära mig att ta lika mycket plats som alla andra och allt jag önskar är att jag vågade lita på andra, då när livet för första gången balanserade på en tunn lina.
En lek på liv och dör, jag förstod det inte då.
Jag är den jag är och jag önskar att jag betyder lika mycket för dig som du betyder för mig.
Du behöver inte förstå så länge du inte lämnar mig ensam igen. Snälla stanna kvar för det är nu som jag behöver dig minst lika mycket. Om inte mer.
 
Det är svårt att våga balansera rätt när jag står på egna ben och vacklar. Inte så stark som du tror.
..men om du tar dig tid att titta bakom mina höga murar så skulle du se mig sitta där och vagga fram och tillbaka i hopp om att trösta mig själv. Rädslan finns ständigt närvarande. Att bli övergiven. Ensam.
Jag måste lära mig att jag är lika mycket värd som andra. Trots mina skavsår och mina brister, kanske just på grund av dem. Det är dem som är en del utav mig och jag vill bara få bli älskad och saknad, precis som du.
 
Tröttheten finns ständigt närvarande, men jag ska göra så gott jag kan att ta mig till lilla mamma senare. Syster och tvillingbror kommer också och killarna bus. Ett fasters hjärta kan inte bli mycket lyckligare än när jag har deras kinder emot min! Jag ska nog vila en stund innan dess, även om oron vill driva mig ut. Rörelse.. rörelse.
Det leder ingen vart, så jag måste intala mig att det är vila kroppen behöver allra mest.
Idag är det en ny dag och jag vill att den ska bli så bra som möjligt. Det gäller att ställa mig rakryggad upp och viska (lite försiktigare än ni skulle gjort..) att jag är fin precis för den jag är.
 
Det gäller att skaka av sig alla andra tankar och känslor!
Vi får göra det tillsammans.
Jag är så rädd för att du aldrig behöver mig lika mycket som jag behöver dig. Att bli bortglömd när jag stänger in mig i mig själv, men det är då jag behöver få höra att du behöver mig. Jag vill känna att jag är viktig, lite.. lite viktig för någon.
 
 



We all have stories

 
Allting känns som en tjock dimma. Jag vill lägga mig ned och gråta, skrika att jag klarar inte mer. Tankarna kommer ingenstans. Jag börjar allt mer inse att detta blir ytterligare ett dygn utan sömn. Kanske blir det att jag letar fram någon film eller vad som helst. Vrider och vänder på mig. Tänker på allt jag vill göra. Allt som jag borde göra, men mer och mer på att jag måste äta någonting.
Vad som helst, men det blir svårare och svårare. Jag kommer ingenstans.
Skulle vilja sätta mig och skriva på ett brev, men då kommer jag aldrig att kunna sluta. Sömn kom och slå mig till marken. Ska nog börja skriva listor varje dag. Att göra listor.. för att komma ihåg sådant som att äta och dricka.
Måla, teckna, fotografera, pyssla.. pyssla.. pyssla.
JAG MÅSTE KOMMA IHÅG ATT BÖRJA LEVA IGEN!
Känner en panik över att vikten rasar nedåt.



Stanna alltid, alltid kvar hos mig!

 
 



In just two days tomorrow will be yesterday and today only a memory


Allt jag vill är att lyfta på luren och säga:
"hej, jag behöver ha dig här hos mig, hålla ihop mig, krama om mig"
 
Snälla krama om mig sådär som bara du kan!
Tror att jag snart kommer att släcka ned alla lampor. Stänga av alla ljud och krypa upp i fåtöljen för att förhoppningsvis få lite sömn. Jag vill somna in och vakna till en annan dag. En annan värld.
Ibland känns det så långt ned till marken, lustigt det där. Är det jag som förtränger verkligheten eller bara ett virrigt, snurr inuti?



Tidigare inlägg