Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"

Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?

 

..okej nu har det inte blivit några kaninhål än!

Ledsen över min tystnad som skapat oro lite här och där, men igår låg jag med världens huvudvärk. Kände att jag behövde vila så gott det nu gick. Skrev upp tvättstugan tills ikväll, men insåg att jag troligen inte skulle orka så lyckades få en tid på morgonen idag. Rena byxor efter de blodfläckar som rann igenom då jag och balans tydligen inte alls går ihop numrera (ganska ofta ärligt talat..) Nu var jag då på väg ut för att få lite uträttat och med mina rena byxor stängde jag ytterdörren och klev upp på min cykel.

Hann väl sätta mig upp och möjligen ett trampsteg, så låg jag där igen! Blodiga fläckar på jeansen och en cykel över mig igen! Så om det är meningen att jag kanske föddes med två ben för lite.. fyra är ju stadigare, eller att det är ett tecken på att jag inte ska stå upp?

Visst har jag känt mig vimsigare, yrare och tröttare.. men jag har ofta slutat på backen även om jag stått still. Rakt upp och ned, eller mer närmare golvet. Visst är golvet finare på nära håll..

Nu ska jag krypa ihop i soffan som är lite mjukare även om jag får ont av att sitta där också *tår*

Dumma anorexi!

Blev inget torsdagsmys med bror mins småkillar, lillen är sjuk.

 

Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.

Åh, nu får jag väl all världens "tyck synd om mig som väntat så".. Nej jag skojar bara, helheten kommer tids nog.

Annars har jag inte hunnit med allt som jag tänkt så nu ska jag sätta fart och samtidigt sparka iväg anorexins dumma tankar om att jag är alldeles för tjock. Svårt? ..jaaaaaaaaa!

Vill inte känna såhär hela, hela tiden oavsett om magen är tom eller en liten ärta irrar vilse därinne. Jag blir inte av med känslan och jag klarar inte av att bli vän med spegelbilden.

Hur ska jag ta mig dit? Kommer jag alltid att få ha denna plågsamma kamp inom mig?

 

 

 

Ett papper, tuschpenna och svart bläckpenna. Lite kladd här och lite kladd där så blev det en "kluddilutt"

Vad gör ni en dag som denna? Höstmys med ljus känns lockande även om trötheten kryper fram igen..