Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.

Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!

 

Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!

Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!

Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!

Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.

 

Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".

Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.

Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.

 

Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.

Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).

Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.

 

Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.

Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!

Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".

Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.

Gråten sitter fast i halsen.

Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?

Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?

Sälja min själ i ett gatuhörn?

Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.

 

Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.

Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?

............................................ gråtit förtvivlat.