Hipp hipp hurra det är våran dag
Ikväll ses vi genom att bära det allra sista till min nya lägenhet.. eller jag har inte burit så mycket utan den biten har jag fått hjälp med. Räcker gott och väl med all packning jag kämpat med länge nu. Ikväll kommer bli första natten här och om jag sover är tveksamt. Känner jag mig själv rätt så blir det att jag vandrar runt här och plockar upp saker. Vänta tills morgondagen är inte min melodi.
Varje flytt jag gjort så har jag varit klar på kort tid. Visst skulle jag vilja ändra om en del, speciellt byta lite färger och jag är i stort behov av både ny stol, även ett större data/teckningsbord och någon lampa till sovrumstaket saknade jag redan i min tidigare lägenhet. Mindre saker som filt, kuddar, gardiner i de färger jag vill.
Alltid roligt att ändra om lite och just detta har jag velat under så lång tid, men inte haft råd.
Att pengar ska sätta käppar i hjulet alltför ofta.
Nej, dags att få lite gjort. Småkillarna kommer medans tvillingen tränar ikväll.
Så jag får lite mys på födelsedagen ialla fall :)
Imorgon börjar en ny tid på högre höjder
Nu är det inte långt kvar.. några timmar och jag börjar att räkna ner.
Sista natten här och flytten har tagit stora steg på kort tid. Jag kan med lättnad säga att äntligen är denna flyttpackning snart, snart slut. Det har varit tungt på olika sätt, ledsamt att lämna de sista fysiska spåren av en lägenhet som jag har både glada och sorgliga minnen ifrån. Minnen som jag bär med mig och jag hoppas att de tyngsta kan döljas i ett hörn någonstans.
Om jag kunde skulle jag inte tveka att radera bort många händelser och fylla andra med färg!
Imorgon börjar en ny tid på högre höjer bokstavligen. några våningar högre upp och om det blåser så här mycket ett par dagar till så har alla löv fallit till marken. Jag och mamma kan säkert sitta och blinka med lamporna om kvällarna. Tror att jag ser ned till hennes hus ifrån min lägenhet. Blink-blink :)
Det blir säkert bra... ska bara packa upp allt igen och komma till rätta.
Bygga bo.
Om varför jag flyttar..
Under en längre tid och flera gånger har jag fått frågan varför jag flyttar.
Det är ingenting som jag haft någon tanke på då jag för det första flyttade till här där jag sitter nu för ganska exakt ett år sedan. Då berodde det på att mina grannar trakasserade mig, vilket fick både mig och mamma att må riktigt dåligt. Min vän somnade sedan in och jag blev efter en tid erbjuden hennes lägenhet då andra såg hur dåligt jag mådde och ofta kom och grät. Jag bor i ett hus som styrelsen hyr i andra hand ifrån en hyresförening.
Det var personer ifrån styrelsen och även andra som hade nära kontakt med dom som ständigt såg mig helt nedbruten. Att min vän somnat in var svårt nog och jag kunde alltid se in till henne ifrån mitt dåvarande fönster.
Aldrig trodde jag att jag skulle klara av att stiga in här igen när jag drog ner persiennerna
för att hjärtat gjorde för ont.
Även om jag vet att min granne under några år pratat med mig om att hon inte ville eller orkade leva längre, så ville jag inte inse att det var hennes tid att lämna mig. Inte för alltid, men jag vill tro att vi ses igen.
Det som gör ont är att hon aldrig ville dela med sig av sina tankar till sin dotter med familj.
Tillsammans delade vi allt, precis allt. Hon fick ändå ett långt och händelserikt liv.
Efter en tid så visste jag att en annan granne var intresserad av hennes lägenheten så även där och då blev det sura miner när jag blev erbjuden den före henne. Att jag fick gå förbi!
Det var ingenting jag hade tanken på trots att jag mådde så dåligt.
Jag ville bara bort, men nu sitter jag här och det har blivit ett hem där jag känner att jag trivs.
Annalisa finns med mig i väggarna, i golven, i rummen, men mest av allt i hjärtat.
Så började då en oro sprida sig i huset redan förra hösten.
Styrelsen började ha hemliga möten och ingen visste någonting. Rykten gick hit och dit och de allra flesta kastade jag ifrån mig. Tiden gick och sommaren närmade sig. Oron var nu tydlig och kunde tas på överallt.
Innan sommaren låg det en lapp i postfacket, inga personliga ord fördes precis.. så en lapp var jag van vid.
Det stod någonting om ett möte och där, just då fick jag liksom de andra veta att huset skulle tömmas sista juli.
"pang, rakt i ansiktet!"
Det talades om att styrelsens ekonomi inte gått så bra och att huset kostade för mycket.
Hyresgästföreningen var också med och det pratades om att kommunen nu skulle göra om det till dels någon
slags gruppboende och halva huset till ensamkommande flyktingbarn.
Sedan blev datumen hela tiden ändrade om när huset skulle stå tomt. Många trodde att jag skulle få bo kvar, men jag kunde inte få någon ro i de orden. Strax innan sommaren fick var och en ett samtal (även notering om det låg i form av en lapp i postfacket). Tjugo små minuter stod till förfogande.
Tjugo korta minuter som skulle räcka till för att lösa vart jag skulle bo?
Mamma var med på mitt möte och både hon och jag grät och då var jag öppen med hur jag mådde.
Om allt som hänt, ja jag fick ur mig det mesta. De lovade att ställa mig överst på bostadskön och att de skulle göra allt för att hitta en lägenhet till mig inom det område jag önskade.
De flesta lägenheterna finns i andra änden av stan och att för mig att ta mig någostans vore omöjligt.
I ren desperation sa jag att om jag hamnar där uppe så kommer jag försvinna. Då orkar jag inte längre!
Jag vet att min kropp inte skulle klara av att cykla upp och nedför viadukten titt som tätt.
De sa att jag inte behövde tänka på att bara ha tre alternativ innan jag skulle åka ur kön.
"Ta din tid på dig tills du känner att du trivs"
Hela sommaren blev ångest och jag var nästan inte utanför dörren.
Sommaren tog slut och jag blev erbjuden en lägenhet. Tvekade inte en sekund med att tacka nej.
Det skulle inte gå.. Jag sökte runt och var med i olika grupper på facebook utan resultat. Mina grannar hittade lägenheter och det var lättare då de skulle ha treor och en del även utanför stan, längre bort.
Plötsligt en kväll tog en tjej ifrån SVT kontakt med mig på facebook. Hon hade på något sätt hört talas om mig och min situation och hur dåligt jag mådde. Hon skulle ringa hyresföreningen och jag tror att det satte lite mer fart på dom. Under sommaren och tidiga hösten stod det en del i tidningen. Ord som gjorde mig ledsen många gånger.
Så kom den dagen då jag fick ett nytt erbjudande. En tvåa på femte våningen strax intill där jag bor nu.
Vi var och tittade på den och jag kände direkt att
"här skulle jag trivas"
Den är ljus och öppen med balkong ner mot stan och kvällssol. Ingen insyn på något håll.
Nu gick allt fort och jag sitter nu med i stort sett alla saker nedpackade och klar för flytten. Det som inte är nedpackat kommer plockas ner i det sista.
Vad som ska hända med huset jag nu flyttar ifrån är endast för
ensamkommande flyktingbarn. Det är vad som sägs nu och det har redan kommit en del i de lägenheter som blivit tomma. På tisdag sover jag min första natt där och jag hoppas och tror att det blir bra.
Att bo kvar här nu vill jag inte längre.
Annalisa flyttar med mig i mitt hjärta.
Har ni fler funderingar är det bara att fråga.
...jag tror att jag fått med det mesta?
Känslor hoppar hit och dit mitt bland flyttkartonger
Hej små hjärtan som tittar in trots att jag varit tyst länge. Det har verkligen varit känslor högt över ytan och långt ner under jorden. Den största förändringen just nu är att jagom lite mer än en vecka sitter i en annan
lägenhet. Ni som följt mig att jag innan sommaren fick veta detta och hela sommaren blev en lång oro.
Att inte veta var jag skulle kunna hitta en lägenhet jag känner att jag skulle trivas i, det växer
verkligen inte lägenheter på träd här i stan. Om man inte har råd att betala 7-8000kr för en liten plutte etta!
Nu var de snälla och satte mig överst på bostadskön och jag fick tacka nej tills jag kände att det var rätt.
Mamma var extremt orolig och ledsen över att jag tackade nej till den första. Ansåg att jag skulle bo där och
sedan fortsätta leta vidare, men nej det orkar jag inte.
Jag har bott i denna lägenheten sedan förra året och trots hur smärtfyllt det var att sätta mina fötter efter att min älskade vän somnat in.. så trivs jag här.
Plötsligt slår det mig att jag nu sitter på den plats där hennes säng låg intill.
Åh vad jag saknar henne!
Hittade brev ifrån henne i natt när jag packade. Känner att jag vill dela med mig ett av breven hon sträckte fram till mig en dag då vi legat skavfötters i hennes säng och bara varit i ögonblicket.
Kära Madeleine
Du är en underbar vän och jag tycker
så mycket om dej. Du har inte bara
en kreativ begåvning utan ett stort hjärta
också.
Jag är mycket lycklig över att vara
din vän. Jag känner mig stolt.
Du kommer tassande in till mig och lyser
upp min ensamma tillvaro.
Det finns inget jag önskar så mycket
som att du skall få må bra psykiskt
och ha livsvilja.
Många kramar från
din vän Annalisa
Nu är det ändå ett faktum att jag ska flytta, men hon bor i mitt hjärta. Nyligen tittade jag på en annan
lägenhet och kände direkt att här trivs jag. Ljus och med balkong på översta våningen och som jag skojade med mamma "Nu kommer jag kunna se när du lägger dig!"
Jag får tillbaka min kvällssol. Jag tror och hoppas att det blir bra. Komiskt nog så glömde vi titta var uttag och annat fanns och ingen krok till taklampa, men jag kan stå där och lysa med ett leende och tänka på Annalisa!
Jag noterade inte att det var kakel i badrummet.. jag missade mycket för jag kände ändå att här vill jag bo.
Så det är en glad tjej som skriver nu och ler för mig själv!
Annars har dagen varit totalt upp och ner. Solen har strålat och jag vandrade fram och tillbaka i ångest tills jag tog på mig jackan, packade ner kameran i väskan och cyklade ut. Kan säga att jag har nästan inte varit ute på
otroligt lång tid och speciellt inte så mycket som jag och kameran vädrade våra näsor i frisk luft.
Satt eller kröp längs en gnistrande klar och blank sjö, under ett träd, på en stubbe, mitt bland
prasslande löv. Att jag har fruktansvärt svårt att se mig i en spegel har jag säkert nämnt..
En reflektion i kameran fick PANIKÅNGESTEN att stiga skyhögt och just då ville jag försvinna!
..men jag klarade stanna kvar och mer än två timmar senare var jag hemma.
Trött och yr.
I två dygn har jag varit vaken och packat i flyttkartonger. Tre stycken bara i natt med pysselsaker som teckningsblock, färg, penslar, garn.. ja allt möjligt och ändå har jag dukpannåer och annat.
Väl hemma så strulade allting. Kamerans batteri var slut och likaså min reserv, men det värsta är att när det fungerade så laddades alla foton över till datorn! Över 1200st foton i ett blandat kaos!
Vad är det med nya windows 10.. har även blivit jobbigt att ladda upp foton här i bloggen. Bilden flyger hit och dit. Sedan har det varit mycket annat som hänt också, men vill inte trötta ut er.
Har ni någonting som ni vill att jag ska skriva om så bara säg till. Jag vet inte hur internet kommer fungera när flytten är här. Måste ringa och ändra imorgon.
Vill även sända över så många kramar till en vän som har det alldeles för svårt.
Önskar att jag kunde göra det allra minsta för att allt ska bli bra!
Sommarleende.. pyssel och smygtitt
Solen tittar lite tveksamt fram ett ögonblick. Svensk sommar.. jippiiie (eller inte), men den har tagit sig lite i kragen så några fräknar kan räknas. Satt uppe i natt med olika pyssel och nu ångrar jag att jag just då önskade att det skulle bli ett skyfall av regn idag. Större delen av dagen har bestått av "äckligt regn". Ja, det är vad jag kallar det som kommer ifrån alla håll och kanter. Bättre så det vräker ner. Sitta och lyssna på och känna doften av ett sommarregn. Sommardusch och därefter en strålande sol.
Varför jag i ett snurrigt ögonblick önskade regn?
...för då kan jag pyssla i lugn och ro. Ingen press på att vara ute.
Om jag ångrar mig? behöver säkert inte svara på den frågan..............
Så rastlös och tankar som inte vill sitta stilla, men jag lever för er som skrivit både här och där och varit oroliga.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.
Förlåt om mina tidiga inlägg fick er att tro att jag gick och hade självmordstankar. Behövde få ur mig lite känslor och det finns saker som fortfarande sårar. Tids nog ska jag berätta.. förstår inte hur någon kan såra en vän på det sättet att jag känt mig värdelös, utanför och meningslös. Varit djupt deprimerad.
Kan inte säga att livet är tip-top, men jag kämpar.
Så till mitt lilla pyssel under två sömnlösa dygn. Skulle gjort någonting helt annat när jag ville testa ett nytt alternativ. Så roligt att jag ensam satt med ett leende över hela ansiktet.
Hoppas, hoppas att det blir uppskattat. Mamma ska ta med det till ett dop om två timmar.
Lilla Lova ska tösen heta. Lova Carina :)
Carina efter min änglasyster som lämnade oss efter en kamp emot sin cancer.
Saknar dig så otroligt mycket, älskade syster!
Redan när jag fick en inbjudan var jag rädd och tveksam om jag skulle klara att vara med. Om jag skulle orka.
Har så svårt med stora träffar, födelsedagar, julafton och liknande. Jag finns där, men ändå inte.
Har så svårt med stora träffar, födelsedagar, julafton och liknande. Jag finns där, men ändå inte.
Nu har jag pratat med Lovas mamma och hon förstår. Kommer att ta igen det tusen gånger om. Inte kunnat ta ett endaste foto på lilla solstrålen eftersom min kamera har strulat. Kände bara att det det också.. fått mer än nog av motgångar under senaste året. Så häromdagen testade jag att fotografera det jag gjort.
Den lever, kameran lever.. och våga inte dö ifrån mig igen!
Här kommer en liten smygtitt på en del av resultatet.
Våga tro på att du är värdefull för någon.
KRAMAR
KRAMAR
Händerna i luften och jag andas
Hej hopp här svänger det fort!
Vaknade med sprängande värk i nacken, tinningarna och ena ögat. Satt och slog mig själv med händerna för att lägga fokus på den smärtan istället. Fungerade lite sådär så tog fram min nedfrysta vattenflaska. En isklump och bokstavligt försökte frysa ner hjärnan, slog och slog. Hellre den smärtan. Efter ett tag minskade det och jag kunde röra mig lite mer.
Hade ju namnsdag igår och en gullig vän hjälpte mig så jag kunde få jordgubbar! Så söt du är :)
Fick ångest redan innan. Det är jordgubbar och det är gott så dumma ångest försvinn!
Åt några innan jag cyklade ut en runda, men nu börjar jag spåra ur lite.
Hade jordgubbar kvar och efter lite tankar om jag är värd dom (sjukt jag vet..) fick jag i mig några. Blev rastlös till tusen. Skulle jag ta mig ut. Visa mig? Har extremt svårt att se mig själv så det är träning bara att tvätta händerna och speglar är inte mina vänner!
Det blev en liten sväng i solen. Märkte att jag blivit så mycket tröttare i kroppen.
Värken kommer tillbaka igen, eller blir starkare. Glömt lägga vattenflaskan i frysen.. men när jag satte mig ner och läste ett par meddelanden så känns det nu så mycket bättre.
Vill bara tala om att jag sitter här och LER!
Händerna i luften och jag andas!
(kanske borde försöka frysa ner ångesten med en stor isklump)
Sommarmorgon
Godmorgon till en ny dag. Så trött efter att återigen börjat komma in i en period av att inte kunna sova.
Magen krampar så fruktansvärt mycket och det är bara att försöka stå ut. Försöka sitta, försöka ligga eller försöka stå som en krökt ostbåge med en hel låda av VASSA KNIVAR i magen! Ingen idé att söka sig till sjukhuset. För det första så är det inte att bara åka till akuten ens när handleden bröts itu och vinkade sig som ett trappsteg. Nej, först ta sig till Vårdcentralen för att de ska bedömma om det är akut (nu syntes det direkt att den var av - jo, tack!).. sedan hitta någon som kan köra upp mig. Vänta och vänta. Få lite dropp och orden om att det beror på min långvariga svält. Hatar anorexin. Verkligen hatar och börjar gråta över hur livet är så förstört.
Jag har varit så känslomässigt nedbruten länge nu. Gråter så fort jag tappar en penna i golvet!
Imorgon är det väl en vanlig dag. Måste få tag i min läkare om nya recept på alla mediciner. Snart sommar och ingen aning när hon slutar. Jag kan se in till hennes rum ifrån min lägenhet och ändå så tycks hon inte bry sig det allra minsta om hur jag mår.
Livet..
Dags att fixa hos Tintin och ta vara på solen innan den kryper över hustaken och bort ifrån min balkong.
Igår kom jag på att det var då tur att jag aldrig ändrade om väggarna här eftersom jag nu måste flytta.
Sådan ångest och oro inför hur det kommer att bli. Borde passa på att flytta till västkusten eller allra helst till ett varmare land. Ingenting som jag kan styra över nu så in i duschen och bli en människa.
Skulle vilja cykla ut med kameran, magen och kroppen tycker inte alls det.
Måste säga att jag var helt skakig i hela kroppen igår efter att få ur mig några små ord som länge
gjort SÅ ONT I MIG!
Nu har jag tagit det steget och klappar mig själv lite lätt på axeln. Det är dags att börja våga för min egen skull.
Sommarmorgon och jag... har inte hört några skrattmåsar idag? Häromdagen, nej tidiga morgon skrek måsarna sig galna redan innan klockan var fem. Fem på morgonen och jag hade inte ens lyckats somna!
Hej hopp jag tycker mindre fåglar är sötare :)
Det blir en dag för mig själv. Så många tankar som springer runt i huvudet. Ska göra vad jag kan för att få ordning på dom. Sätta dom på sina platser likt barn. Åh vad jag saknar småkillarna. Brorsbarnen, att få krypa ihop och mysa tätt, tätt intill. Det är lycka på hög nivå!
.......jag skulle bara in och säga hej till dagen.
Jag är värd mer än så
Jag släpper taget nu. Orkar inte bry mig även om det gör otroligt ont, men jag tänker inte låta personer trycka ner mig längre. Tänker inte låta det fortsätta. För vet ni vad..?
Jag är värd mer än så!
Nu sätter säkert många kaffet i halsen så att säga. Att jag, lilla jag, skulle höja rösten och säga att det räcker nu.
Det har tagit lång tid för mig att komma hit där jag är nu. Många tankar och många tysta ord ifrån er.
Jag kan inte låta bli att undra om ni förstår att tysta ord sårar precis lika mycket, om inte mer än de som blir sagda. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Snarare tvärtom och det vet fler än jag.
Min kamp är minst lika mycket värd som någon annans. Jag säger inte att jag är bättre, men jag är inte ett dugg sämre. Så många har varit inne i anorexins spår, tyvärr. Ändå är det som om jag inte är värd det allra minsta eller rättare sagt att min kamp inte skulle vara tillräcklig. Nej, jag får ju ingen hjälp. Inte ens samtalskontakt på grund av att min vikt skulle vara "farligt låg". Ändå så kämpar jag varenda sekund och under en lång tid så har jag varit långt nere och gråtit mig igenom alla dagarna. Det är många saker som ligger bakom, till slut så tippar det över och jag har känt mig totalt värdelös och oviktig.
Den biten släpper jag nu. Jag släpper taget för min kamp, den ni inte ser, är lika betydelsefull som andras.
Jag är värd mer än så!
Nu är inte detta riktat till någon som skrivit kommentarer här eller på annat sätt kontaktat mig.
För ni är guld värda!
Jag har äntligen börjat tro och inse att jag är värd mer.
Troligtvis så kommer saknaden att gripa tag i mig tusen gånger om. Den finns kvar och den känns, men den ska inte längre få hindra mig att tro på mig själv och min kamp.
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändringSmile though your heart is aching. Smile even though it´s breaking
Alla tankar är intrasslade i mitt hår. Det har blivit ett stort tomrum här av flera orsaker.
Jag gör vad jag kan för att hitta tillbaka till mig själv samtidigt som oron inför vad andra omkring mig går igenom.
Även funderat mycket över hur öppen jag ska vara i min blogg. Tanken har ifrån början varit att skriva rakt ifrån mitt hjärta utan några krusiduller. En blogg för mig att se tillbaka på och få insikt. Jag vet att det hjälper mig när det ofta är svårt att se det tydligt i stunden. Att rensa ut tankarna och känslorna på ett papper.
Innan jag glömmer så vill jag berätta att jag lyckades hålla mig lugn och trotsa anorexin till att vandra runt, runt, runt. Minns så väl hur det kändes då när jag skrev och tackade för att en fin bloggtjej hjälpt mig.. ska skriva till dig snart.
Du och ni andra hjälpte mig att gå emot anorexin på olika sätt <3
Så med dessa vårens allra sista vitsippor vill jag tacka er!
Nu får de små stackarna som ännu står, om än lite ostadigt efter all blåst, regn och kyla.. de får stå kvar och le emot någon som går förbi. Snart kommer liljekonvaljerna. Då vet ni var jag finns.. med näsan i skogsbacken och drar upp strå för strå. Älskar doften. Älskar allt med liljekonvaljer. Även om det varit extremt tungt en lång tid och fortfarande är svårt så kom ett leende plötsligt när jag tänker på minnen. Minnan när jag traskade iväg med min systerdotter. Hennes lilla hand i min och bort till sommarängen för att plocka den allra största buketten.
Minns att det växte mycket blåklockor och prästkragar, hundkex att fylla ut och ängens fina gräs.
Det gör extra fint att minnas då hon fortfarande också har minnen ifrån de stunderna.
Våran plocka blommor på ängen stunder.
Nu borde jag försöka sova, men tankarna är som sagt helt intrasslade i mitt hår. Känner mig som ett troll.
Somnade efter kl.06 och sov till och från i knappt 2 timmar. Inte ens det. Var nere hos lilla N igår kväll för att försöka stötta henne i ett samtal, tror det blev närmare fyra timmar. Lilla N om du läser detta så vet du att jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Ibland vill jag skaka om de som inte vill lyssna eller inte vill förstå.
Blir så ledsen när vuxna inte finns där som de borde.
Tankarna har funnits i det samtalet hela natten. Vad kan jag göra?
Det var med vingliga ben jag gick upp till mig och var tvungen att ringa mamma bara för att höra en röst.
Imorgon ska mamma troligen opereras så tiderna tillsammans blir ännu mindre. Jag har inte kunnat ta mig ut alls mycket de senaste veckorna, nästan månaderna. Kramper i magen som gör att jag varken kan sitta, ligga eller stå. Men ett STORT men..... jag kämpar verkligen allt vad jag kan.
Det sårar när någon inte tror att jag kämpar, att jag inte vill.. JAG VILL OCH JAG KÄMPAR!
Känner ingen som har valt att få anorexi.
Jag ska nog bli mer öppen med hur jag verkligen mår.
Har alltid haft i baktanken att mamma, syskon och andra som står mig nära läser här ibland. Att jag ska skydda dom, men är det fel att skriva för min egen skull. Utan att ständigt "linda in i bomull"?
Kanske det blir svårt och ovant, men jag vill och tänker göra ett försök.
Just because you don´t have a prince doesn´t mean you´re not a princess
När jag var liten så fick jag lära mig att hjärtat är lika stort som din egen hand, men hur får all kärlek plats i den?
Om jag spretar ut med fingrarna så kanske det går att sprida lite extra kärlek.
Jag ritade små prinsessor och längtade mig mesta tiden långt, långt bort.
Till en annan värld, där handens storlek inte har någon betydelse alls och att just ordet "storlek" var någonting som jag lätt kunde radera bort ifrån mitt pappersark.
När jag var liten så var den andra önskningen på min födelsedagslista, julklappslista eller "bara små drömmar fint radade på ett rosa pepper".. någonting som fanns på sidan fyra i leksakskatalogen.
Min allra första och största önskan var att få bli älskad, inte i häderna på någon som skrämde livet ur mig.
Jag drömde mig bort ifrån verkligheten redan då.
När jag var liten trodde jag att trygghet var att få krypa upp i någons knä. Få en puss på kinden och bli omkramad tills alla monster i garderoben försvunnit.. trodde jag då.
Att någon bad mig blunda när nyheterna på tv:n visade krig och död, men de såg inte att jag redan sprang för livet därifrån i tankarna.
När jag var liten trodde jag att hemligheter var sådant som viskades under ett täcke tillsammans med fnitter.
Ingenting som någon sa med ett hårt grepp om min hals..
Jag kanske ska börja teckna prinsessor igen och sträcka ut fingrarna så handen ser större ut och kärleken når till alla som jag vill ge lite extra.
En ensam dröm kanske är en stark dröm eller ingenting alls
Så har dagen redan närmat sig alldeles för nära kvällen. Visst några timmar kvar, men det blir snart mörkt och tiden tycks ha försvunnit alldeles för fort. Vaknade när jag inte alls ville vakna. Vridit och vänt på både mig och känslorna. Skrivit ord som raderats för att minuterna senare bli till nya, raderats igen..
Vissa dagar blir tiden som en karusell, snurrar utan stopp. Nu har jag efter önskemål försökt få till några foton på en tavla som jag gjorde ganska nyligen.
Såhär kommer lite smygtittar.. lilla fröken nyfiken..
Åh, nu får jag väl all världens "tyck synd om mig som väntat så".. Nej jag skojar bara, helheten kommer tids nog.
Annars har jag inte hunnit med allt som jag tänkt så nu ska jag sätta fart och samtidigt sparka iväg anorexins dumma tankar om att jag är alldeles för tjock. Svårt? ..jaaaaaaaaa!
Vill inte känna såhär hela, hela tiden oavsett om magen är tom eller en liten ärta irrar vilse därinne. Jag blir inte av med känslan och jag klarar inte av att bli vän med spegelbilden.
Hur ska jag ta mig dit? Kommer jag alltid att få ha denna plågsamma kamp inom mig?
Snipp, snapp, slut så var det dags att göra allt för att skrynkla ihop mitt inre och gömma undan långt bort.
Hoppa runt och önska att lilla hjärnan kunde repareras och bli som någon annans, kanske just din?
Jag beundrar de som klarar och vågar äta. Verkligen äta! Utan ångest och utan att i flera timmar, bland dagar och veckor innan få ångest och oro OM och VAD jag ska försa peta i mig. Hur kommer jag dit?
Det är så svårt att kämpa ensam och jag vet att jag sagt det tuse gånger redan, men det är inte lätt att kämpa på egen hand.
..men det betyder inte att jag har gett upp!
Hoppas att dessa foton kan bidra till ett och annat leende om inte annat. Fortsättning kommer så håll ut :)
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringBara jag får känna någon måla mitt hjärta så där vackert rött och levande.. då orkar jag lite till
Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?
När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.
Ska jag stanna eller gå?
Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.
Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.
Nu ska jag snart krypa upp i min fåtölj och försöka vila tankarna. Dagen blev inte alls som jag tänkt eller velat, men det får vara okej. Borde sortera alla mina foton i datorn, men oj det lockar inte alls. Någon frivillig som vill ta över hihii.. nej stackare så dum är jag inte. Får bli lite i taget, någon annan dag. Kanske sätta på en film, tända ljus och värma små tårna i tjocka strumpor, benvärmare med fuskpäls, ett par tröjor eller fler och filten. Min trogna filt. Hur har eran dag varit.. blir så glad över kommentarerna ni skriver. Betyder så mycket mer än vad ni kan tro!
"Tjena kaninen!" ..jag lyfter blicken ifrån mina papper och undrar vad de håller på med. Hantverkare är i köket och byter spishäll då de tydligen fick syn på lilla Tintin.
"Hej lilla svarta kaninen!" ..jag ler åt deras lilla samtal som pågick med jämna mellanrum och Tintin undrade säkert varför de förde så mycket väsen.
Äntligen är spishällen utbytt och ännu ett steg bort ifrån hur det såg ut här tidigare. De sprang fram och tillbaka, hade glömt verktyg, sågen gick av, batterierna var slut och allt möjligt. Trodde att jag skulle somna ståendes när som helst. Även om jag satt ned, men den känslan av att vara så trött. Ett par timmar senare var de klara.
Städning fick det bli för inte vet jag vad de använde min dammsugare till då dammet låg överallt. Som om vintern kommit tidigt i år.
En dag då solen glömde bort att vakna och allting har varit grått och kallt. Inte fått mycket gjort då det tog halva dagen innan jag ens vaknade. Jag menar då jag kom ifrån ett "zombieliknande" tillstånd, en natt utan sömn och för många tankar. Tillbaka i fåtöljen igen. Stackars lilla säng får stå orörd igen, men jag ska hitta dit igen. Andra tror säkert att jag är helt tokig som har så svårt för den biten, men så är det.
Mamma ringde som vanligt för att höra hur det är, gulliga hon. Stackars lilla mamma som varit med i så många svängar hit och dit och ändå alltid finns där. Finns här för mig. Lillbusen sov aldrig över utan hans storebror istället, men idag skulle de gå och äta kulglass på ett café. Så glad över att de får en heldag tillsammans och på torsdag hoppas jag få mysa tillsammans med dom igen. Hoppas att kroppen inte säger ifrån då!
Den som aldrig går vilse hittar inga nya stigar
Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.
För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.
Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.
Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.
Fångar ett ögonblick som springer förbi i små skor
Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.
Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.
Hur ska jag bli av med den?
Så äntligen hade lillkillen ätit lunch med sin farmor (mamma) och små skor kom springandes till mig. En ballong i ena handen och piggelinpaket i andra. Visst kan man äta piggelinglass även i oktober! Sagt och gjort en grön favorit slank ned i lilla magen och sedan gick vi till biblioteket. Hittade några böcker för att läsas till kvällen i farmors säng. Sedan spelade vi schack.. tja med en envis fyraårings regler så att säga! En liten expert på att under spelet hitta på nya, egna regler. Det är bara att spela med, försöka hinna med i alla nya påhitt.
Det blev en liten stund hemma hos mig igen. Tittade in i filmhögen och valde en att låna för att titta på imorgon, vilket givetvis blev redan idag. Känner jag honom rätt så hinner den ses fler gånger. Tiden gick alldeles för fort och sedan visste jag inte alls vad jag skulle göra.
Allt kändes så tomt, så tyst, så otroligt ensamt.
Gick ut en liten runda medan solen var framme, men inspirationen var inte på topp.
Jag är långt ifrån på topp. Jag saknar någon alldeles för mycket. Helgen närmar sig alldeles för fort och det stressar mig trots att jag inte vet någonting om hur den kommer att bli. Försöker att ta ett ögonblick i taget.
Jag kommer tillbaka tillsammans med hösten
Ute kan jag andas in höstens krispiga luft, sparka lekfullt kring löven som börjat lägga sig som ett täcke på marken. Kasta upp torra löv i solen, visst finns det inte mycket som kan roa mig så lätt. Nu har det gått en tid sedan jag senast bloggade. Ledsen för det, jag har fått många mail och på andra håll hört oron över hur jag mår.
Det var inte alls meningen att uppehållet skulle bli så långt och det beror på olika saker, en del vill jag inte ta upp här.. inte öppet. Det gör alldeles för ont fortfarande, men sedan har jag även flyttat nu. Förra veckan skulle jag skrivit mycket mer, men magen krampade konstant och att sedan börja varje dag med en rygg som fick mig att vilja dö av värk, det var verkligen inte roligt alls! Visst får jag ont i ryggen när jag går mycket, eller behöver inte gå långt alls, men att vakna varenda natt med att vrida och vända på mig av plågor för att sedan inte veta hur eller OM jag skulle kunna ta mig upp..! Första dagen nu som jag inte känner av någon värk alls. Mesta tiden har jag sedan sovit bort, timme efter timme varje dag. Totalt omöjligt att hålla mig vaken. Någon gång bara tänkt blunda i ett par minuter för att sedan vakna av att det varit mörkt ute och dagen blivit sen kväll.
Sitter nu i min nya lägenhet och tvillingen min var här igår och hjälpte till att sätta upp ett par tunga speglar och lite annat. Så många pluggväggar. Någon tavla har jag målat ny och håller även på med en större. Hjärnan är överfylld av andra idéer som ska målas fram, sedan håller jag även på med ett olika beställningar (men det avslöjar jag inte mer om här.. ) Jag har nytt golv i hall, kök, vardagsrum och sovrum. Laminat istället för tråkigt plastgolv så det känns så skönt. En tvåa med öppen planlösning och att jag som aldrig trodde att jag skulle kunna sätta min fot här igen, nu bor här. Här där min fina granne bodde tidigare, hon som nyligen gick bort. Fina, rara Annalisa som jag saknar så. Att jag nu bor här och helt ärligt trivs jättebra!
Aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra. Ibland kan jag komma på mig själv med att le för mig själv och all den energin som togs ifrån elaka grannar på andra sidan gården, är som bortblåsta!
Visst bor jag i samma hus så min adress är densamma, men allting känns ändå så totalt annorlunda och betydligt ljusare med fönster åt tre håll. (kanske får tacka de grannarna som enbart var elaka för utan dom skulle jag aldrig flyttat hit).
Flytten, med allt var det inneburit av packning och rensning, den har tagit på krafterna. Dragit en resväska med hjul fram och tillbaka. Fördelen med att flytta på samma våning, mamma har släpat på möbler och liknande med en filt under. Oj, så vi har slitit, men efter tre dygn så var nästan allt på plats och redan sista helgen i september så låg jag min allra första natt här. Mitt internet har strulat så det var mindre roligt, men då fick jag mer tid att måla. Så inte var jag mindre glad över det! Tycker många gånger att det runt omkring mig finns de som är alldeles för upptagna med sina telefoner och datorer. Stäng av allting och känn efter hur det är att göra andra saker istället, ingen dör av att vara "bortkopplad".
Sedan har jag fått mysa lite med mina brorspojkar då och då. De brukar komma till mig på torsdagskvällar, tråkigt nog blev det inte så i förra veckan. Jag var så förstvivlat ledsen och krossad då att jag inte orkade, hoppas på torsdag istället. Imorgon kommer lillkillen hit tillsammans med mamma då han ska sova hos farmor tisdag-onsdag. Även den lille killen hjälpte till med flytten, hämtade en sak i taget och kände sig så stor och duktig. Fasters hjärtebus.
Nu är det en vecka tills jag fyller år och jag vet ingenting om hur eller när vi ska fira den. Tvillingen är troligtvis borta under helgen... plötsligt snurrar tankarna till alla våra födelsedagar. Skönt att dela den med någon för jag tycker inte alls om att vara i centrum. Det har alltid varit "tvillingarnas födelsedag", Tias & min.
Det var lite kort ifrån mig. Ett livstecken. Maten går inte så jättebra, men jag kämpar på så gott jag kan. Oron omkring mig finns där. Jag känner den, ser den och hör den.
Jag kan inte säga att jag mår bra, men jag trivs enormt bra i min nya lägenhet. Även om inte kroppen är starkare så känner jag mig starkare till sinnet. Sedan att min "elaka granne" fortfarande kommer med sina anklagelser är rent löjligt. Är det någonting ni vill veta, någonting som jag ska skriva om eller kanske en frågestund framöver så hojta till. Hoppas att ni kan njuta av hösten, för visst får alla färger även hjärtat att le.
Tappar alla papper med handskrivna känslor i handleden
När sömnen hade uteblivit i tre dygn så fick det bli lite nattpyssel och skriverier. Tyst som en mus, men nog finns det dem som tror sig höra precis allting. Jag har kämpat och slagits med mina tankar, känslor och ångestskrik över allting. Gråtit och förstört papper för att sedan börja om med både papper och tårar. När jag får sådär väldigt lite, eller obefintlig sömn så blir allting ännu svårare att hantera. Gissa vem som var nära att kasta hela datorn i väggen då den har börjat att krångla så jag får traggla med vartenda ord om och om igen.
Då räcker det med att en penna trillar i golvet för att jag ska bryta ihop.
Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.
Tog mig ut en liten kort runda idag och satte mig sedan för att vila när jag kröp ihop i soffan och somnade med jackan på. Brukar vänta med att ta av mig jackan för att samla ihop lite värma så gott det går. Jag har gjort allt vad jag kunnat för att klara mig igenom denna dagen och nu när dagen är slut om två minuter *pip* så vet jag inte om jag är en segrare eller slumpvis överlevare. Mamma tittade in tidigt på morgonen, lite kort så jag fick se hennes ansikte.. Tomheten blev ännu större återigen.
Jag har mig själv att slåss med. Jag har mig själv och alla tankar, känslor och jag är fast. Det jag vill just nu är att dra fram tiden så jag kan flytta, allra helst långt härifrån, men det går inte så tvärs över gården känns som en nystart. Att jag, som tidigare inte ens klarat av att se dessa fönster stå tomma efter min granne, nu ta steget dit in och göra det till mitt. Skrämmer mig inte på samma sätt, men saknar henne så mycket!
Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.
Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringFortfarande min pensel
Sudda ut blyertskonturerna
jag kan teckna nya
men de tog timmar att skapa
låtsas tappa vatten på akvarellen
jag kan måla en ny
men aldrig likadan som den
kliv på kolteckningen
jag kan återskapa motivet
men det var min dröm
skrynkla ihop målningen
riv isär mitt liv
det är fortfarande min pensel
jag försöker skissa upp
mitt liv i nya
konturer
Don´t let your dreams just be dreams
Morgonen andas höst. Krispigt tassar den allt närmare inpå och sommarens sista andetag befinner sig sakta. Inga moln så långt ögat kan nå och nu var det en hel evighet som jag var ute på riktigt. Bara jag och min kamera, i min alldeles egna takt. Ingen stress, ingen press, inga ord om att "kommer du snart".. bara jag och min kamera. Blandat med tankarna såklart, men de blir aningen lättare när de får friska vindar under sina annars så tunga vingar.
Jag vet inte vad jag känner idag. Lite tom.. lite ensam.. lite ledsen, men ändå jag tänker inte låta någon få mig att tappa balansen igen. De ska inte få mig att falla rakt framför deras ögon. Kanske ska ta det där första steget ut igen. Innan regnet kommer tillbaka. Jag vet inte alls vad jag vill idag, mer än bort härifrån.
Jag kämpar på.. försöker hitta ännu mer kraft att slå anorexin i magen med alla krafter.
Jag vet inte vart jag är på väg eller på vilken plats jag kommer att landa.
Allt jag vet är att jag vill kasta mig ut över öppet hav och hoppas att jag lär mig att flyga innan jag landar.
"jag är inte TJOCK och jag kan ANDAS!"
Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar
Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringIf I live to be 100 I hope to be 100 minus 1 day. So I never have to live without you
Inte visste jag att dagen skulle ge mig ett leende som växtes fram inifrån mitt hjärta, när jag efter drygt två timmars sömn trillade framstupa emot golvet. Inte visste jag då att jag en kort stund därefter befann mig rum som jag aldrig klarade av att ens titta åt nyligen. Först vågade jag mig på att smaka en ny sorts näringsdryck, två små klunkar för att få ned min medicin. Rädslan att svälla upp var för stark, men jag hann känna att denna är favoriten än så länge. Med tankar om hur dagen skulle komma att bli ändrades då jag för ett ögonblick såg min väns äldsta barnbarn på hennes balkong.
Kände att jag ville gå dit. Vara nära dem en liten stund.. som blev flera timmar. Först när jag kom in genom dörren så var det ingen där, väntade en stund och kom på att de säkert var nere i förrådet. Väntade lite till innan jag gick ned och tittade om det var deras röster som jag hörde, men det var det inte.
Istället blev jag ståendes och pratade med ett par som hade tagit hand om fiket. Blev lite tagen på sängen som det sägs.. när de båda sa nästan samtidigt:
"åh, du var så fin igår på begravningen"
........... "tack.." och visste inte på vilket ben jag skulle stå.
Det blev att vi pratade ganska länge om hur det var och olika känslor. Många roliga minnen spelade jag upp som om jag vore en liten miniteater. Det är så jag är bara, spontan och lever upp, det är så andra säger då och då. När jag inte blir sådär tyst. Sedan kom vi över till hur fruktansvärt illa jag blir behandlad i huset sedan en tid tillbaka nu. Jag berättade hur dåligt de personerna får mig att må och de kunde instämma att detta är absolut inte alls okej. Vilket givetvis kändes skönt. De var så rara emot mig och jag kände att de ärligt tyckte om mig.
Jag vågade tro på deras ord innan jag åter gick upp till vännens lägenhet.
Där satt alla utom svärsonen, som börjat jobba, i soffan och fåtöljerna och åt pizza och sedan bröd med stekt bacon. Konstig blandning, men lite som finns kvar i hennes kyl och frys. Mitt i flyttpackningen.
Jag satte mig på "min kudde" där jag brukade sitta när jag hälsade på Annalisa. Om vi inte låg skavfötters i hennes säng och skojade eller förde lite tyngre samtal tillsammans. Nu står hennes säng alldeles tom. Det blev att vi pratade mycket om olika minnen och även lite helt småtokiga saker ifrån minsta barnbarnet. ja, om du skulle läsa detta någon gång så kommer du alltid att vara liten i mina ögon. På ett positivt sätt. Trots att han nu nästan blivit lika lång som mig, nästan för en bit till är det. Så skönt att få vara där, att på något sätt kunna höra ihop genom Annalisa. Hon var som en extramormor för mig då min riktiga mormor gick bort för åtta år sedan.
Efter flera minnen och titt i bokhyllan och skrattade åt saker som skulle få mig att sitta hela natten åt att förklara för er, så jag låter bli.. Jag frågade om det fanns någonting som jag kunde hjälpa till med. Nej, det tyckte de inte att jag skulle behöva göra. Dottern och äldsta barnbarnet sprang iväg för att dammsuga i förrådet, återkom för att ta med sig dammsugaren ned. Bra tanke skrattade vi när hon trängde sig förbi bland flyttkartonger och jag som sedan satt och packade ned porslin i kartonger. handdukar, förkläden, sorterade hennes kläder i olika högar som sedan lades i kassar. En hel del kassar och kartonger blev det och det alldeles för lilla sömnen, den hade jag glömt bort för länge sedan.
"Jag känner mig som en kanin som blivit uppladdad med för mycket ström!"
Sa jag medans vi skrattade åt hur tokigt det lät. Tjejen sa flera gånger att jag skulle sätta mig ned för inte behövde jag göra mer. Travarna blev allt större, men inte kunde de få stopp på en kanin som irrade hit och dit.
"Vet du om mormor har någon tejp eller liknande som jag kan skriva på?" frågade hon mig och tittade sig omkring länge.
Även om jag sa vart jag trodde att det kunde ligga hittade hon ingen. Jag gick direkt till nedersta lådan i köket och visst låg det en liten rulle med brun papperstejp där.
"Jag har ju liksom bott här länge" ..vi skrattade åt situationen. Jag kände mig hemma.
Att jag sedan inte fått någonting alls i mig förutom de två små klunkarna med näringsdryck på morgonen kände jag ingenting av. Om jag satt mig ned skulle jag säkert somnat, men här är jag. Fortfarande utan sömn och någon hunger har jag inte känt på åratal! Då och då fick yngsta killen en klapp på huvudet, rent spontant. Vi skojade om hur rolig han såg ut i de olika hattarna han provade medans han läste i någon bok. Jag hittade en kasse med gamla fotografier. Så söta och fina!
Jag har känt så mycket glädje idag att jag inte trodde det var sant, Riktig glädje som senare blev till ett rent lyckorus, men mer om det senare kanske. Packningen fortsatte och mycket hann vi med även om jag nog var snabbast. Har jag kommit igång så är det fart, återigen den lilla kaninen på vift. Stundvis blev vi ståendes och skojade om olika saker som hon kunde säga och jag berättade om mina stunder med Annalisa.
Om den där slipsen som åkte fram då och då under hennes finurliga ögon som log och glittrade. Slipsen som egentligen var tungan.. En härlig grimas åt någonting hon tyckte var tokigt, eller som blev tokigt just därför.
Den allra sista tiden fick jag lära känna lite av en ny Annalisa. Som då jag gjort hennes fika en eftermiddag.
Favoriten var alltid ett äpple, skalat och delat i en viss storlek med socker och kanel. in i mikrovågsugnen i två minuter och sedan favorit vaniljglass på det. När hemtjänsten sedan kom så behövde de inte göra någonting direkt utan vi satt i en ring runt hennes säng. Ute öste regnet ned och jag sa att det var synd då det var länge sedan hon varit ute, men att det regnade ute var hennes reaktion:
"Det skiter jag i.."
Vi kiknade av skratt och tappade hakan, ord som hon aldrig skulle sagt tidigare. när vi sa att..
"Du är ju för söt Annalisa" och klappade hennes runda kinder "du har så goa kinder Annalisa"
Hon tittade upp på oss och sa att det kunde hon inte alls förstå..
"Äsch, varför det då, det förstår jag inte hur ni kan tycka!"
"Ja, men du är så söt"
"....jaha.. okej då!" Och vi skrattade ännu mer, medan hon låg och tittade på oss och skakade på huvudet som om vi inte vore riktigt kloka.
Sedan fortsatte vi packa och packa. Stannade då och då till och minde begravningen och hur fint allting var.
De var glada över att jag var med. Det började klockan 12 och är hon var strax innan 16 var jag hemma. Idag var jag inne och hjälpte till, satt och pratade, skrattade och även någon tår i hela fem timmar. Innan jag gick kramades vi och pratade lite till. Jag frågade sedan om han fick någon kram och ja visst, men jag ger dig en till sa vi samtidigt. lite snurrigt kändes allting. Hela dagen idag och igår har varit överfyllda av känslor. Det hade börjat regna ute och blivit mörkt. Jag kände att jag nog behövde gå in till mig. Hälsa till de andra sa jag innan jag traskade ned för att titta om posten kommit.
Nu blev jag överlycklig! Hann inte mer än in genom min dörr innan jag tog fram en kniv för att öppna brevet. I min hand låg ett helt underbart halsband med några ord på. Som den lyckligaste tjejen på jorden sprang jag tillbaka för att visa hur fint det var. Min puls som redan under dagen varit skyhög av känslor hoppade nästan ur kroppen på mig. Hon såg på mig hur rörd jag var och tyckte det var jättefint. Hennes ögon blev rödgråtna,
En stund senare gick jag hem igen och då läste jag brevet, för innan hade jag inte hunnit. Det fick mig att återigen springa tillbaka och visa det IGEN! Ren lycka över att ha så fina vänner, det finns inte ord över hur LYCKLIG jag kände mig.
"Åh, du ser att du måste betyda mycket för andra så strunta i de elaka grannarna".
Kan även säga att nu sken solen ute igen. Vi log och kramades igen.
Jag var tvungen att stanna till för ett ögonblick. Orden snubblade på varandra över alla känslor som kommit fram dessa dagar. Jag sprang tillbaka till mig och att sedan och bara grät. Resten av kvällen har jag inte fått någonting gjort utan mest tänkt på allting som snurrat runt inom mig.
Och här sitter jag fortfarande när klockan visar 02:54 utan någon sömn alls! Hur ska detta sluta?
Stackars er vilket långt inlägg det blev igen, men jag är en liten snurrig kanin med för mycket ström i kroppen.
Aningen yr.. Jag har inte glömt bort någon, utan dagarna har bara varit VÄLDIGT FYLLDA AV KÄNSLOR!
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändring
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändring
